Untitled Document

Index

Schengen och demokratiska rättigheter

Gränslös utvidgning - den europeiska asyl- och invandringspolitiken i globaliseringens tecken

Nicholas Busch, Platform Fortress Europe

Nicholas Busch skulle på fredagskvällen den 15 juni ha hållit ett föredrag på Hvitfeldska gym nasiet på motkonferensens plenum om Schengenavtalet, demokratiska rättigheter och flykting frågor, som efter att Hvitfeldska gymnasiet dagen innan hade omringats och stormats av polis, hade flyttats till det Schillerska . När var på väg till mötet hamnade han 30 meter från polisens skottlossning i anslutning till en konfrontation vid en gatufest i Vasaparken ordnad av Reclaim the City. Han tog betäckning eftersom han förstod att det var skarpa skott. I det spända läge som rådde bestämde han sig sedan för att av säkerhetsskäl inte gå till Schillerska gymnasiet som ligger strax intill. Den här kvällen gick det inte heller att hålla någon motkonferens. Det var under en stor del av kvällen mycket svårt för folk som hade deltagit i den stora demonstrationen mot EU och EMU vid Götaplatsen att över huvud taget ta sig till den lokalen på grund av alla polisavspärrningar och det var först efter en mycket vid kringgående rörelse som undertecknad tillsammans med några andra i samordningsgruppen lyckades sicksacka oss in till ett krismöte där vi alla diskuterade förutsättningarna för att genomföra den planerade demonstrationen dagen därpå. I stället för redovisning av något plenum följer därför en artikel skriven av Nicholas Busch, om ett av de ämnen han skulle ha talat om.Artikeln har tidigare varit publicerad i Socialistisk debatt.

Den 8 december 1998 plöjde en bonde sin åker i den lilla kommunen Waldshut i Sydtyskland, nära den schweiziska gränsen. Mitt på åkern stötte han till sin stor häpnad på ett lik. Det var en ung svart pojke. På den döda pojkens kropp hittade den tillkallade polisen en flygbiljett Douala (Kamerun)-Paris och en födelseattest. Därmed kunde pojkens identitet och ålder fastställas. Han kom från Kamerun och var 15 år gammal. Men polisen stod fortfarande inför en gåta eftersom ingen afrikansk femtonåring var anmäld försvunnen i Tyskland. Då kom en polis att tänka på att Waldshut ligger under en av inflygningsrutterna till den internationella flygplatsen i Zürich, Schweiz. Han bestämde sig för att kontakta sina schweiziska poliskolleger. Deras utredning gav resultat: den 6 december hade ett Swissair-plan med flygnummer 275 från Douala till Zürich använt sig av inflygningsrutten över Waldshut. Utredningen kom fram till att 15-åringen var en blind passagerare som i Douala hade gömt sig i hålrummet för flygplanets landningsställ. Enligt rättsläkaren dog pojken p.g.a. syrebrist och lågt tryck i hög höjd och kroppen ramlade ur flygplanet när landningsstället kördes ut inför landning i Zürich. Av de kortfattade pressrapporterna framgick det inte varför pojken inte reste till Paris med sin giltiga flygbiljett. Vägrades han kanske tillträde till Parisplanet för att han saknade giltigt pass och visum? En sak visarden här tragiska händelsen i alla fall klart: I globaliseringens tid kan inte ens en fridfullt plöjande bonde i Waldshut vara säker på att slippa uppleva konsekvenserna av en tragedi som tagit sin början i något fjärran land i Afrika. Waldshut ligger nära Kamerun.

Ordet "globalisering" har blivit ett mode begrepp bland den politisk-ekonomiska eliten och dess massmediala språkrör. Globaliser ingen har blivit en förevändning för nekade lönehöjningar, personalnedskärningar, utflytt ning av företag, avveckling av välfärdsstaten, avregleringar av olika slag, krav på löntagar nas flexibilitet och mobilitet, omfördelningspolitik på de redan sämst ställdas bekostnad... Det finns en benägenhet hos politiska och ekonomiska makthavare att blanda ihop två skilda ting: nyliberal marknadsekonomi och globaliseringsprocessen.

Det är visserligen sant att marknadsekonomismen påverkar globaliseringsprocessen och tvärtom. Men marknadsekonomism och globalisering är ändå skilda ting. Globaliseringen är inte resultatet av en enda ideologi eller ett särskilt ekonomiskt system. Och på samma sätt är inte den nyliberala marknadsekonomin globaliseringens enda möjliga och oundvikliga konsekvens. Tvärtom kan globaliseringen på längre sikt leda till att den västerländska marknadsekomiska modellens oanvändbarhet som världsomfattande utvecklingsmodell blir alltmer uppenbar och ger upphov för globaliserat motstånd.

Begreppet ²globalisering² handlar enligt min uppfattning om följande fenomen: Snabbt ökande, världsomfattande rörlighet av kapital, varor, tjänster och personer som följd av en teknologisk utveckling som underlättar alla tänkbara former av kommunikation - från person- och varutransporter till snabb informationsöverföring. Denna utveckling leder till att tidigare gränser och barriärer av olika slag - tekniska, tids- och geografiska - sätts ur spel. Information kan utbytas, kontroll kan utövas, order kan både ges och utföras i princip var som helst och när som helst. Det finns dock en viktig inskränkning: de inte bara mellan de rika industrinationerna i nord och de fattiga u-länderna i syd, utan även inom våra egna samhällen. 2. Det sedan 80-talet till den tredje världens nackdel omvända kapitalflödet och de sociala och politiska följderna av skuldbördan i de fattiga länderna. 3. Miljöförändringar, miljöförstöring och fortsatt utplundring av jordens naturliga resurser. 4. Den växande insikten om att den marknadsekonomiska modellen och det västerländska levnadssätt inte ens stegvis och på lång sikt kan spridas till hela världens befolkning, eftersom jordens begränsade naturliga resurser och risk för miljökatastrofer sätter gränser för den ekonomiska tillväxten. Detta innebär att den nuvarande livsstilen i de privilegierade samhällen bara kan upprätthållas om växande delar av världsbefolkningen utestängs.

Hos de således uteslutna länderna och männis korna kan denna situation bara ge upphov till antingen fatalistisk passivitet eller revolt mot diskrimineringen. Det finns många olika former av revolt. Syftet är dock alltid det samma: att hävda sin rätt till överlevnad eller till ett bättre liv genom att tillägna sig den bit av kakan man vägrats. Revolten kan ta olika uttryck. Den kan vara allt från apolitisk och individuell (som t ex vissa former av brottslighet) till politiskt eller ideologiskt motiverat och kollektiv (t ex nationella befrielserörelser eller religiös-fundamentalistiska rörelser).

Även flykt och migration måste betraktas som en form av individuell, apolitisk och - det bör understrykas - icke-våldsrevolt: genom geografisk förflyttning drar sig människor undan för en situation som de upplever som så out härdlig eller låst att de föredrar att lämna allt bakom sig för att - ofta med stor risk för sitt liv - söka en oviss lycka i något fjärran land. Det är också uppenbart att flykt och migration måste ses i direkt samband med både de tidi gare nämnda globala problemen och de olika typerna av "de utestängdas revolt". Alla försök att med juridisk spetsfundighet skilja mellan invandrare, konventionsflyktingar, de facto de kommunikations- och informationsteknologiska framstegen påverkar allas liv men de är inte tillgängliga för alla.

Beslut, händelser, utvecklingar i geografiskt avlägsna världsdelar påverkar mycket snabbt vår egen situation och samma sak gäller i omvänd riktning. Ett slumpartad sammanträf fande av olika händelser i olika världsdelar kan ge upphov till konsekvenser som är mera omfattande än de utlösande händelsernas summa. I analogi med matematikens kaosteori kan små störningar få enorma och oförutsebara konsekvenser. Globaliseringen innebär snabba och oförutsebara förändringar som i sin tur förorsakar stress och bidrar till en allmän känsla av ångest, vanmakt och förlust av kontroll.

Vad har allt detta med europeisk asyl och migrationspolitik att göra? Flykt och migrationsrörelser kan ses som ett för en bred allmänhet i Västeuropa mycket synligt och kännbart uttryck för de största motsägelserna och konfliktpotentialerna som världen står inför i det nya millenniet. Detta är kanske en delvis förklaring till varför flykting- och invandringsfrågan sedan 80-talets början vållat så hätska känslor och utlöst så massiva poli tiska motåtgärder. I många västeuropeiska länder har den dominerat den politiska debatten medan folk ofta verkade finna sig i andra inte mindre allvarliga utvecklingar som t ex välfärdsstatens stegvisa avveckling, massar betslösheten och nyfattigdomen - som om det handlade om ödesbestämda fenomen utan räckhåll för politiskt agerande. Varför denna fokusering på invandrare och flyktingar? Kanske beror den på att de flyktingar och invandrare som vi dagligen möter på våra gator är den ständigt synliga påminnelsen om våra privilegierade samhällens och den världs dominerande marknadsekonomins oförmåga att lösa de största problem som hotar vår framtid: 1. Växande klyftor mellan en allt större och allt yngre majoritet av fattiga å ena sidan och en krympande och åldrande minoritet av rika å andra sidan. Dessa klyftor ökar och ekonomiska, falska och genuina flyktingar ändrar ingenting i faktumet att allt fler människor betraktar geografisk förflytt ning som den enda möjligheten att komma undan en situation som de upplever som ohållbar.

Även om flyktingarnas och migranternas kategorisering skulle ske enligt klart definie rade kriterier (vilket inte är fallet) skulle detta inte ändra ett dugg i den verkliga omfattningen av de "utestängdas folkvandring". Genom att vägra 90 procent av dessa migranter en rättslig status som motsvarar deras verkliga livssituation minskar vi inte flyktingarnas antal med 90 procent. I stället ökas antalet rättslösa och därmed fredlösa människor. De kan visserligen utvisas, de kan tvingas till ett liv under jorden, men de fortsätter att finnas. Eftersom de måste överleva blir de lätt både offer och rekryter för olika brottsliga nätverk.

Att återsända "icke önskvärda" flyktingar tillså kallade "säkra tredjeländer" utanför fäst ningen Europas murar, eller att t.o.m hindra dem från att lämna sina ursprungsländer är inget sätt att bli av med flyktingfrågan och de underliggande globala problemen. Konfliktpotentialen förflyttas bara tillfälligt och geo grafiskt. Men i globaliseringens tid har tids- och geografiska gränser tappat mycket av sin betydelse. Det går helt inte längre att bli av med en tidsinställd bomb genom att dumpa den i närmaste grannens trädgård. På längre sikt kan en sådan problemexporterande politik komma att utgöra ett hot mot de västeurope iska ländernas egna säkerhet och stabilitet. Problemdumpingen utsätter nämligen de unga och sköra demokratiska system i Central, Ost- och Sydosteuropa för ytterligare en ekonomisk och politisk belastning som de har ännu svå rare att hantera än det rika Västeuropa. Det vore synnerligen naivt att tro att en destabilisering i fästningens grannländer inte skulle drabba Västeuropa.

Under det gångna decenniet har EU:s och Schengenländernas asyl- och invandringspoli tik helt fokuserat på att bygga upp en mur mot invandrare och flyktingar. Denna muren består av restriktiv lagstiftning, insats av modern teknologi vid gränsövervakningen, massivt ökad kontroll och dataregistrering av personer inte bara vid gränserna utan på hela EU:s territorium, ökade befogenheter för polis- och tullmyndigheter, och i vissa fall även insats av militär.

Den nya muren är på något sätt ett uttryck för globaliseringsprocessen. I motsats till limes, vallbygget som skulle skydda det civiliserade romarriket mot "barbarernas" anstormning, går det inte att lokalisera den nya muren geografiskt. Den nya muren är osynlig, flexibel och rörlig. Den finns ingenstans och överallt. Den europeiska gränskontrollen sker både långt bakom gränserna och i flyktingarnas och migranternas ursprungsländer. Utgränsningen har blivit gränslös.

Med Schengentillämpningsavtalet från 1990 introducerades principen om det första mottagarlandet som i praktiken innebär att en asylansökan prövas bara i ett Schengenmedlemsland. Blir det avslag och utvisningsbeslut har den asylsökande inte längre rätt att söka asyl eller ens vistas i något annat Schengenmedlemsland. Inresa till hela Schengenterritoriet ska vägras. Schengen Information System (SIS) är Schengenländernas gemensamma elektroniska databas. SIS är mycket mer än ett brotts spaningsregister. Syftet med SIS är enligt avtalstexten (art. 93) att på hela Schengenterri toriet "bevara allmän ordning och säkerhet, inbegripet statens säkerhet, samt tillämpa [avtalets] bestämmelser om rörlighet för personer". Två tredjedelar av de till SIS rap porterade personerna är så kallade tredjelands medborgare, dvs icke-EU-medborgare som ska vägras inresa i hela Schengenterritoriet. I de flesta fall handlar det om asylsökande vars enda brott består i att de fått avslag på sin ansökan i ett av Schengenmedlemsländerna och till följd av detta ska avlägsnas från hela Schengenterritoriet. Trots att Schengensamarbetet initierades utanför EU:s gemensamma institutioner har det varit motorn bakom utformningen av en gemensam och allt mer restriktiv europeisk asyl- och invandringspolitik. Genom Amsterdamtraktaten 1997 integre rades Schengensamarbetet formellt i EU.

I november 1992 enades EU:s invandringsministrar i London om en rad gemensamma riktlinjer. Trots att dessa riktlinjer inte var juridiskt bindande för medlemsländerna, innebar de ett viktigt steg mot en harmonisering av asylpolitiken på flyktingarnas bekost nad. I London enades man bl a om att alla medlemsländer skulle införa begreppet "uppenbart ogrundad ansökan" i sin nationella asyllagstiftning. Asylansökningar skall behandlas som "uppenbart ogrundade" när det "i allmänhet inte finns någon allvarlig risk för förföljelse i den sökandes hemland" eller om det är "rimligt" att anta att den asylsökande kan få skydd i en annan del av sitt hemland. Uppenbart ogrundade asylansökningar ska avgöras i en summarisk snabbprocedur. I flera länder innebär detta att asylsökande kan åter sändas till sitt hemland innan ett slutgiltigt beslut i ärendet fattats. I London enades manvidare om den så kallade "säkert tredjeland"- principen. Enligt denna princip behöver en asylansökan inte ens prövas summariskt om den asylsökande kan återsändas till ett tredje land utanför EU där han eller hon anses kunna få skydd. Varje medlemsland bestämmer själv vilka tredje länder ska bedömas som säkra. Tyskland har under tiden satt samtliga sina grannländer på sin lista över "säkra tredje länder". Till följd av detta har det nu i prakti ken blivit omöjligt för flyktingar som tagit sig till Tyskland landvägen att få asyl. Samma sak gäller för flyktingar som kommit luftvägen om flygplanet mellanlandat i ett "säkert tredje land".

Gemensamma listor över länder vars medbor gare behöver visum för att resa till ett EU-land har upprättats. Harmoniseringen av visumpolitiken har ytterligare stängt dörren för flyktingar och invandrare. Förr kunde en utlänning som vägrats visum fortfarande pröva sin lycka i något annat medlemsland. Enligt de nuvarande harmoniserade visumreglerna innebär ett enda medlemslands vägran att utfärda visum att den sökande utestängs från hela EU:s territorium. Dessutom är det i prak tiken ofta omöjligt för genuina flyktingar att söka visum. Skulle en flykting mot förmodan ändå lyckas att ta sig till någon ambassad har han knappast någon chans att få ett visum. Som regel vägrar ambassaderna visum när det finns anledning att anta att den sökande avser att stanna på EU:s territorium. Till en början betraktade EU-regeringarna flykting- och invandringpolitiken enbart som en fråga för den gemensamma inrikespolitiken. Migranterna skulle i första hand hindras från att resa in i EU och, om de ändå lyckats, spåras upp och avlägsnas.

Ändå lyckades under Bosnienkriget i början av 90-talet hundratusentals flyktingar ta sig till västeuropeiska länder. Detta betraktades som ett misslyckande av de hittills genomförda åtgärderna som syftade på att minska migrationsströmmarna till Västeuropa. Det var i denna situation att Jonas Widgren, den svenska chefen för International Centre for Migration Policy Development (ICMPD) i Wien, började få regeringarnas gehör för sitt enträgna värvande för en ny inriktning av flykting- och migrationspolitiken. I korta drag kan denna nyorientering sammanfattas så här: I stället för att bara hindras från att resa in och vistas i Västeuropa ska flyktingar och potenti ella invandrare i första hand hindras från att överhuvudtaget lämna sina ursprungsregioner. Denna brutala containment-politiken (dvs "uppdämningspolitiken") marknadfördes med omskrivningar som "regionalisering av flyktinghjälpen" och "hjälp på plats". Målet att hejda flykting- och migrationsrörelser redan i ursprungsregionerna kunde emellertid inte uppnås med enbart den gemensamma justititie- och inrikespolitikens medel utan krävde ett gemensamt utrikespolitiskt agerande, där EU -medlemsländerna skulle använda hela sin gemensamma politiska, ekonomiska och, om nödvändigt, militäriska tyngd för att förmå regeringarna i de migrationsgenererande länderna jorden runt att samarbeta med EU i att stävja vandringsrörelser till Europa. EU:s politik mot invandring skulle med andra ord globaliseras.

Den 1 juli 1998 framlade EU:s dåvarande österrikiska ordförandeskap sitt så kallade strategidokument om asyl- och invandringspolitik. Dokumentet var egentligen hemligt och inte tänkt för att bli känt för allmänheten. Detta är förmodligen anledningen till att det (på ett i EU-sammanhang sällsynt sätt!) talar klarspråk när det gäller både utvärderingen av EU:s hittillsvarande asyl- och invandringspolitik och rekommendationerna för dess framtida utveckling. I dokumentets första del konstate ras det att EU:s samtliga hittills introducerade åtgärder mot invandring varit ett stort miss lyckande. Medan skärpt lagstiftning och massiva politiska åtgärder bara lett till lätt minskat lovlig invandring har antalet illegala invandrare bara ökat. Av detta dras dock inte den enda rimliga slutsatsen att legal invandring borde underlättas. I stället förordas i strategi dokumentet att EU vidtar utrikespolitiska åtgärder gentemot de flyktinggenererande länderna. Det görs gällande att migrations rörelser som utlöses av konflikter i olikavärldsdelar har fått "dramatiska konsekvenser" för Europa. Därför är det legitimt att Europa tar sina egna beslut om olika former av ingripande för att förhindra flykt- och migrations rörelser. Uttryckligen krävs det att EU i fort sättningen borde agera självständigt i denna fråga och inte inskränka sig till att bara delta i andra internationella organs aktiviteter. EU:s direkta inflytande och närvaro på plats är nödvändigt inte bara för att "förebygga och stävja konflikter utan även för att upprätthålla förhållanden som gör det möjligt för flyktingar att återvända och som bidrar till att stabilisera regioner på längre sikt". Flyktingars repatrie ring ska säkerställas om så erfordras genom att EU använder sig av samma tvångsmedel som används av världssamfundet i fredsbevarande syfte och för att få slut på konflikter. Kort sammanfattat förordar dokumentet olika typer av utrikespolitiska åtgärder som inbegriper militära så kallade fredsbevarande och freds framtvingande insatser - all detta i syftet att förhindra befarade tillströmningar av flyk tingar. Besluten om sådana interventioner ska kunna fattas unilateralt av EU, dvs utan FN:s godkännande och medverkande. I samma anda krävs det i dokumentet att FN:s flyktingorgan UNHCR borde förmås till att fokusera sin verksamhet på de stater som förorsakar flyktingströmmar och på "utvandrings främjande faktorer i utvandringsländerna" snarare än som hittills ägna sig åt flyktingarnas rättigheter i mottagningsländerna. Med hänsyn till EU:s relationer med emigrations- och transitländer förordar strategidokumentet en käpparnas och morötternas politik: när EU ingår avtal om ekonomiskt samarbete och utvecklingshjälp med transit- och emigrations länder ska dessa länder i gengäld förplikta sig till att aktivt bidra till att minska utvandringen till EU. Det hävdas att överenskommelser med migranters ursprungsländer kan vara mycket effektiva avskräckande instrument när det gäller att hantera migrationsfrågan ("Agreements with migrants countries of origin can prove a most effective dissuasive instrument in migration management"). Dokumentets paragraf 59 förtydligar vad som menas med detta: "Så gott som alla EU-avtal med tredje länder borde inbegripa migrations aspekten... Till exempel måste ekonomisk hjälp betingas av visumfrågor, underlättad gränsöverskridande av garantier rörande återtagande, flygförbindelser av gränskont rollernas nivå, och EU:s beredvillighet att erbjuda ekonomiskt samarbete av motpartens effektiva åtgärder för att minska faktorer som ger upphov till migration (push factors)".

Konceptet att koppla erbjudandet av förmåner till krav på samarbete rörande EU:s åtgärder mot invandring har under tiden börjat tilläm pas allt mer systematiskt. Ett exempel från den senaste tiden är EU:s försök att koppla sitt stöd för folkrepubliken Kinas medlemskap i världshandelsorganisationen WTO till kravet på den kinesiska regeringen att vidta åtgärder för att bekämpa utvandringen. EU kräver i synnerhet att Kina medverkar aktivt i bekämpandet av människosmugglingen. Man kräver med andra ord att en regering som av EU regelbundet beskylls för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, aktivt hindrar sina medborgare från att lämna landet. En annan rekommendation i strategidokumentet går ut på att emigranternas ursprungsländer borde förmås till att upprätta fingeravtryck register över sina egna medborgare för att underlätta identifieringen i EU av invandrare och flyktingar som ska återsändas till sina hemländer. Mig veterligen har den här idén hittills förverkligats i bara ett enda land. Enligt uppgifter från en schweizisk biståndsorganisation har den internationella polis styrkan i Kosovo börjat ta fingeravtryck av samtliga provinsens invånare. Det kan dock tänkas att en sådan praktik är svårare att fram tvinga i suveräna stater än i det euro-amerikan ska protektoratet Kosovo.

Även de långt framskridna planer för uppbyg gandet av en EU-snabbinsatsstyrka på 60,000 man för militära insatser världen runt måste ses mot bakgrunden av EU:s ansträngningar att hålla flyktingar och migrantströmmar bort från Europa. Vid sitt möte i Köln i maj 1999 gjorde EU-rådet en deklaration rörande en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Idetta dokument står det bl a att "EU måste till fullo spela sin roll på den internationella scenen". För detta ändamål måste EU kunna "förfoga över de nödvändiga medlen och möjligheterna för att kunna leva upp till sina förpliktelser rörande en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik". Rådet borde ha förmågan att ta beslut om hela räckvidden av konfliktförebyggande och krishanteringsuppdrag". "EU måste ha förmågan till auto nomt agerande som stöder sig på en trovärdig militär styrka, på förutsättningarna för att ta beslut om att använda den och beredskapen att göra det för att reagera på internationella kriser utan men för NATO:s agerande". Den plane rade militära styrkan ska enligt Amsterdamtraktaten kunna utföra "humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och insatser med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder" ((EU -fördraget Art 17.2).

Det bör påpekas att begreppet "krishantering" är så tänjbart att den skulle kunna inbegripa anfallskrig långt bort från EU:s territorium. Behovet för alla ovannämnda typer av militära insatser skulle utan vidare kunna åberopas i samband med militära operationer för att stävja befarade massflykt- och migrationsrörelser.

I november 2000 godtog EU:s justitie- och inrikesministerråd en så kallad förordning om upprättandet av ett gemensamt elektroniskt fingeravtryckregister, Eurodac. Förordningen förpliktar medlemsländerna till att ta fingerav tryck från samtliga personer som är 14 år eller äldre som antingen lämnat in en asylansökan i ett medlemsland eller anhållits i samband med olovlig inresa eller vistelse . De asylsökandes fingeravtryck lagras i en central databank. Nyanlända asylsökandes och illegala invandra res fingeravtryck ska genom automatisk datasamkörning kunna jämföras med hela data beståndet i Eurodac. Det officiella syftet med Eurodac är att kunna bestämma det medlems land som ensam är ansvarig för behandlingen av en asylansökan och för avlägsnandet från EU-territoriet av utlänningar utan lovlig vistelse. Eurodacs upprättande betyder ett nytt steg mot gränslös kontroll som inte omfattar brottslingar eller brottsmisstänkta personer utan hela kategorier av personer som i straff rättslig mening inte är misstänkta och måste betraktas som oskyldiga. Människor underkastas en särskild integritetskränkande form av kontroll som hittills varit förbehållen svåra brottslingar - och detta inte p g a sitt individuella beteende utan för att de tillhör en grupp vars livssituation i sig anses utgöra ett hot mot "allmän ordning och säkerhet". Budskapet med Eurodac är klart: migranter och flyktingar omfattas ej av ett av det europeiska rättstats systemets viktigaste principer: oskuldförmodan. De blir stämplade till ett misstänkt kollektiv. Man vågar knappt tänka på hur Eurodacs användningsområde skulle kunna utvidgas i en nära framtid. Om EU förmår tredje länder i olika världsdelar till att upprätta egna nationella fingeravtryckregister över sina medborgare, skulle det tekniskt sett bli enkelt att spåra både en människas identitet och hennes ursprungsland. Därmed skulle en av de sista barriärerna mot återsändandet av flyk tingar till hemländer där de riskerar förföljelse falla och det globaliserade personkontrollsystemet skulle bli verklighet. Som andra kontroll- och övervakningsinstrument siktar Eurodac än så länge bara mot migranter och flyktingar. Men vem kan garantera att detta nya och effektiva kontrollsystem inte en vacker dag kommer att utvidgas till att omfatta andra p.g.a. sin sociala utsatthet kollektivt misstänkta grupper av personer?

Den europeiska asyl- och invandringspolitiken måste också ses mot bakgrund av ett system skifte i Europa som pågått sedan 70-talet: skiftet från den fördelande välfärdsstaten till den nyliberala ransonerande svångremstaten. Enligt Immanuel Wallerstein ligger en orsak till detta systemskifte i den växande insikten hos de ekonomiska och politiska eliterna i de ledande industrinationerna om att det ekolo giska ohållbara med obegränsad tillväxt ute sluter att allt större delar av världsbefolkningen så småningom kan få tillgång till den västerländska "way of life". Därmed försvinner grunden som hela välfärdsideologin byggt på: att uppnå de underprivilegierade massornas disciplinering genom en stegvis spridning av välstånd, demokrati och rättighe ter till allt större befolkningsgrupper. Välfärdsstatsmodellen byggde på en (visserli gen begränsad) omfördelning av resurser från de rikas minoritet till de fattigas majoritet. Välfärdsstaten satsade på eftergifter och konfliktförebyggande medling. Den syftade på de mångas stegvisa integration i samhället. Men under 70-talet spreds uppfattningen bland de politiska och ekonomiska eliterna att man inte längre hade råd med denna politik. Man befarade att ytterligare eftergifter gentemot de underprivilegierade gruppernas krav på lång sikt skulle hota själva drivkraften i det marknadsekonomiska systemet - kapitalacku mulationen och därmed de egna privilegierna. Detta skulle kunna förklara den nyliberala ideologins karaktär: konfrontation ersätter eftergifter och konfliktförebyggande medling, "mjuk disciplinering" ersätts med utgränsning av de enligt marknadsekonomiska kriterier "onyttiga" människor som anses vara en kostsam samhällsbörda. En människas värde räknas enligt utilitaristiska kriterier - inkomst, lönsamhet, flexibilitet, produktivitet. De i marknadsekonomisk mening "icke-produk tiva" betraktas som övertaliga som bör ute stängas. För att kunna hantera befarade missnöjesyttringar satsar man på repressiv lagstiftning och en preventiv polisiär kontroll- och övervakningsapparat. Syftet med denna politik är att bevara den allmänna ordningen och säkerheten - med andra ord: att försvara de rika ländernas och samhällsgruppernas privilegier.

Vad händer då med de många onyttig förklarade - de övertaliga människorna? I sin bok "The origins of totalitarianism" skrev Hannah Arendt med tanke på nazismens förintelsemaskineri och Stalinismen redan 1951: "Det enorma hotet som ligger i totalitarismens uppfinningar - att göra männis kor överflödiga, är att massor av människor överallt och ständigt blir "överflödiga" enligt utilitaristiska kategorier in en tid av snabb befolkningsökning och alltmer utbredd brist på och avsaknad av mark och hemland". Arendt varnade också för att även en på det globala planet demokratiskt legitimerad majoritet skulle kunna besluta likvideringen av en del av mänskligheten.

Frågan måste ställas om en europeisk migrations- och flyktingpolitik som alltmer fokuserar på att hindra människor från att lämna sina av fattigdom, konflikt och våld präglade ursprungsregioner inte bidrar till en de "överflödigas" likvidering.

Man kan även fråga sig om vi idag står inför framväxten av en ny sorts totalitärt styre som når sitt mål att dominera totalt utan att nödvän digtvis tillgripa öppen terror för att eliminera de "överflödiga". Man skulle kunna kalla den för "postindustriell totalitarism" eftersom den inte behöver bygga på likproduktion i industri ell skala som i de nazistiska förintelselägren. Elimineringen skulle kunna ske på ett annat mindre iögonfallande sätt. T ex kan medvetet avståndstagande från tidiga förebyggande åtgärder kunna förorsaka lika många männis kors död som aktiv likvidering. Våra samhäl len finner sig mer eller mindre likgiltigt i att ett massdöende pågår i Afrika p g a AIDS -epidemin. Vi tillät en konflikt att växa i det forna Jugoslavien som har lett och fortfarande leder till massakrer och massfördrivningar. Men vi ingriper bara på allvar när denna konflikt hotar att utlösa en massflykt till Väst europa. Aktiv fysisk eliminering förekommer också, men den uppfattas inte längre som en påtaglig och blodig realitet av de "utvalda" folken i vilkas namn den genomförs och lämnar de följaktligen likgiltiga. Så kom kriget i Persiska viken 1991, i motsats till Vietnamkriget, att av den allmänna opinionen uppfattas som et "rent" krig, fört vid datorernas tangent bord och med "intelligenta" vapen som kunde neutralisera fienden utan blodutgjutelse, utan lidande. Denna "virtuella verklighet", spridd av massmedier med global räckvidd och fullständigt kontrollerade av en av de krigsför ande parterna, dolde krigets "verkliga" verk lighet. Omkring hundratusen Iranier uppskattas ha dött i detta krig och de efterföljande sanktionerna mot Irak har förorsakat och fortsätter att förorsaka ytterligare hundratusentals irakiers död. Samtidigt fortsätter ameri kanska och brittiska flygattacker mot Irak utan att detta hittills lett till nämnvärda protester. Under tiden gör de europeiska länderna allt större ansträngningar för att hindra kurdiska och andra irakier från att fly.

Enligt Hannah Arendt är frånvaron av opposi tion eller, med andra ord, människornas oför måga att säga ifrån ett kännetecken för en totalitär utveckling. Med tanke på detta borde den allmänna frånvaron av organiserat politiskt motstånd i Västeuropa oroa. Varför detta förlamningstillstånd? Hur kan vi övergå från att vara isolerade åskådare till att bli agerande medborgare?

I ett samhällsklimat som präglas av frenetisk konsumtion, ensamhet, känslor av maktlöshet och vanmakt i åsynen av växande globala framtidshot måste kanske det första steget vara av psykologisk-pedagogisk snarare än av politisk karaktär. Det gäller att själv återupp täcka och förmå andra att återupptäcka att ett aktivt deltagande i solidariska medborgargrupper och nätverk kan skapa en känsla av gemensam styrka och trygghet som är av enorm betydelse i ett samhälle som alltmer präglas av isolering, stress och ångest. En förutsättning för att den här känslan kan uppstå är att deltagandet i solidariska nätverk resulte rar - om inte i snabba segrar - i en gemensam erfarenhet som av deltagarna upplevs som berikande och motiverande. Kanske borde man börja med att skapa sådana offentliga rum och solidariska nätverk på det lokala planet. Här tänker jag på aktiviteter i kommuner, kvarter, förorter. I en sådan begränsad ram kan även en liten engagerad grupp bli framgångsrik på kort tid. Jag har inte för avsikt att ge mig hän till någon sorts "small is beautiful"-romantik och begränsa soldidarisk engagemang till kyrktorn politikens gemytlighet. Tvärtom gäller det att bemöta de stora globala utmaningarna och samhällskonflikterna. Eftersom de är globala finns de överallt. I de flesta kommunerna lever flyktingar och invandrare som är levande bevis och budbärare mitt ibland oss för det som händer i deras hemländer. I varje kommun är de globala miljöproblemen närvarande. I varje kommun känner folk av nedskärningar som drabbar skola, vård och omsorg. I varje kommun finns arbetslösa, ungdomar som saknar trygghet och framtidstro, gamla som lever ett isolerat liv. Genom i konkret handling på det lokala planet befatta sig med dessa problem kommer aktivisterna i de solidariska nätverken genom sina egna konkreta lokala erfarenheter oundvikligen att upptäcka att de brottas med globala problem som är förknippade med varandra. Under senare år har lokalt förank rade solidariska medborgargrupper börjat bildas på många håll i Europa. Och, kanske som en följd av globaliseringen, bildar de allt oftare nationella och internationella nätverk. Ett gemensamt kännetecken för dessa nätverk är att de inte följer partipolitiska gräns -dragningar. De kan ägna sig åt mycket olika frågor, de har olika prioriteringar. Men en sak enar de alla: de vill ge tillbaka politiken till medborgarna och aktivt delta i sökandet efter lösningar för globala hot som vi aldrig kom mer att kunna skydda oss emot genom att bygga murar och fästningar.

Nicholas Busch har sedan 1991 varit redaktör för Circular Letter: Fortress Europe? om EU:s flyktingpolitik och polissamarbete. Detta nyhetsbrev ges för närvarande inte ut. Nicho las Busch har arbetat i kollektivet Longo Mai i Schweiz och Frankrike sedan början av 1970 -talet med demokratiska rättighetsfrågor och internationell solidaritet. Nu arbetar han som expert för Vänsterpartiet. För den som är intresserad finns Fortress Europe? på hemsidan

Web site FORTRESS EUROPE? - Circular Letter: http:// www.fecl.org