Untitled Document

Index

Har man inte pengar ska man inte betala

-olika syn på skuldavskrivning i Syd och Nord

Av Dot Keet

Det är en enorm lättnad för de grupper i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien som arbetat för skuldavskrivning att den sedan länge alltmer förvärrade krisen av ökad skuld sättning av deras länder till slut har hamnat i centrum för den allmänna medvetenheten runt om i världen. Vare sig det sker på basis av kristna tankar om befrielse av de fattiga och skuldsatta vid millennieskiftet, som i Jubel -2000-kampanjen, eller på basis av liknande principer inom andra religioner eller på en sekulär etik som vänder sig mot exploatering och underordning av de fattiga och svaga av de rika och starka, är det viktiga att miljoner människor förenar sig i den snabbt växande internationella kampanjen för en definitiv lösning på den skandalösa utsugningen av de ynka resurserna hos världens fattiga till de rikas överfulla kistor.

Naturligtvis var det som vanligt bara efter att de inflytelserika kyrkorna och andra religiösa grupper, utvecklingsorganisationer och andra NGO:er i de rika länderna i Nord tog upp frågan om den tredje världens skulder som den verkligen blev en fråga, och detta leder till de sedvanliga iakttagelser av ett skevt förhållande bland skuldforskare och aktivister i de direkt utsatta länderna som har arbetat med de här frågorna i nästan två årtionden.

Trots detta är denna växande uppmärksamhet mycket välkommen och forskningen och informationskampanjerna, den politiska lobbyingen och mediearbetet hos höggradigt effektiva skuldavskrivningsallianser i Europa, Nordamerika och Japan måste betraktas som högst lovvärda och stödjas. De har lett till betydelsefulla vinster vad det gäller medias täckning av skalan och effekterna av skul derna, om än mindre vad det gäller de komplexa orsakerna. Vissa lobbygrupper som arbetar med skuldavskrivningsfrågan har också uppnått vissa framgångar i deras reger ingars syn på de betalningar som de fattiga länderna i Syd är skyldiga dem. Kampanjen har även tvingat IMF och Världsbanken att modifiera sin oförsonliga inställning till skuld avskrivning (förutom vad det gäller skulder till dem själva). Det är huvudsakligen i ett försök att ta udden av en växande opinion och avleda kampanjens fulla slagkraft som IMF/Världsbanken tillsammans med industriländerna i G7 överraskande har erbjudit viss "skuldlättnad" för de mest skuldsatta fattiga länderna.

Alla sådana omsvängningar är ett bevis på inflytandet av den internationella kampanjen mot de ständigt växande skulderna i tredje världen. Det motsägelsefulla är att samtidigt som den offentliga informationen växer och kampanjerna leder till ännu större resultat, blir möjligheterna och frågorna faktiskt mer komplexa. Samtidigt som antalet deltagande organisationer och länder växer, blir diskussio nerna om målsättningar och taktik mer kompli cerade. Dessa debatter handlar inte bara om hur och varför man ska förhålla sig till kredit givande regeringar, eller till IMF/Världsbankens strategi gentemot de mest skuldsatta fattiga länderna. Inom och mellan de grupper som arbetar med skuldavskrivning växer det också fram en fördjupad debatt om de ofta använda begreppen, underförstådda antagan den, taktik och strategi samt grundläggande mål för kampanjen. IMF och Världsbanken erbjudanden om skuldlättnad stöds (...) Det finns problem med den politik som förs av kampanjorganisationerna i Europa och Norda merika. Först och främst är det så att medan kampanjerna talar om att få ett stopp på skuld krisen och skriva av skulderna nu, så glider man ofta i diskussionen med sina regeringar och kritiska analyser av IMF och Världsbanken över i ett språk som handlar om skuld lättnad och nedskrivning av skulderna, och tar sin tillflykt till kompromisskrav såsom en större och snabbare "avskrivning" av skul derna.

Genom att föra fram till synes mer utmejslade linjer kan sådana argument leda till en under förstådd acceptans för att en skuldavskrivning inte behöver vara omedelbar eller total. Dock är det vad radikala röster från de skuldsatta länderna själva kräver och det är den visioner som drar miljoner av moraliskt indignerade människor till kampanjen.

Problemet är att olika deltagare i debatten använder begreppen "skuldlättnad", reduktion, nedskrivning och avskrivning som om de var utbytbara, "Skuldlättnad" kan användas på så sätt att man vill befria de som bär bördan från sin börda men det kan också betyda att lindra men inte komma till en slutgiltig lösning på problemet. Reduktion förstås som det är för enat bara med ett begränsat avlägsnande och därför också per definition också innebär en fortsatt betalning av skulder. Och om den inte uttryckligt definieras som "delvis" bör av skrivning endast användas för att beteckna en definitivt slut på hela skulden. Det måste vara en större klarhet och konsistens hos skuldanalytiker och kampanjmakare och de måste kräva samma sak från regeringars och institutioners talesmän för att undvika såväl oavsiktliga tvetydigheter och missuppfattningar som medvetna förvrängningar av vad som verkligen har erbjudits eller föreslagits.

Ännu mer problematisk är tolkningen av vilken skuld som är "obetalbar" och "betal bar". IMF och Världsbanken använder cirkel resonemanget att skuld är "hållbar" så länge som betalningarna görs utan försummelser. Vissa Jubel 2000-grupper uttrycker själva att de baserar sina förslag på kriterier för hållbar het. Andra NGO:er och mer engagerade statliga myndigheter påpekar att sådana betal ningar bara upprätthålls på bekostnad av viktiga sociala utgifter till stora kostnader för befolkningarna i de skuldsatta länderna. För dessa NGO:er och myndigheter är kriterier för utveckling sådana att de stödjer regeringars rätt att bekosta nödvändig grundläggande utbildning och hälsovård innan de återbetalar skulderna. Detta aktualiserar frågan om vad som är "nödvändigt". Vart ska gränsen dras för dessa nödvändiga sociala behov som också är utvecklingsbehov? Svaret måste vara att det inte a priori kan fastställas några nivåer för behov av resurser för en fullständig och icke symbolisk utbildning för alla , och en fullgod effektiv (och inte minimal) hälsovård. Detta är och måste vara en öppen fråga och resurserna måste tillåtas expandera. Detta är både ett nyckelmått på och ett grundläggande medel för en av människor själva framdriven utveckling av människor, samhällen och länder. Inte heller kan en inriktning på basbehov i minima listisk bemärkelse ta hänsyn till de många andra sociala behov som också är mänskliga rättigheter såsom bostad, rent vatten och hygien ett tillgängligt och säkert transportsys tem, social och fysisk trygghet såväl som rätten till arbete och försörjning. Så när och på vilken nivå blir tredje världens skulder betalbara i ett sådant sammanhang?

Är man inte skyldig ska man inte betala

För skuldavskrivningsgrupper i Syd är faktiskt själva förutsättningen att något av deras län ders skulder på något sätt skulle vara betalbara ett kränkande påstående. Detta är också den moraliska inställningen hos många av deras anhängare i Nord. I själva verket har de skul der som regeringarna ådragit sig, vad än på för sätt och av vilka skäl, i reella termer redan betalats; i vissa fall flera gånger om. De har också betalats med sociala och miljömässiga skador, politisk oro, konflikter och krig, och grundläggande mänsklig otrygghet och li dande. Representanter för skuldavskrivningskampanjer i Latinamerika och Karibien dekla rerade vid ett tillfälle på ett möte i Tegucigalpa att det inte bara är så att deras länder inte är skyldiga något utan det också finns en mora lisk, politisk, social och miljömässig skuld gentemot dem. Den afrikanska NGO-deklarationen i Accra i april 1998 avvisade på samma sätt alla framtida avbetalningar och gick ännu längre genom att tala om ersättning till Afrika för de skador man tillfogats genom decennier av slavhandel samt kolonial och nykolonial exploatering. Myten om att en bred extern hjälp flödar in i Afrika grusas av det faktum att 1,41 dollar i återbetalning av skulder fortfa rande 1998 lämnar kontinenten för varje dollar man får i bidrag. Detta förutom de stora sum mor som sedan länge har flödat ut ur Afrika och andra länder i Syd i form av övervinster på direktinvesteringar, utdelning på utlandsägda aktier, och ojämlika former av handel.

Från ett sådant perspektiv är varje krav på vidare avbetalningar över huvud taget omoraliska och illegitima. Inte ett öre till borde läggas till det långvariga utflödet av dyrbara resurser från länderna i Syd till Nord. Uttryckt på ett annat sätt är länderna i Syd inte skyldiga och ska inte betala. Denna tvåfaldiga paroll måste övertas av regeringarna i Nord som deras position och det är den huvudsakliga uppgiften för dem som arbetar mot skul derna i dessa länder. Dock måste det också bli fullständigt accepterat och energiskt framfört även bland dem som arbetar för skuldavskrivning i Nord för att de ska kunna över tyga sina regeringar. Åtminstone måste det bli känt bland alla grupper i Nord såsom stånd punkten hos motsvarande grupper i Syd och inte bestridas vare sig uttalat eller outtalat även om detta skulle kunna leda till en stillatigande form av passiv opposition vilket vore mycket olyckligt. Det är dock ännu mer problematiskt när ledande talesmän för Jubel 2000 varnar kreditgivande organ att de måste handla kvickt för annars kommer de fattiga länderna att ta saken i egna händer. Istället för att förekomma sådana möjligheter så borde skuld avskrivningsengagerade aktivt uppmuntra skuldsatta regeringar att upphöra med avbetal ningarna på skulderna och därigenom se till att fattiga länders självständiga agerande görs till en del av den internationella diskursen. Inflytelserika organisatörer av skuldavskrivnings kampanjer i de rikaste länderna borde använda sin skicklighet och sina kontakter för att för bereda den allmänna opinionen och genom detta regeringarna i både Nord och Syd på denna legitima lösning på skuldkrisen.

Olika linjer eller utgångspunkter

Det finns fler skillnader mellan vissa skuldkampanjsorganisatörer i Nord och andra i Syd som måste uppmärksammas och öppet disku teras. Många biståndsorganisationer har trots att de stödjer skuldavskrivningskampanjen försökt att förbättra HIPC till att innefatta mer än det aktuella halvdussinet länder som nu kvalificerar sig och att det ska genomföras snabbare än vad för närvarande planeras av IMF och Världsbanken. Dock har en omfattande research av Jubel 2000 kampanjen i Storbritannien avslöjat att även om den tilläm pades i alla de 41 avsedda mest skuldtyngda fattiga länderna, skulle IMF och Världsban kens villkor huvudsakligen bara åstadkomma skuldlättnader för skulder som redan inte betalas och som de internationella finansiella institutionerna vet mycket väl aldrig kommer att betalas. I vissa fall skulle de tungt skuldsatta länderna vara tvungna att betala ut mer än vad de gör för närvarande, och det skulle i själva verket bli en vinst för kreditorerna utav denna övning i skuldlättnad.

Hur användbara dessa insikter än är den mest grundläggande invändningen att de typiska strukturanpassningsvillkoren från IMF som ingår i HIPC-programmet har varit en huvud saklig faktor bakom den fördjupade ekonomiska och sociala krisen i dessa länder och en kraftigt förvärrande av deras externa finan siella beroende och ett underkastelse under yttre kontroll.

HIPC och dess villkor är oacceptabla till sin avsikt och sina effekter, samt i princip. Varje skuldavskrivningsgrupp som inte tar in detta misslyckas med att förstå några av de mest grundläggande orsakerna till skuldkrisen, och de riskerar att hjälpa till att förlänga skuld slaveriet i just de länder och bland de folk de försöker hjälpa.

När man går i debatt med IMF och Världsban ken vare sig det är i syfte att förändra dem eller utmana dem, eller talar med sina egna regeringar för att övertala dem att flytta fram sina politiska positioner, står skuldavskrivningsgrupper i Europa och i Nordame rika i fara för att anpassa sig till de selektiva och splittrade utgångspunkter till de skuldsatta länderna från kreditländerna. Detta skapar en diskrepans inte bara mellan sådana grupper i norr utan mellan dem och motsvarande grupper i Syd. Den internationella Jubel 2000 -kampanjen fokuserar explicit på de fattigaste länderna och identifierar 52 st med en sammanlagd befolkning på en miljard, som är i akut behov av skuldavskrivning. I praktikenhar dock många Jubel 2000 grupper och biståndsorganisationer dragits in i IMF/Världs banken och deras egna regeringars fokusering på de mest skuldsatta minst utvecklade län derna MUL. Detta är inte nödvändigtvis fel i sig självt men tigger återigen om frågan om var den kvalificerande gränsen annat än enkla kvantitativa BNP-mått ska dras. Varför ska inte ett land som Brasilien som inte är ett MUL men har de största inkomstskillnaderna i världen och trängande sociala och ekonomiska problem, kvalificera sig för skuldavskrivning? Till vilken verklig kostnad kan Brasilien "bära" skuldåterbetalningarna? Samma sak gäller Sydafrika som anses vara ett medelfattigt utvecklingsland men med inkomst skillnader och sociala problem väl så akuta som de i Brasilien. Behöver man inte skuldavskrivning för att kunna använda alla resurser för att hantera de fortsatta problemen efter apartheid. Och hur är det med det andra dussi net djupt skuldsatta socialt och ekonomiskt pressade utvecklingsländerna i Afrika, Asien och Stilla Havet, Latinamerika och Karibien?

Flera länder, mer än fattigdomslindring

Ännu en gång måste skuldavskrivningsgrupper i Syd ta en bredare och mer strategisk utgångs punkt för skuldavskrivningskampanjen. De är medvetna om de splittrade och potentiellt försvagande effekterna av selektiva och exklu siva förslag om skuldlättnad och är från början tvungna att upprätthålla en enad front bland dem själva. Det betyder inte att varje lands nationella skuldkampanj kommer att bli precis likadan som de andras. Det finns tveklöst skillnader i skala och struktur på vart lands skulder, och dessa måste utforskas noggrant , målen identifieras, val göras och diverse taktik utformas. Dock är kärnan att kampanjorganisatörerna är överens om ett antal gemen samma principer och bibehåller den bredast möjliga enighet och de starkaste gemensamma ståndpunkter och gemensamma aktioner som de kan. Skuldsatta länder kan inte tillåta sig att spelas ut mot varandra. Inte heller borde det finnas något acceptabelt argument för att skuldavskrivning för vissa länder bara kan göras på bekostnad av andra som behöver det mer eller snabbare. Den officiella linjen från den Afrikanska NGO-skuldavskrivningskampanjen är ett krav på total skuld avskrivning för alla afrikanska länder, obero ende av storlek eller strukturen på deras skul der, eller hur de ekonomiskt kategoriserats av IMF och Världsbanken eller andra internatio nella organ såsom Världshandelsorganisationen WTO.

Skuldavskrivningskampanjorganisatörer i Syd måste också övertala sina motsvarigheter i Nord att ta upp bredare argument för skuldavskrivning än bara fattigdomsbekämpning. Även om de används taktiskt i diskussioner för att visa på motsägelser mellan de officiella fattigdomsbekämpnings- och skuldnedsättnings- politiken hos de rika län derna i OECD, kan själva användandet av sådana begrepp skapa ytterligare uppmärksam het och legitimitet till de mycket begränsande förslagen i den dominerande diskursen om världsfattigdomen. Detta är kontraproduktivt gentemot det bredare behovet att utmana och ändra OECD:s approach att antalet människor som lever i absolut fattigdom bör ha gått ner med 50% tills år 2015.

Såvida det inte görs absolut klart att fattigdomsbekämpning är en totalt inadekvat målsättning i sig själv och att skuldnedsättning bara kommer att föreviga utflödet av resurser som skulle kunna reducera fattigdomen, kan användningen av sådana begrepp oavsiktligt och omärkligt ersätta det rättfärdiga kravet från Syd och det nödvändiga behovet i Syd av att utrota fattigdomen och avskriva skulderna.

Alternativet är att legitimera den "en halv limpa är bättre än ingen"-attityd som lämnar både de halvmätta och de omättade i fortsatt hunger och misär. Och än en gång, det tigger om frågan om vart man ska sätta skiljelinjen mellan dem var misär skall lindras och dem som ska stanna kvar i absolut fattigdom i ytterligare 15 år, en generation eller ett sekel.

Ur "The International Anti-Debt Campaign - An Activist View from the South to Activists in the North .. and the South, Discussion paper to contribute to North-South dialogue, cooperation and active unity", Occasional Paper #1, AIDC , Cape Town, June 1999. Hela texten finns på http://aidc.org.za/archives.html samt http://www.milli.no/~forum/dokumenter//activist.htm med resp. utan noter.