Untitled Document

Index

Utmana storföretagen för internationell solidaritet

På lördagen den 16 juni efter den stora demonstration som anordnades av Göteborgsaktionen och som utgick från Linnéplatsen planerades för motkonferensen en "internationell Solidaritetsafton", förlagd till Fritt Forum där olika röster skulle komma till tals om internatio nell Solidaritet idag. Samtidigt som detta skulle ske kallades på privat initiativ till endemonstration mot polisvåld på Järntorget strax intill, och de omfattande avspärrningarna gjorde det svårt både för medverkande och organisatörer att kunna närvara vid arrangemanget.

Av detta blev det ett samlat plenum med diskussion med deltagare från arbetarrörelse, fredsrö relse solidaritetsrörelse och östeuropeiska EU-kritiker samt dessutom föredrag om romernas och om samernas situation, och inslag med romermusik och mexikansk dans. Här redovisas inslag ur lördagens plenum med följande deltagare: Asbjørn Wahl från aksjonen For velferdsstaten, Carina Carlström från SAC och Lea Launokari från Kvinnor för Fred i Finland. Dessutom deltog Paule Mazé från Attac i Frankrike. Vidare redovisas Elisabeth Dahlborgs föredrag om samernas situation som slår ett slag för att Sverige ska skriva under ILO-konventio nen om urbefolkningars rättigheter.

Vad kan vi bäst göra för internationell solidaritet?

Asbjørn Wahl, aksjonen For velferdsstaten

Temat för den här diskussionen är internationell solidaritet, solidariteten mellan Nord och Syd. Jag tror att det är viktigt när vi börjar diskutera solidariteten mellan Nord och Syd idag att inse att detta slags solidaritet har fått ett nytt ansikte. Det är en ny situation. Globaliseringen av ekonomin har gjort det viktigare än någonsin att bygga solidaritet mellan Nord och Syd, och det har också förändrat innehållet på solidaritetsarbetet. Jag tror att vi speciellt i de nordiska länderna har haft ett slags solidaritetsarbete i fackförening arna och andra folkrörelser med Syd och med organisationer i Syd som har varit en slags fackföreningsvälgörenhet riktad till organisa tioner i Syd. Vad som är annorlunda idag är att vi i större och större utsträckning bekämpar samma fiende. Det är samma slags internationella företag vi möter. Det är samma kamp i termer av att kämpa mot liberalismen, privati seringen, avregleringar och att attackeras av internationella storföretag. En annan fråga som också är mycket viktig är att några av de allra viktigaste internationella storföretagen som angriper miljön och de sociala och fackliga rättigheterna för folk i Syd, är baserade i våra länder. Jag kommer ihåg att för 20-30 år sedan så fanns det en frihetskämpe i Guinea -Bissau i Afrika, och hans namn var Amilcar Cabral. Han tillfrågades vid ett tillfälle när han fick en massa frågor från studenter och andra människor från de europeiska länderna ifall de skulle komma till Afrika och stödja deras kamp för frihet, och han hade ett slags standardsvar till dem: Han sa, att det bästa sättet ni kan stödja vår kamp är att angripa kapitalets krafter i era egna länder. Så vad han insåg var att han var en del av ett internatio nellt samhälle och ett internationellt ekono miskt system och att det viktigaste för dem var att gå emot de multinationella företagen i Nord.

Jag tror att detta är en väldigt viktig uppgift för oss i de nordiska länderna. Det är vikti gare för människor i Norge som vill visa solidaritet med människor i Syd att kontrollera och angripa vad Statoil, Norsk Hydro och andra norska företag gör i de sydliga länderna, än att exempelvis ge pengar, eller moralisk och politiskt stöd till rörelsen i syd. Så vi måste på ett sätt ta hem kampen. Det bästa sättet vi kan stödja människors kamp i Syd är att tämja eller på något sätt kontrollera trans nationella företagen i våra länder och redu cera deras makt.

En annan viktig sak som händer i dessa dagar är att handelssystemet liberaliseras i hela världen. Och detta görs genom WTO. Jag var på ett möte härom kvällen där en representant från Sydafrika sa att detta inte är frihandel det är tvångshandel. Och det stämmer. För en stor del av dessa länder tvingas bara att öppna sina marknader för multinationella företag och de är inte redo för det. Deras egna nationella företag är inte redo för den här konkurrensen med de multinationella företagen. Det är tvångshandel inte frihandel. Så en annan viktig arena för oss i de Nordiska länderna, i Västeu ropa och i USA är att bekämpa Världshandels organisationen WTO. Det är en solidaritetshandling till stöd för människorna i syd.

Jag vill alltså sammanfatta att de tre mest viktiga saker som vi kan göra för att visa solidaritet med Syd är för det första att vi stödjer deras kamp. När de drabbas av de internationella bolagen stödjer vi deras kamp finansiellt, politiskt och moraliskt. För det andra bekämpar vi WTO, IMF och Världsban ken för de attackerar människorna i Syd. De angriper deras samhällsstruktur. Och för det tredje bekämpar vi kapitalet i våra egna länder. Detta är de tre viktigaste sakerna vi kan göra för att stödja folken i Syd.

Asbjørn Wahl är ledare för aksjonen For velferdsstaten i Norge. Det är en organisation med 13 fackföreningar och 15 andra folkliga organisationer som tillsammans vill värna om välfärden och den offentliga sektorn och motsätter sig privatiseringar. Asbjørn Wahl har en långvarig erfarenhet i den internatio nella fackföreningsrörelsen. För den som är intresserad kan man finna flera av hans artiklar på aktionens hemsida.

http://www.nkf.no/nkf/velferd/index.html

De som syr våra kläder - om internationellt stöd till sömmerskorna i Kambodja, Bangladesh och på Filippinerna

Carina Carlström, SAC

Jag har sedan 1997 rest i olika länder i Asien för att skaffa information om de svenska klädföretagen, och hur de exempelvis köper kläder i Kambodja, Bangladesh och Filippinerna. Jag har rest till dessa länder för att tala med arbetarna om förhållandena i fabrikerna. Dessutom har jag försökt ta reda på sanningen och få ut den i media här och som journalist skrivit några artiklar om situationen.

I SAC som är en svensk fackförening har vi vissa kontakter även i de länder som jag nämnde, Filippinerna Kambodja och Bangladesh. Vi har använt dessa kontakter för att försöka ta reda på vad de behöver och stödja dem så bra vi kan.

Det ger verkligen intryck när man kommer in i en klädfabrik i exempelvis Kambodja som jag var i för två månader sedan. Man möts av hundratals eller tusentals unga flickor som sitter som gisslan mycket nära symaskinerna och de kan inte ens gå på toaletten så ofta de vill. Om de gör det får de kritik av arbetsled ningen, och de måste skriva sitt namn på en lista både när de går in på toaletten och när de går ut från den. Om de är sjuka får de inte gå hem, ibland inte ens när de har läkares rekom mendation på att de borde stanna hemma, exempelvis om de har fått diagnos på tuberku los som är väldigt vanligt i klädindustrin. De måste fortfarande vara på arbetet. En kvinna berättade för mig att hon arbetar för en fabrik som producerar för Hennes & Mauritz. Hon säger att det ofta händer att kvinnorna ramlar medvetslösa till golvet på grund av sin arbets börda, och att detta är den enda gången de tillåts gå hem. Men bara den dagen. Sen måste de komma tillbaka nästa dag igen och fortsätta arbeta. De börjar vanligtvis arbetet kl 7 på morgonen. I alla de här tre länderna som jag nämnde finns det lagar som säger att de inte ska arbeta mer än 8 timmar om dagen, så de borde gå hem omkring kl 16.00 på eftermidda gen. Men vid den tiden tvingas de till övertid fram till åtminstone kl 22.00 på kvällen. Ibland måste de också arbeta hela natten. Och de arbetar sju dagar i veckan.

Det är på det här viset som de multinationella företagen får sina stora vinster. Hennes & Mauritz gjorde förra året en vinst på fyra miljarder kronor före skatt. Då undrar jag verkligen varför de inte kan försäkra sig om att klädarbetarna tjänar mer än 400 kronor i månaden för sitt hårda arbete. Jag har hållit på med detta de senaste fyra åren och min fackförening har tryckt några vykort som vi ber människor sända till företagen för att använda dem som en påtryckning. På baksidan står det att man är villig att betala fem kronor extra när man köper ett klädesplagg, för fem kronor är allt som skulle behövas för att fördubbla lönen för en klädarbetare. Den del av priset på klä derna som vi köper som går till löner är bara 1 %. Största delen av priset - 50% stannar här i de länder där kläderna säljs, och 25 % går till Nike eller Levy-Strauss, eller vad det är. Och dessa flickor syr våra vinterkläder i 40 graders värme. De har inte ens tillräckligt med ventila tion, och de får nästan ingenting för det. Det är det som engagerar mig här.

Av Carina Carlström gavs under våren 2002 ut en bok: "Världen i din ficka: fattiga sömmer skor och rika företag. Här kan man läsa mer om sömmerskornas arbetsförhållanden och vad man kan göra för att hjälpa dem. I boken framgår bland annat att omkring 300 000 klädarbetare i Bangladesh blev arbetslösa i ett slag. under hösten 2001 efter att USA berövat dem den status som gjort att de kunnat exportera tullfritt. I stället har USA gett bl.a. Pakis tan den möjligheten. Boken är utgiven på Federativs förslag http://fed.sac.se. SAC bedriver också en vykortskampanj mot kläd företagen http://www.sac.se

Att vilja hjälpa och att bryta ner fiendebilder

Lea Launokari, Kvinnor för Fred i Finland

Jag vill ge några exempel på vad Kvinnor för Fred i Finland och i de nordiska länderna har gjort när det gäller internationell solidaritet. På 1980-talet hade vi ett projekt i Finland för kvinnorna i Mali. Vårt mål var att ordna vind drivna pumpar för kvinnorna så att de kunde skaffa sig bättre utbildning och ha tid för studier, istället för att gå långa sträckor efter vatten. Vi började med att samla in pengar genom att sälja små tillbringare i lera och vi hade konserter med afrikanska musiker. Vi sökte också pengar från utrikesdepartementet, fick ganska mycket. Sedan arbetade vi väldigt hårt för att hitta några pålitliga kontakter i Mali, och skickade dit folk från Finland, men tyvärr fick vi inte projektet att fungera. Därför ändrade fullständigt vår målgrupp och fick tag i en grupp kvinnor i Peru, och gjorde under några år ett projekt där med seminarier och kurser i kvinnors ekonomi. På det sättet gjorde vi kvinnorna vana vid at få egna pengar vilket var en av våra målsättningar på 1980-talet.

Kvinnor för Fred i Finland har också arbetat tillsammans med kvinnor i Norden i ett brobyggningsprojekt mellan kvinnor i Norden, Ryssland och USA. Genom dessa seminarier och samlingar fick vi också kontakt med kvinnor i de andra Östeuropeiska länderna. De amerikanska kvinnorna var verkligen intresserade av att få se hur fienden såg ut och de åkte på resor till Ryssland och vad hittade de? De fann mödrar, mormödrar, barn, män, farfädrar och hur såg de ut? Precis som kvin norna i USA och folket i USA. Så vem är verkligen fienden och hur ser fienden verkli gen ut? Denna erfarenhet gjorde det ganska tydligt för oss att vi måste göra oss fria från gränserna. Och nu kommer jag till detta göteborgsmöte där vissa människor som lever i Europa bygger nya gränser, nya mycket strikta regleringar av vem som är fiende och vem som inte är det.

I våra nordiska länder har vi haft modeller för fredsskapande och vi har haft bra miljömässiga och internationella projekt, vilka har försäm rats nu när vi är med i EU. Vår miljö- och utvecklingsminister Satu Hassi har själv erkänt att Finlands utvecklingsbistånd till de fattiga länderna har gått ner under 1990-talet, trots alla möten i början av 1990-talet om att det skulle gå upp. En anledning för denna sänk ning är EU. Vi har inte längre i EU-länderna en finansiella frihet. När utvecklingsbiståndet från regeringarna blir mindre blir också NGO:ers roll större och större och viktigare och viktigare för oss alla.

European Futures Congress som startade för fyra år sedan var och är ett samarbete mellan EU-kritiska rörelser, fredsrörelsen och miljörörelsen över hela Europa. Kvinnor för Fred i Finland har varit en av organisatörerna för dessa konferenser. Så vad jag vill säga med detta är att NGO:ers roll idag och i dagens värld och i dagens Europa är extremt viktig. Och även om vi idag i den här debatten talar om globala aktioner, så är det idag viktigt att se hur beslutsfattarna idag fattar annorlunda beslut och fördelar pengarna annorlunda. De finska politikerna gjorde ingenting och sade ingenting när NATO bom bade Kosovo, trots att detta var utanför FN:s mandat och emot alla de internationella la garna. Om vi inte hade varit med i EU hade de inte förseglat sina läppar på det sätt som de gör idag.

Sverige bör skriva under ILO-konventionen!

Elisabeth Dahlborg om samernas situation

Samernas land sträcker sig från norra Dalarna och ända upp över Nordnorge, och över Fin land och även Ryssland. På 1600-talet hade samerna vad man kallade "skattefjäll", dvs de använde vissa områden, och så betalade de skatt till de alltmer koloniserande svenskarna som tog över mer och mer. På den tiden fanns samerna långt ner åt kustländerna också men drog sig uppåt då när svenskarna började utnyttja de rikedomar som fanns. Först var det silver, och sen blev det malm, och därefter blev det vattenkraft och att man använde älvarna som vattenkraft och el-försörjning. Vet ni om att 40% av vår el-försörjning kommer från älvarna i Norrland?

För ett antal år sen då var Sverige med och utarbetade något som kallas för ILO-konven tionen, dvs att man försökte säkra urbefolk ningars rätt till land och vatten. I ILO-konven tionen har man också uttalat att man ska bevara urbefolkningars traditioner som språk och kultur. Samerna har fyra olika språk och det var först för två år sedan som man försäk rade att samiskan skulle bevaras i det här landet och vara skyddat som ett historiskt språk. ILO-konventionen har sedan spridits i fleraländer och bland annat Norge har skrivit på. Men i Sverige vill man inte skriva på för att man anser att i Sverige kan inte ett nomadiserat folk äga det land som de har funnits på, utan det måste finnas lagfarter på vem det är som äger marken. Det är dock inte alltid man på svenskt håll har haft lagfarter på den mark som man har byggt gruvor på och använt, eller sålt till olika skogsbolag.

Sedan har man forskat i olika juridiska dokument med ganska nya resultat, och då har det visat sig att samerna ägde sina skatteland, för dessa kunde köpas och ärvas och det fanns också en fungerande rättsordning i det sa miska samhället. Så samer var inte så "ocivili serade" som man har försökt att framställa dem. Det var också väldigt lätt för kolonisatörerna när det kom till Sapmi att överta den här rättsordningen för det var samer som satt i olika nämnder och tog domslut och sånt.

Det är mycket oro kring det här med rättighe terna till land och vatten eftersom det ligger så lång tid tillbaks. Oron finns bland Norrlands befolkningen och framförallt markägare som är rädda att förlora sin mark. Dessutom finns det i ILO-konventionen en paragraf om självbestämmande. Nu är det inte så att samerna försöker skapa egna territorier och vara där själva utan de vill bara bestämma över egna frågor, såsom hur näringen ska bedrivas, hur språkfrågorna ska hanteras och hur man ska använda anslag och så vidare till samernas bästa. De allra flesta liksom alla organisationer vill ju samverka med övriga människor som finns där.

Det kan också nämnas att samerna historiskt har haft användanderätt till att nyttja mark för sitt uppehälle, till att jaga och fiska. Då dessa rättigheter har ju fråntagits dem mer och mer och mer, har det inneburit ett dråpslag mot samiska folket som folk. Redan 1825 gjordes vissa bestämmelser var renarna skulle få beta någonstans. Detsamma gäller gränsdragningen mellan olika länder renarna har aldrig känt till några landsgränser, och gick ju över gränserna för att nå sina betesområden vår och höst. Sedan 1928 bestämde man vilka som skulle få vara samer, och då blev det bara de som hade renar. Det fanns då dels samer som använde renar, dels de som brukade jorden och dels de som fiskade.. Det betydde att 80% av skogssamerna som inte var i fjällen och cirka 40% utav fjällsamerna förlorade sina rättighe ter. Vad man då inte alls tog någon hänsyn till var att samerna hade sin egen historia, sin egen kultur, sitt eget språk och sin egen religion.

Men det som är aktuellt just nu är att det befaras att Sverige inte gärna vill skriva på den här konventionen därför att det finns motsättningar som man är orolig för. Just därför har regeringen gjort en utredning där man ska göra en nationell informationssatsning om samerna, för att visa kulturen, berätta om historien och vad samerna vill, och om samerna som folk över huvud taget. Det finns ett väldigt stort intresse för samernas kultur här neråt landet, och det är väldigt spännande för många samer som kommer hit ner att mötas av det intresse som finns De attityder och fördomar som finns Norrland finns inte heller på samma sätt här nere. Men samtidigt finns det också inslag av exotism.

I svenska läroböcker finns det väldigt lite om samerna. Många skolbarn kan faktiskt mer om Nordamerikas indianer och deras kultur än man kan om samernas kultur. Den här informationssatsningen är till för att man ska råda bot på detta. Men en siffra som ursprung ligen var 65 miljoner har krympt till fyra miljoner uppdelat på fem år. Så fyra miljoner man lovat att dela ut till främst samer som ska sköta den här informationssatsningen. För första gången i historien så ska alltså samerna själva få berätta sin historia, men som vanligt med väldigt lite medel.

Därför vill jag avsluta detta med att jag hoppas att ni tycker att Sverige ska skriva på ILO-konventionen för att säkra samernas ställning som urbefolkning, och samernas rätt till eget språk och egen kultur.

Motkonferensen avslutas

På söndagen den 17:e hölls ett möte på temat utmana storföretagen. Inledare på det mötetvar Adam Ma'anit från Corporate Europe Observatory, David Korten författare från USA som också hade deltagit på fredagens militarismplenum, samt återigen, Carina Carlström. Allra sist på söndagen ordnades en slutdiskussion för motkonferensen som dock främst kom att ägnas problemen med polis ingripanden och stenkastning i Göteborg.

Detsamma kom också att prägla de utvärderingsmöten som hölls vid två tillfällen, dels påföljande vecka, dels helgen den 8-9 september. Vid det senare mötet togs ett uttalande..

För mer information om kritiken mot storföre tagen seCorporate Europe Observatory: www.xs4all.nl/~ceo/

Göteborgsaktionens hemsida är numera avslutad. För mer information om Göteborgs aktionen , länkar till de olika organisationerna och vad som hände efter Göteborg hänvisas till Miljöförbundet Jordens Vänners folkrörelsestudiegrupp: www.folkrörelser.nu (alt:" folkrorelser")

För mer information om möten och andra aktiviteter kring det danska ordförandeskapet se http://cph2002.org/ (fr.o.m. juli 2002)