Kärnkraftsmotståndet i Europa

Kärnkraft var från början en biprodukt från kärnvapenproduktionen och hade under femti- och sextitalen ärvt dennas status som teknologisk spjutspets, som ett slags kompromiss mellan fredsrörelse och statsledningar. År 1973 hade de flesta industristater stora kärnkraftsprogram igång och med OPECs oljeprishöjningar detta år fick dessa program hög prioritet. Kärnkraftssatsningarna innebar etablering av tvivelaktiga industrikomplex på nya orter med välorganiserade lokalsamhällen, och över hela systemcentrum bildades, på beprövat miljörörelsemaner, lokala aktionsgrupper för att värna lokalsamhällets integritet och resursbas.

Det som skilde kärnkraftsmotståndet från tidigare lokala miljögrupper var att det kunde organisera sig nationellt och globalt, med grund i en väletablerad identitet och med ett utvecklat språk. Till en del var det en tids- och mognadsfråga inom miljörörelsetemat, men till en del berodde det också på att frågan var så stor. Protesterna gällde inte längre enstaka miljöförstörande fabriker eller projekt, de gällde det största och mest centrala industripolitiska projektet över huvud taget i hela systemcentrum. Aktörerna var inte längre bara spridda lokalsamhällen utan denna förenades av den systemkritiska ungdomskulturen, som hade förvärvat åtskillig politisk kompetens sedan den misslyckats med att ge vägledning åt sextitalets amerikanska antikrigsrörelse. Deras grundhållningar -- försvar av lokala livssfärer mot de byråkratiska eliterna, respektive motstånd mot den fordistiska konsumtionskulturen i det utopiska kollektivets namn -- skulle i inte så ringa utsträckning förenas inom rörelsen.

Spänningen mellan de båda kategorierna, och förmågan på ömse sidor att hantera den, skulle också i viss utsträckning avgöra rörelsens framgång.

Utlösande för bredden i rörelsen var den svenska riksdagens beslut år 1973 att uppskjuta kärnkraftsprogrammet, ett beslut som blivit nödvändigt sedan flera lokalsamhällen med stöd av det specifikt svenska kommunala planmonopolet vägrat acceptera kärnkraftsanläggningar. Detta beslut fick enligt Björn Eriksson till resultat att ett generellt motstånd mot hela kärnkraftsprojektet och inte bara specifika ingående delprojekt för första gången framstod som legitimt, inte bara i Sverige.

Emellertid togs de första stegen till nationell motståndssamordning i Frankrike, det land som hade det mest långtgående kärkraftsprogrammet. Där beslutade fackföreningscentralen CFDT att stödja de lokala protesterna redan 1974, och storstädernas ungdomsrörelser anslöt sig helhjärtat till dem genom att organisera massdemonstrationer. Men det lovande motståndet bröts 1977 på grund av oförmåga att kommunicera mellan de deltagande parterna. När det lokala motståndet mot en planerad reaktor i Malville i Val d'Isère stod på sin höjdpunkt organiserade den nationella systemkritiska ungdomskulturen en massdemonstration mot reaktorplanerna vars dominerande budskap kom att bli "våld eller inte våld är upp till varje deltagare individuellt". Lokalsamhället vägrade stödja denna politiskt innehållslösa demonstration som polisen därför lätt kunde slå ner, med våld. Förtroendet kunde sedan aldrig byggas upp igen, och Frankrike har fortfarande världens mest långtgående kärnkraftsprogram.

Större framgång hade kärnkraftsmotståndet i Sverige. Där hade som nämnts de lokala motstånden mot nya etableringar segrat redan 1973 och stridsfrågan blev därför hela programmets existens. Utan någon stark organisering och huvudsakligen samordnad av årliga demonstrationer mot kärnkraftverket i Barsebäck kunde rörelsen hålla liv i frågan utan att föra den till något avgörande, förrän den 1978 började driva krav på folkomröstning, ett krav som visade sig ha så stark förankring att alla politiska partier inte bara accepterade det utan också vägrade ställa upp för det ursprungliga programmet. Miljörörelsen förlorade som bekant omröstningen, enligt sin egen analys för att den alltför osjälvständigt lät sig domineras av de kärnkraftskritiska partiernas taktiska överväganden, men den stora utbyggnaden stoppades.

Störst genomslag fick rörelsen i det dåvarande Västtyskland. Där fanns inget kommunalt planmonopol, och motstånd mot nya förläggningar bar upp mobiliseringarna till slutet. Den tyska rörelsen klarade mycket bättre än den franska av att överbrygga kulturskillnader mellan lokala motstånd, ibland bestående av mycket konservativa bönder, och storstädernas systemkritiska ungdomskulturer. Inte sällan hjälptes de åt med våldsamma, lagstridiga aktioner.

Bönderna i Wyhl i södra Baden satte mönster när de i februari 1975 ockuperade den tomt myndigheterna hade tänkt bygga en reaktor på. Efterhand fick de hjälp av ungdomar från näraliggande städer. Runt platsen, som avhystes och återockuperades flera gånger, byggdes det upp en motståndsby med bland annat en folkhögskola där bönderna återupptäckte sina traditioner från femtonhundratalets bondeuppror.

Rörelsens fortsatta dynamik bestod i demonstrationer och ockupationer av nya reaktorbyggen och andra kärnkraftsanläggningar -- Brokdorf nära Hamburg från 1976, Gorleben, Grohnde och Kalkar från 1977, Wackersdorf i Bayern 1978. Fokus på ockupationer, oftast genomförda av huvudsakligen icke-ortsbor, tenderade att polarisera rörelsen. För en del blev konfrontationerna med en allt mer repressiv stat ett självändamål. För andra blev fredlig infiltration i statsstrukturerna genom "gröna partier" ett lika stort självändamål. Det som ändå höll ihop rörelsen var att lokalbefolkningar ibland kunde gripa in i processen och ta över hegemonin i rörelsen igen, mest påtagligt när bönderna i Gorleben-området ockuperade provborrningarna för det nya kärnavfallslagret där 1979, hällde svinskit över verksamheten och gav upphov till den "fria republiken Wendland".

I skuggan av kärnkraftsmotståndet blev den tyska miljörörelsen den mest dynamiska i världen under sjuttitalet. Dess ockupationsstrategi riktades också mot flygfältsutbyggnader som i Frankfurt och mot bristen på bostäder, mest utbrett i Berlin. En antikommersiell motkultur spred sig lång utöver ungdomsgenerationen och tog sig uttryck i uppsving både för kooperativ produktion och hemvävt.

Det tyska kärnkraftsmotståndet blev hyggligt framgångsrikt. Av över hundra kärnkraftsanläggningar kunde bara knappt tjugo byggas. Och kärnkraftsmotståndet globalt ledde till att kärnkraftsindustrin stagnerade efter 1980.