Motivet till den här boken går tillbaka till början av 80-talet. Då satt några personer i Alternativ Stad, Stockholmsgruppen i dåvarande Miljöförbundet -- till de mer permanenta deltagarna hörde Tord Björk, Liselott Falk, Kajsa Falkner, Birgitta Henriksson och jag, men det fanns också folk på andra håll i landet, t.ex. Björn Eriksson, Lars Holmgren och Bolof Stridbeck -- och diskuterade var svagheterna i vår egen praktik låg och varför det tycktes omöjligt för den offentliga debatten att föreställa sig andra aktörer än staten och näringslivet. De alternativ vi sades ha var statliga regleringar eller fri konkurrens. Andra möjligheter och andra sätt att ställa frågan fanns inte. Vår egen praktik var osynlig. Folkmajoritetens roll i samhället hänvisades till att på sin höjd vara hejaklack och lakej.

Under de tjugofem år som har gått har de deltagande personerna växlat, och vår diskussion har satt en hel del spår. Kanske mest praktiskt. Vi har deltagit i och i några fall initierat internationella klimataktionsdagar, globala ungdomsnätverk för solidaritet, jämlikhet, miljö och demokrati, europeiska skogsaktioner, miljoninsamlingar till miljö, solidaritet och fred, europeiska arbetslöshetsmarscher och internationella protestmöten mot Världsbanken och G7. Och vi har kanske bidragit till att diskussionen om vår egen roll som folklig rörelse har fått en bättre form i de internationella sammanhang där folkliga rörelser ofta bara ser sig som en lillebror till stora fina NGOer.

Även om identiteten som folklig rörelse bara kan byggas upp genom folkliga mobiliseringar mot exempelvis miljöförstöring eller arbetslöshet har vi också alltmer känt ett behov av att teoretiskt beskriva vad vi pratar om. Detta av två skäl. Det finns som antytts starka tendenser också i rörelser och organisationer med folklig bas att imitera de professionella institutens arbetsmetoder och tro sig främst vara en remissinstans eller en lobby, och bortse från vad som faktiskt är den egna styrkan. Dessutom tror vi att den övre medelklassens allt påtagligare arrogans i offentligheten åtminstone delvis göds av att folkliga rörelsers handlingsmöjligheter förblir osynliga. De direkta producenter som skulle kunna utmana deras positioner har svårt att se hur sådant går till.

Genom att beskriva vad folkrörelser är, vad de har varit och vad de har gjort vill vi bidra till en strategidiskussion för nya och gamla folkrörelser. Vi vill också bidra till den pågående diskussion om folkrörelser där man verkar ha svårt att skilja sådana från forskningsinstitut och hobbyklubbar.

Ytterligare ett tema finns. Vi hade irriterat oss över hur den politiska diskussionen överideologiserades så att de flesta sätt att ställa frågorna var uteslutna. Möjligheterna konstruerades som "ismer". Efter att ha undersökt hur positioner en gång hade formats blev vi övertygade om att detta oftast gått till på ett mycket pragmatiskt sätt för att tillgodose tillfälliga behov, men att de efterhand stelnat och de ursprungliga behoven glömts bort. Vi såg därför en poäng i att beskriva de ideologiska föreställningarnas pragmatiska ursprung för att om möjligt bidra till att lösa upp dem och skapa en förmåga hos folkrörelsevärlden att kontinuerligt formulera och vräka undan ideologier efter tidens behov.

Allt detta sammantaget är följaktligen syftet med den här boken.

Nu är uppgiften inte alls lätt. För att kunna ställa upp teorier behöver man hänvisa till något empiriskt. Och de folkliga rörelsernas historia är mycket ofullständig. Historiker tycks mest ha varit intresserade av att beskriva hur folk passivt utsätts för omständigheter, strukturer, utvecklingar och överheters handlingar än att skildra hur de agerar gentemot dessa företeelser. Särskilt stort ointresse tycks de ha haft att skildra ett medvetet och kollektivt agerande. När historiker har skildrat någon aktör som signifikant aktör har det nästan alltid varit staten eller 'stora män' som har fått fylla den rollen.

Dock har en allt starkare underström visat sig inom historieforskningen under de senaste tretti fyrti åren, en underström som tar fasta på folks kollektiva handlande. En pionjär var historikern och fredsrörelseaktivisten E.P.Thompson som 1963 kom ut med The making of the English working class, en bok som visade hur den engelska arbetarklassen formerade sig själv som ett svar på storindustrins framväxt, och gjorde detta i avsikt att försvara sig mot storindustrins samhälle. Sedan dess har många historiker tillämpat hans metoder på folkliga rörelser över hela världen och hela historien.

Det finns därför trots allt material att bygga på för den som likt mig inte främst är intresserad av akademiska diskussioner utan av reflektion kring folkrörelsers praktik och kanske t.o.m. inspiration för handling. Jag utgår visserligen från akademisk forskning, eftersom det är vad som finns -- till exempel har jag funnit amerikanska universitetsförlags utgivning spännande -- men tolkningen påverkas i hög grad av mina egna folkrörelseerfarenheter.

Såvitt jag har kunnat finna har ingen gjort någon liknande sammanställning sen Max Beer skrev Socialismens historia, sv utg 1925. Han vände sig dock exklusivt till arbetarrörelsen -- vilket framgår av titeln -- och han begränsades också av att han bara hade tillgång till den äldre, mer elitistiska historieskrivningstraditionen.

Min metod har varit att utgå från redogörelser för olika folkrörelsehistorier som de har beskrivits i litteraturen och spegla dem mot dels världens utveckling i stort, dels mot mina egna folkrörelseerfarenheter, "förädlade" av diskussioner i gruppen. Om det är 'vetenskapligt' eller ej spelar inte så stor roll; syftet har inte varit att nå någon hundraprocentigt säker kunskap. Jag är mer intresserad av att ge rimliga perspektiv för handling och strategidiskussion.

Återgivningen består av berättelser (med undantag för de två första kapitlen), eventuellt teoretiserande är instrött i berättelserna. Det beror på att jag är tveksam till ett alltför påtagligt teoretiserande; det finns så många teoretiker i folkrörelsehistorien som har argumenterat för den ena eller andra teorin eller ideologin och i de flesta fall blir resultatet bara förvirring och splittring. Jag vill ge ett försteg för erfarenheten. Vad som ska stå i fokus för berättelserna är förstås inte självklart och mitt urval kan kritiseras. Det finns oändligt många historier att berätta från hela världen. Man får inte glömma att alla folkrörelser är lokala, även om de kan ha globala konsekvenser, och folkrörelsehistorien består av mängder med lokala folkrörelsehistorier; det som binder samman dem är den värld där de utspelas.

Men någonstans måste man dra en gräns. Jag har valt rörelser efter olika kriterier. En del har valts ut för att jag tror att de har spelat en strategisk roll i världens utveckling eller för utvecklingen av en folkrörelsetradition; t.ex. uppehåller jag mig länge vid de engelska chartisterna eftersom de skapade/utgjorde den första nationella arbetarrörelsen. Andra har valts ut för att de har åskådliggjort någon aspekt, någon framgång eller något bakslag som jag tycker har varit spännande, t.ex. den norska nationella rörelsen som på ett så lysande sätt förenade nationell rörelse och bonderörelse.

 

En överblick

Det kanske är lämpligt att jag redan här ger en sammanfattning av bokens innehåll.

Kapitel 1 talar om vad en folkrörelse är. Som jag har antytt råder det en viss begreppsförvirring, åtminstone i den svenska debatten. Jag utgår från den som verkar gängse i kontinentaleuropeisk och anglosachsisk social movement-forskning.

För det första är syftet med en folkrörelse att försvara deltagarna gentemot det rådande samhällssystemets strukturer, hierarkier och konsekvenser, och ifrågasätta de etablerade positionerna och rollerna i samhället. En folkrörelse är uttryck för en konflikt.

För det andra är deltagarna i en folkrörelse människor som inte ges några maktpositioner inom de strukturer som dominerar det samhälle de lever i. De är underordnade och har inga särskilda privilegier, de är snarare direkta producenter än administratörer.

Slutligen är en folkrörelse naturligtvis kollektiv och uppfattas av deltagarna som kollektiv, även om kollektivet inte behöver vara stort.

Kapitel 1 beskriver också hur folkrörelser gör när de handlar, rent principiellt. Det är detta kapitel som sen illustreras med berättelserna i boken.

Kapitel 2 beskriver scenen för folkrörelsernas handlande, eller folkrörelsernas var? och när?.

I princip beskriver jag folkrörelser i hela världen under perioden 1500 fram till nu. Avgränsningen är konventionell; det handlar om "den moderna tiden" eller med en något mindre konventionell term världsmarknadssystemets tid. Världsmarknadssystemet är det system som uppstod i Västeuropa för 500 år sen, bredde ut sig över hela världen och nådde det inre av Kina ca år 2000. Detta system beskrivs i Kapitel 2 för att ge en bakgrund till folkrörelsernas handlande: i hög grad är nämligen folkrörelser försvar mot just världsmarknadssystemets följder.

Kapitel 1 och 2 är mer teoretiska, mindre "berättelser" än följande kapitel.

Kapitel 3-9 beskriver sedan olika folkrörelser, grupperade efter teman eller fokus. I den här boken behandlas sju fokus: lokalsamhällenas försvar mot världsmarknadssystemet fram till dess de omvandlades av världsmarknaden, lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna och systemperiferiernas försvar mot centrum, böndernas försvar mot matmarknaderna, marginaliserades strävan efter likaberättigande, det civila samhällets försvar mot våld, mot förstörelse av resursbasen och försvar av allmänningar som hotas av stöld eller missbruk. Här finns också en inledning -- Kapitel 3 -- med några gamla folkrörelser som fortfarande spelar en roll i världen.

Kapitelrubrikerna hänvisar alltså till olika fokus för folkrörelsers verksamhet snarare än till identiteter som arbetarrörelse, miljörörelse osv. Jag är övertygad om att det är ett riktigare sätt att skildra folkrörelser. Ty visserligen är sådana identiteter verkliga. Ändå har jag slagits av hur historiska rörelsemobiliseringar har kunnat ses ur olika perspektiv beroende på om man ser dem som en del av en nationell rörelse, en arbetarrörelse, en medborgarrättsrörelse osv. Ett aktuellt påtagligt exempel är den kvinnorörelse i Indien under 1990-talet som europeer gärna uppfattar som en miljörörelse men som de själva kallar fredsrörelse. Det framstår därför som orimligt att tala om olika folkrörelser som lever vidare som personligheter genom åren; snarare än olika rörelser måste man tala om ett folkrörelsesystem som tar sig konkreta uttryck i förhållande till hur folk i gemen konfronteras med världsmarknadssystemets konsekvenser och tvingas försvara sig mot dem. Vad de kallar sin rörelse för beror snarast på historiska tillfälligheter och lokala traditioner.

Därför kan samma händelse återkomma många gånger under olika kapitelrubriker, men kanske ses ifrån olika håll. Systemet som helhet skildras i Kapitel 10.

På grund av forskningstraditionens färskhet och litteraturens därav följande knapphet är berättelserna i boken inte helt jämförbara. De författare jag bygger på har helt enkelt inte varit intresserade av samma saker. Den som skildrat den ena rörelsemobiliseringen har varit intresserad av kultur, den som skildrat den andra har varit intresserad av organisationsmönster, den som skildrat den tredje har varit intresserad av politiska mål, och de har dessutom varit mer eller mindre allsidiga. Jag har inte kunnat undgå att påverkas av detta. Så om berättelsen ibland har slagsida åt ett håll och ibland åt ett annat är det inte säkert att det motiveras av verkligheten. Jag har strävat efter vara så allsidig som möjligt för de skeenden jag har uppfattat som mest centrala.

Vidare är historien efter 1980 dåligt täckt. Det beror på att litteraturen om den tiden ännu inte är skriven. Vad som finns är journalistiskt material och kanske en del fältundersökningar. Att värdera relevansen hos dessa och sätta in dem i något slags sammanhang tar dock tid och vi kanske kan vänta oss att litteraturen om tiden fram till nu kommer ut om tjugo år.

Läsare kommer att märka att jag har använt vissa ord och begrepp på ett nytt, ibland originellt sätt. Det har jag varit tvungen till, eftersom mitt synsätt -- att folkliga rörelser har haft avgörande betydelse för världens utveckling -- tyvärr ännu är ganska ovanligt. Jag hoppas att det ska framgå vad jag menar efterhand. Under tiden kan man se efter i denna webbplats folkrörelselexikon.

Jag kanske också ska beskriva min privata bakgrund. Jag har varit aktiv i stadsmiljörörelsen i Stockholm sen 1970 och mer allmänt i miljörörelsen sen 1981. Jag har alltid varit mer intresserad av demokrati och av frågan "hur ska vi vanliga människor kunna freda oss mot den s.k. Utvecklingens krav?" än av miljöfrågor i den snävt tekniska mening som miljöbyråkrati och intellektuella föredrar att diskutera. Det var anledningen till att jag engagerade mig inom Miljöförbundet, sedermera Miljöförbundet Jordens Vänner, där den starka lekmannademokratiska traditionen har gjort sådana frågeställningar möjliga att diskutera. Slutligen är jag grafiker och redigerare och har inga akademiska kvalifikationer; att jag ändå ger mig in på såna här övningar kanske ska ses som en lekmans protest mot det akademikers och mediers tolkningsföreträde som bara blir värre och värre.

Att boken har blivit till beror bara på Studiegruppen för folkrörelsefrågor inom Miljöförbundet Jordens Vänner, som tog initiativet och under hela arbetet har kommit med konstruktiv kritik. Det är svårt att minnas vilka idéer som är gruppens och vilka som är mina egna; låt oss anta att de värdefulla nya tankarna är gruppens och formuleringarna och misstagen mina. Jag har dessutom fått synpunkter på texten från Thomas Åström och Elisabet Viklund, som har gett mig en möjlighet att rätta till mina luddigaste tankar.