Uppdaterat mars 2005

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innehåll
 
Förord
1. Aktörerna: stater, kapital, folkrörelser
2. Scenen: världen
3. Folkrörelser före världsmarknadssystemet
4. Lokalsamhällets försvar mot världsmarknadssystemet
5. Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna
6. Systemperiferiernas försvar mot centrum
7. Böndernas försvar mot matmarknaderna
8. De marginaliserades strävan efter likaberättigande
9. Civilsamhällets självförsvar
10. Folkrörelsesystemet
English summary

Demokratins bärare

Det globala folkrörelsesystemet

 

Kapitel 8: De marginaliserades strävan efter likaberättigande

 

 

av Jan Wiklund

 

Bokomslag Köp boken här

 

Kvinnors självhävdelse mot patriarkatet

Pariarörelser

 

Lönearbetare, bönder och periferier hamnar i underläge inom världsmarknadssystemet genom att vara perifera och marknadsutsatta länkar i varukedjor som domineras av monopolister vars makt upprätthålls på både ekonomisk och politisk väg. Poängen med dessa varukedjor är att man genom att dela upp arbetet i komponenter kan utvinna ett överskott i varje enskild komponent, ett överskott som genom att varan köps och säljs till slut kan samlas i den mest monopoliserade länken. Uppdelningen av arbete skulle inte heller vara särskilt meningsfull om inte vissa länkar var sämre belönade än andra.

De olika rollerna i spelet, både de attraktiva och de oattraktiva, måste fördelas på olika rollinnehavare. De måste fördelas på ett sådant sätt att de som får spela de oattraktiva rollerna accepterar sin lott och att de som spelar den attraktiva inte solidariserar sig med dem som spelar de oattraktiva.

I ett system som är så komplicerat och så arbetsfördelat som världsmarknadssystemet finns ett otal olika roller att fördela, och vissa av dem är påtagligt mycket mer oattraktiva än andra.

Den mest uppenbara uppdelningen är den geografiska. De attraktiva rollerna är oproportionerligt samlade i de centrumländer där den mesta politiska, ekonomiska och kulturella makten finns, och de oattraktiva följaktligen samlade i periferierna. Detta kan delvis förklaras av att det är viktigt för systemets makthavare att omge sig med relativt nöjda direkta producenter. Men det kan också förklaras omvänt: det är de delar av världen som rymmer välavlönade direkta producenter som blir centra, eftersom deras höga ersättningskrav driver fram den "modernisering" av produktionen som skapar underlag för nya centrumskapande monopol [1].

Det är motståndet mot denna geografiska arbetsdelning som ger upphov till nationella rörelser.

Men även inom varje zon finns mängder av verksamheter som behöver fördelas. Gordon m.fl. beskriver hur ett industrilands verksamheter fördelas på tre typer av arbeten: självständiga kärnarbetare (högre tjänstemän i kapitalstarka företag och personer med tillgång till knapp och begärlig kunskap), underordnade kärnarbetare (lägre tjänstemän och yrkeskunniga arbetare i kapitalstarka företag) och perifera arbetare (outbildade arbetare i service- och legoverksamhet i svaga företag). Den teknisk-sociala grunden för denna uppdelning är att vissa typer av arbete, för att utföras effektivt, är beroende av att den arbetande har kännedom om hela produktionsprocessen medan andra inte är det. Ju mer sådan kunskap som krävs, desto större är de eftergifter kapitalet måste göra till de arbetare som har den. Följaktligen är det till fördel för företagen om denna typ av arbeten kan renodlas och inte fördelas på för många -- och att klyftorna mellan de olika typerna av arbete är så stora att någon solidaritet inte kan uppstå mellan arbetare av de olika slagen [2].

Gordon m.fl. beskriver hur företagen i USA i slutet av artonhundratalet lärde sig att fördela arbetena efter kön, ras och ålder. De oattraktiva arbetena gick till invandrare, svarta, ungdomar och i allt högre grad till kvinnor, medan de attraktiva gick till infödda vita män. Detta hade inget med skilda kompetenser att göra; svarta hantverkare i USAs nordstater var lika yrkesskickliga som vita. Istället handlade det om att slå in en kil i den arbetarrörelse som började växa sig stark. När kategorin invandrare blev mer svåråtkomlig på trettiotalet fungerade strategin sämre en tid och arbetarna kunde organisera kraftfulla folkrörelsemobiliseringar, men när jordbruksrevolutionen i Södern frigjorde miljontals svarta jordbruksarbetare på femtiotalet fick den kraft igen.

Den hierarki som kommer till synes på nordamerikanska arbetsplatser är kännetecknande för hela världsmarknadssystemet. I grunden är det förstås Tillys ojämlikhetsskapande mekanismer som är verksamma (se Kapitel 1) :

  • möjlighetsansamling, dvs då en sammanknuten grupp aktörer, eller en kategori, gemensamt mutar in en tillgång som de försöker utestänga andra från -- om de lyckas i hög grad kan man tala om monopolisering;

  • exploatering, dvs då denna grupp utnyttjar andras arbete för att bearbeta denna tillgång utan att betala det fulla värdet av arbetet;

  • anpassning, dvs då de två kategorierna -- in- och ut-gruppen -- utvecklar sociala och kulturella mönster för att underlätta fortsatt tillvaro under dessa ojämlika förhållanden, och dessa mönster sprids till nya sociala relationer [3].

När världsmarknadssystemets elitgrupper, dess viktigaste möjlighetsansamlare, monopoliserare och exploatörer, dvs kapitalister och statsbyråkrater (men också andra) ska organisera in- och utgrupper till sin egen fördel är det lättare att förlita sig till färdigskapade kategorier och anpassa dessa efter de ojämlika relationer som följer av möjlighetsansamlingen och exploateringen, dvs lättare än att skapa nya kategorier.

Under världsmarknadssystemet är flera kategoriseringar i bruk.

För det första kategoriseras människor efter härstamning: den som härstammar från systemets centrumzoner värderas högre än den som härstammar från dess halvperiferi- och periferizoner, även när de arbetar i centrum och har kvalifikationer som är identiska med de inföddas. För det andra kategoriseras de efter kön: män värderas högre än kvinnor. För det tredje värderas de efter ålder: denna dimension är mer oklar och beror i viss grad på den värderades klassposition men generellt värderas medelålders högre än unga och gamla.

Så fort en verksamhet flyttar mellan "kvalifikations"- och ersättningsnivåer byts dess direkta producenter ut; exempelvis tog män över såväl strumpstickningen när stickmaskinen gav denna högre status på sextonhundratalet som maskinskrivningen när datorn gjorde detsamma i våra dagar [4].

Skiktningen skulle vara mindre effektiv och svår att upprätthålla om den bara gällde i den produktiva sfären. Genom hela systemets historia har också statssystemet skiktat människor i medborgare (av olika status) och icke-medborgare. I systemets början var andelen medborgare, med rätt att ställa krav på staterna, mycket få och när den andelen växte som en följd av framgångsrika folkliga mobiliseringar vann inte alla tillträde samtidigt. Fortfarande hålls en stor andel av arbetskraften, de s.k. migranterna, utanför medborgarskap och saknar rättigheter på den ort de arbetar (eller hålls som arbetslös s.k. reservarmé) [5].

Sett ur de styrandes synvinkel finns det fler fördelar med ett sådant här kastliknande system, bortsett från den att de direkta producenternas fackliga samarbete försvåras och bortsett från att de lägst ställdas anspråk hålls på en låg nivå. Det är också ett sätt att köpa aktivt stöd från dem som står någonstans i mitten av hierarkin, eller till och med ganska långt ner: de kan förmås att hålla sig på mattan och vara tacksamma för att de i alla fall inte står ännu längre ner. Det är ett sätt att få de direkta producenterna att hålla till godo med njugga medborgerliga förmåner istället för att kräva hela världen: det ger ändå ett visst tillträde till den fina världen och till och med ganska torftiga privilegier har ett värde när inte alla har del i dem. De styrande har därför sökt upprätthålla kastsystemet och har därvid inte så sällan fått hjälp av dem som står en bit upp på stegen. Det är sådan hjälp vi brukar kalla fascistiska eller liberala rörelser, beroende på om de uppträder snålt och ilsket eller fryntligt och ytligt sett välvilligt, om de föreslår att underkasterna ska hållas nere med våld eller att de ska blidkas med delvisa eftergifter på villkor att de erkänner medelklassens kulturella överlägsenhet.

Sådana förtryckande allianser mellan styrande klasser och grupper bland de direkta producenterna bygger inte bara på missförstådd ideologi från de senares sida utan på att kastsystemet faktiskt är till kortsiktig fördel för vissa direkta producenter. Män kan tjäna åtminstone något på att kvinnor förtrycks, infödda kan tjäna åtminstone något på att migranter förtrycks, medelålders kan tjäna åtminstone något på att ungdomar förtrycks. Och även om sådana skäl inte gör intryck har direkta producenter ofta slagit vakt om de små framgångar de har nått genom att hindra de nedvärderade och marginaliserade att ta sig in på deras marknader. Det är inte bara elitgrupper som formar brödraskap som försvarar resurser, det gör även exempelvis turkiska pizzabagare eller manliga bilreparatörer. Kastsystemet har därför tenderat att försvaras även inom de direkta producenternas civila samhälle, vilket har gjort att de utmanande rörelsernas framgångar har varit dyrköpta. Som Tilly säger bidrar både resursmonopoliserande grupper och deras underhuggare till att utforma personer med en habitus som syftar till att göra ojämlikheten uthärdlig, och bidrar därmed till att föreviga hierarkierna.

Eftersom kastsystemet inte bara är skiktat i över och under utan i kvalitativa biologiska eller kulturella olikheter som tillskrivs över- och underlägsna egenskaper ger den upphov till många olika motståndsrörelser hos de nedvärderade -- kvinnorörelser, ungdomsrörelser, pariarörelser av olika slag. Dessa kan ibland samverka men det är vanligare att de försöker hävda sig var och en på sitt håll, stundom på varandras bekostnad. Därför är det rimligt att beskriva dem var för sig, för att sen i ett slutavsnitt knyta ihop trådarna och beskriva dem tillsammans.

 

Kvinnors självhävdelse mot patriarkatet

Underordningen av kvinnor är förstås mycket äldre än världsmarknadssystemet. Det finns skäl att anta att arbetsdelningen mellan män och kvinnor, med kvinnor i den ofördelaktigare positionen, är det äldsta av alla systematiska ojämlikheter.

I jägar- och samlarsamhället råder en arbetsdelning som bygger på kvinnors vård av små barn; med vården av barnen följde sysslor som var förenliga med denna som t.ex. trädgårdsskötsel och hantverk. Men inte i något jägar- och samlarsamhälle vi har förstahandskunskap om i vår tid innebär denna arbetsdelning någon skillnad i status och makt.

Skillnaden uppkom med jordbruket och staterna. I de äldsta litterata samhällena, de antika Mesopotamien, Egypten och Kina, var kvinnorna redan ekonomiskt, juridiskt och politiskt underordnade männen. Någon gång i samband med uppkomst av jordbruk och statsmakt uppkom med andra ord också patriarkatet som denna underordning brukar kallas. Flera hypoteser har lagts fram om hur det strukturellt sett uppkom, och det är möjligt att se dem som beskrivande olika steg i en utveckling [6].

  • Släktgrupper och lokala samhällen skapade allianser genom att utväxla barn som giftes in i de släkter och lokala samhällen dit de hamnade. Det framstod snart som fördelaktigast för de mottagande parterna att ta emot flickor, vars barn då blev deras. För de utväxlade flickorna innebar detta såväl en perifer ställning i det nya samhälle de kom till som ett förtingligande, att de förvandlades till ett verktyg för något -- det var inte de själva som var efterfrågade utan deras framtida barn, som den patrilineära klanens egendom [7].

  • Med jordbrukets uppkomst stärks de äganderättsliga reglerna liksom hushållsmedlemmarnas beroende av varandra, och barnen blir värdefulla som arbetskraft. Klanens, dvs klanhövdingarnas, makt stärks därför på medlemmarnas, särskilt de yngres, bekostnad. En god del av denna makt rör handel med de kvinnor som behövs för att barnen ska bli många [8].

  • Jordbruket möjliggjorde också permanenta överskott och därmed uppkomsten av överklasser. Till en början baserade dessa överklasser sin legitimitet på redistributionstjänster. I mycket rika områden blir det möjligt för dessa överklasser att med magi och bokstavskonst tillägna sig stora överskott även för eget bruk [9].

  • Därmed börjar krig och erövring ses som lönsamt av fördomsfria grupper. Av tradition var det män som förde krig (det är opraktiskt att ta med sig barn på krigståg), och det erövrade blev därför deras. Till det erövrade hörde den besegrade folkgruppens kvinnor som blev slavar, medan deras män dödades såsom potentiellt farliga rivaler.

  • Erövrargrupper kunde från ca 3000 fvt. etablera stater där de själva utgjorde en härskande klass och påtvinga de erövrade samhällena en ordning där deras praxis ansågs legitim och hedervärd -- bland annat deras praxis att förslava kvinnor. Detta förslavande anser Lerner utgöra 'urtypen' för underordning av en grupp människor under en annan.

Under 2000-1000-talen fvt. etableras den patriarkala ordningen successivt, med absolut fadersmakt, kvinnliga sexualslavar och konkubinage, legitimerat med krigs- och härskargudar, gudomliga krigarkungar och Evas syndfullhet, och understött med skamstämpling av män som inte lyckas kontrollera familjens kvinnor [10]. Medan mäns status beror på deras egendom eller statliga rang och tillkännages genom hur många underordnade kvinnor de har beror kvinnors på vilken man de är relaterade till. Kvinnorna behåller dock i många kulturer en makt över hemmet och hemproduktionen, som grundas på att det är där de är verksamma, medan männens verksamhet relateras till samhället som helhet; männens verksamhet är offentlig och ger möjlighet till samarbete, organisering och en offentlig kultur vilket kvinnornas inte är.

Den patriarkala modellen är starkast etablerad i den gamla världens högkulturbälte, från Medelhavet över Västasien och Indien till Kina. Det är där det har funnits jordbruk och stater längst tid. I de gamla utkantsområdena, t.ex. Afrika söder om Sahara och Nordeuropa, har kvinnorna en starkare ställning. Det tar sig uttryck i att kvinnorna i utkantsområdena traditionellt har haft lättare att förhandla sig till självständigt rådande över sin tid, sin egendom och sitt arbete [11].

Före världsmarknadssystemet tog sig kvinnors motstånd mot patriarkatet i första hand intellektuella uttryck, säger Lerner. Inför den patriarkala världsbildens massiva tryck gällde det för kvinnor att definiera sig själva på ett sätt så att kunde behålla självrespekten. Eftersom bara män hade en sådan position i samhället att de kunde utforma en offentlig mening var detta oerhört svårt och tog sig främst individuella uttryck. Det var svårt att ackumulera och bygga en kollektiv kulturtradition varför utvecklingen gick trögt ända fram till artonhundratalet [12].

Dock finns det en folkrörelsetradition där kvinnors motstånd går som en underström genom mer än tusen år: den kristna traditionen, särskilt där den möter det svagare nordeuropeiska patriarkala mönstret.

De tidiga kristna församlingarna blev en tillflykt för kvinnor som kände sig kvävda av den romerska patriarkala samhällsordningen, och kvinnor fick också en stark ställning i den kristna rörelsen. I synnerhet kunde rika kvinnor som konverterat, frigett sina slavar och förvandlat sina egendomar till kristna gemenskaper utöva en ledande roll som inte upphörde förrän den patriarkala kulturen slog tillbaka genom att upprätta en manlig biskopshierarki från tvåhundratalet och framåt. Det kvinnliga inflytandet uttryckte sig bland annat i traditioner och teorier som betonade kvinnors betydelse. Sådana traditioner förbjöds sedan biskopshierarkin hade monopoliserat makten [13].

I det europeiska samhälle som växte fram sedan det romerska imperiet brutit samman öppnades återigen möjligheter för kvinnor att utifrån sin roll som hushållsföreståndare göra sig gällande politiskt, socialt och kulturellt. Den särskilda typ av hushåll som klostren utgjorde var bas för mäktiga och resursrika abbedissor hela medeltiden igenom, men det var också helt tillåtet för kvinnor att styra bondgårdar, gods, handelshus och länder om de män som 'egentligen' skulle ha gjort detta var döda eller frånvarande. Det var inom klostrens ram som en början till kvinnorörelseidentitet och -ideologi formulerades under tio-elvahundratalen då denna relativa kvinnliga autonomi åter hotades. Den använde i huvudsak 'den kvinnliga intuitionen' som ursäkt för inblandning; det var exempelvis Hildegards av Bingen försiktiga försvar.

Med handelns uppsving från tio-elvahundratalen inskränktes utrymmet, med början inom Italiens borgerskap som hade en nyckelroll i detta uppsving. Med stöd av romersk rätt och aristoteliansk filosofi, som båda är formaliseringar av medelhavskulturens patriarkat och grävdes upp vid den här tiden efter att ha varit bortglömda i ett halvt årtusende, började handelshusens huvudmän hävda sin oinskränkta beslutsmakt över sin och familjens egendom, och deras uppfattning visade sig vara attraktiv över seklen; så sent som under rösträttsstriden i början av nittonhundratalet är Aristoteles huvudarsenalen för kvinnorörelsens motståndare med sina tvärsäkra påståenden om hur kvinnor "är". Det tog tid innan dessa nymodigheter nådde folkets breda lager; ännu på femtonhundratalet fungerade relationerna mellan könen på det traditionella sättet på en bondgård eller i en verkstad. Men romersk rätt och aristoteliansk filosofi var grunden för universiteten och därmed den etablerade visdomen och svår att komma förbi [14].

Försvaret för en mer jämlik ordning fördes främst av de radikalkristna rörelserna. En demokratiserad form av Hildegards av Bingen argumentation utvecklades av beguinrörelsen i Nordvästeuropa. Beguinerna var en kristen lekkvinnorörelse som byggde på små hantverkarkollektiv i städerna och florerade på tolv-, tretton- och fjortonhundratalen. Beguinernas rörelse var bred; i Köln levde t.ex. drygt tusen beguiner i 169 kollektiv i mitten av trettonhundratalet; det var ett par tre procent av stadens invånare [15]. På grund av den frihet de gav kvinnor att organisera sina egna liv och på grund av den agitatoriska kraft vissa beguiner visade förföljdes de från slutet av tolvhundratalet som kättare men lyckades trots detta överleva i nästan 200 år. Ändå är det påtagligt att inte ens de hade kraft att avvisa de patriarkala anspråken på överlägsenhet, allt de begärde var rätt att yttra sig i kraft av intuitionen och den mystiska gudomliga ingivelsen.

Även i den gnostiska katar-rörelsen i Sydfrankrike hade kvinnor en stark ställning så länge rörelsen var stark och många kvinnliga ledare finns dokumenterade. Men när förföljelsen satte in från och med tolvhundratalet blev rörelsen i självförsvarssyfte ängsligt konventionellt patriarkalisk.

Kvinnornas relativt starka ställning i de radikalkristna rörelserna betalade sig då dessa rörelser nådde statlig makt i och med reformationen. Ty då fick kvinnor principiellt rätt till utbildning för första gången. Det är i protestantiska och kalvinistiska länder kvinnor gör snabbast framsteg under världsmarknadssystemets tid, ty det är där kvinnors tillträde till de agitatoriska verktygen är störst [16].

Under den tidigmoderna tiden var det två miljöer där kvinnor kunde utveckla en anti-patriarkalisk habitus, ideologi och tradition -- de protestantiska sekterna, främst den pietistiska rörelsen, den unitariska rörelsen och kväkarrörelsen, och de litterära salongerna. De förra var en folklig rörelse med bas bland städernas hantverkare, de senare en borgerlig och aristokratisk. Båda traditionerna spelade en roll för den organiserade kvinnorörelsens uppkomst på artonhundratalet. Men eftersom de litterära salongerna också spelade en avgörande roll för uppkomsten av både den franska revolutionens och den litterära romantikens profana språk är det dessas tradition som har överlevt i dagens kvinnorörelse medan den fromma folkliga traditionen efterhand skymts undan.

Det dessa miljöer betonade som grundval för kvinnlig självkänsla och motiv för kvinnors legitimitet i samhället var moderskapet. Det var någorlunda ofarligt ur patriarkaliska kulturens synvinkel samtidigt som det var något de flesta kvinnor hade gemensamt. Och det kunde framstå som rimligt att den som fostrade framtidens generationer hade tillgång till både bildning och samhällserfarenhet. Paradoxalt nog emellertid, säger Lerner, var just moderskapet samtidigt något många av de kvinnor tvingades avstå från som ville delta i samhällsdebatten. Den patriarkaliska kvinnorollen tillät inget annat än dagligt slit för familjens överlevnad.

Dessa motståndsformer är tämligen lika över hela det patriarkala bältet. I islamländerna var det sufirörelserna som gav kvinnor en möjlighet att spela en offentlig roll mot att de hänvisade till intuition och mystik. I Indien spelade bhaktirörelser samma roll. Och i Kina använde kvinnor de buddhistiska klostren och de taoistiska rörelserna -- men där erbjöd också de egalitära, taoistiskt inspirerade hemliga sällskapen en mer intressepolitisk möjlighet [17].

Under sjuttonhundratalet började de europeiska kvinnornas självständiga identitetsskapande komma över en tröskel. De var därtill nödda och tvungna.

Med världsmarknadssystemets utveckling förlorade kvinnorna den fasta roll i samhället de hade haft -- hemproduktionen. En samhällsposition som inskränkte sig till driften av hemmet kan vara uthärdlig så länge hemproduktionen har ett värde. Men med världsmarknadssystemets utbredning började detta värde undermineras. Hushållsorganiserade hantverkare och köpmän konkurrerades ut av industriföretag. Hushållsorganiserad utbildning konkurrerades ut av statlig. I båda dessa fall flyttades verksamhet som ägt rum i hemmet och alltså tillåten för kvinnor till offentligheten där män hade monopol, ett monopol de hävdade med allt större kraft ända in på artonhundratalet. I den mån kvinnor tilläts delta var det på ojämlika villkor [18].

Om kvinnorna förlorade en roll fick de istället en annan.

Världsmarknadssystemets grundläggande mönster är att produktion äger rum i långa kedjor av köp och försäljning, där vissa länkar är mer monopoliserade och lönsamma än andra, och där de som kontrollerar länkarna försöker vältra kostnaderna för produktionen på andra (se Kapitel 2 Scenen: Världen). De direkta producenterna inom varje länk är organiserade i hushåll, vars medlemmar bidrar till sin gemensamma överlevnad genom att poola resurser från olika källor. För länkarnas exploatörer har det visat sig billigast om de direkta producenterna är medlemmar i hushåll där andra hushållsmedlemmar försörjer sig utanför lönearbetsmarknaden. I sådana halvproletära hushåll åtar sig nämligen hushållet att svara för lönearbetarens utbildning, uppväxt, sjukdomsvård och ålderdomsvård, och förhoppningsvis även andra funktioner, vilket minskar kostnaderna för kapitalisten (se vidare Kapitel 5: Systemperiferins arbetarrörelser) [19].

"Andra hushållsmedlemmar" innebar, med det traditionellt givna mönstret män/offentligt -- kvinnor/privat, kvinnor, som följaktligen fick den otacksamma rollen att arbeta oavlönat för att göra lönearbetarna lönsamma [20].

Därför blev det nödvändigt för kvinnorna att försvara sig också av ekonomiska skäl. Många kvinnor sökte förnyat beskydd genom att bekräfta underkastelsen under patriarkala strukturer som t.ex. kyrkan. Men andra försvarade sig mer aktivt. Under perioden mellan 1700 och 1850 gjorde de inte detta i egenskap av representanter för ett förtryckt kön, utan i egenskap av representanter för sina hushåll, som ansvariga för familj och inköp.

Den viktigaste folkrörelserepertoaren under den här tiden var brödupproren. Formen för ett bröduppror var att brödkonsumenterna i en stad tog bagarens bröd eller mjölnarens mjöl i beslag i protest mot höjda marknadspriser. Brödet/mjölet såldes sedan på torget till 'skäligt' pris varefter pengarna lämnades över till brödets/mjölets laglige ägare. Ibland gav man särskilt oefterrättliga prishöjare ett kok stryk, ibland råkade man också i slagsmål med utkommenderad militär [21].

Aktionsformen blev populär just då det traditionella 'skäliga' priset började ersättas av ett rörligt världsmarknadspris och var ett försvar av den 'moraliska ekonomin' gentemot marknadsekonomin. Och de ledande aktivisterna var ofta kvinnor, det var nämligen de som hade ansvar för matinköpen.

En annan typ av aktivitet där kvinnor var aktiva var motstånd mot vräkning, som var kollektiva och organiserade. Även detta gällde försvar av hus och hem, vilket innebar att det var legitimt för kvinnor att engagera sig.

Under brödupprorsepokens mest koncentrerade politiska händelse, franska revolutionen, hade därför kvinnor lärt sig att handla folkrörelsepolitiskt. Inte så att kvinnor handlade på något vis enhetligt för gemensamma krav. Men kvinnor deltog i det politiska spelet och tog egna initiativ som i vissa fall var avgörande [22].

Den avgörande kris som gjorde slut på kungamaktens prestige var exempelvis när ett kvinnodominerat bröduppror på ca 3000 deltagare beslöt lägga fram kravet på försörjning med tillräckligt med bröd till rimligt pris till både nationalförsamling och kung den 5 oktober 1789, och tågade till Versailles. När de svar de fick var undvikande tvingade de båda institutionerna att följa med dem tillbaka till Paris för att stå under folkets uppsikt och ha större kontakt med verkligheten.

Likaså var det i första hand kvinnor som genom ideliga demonstrationer i och kring Konventet nötte ner girondistregeringens prestige och möjliggjorde för jakobinerna att ta makten. Demonstranternas krav rörde även då bristen på bröd i Paris.

Kvinnor deltog också i det offentliga politiska klubblivet i de större städerna, även om de aldrig fick full juridisk jämlikhet med männen. Eftersom de inte hade fullt tillträde till de mansdominerade klubbarna bildade de egna som visserligen officiellt sågs över axeln men som olika maktsträvande grupperingar såg för gott att alliera sig med ibland. Men hela tiden var det brödupprorets teknik som var basen för deras agerande: demonstration på gatan, ockupation av varor vars marknadspris hade stigit och försäljning av dessa till 'rimligt pris', och offentlig brännmärkning av spekulanter och politiker som inte ingrep mot dessa. Vissa politiska ledarfigurer ställde också krav på kvinnors deltaganderätt mer principiellt men detta blev aldrig någon förstahandsfråga på gatan. Där var det de ekonomiska kraven som härskade.

Och eftersom ingen revolutionär regim någonsin lyckades lösa försörjningsfrågan förblev den kvinnliga agitationen ett orosmoment ända fram till Napoleons militärdiktatur.

Den jakobinska regeringen försökte utan framgång få stopp på brödupproren genom att införa prisstopp på bröd och förbjuda kvinnors politiska aktivitet; därpå föll den. Den efterföljande regeringen försökte göra samma sak genom att släppa brödpriset fritt, med lika lite framgång. Våren 1795 samlade sig Paris kvinnor till ett sista och största angrepp på stat och spekulanter och ockuperade riksdagshuset i två dagar. Ett ögonblick såg de ut att ha framgång när flera avdelningar av militären gick över till dem, men till slut kunde de slås ner.

Även om matförsörjningen förblev huvudfrågan för kvinnorna lärde de sig efterhand att mat och makt hängde nära samman. De ställde därför alltmer 'politiska' krav, bland annat allmän rösträtt. Franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och brödraskap och medborgarnas republik fick i dessa strider en konkret social innebörd. Samma utveckling skedde i England under 1810-talet då kravet på bröd politiserades i ett brett kvinnligt deltagande i den reformrörelse som bl.a. krävde parlamentsreform (se kapitel 5 Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna).

Kvinnors folkrörelseaktivitet under artonhundratalets första hälft syftade sällan till att försvara specifika kvinnliga intressen, utan breda folkliga. Bröduppror och radikal politik syftade till att försvara hushållets intressen. Angrepp på de engelska fattighusen t.ex, där kvinnor var påtagligt synliga, syftade till att försvara de fattiga mot en ny lag som krävde upplösning av familjen för att dess medlemmar skulle få fattighjälp. Och kvinnors deltagande i chartiströrelsen i England syftade för det mesta uttalat till att understödja deras mäns strävanden efter allmän rösträtt för män. Och ändå dominerades i många fall chartiströrelsen lokalt av kvinnor som organiserade demonstrationer och massmöten och samlade pengar till försvar för åtalshotade agitatorer vid sidan av sin 'kvinnliga' roll att sy banderoller och bjuda på offentliga middagar. Bara i få fall krävde enskilda personer eller chartistiska kvinnoföreningar också kvinnlig rösträtt [23].

Kvinnor organiserade också specifikt kvinnliga fackföreningar, i synnerhet under de två intensiva perioderna av fackligt organiserande i England 1833-34 och i Frankrike 1848. Kvinnor hade visserligen en lång tradition av facklig medverkan, i den mån de var yrkesutbildade hantverkare. Men denna tradition hotades av den nya tekniken och av kapitalisternas strävan att anställa kvinnor i de sämst betalda positionerna. Och dessa ofta outbildade arbetare var svåra att organisera och ofta motarbetade av de yrkeskunniga hantverkarna som var rädda att bli underbjudna på arbetsmarknaden. Det febrila fackliga organiserandet 1833-34 och 1848 var delar av en organiseringsvåg som i första hand gällde icke yrkesutbildade över huvud, och det bröt samman så fort den politiska konjunktur som skapat dem förändrades, dvs så fort Grand National Consolidated Trades Union bröt samman och den franska februarirevolutionens arbetare slogs ner av militären. Det tidiga artonhundratalets livaktiga kvinnliga arbetarrörelse försvann. Och mer än de tilllfälliga politiska konjunkturerna betydde därvid förändringarna på arbetsmarknaden. Kvinnorna trängdes ut från ekonomins kärna och hänvisades till svårorganiserade och perifera serviceyrken, dvs industriarbete förklarades för kvalificerat och därmed enligt gammal patriarkal tradition manligt.

 

Artonhundratalets feminism

Istället blev kvinnlig politik för lång tid framåt ett privilegium för medelklassen, där kontrasten mellan män med medborgarskap och kvinnor utan var skarp.

De protestantiska sekter som hade producerat så mycket kvinnligt självmedvetande under sextonhundra- och sjuttonhundratalen tog också i början av artonhundratalet praktiska initiativ där kvinnor var aktiva och inte sällan ledande: antislaverirörelse och nykterhetsrörelse. Medelklasskvinnor kunde också ägna sig åt välgörenhet utan att konservativa män hade något att invända. Sådana rörelser förhöll sig visserligen ofta på ett klasshögfärdigt sätt till de människor de sade sig hjälpa, men de gav i alla fall kvinnor en offentlighet och en vana vid offentligt arbete som utmanade männens monopol och legitimerade medborgarrättigheter för kvinnor. De kunde arbeta för skolor åt fattiga barn, för stöd till kvinnor mot deras alkoholistiska män, för yrkesutbildning åt prostituerade, för ekonomiskt stöd till svältande eller för religiös frälsning. I England fanns länkar till arbetarrörelsen via kooperation och utopiskt socialistiska sällskap där också hantverkare var verksamma. I England blev också rörelsen mot tullar på mat på 1830-talet ett slags medelklassens svar på brödupproren, med kvinnor aktiva i finansiering och agitation (not 24).

I England bildade folk ur kristna frikyrkor en antislaverirörelse på 1790-talet, till en början med förbud mot slavhandel på programmet och när detta krav vann framgång efter slavrevolutionen på Haiti med krav på totalt avskaffande i brittiska Västindien. Men denna rörelse var trots sin framgång inte vidare bred [25]. Större omfattning hade rörelsen mot slaveriet i det folkliga och folkrörelsepräglade USA, den s.k. abolitioniströrelsen [26].

Vid tiden för den haitiska revolutionen och det nordamerikanska självständighetskriget tycktes även det nordamerikanska slaveriet vara på väg mot sin upplösning. Svarta deltog i striderna och blev frigivna, och slavägare organiserade sällskap för kolonisation med självständiga svarta småbrukare. Men den ökade efterfrågan på bomull i början av artonhundratalet gjorde åter slaveriet ekonomiskt bärkraftigt samtidigt som sydstaternas och jordbrukets minskande ekonomiska vikt gjorde slavägandet till en nödvändig krycka för en jordägarklass som hotades av förlorad makt.

Abolitioniströrelsen startades av kväkare i slutet av sjuttonhundratalet i ett klimat av allmän välvilja. Den stora kristna väckelserörelsen i början av artonhundratalet fostrade också en anda av krav på moralisk reform av samhället, och slaveriet sågs av många nyväckta som ett ont, som ett hinder för frälsning av de svarta och som en uppmuntran till synd [27]. Kampen för befrielse av slavarna blev centrum i en kristen rörelsemiljö där också motstånd mot spritdrycker, utbildning av fattiga barn och människovänligare mentalsjukvård var naturliga inslag i kampen för ett bättre samhälle. Radikalare kretsar inom denna miljö experimenterade med jordbrukskollektiv, litterära kollektiv och likställighet mellan män och kvinnor. Basen för rörelsen var småstädernas medelklass i norr; det stöd den kristna väckelsen haft i söder vittrade bort så snart slaverimotstånd blev en kärna inom rörelsen.

Inom denna miljö var det naturligt att kvinnor tog sig an välgörenhet; den kvinnliga karaktären ansågs vara särskilt lämpad för medkänsla. När välgörenheten gentemot slavarna blev politisk politiserades även kvinnorna, trots att den första generationen kvinnliga slaverimotståndare ansträngde sig noga med att hålla sig inom gränserna för det accepterade. Alla grupper inom slaverimotståndet var inte lika glada åt kvinnornas aktivism, den blev orsak till organisatorisk splittring 1840, och de flesta av kvinnorna själva krävde aldrig lika del i makten. Men kvinnors deltagande i agitation, politiska petitioner, finansiering av verksamheten genom marknader och annan affärsverksamhet, och smuggling av rymda slavar från sydstaterna till Canada gjorde det efterhand ohållbart att hävda att kvinnor klarade samhällsfrågor sämre än män. I synnerhet som kvinnor hörde till de ledande i fråga om agitation som systrarna Grimké, eller organisering av rymningar som Harriet Tubman.

Medan slaverimotståndet hade varit en minoritetsfråga även i nordstaterna på 1820-30-talen började den angå allt fler efter 1840; agitationen hade provocerat sydstatspolitiker och kompromissande nordstatspolitiker att införa censur och fängelsestraff för politiska brott vilket alltfler i nord såg som ett hot. Men det som gjorde abolitionismen till en angelägenhet för hela nord var konkurrensen om jorden och jobben; slaveriinstitutionen och den militans slavägarna försvarade den med föreföll hota både småbönders och hantverkares ekonomiska överlevnad. Medan slaverimotstånd dök upp på röstjagande partiers program och hegemonisträvande nordstatspolitiker använde slaverimotstånd som ett sätt att hävda USAs industriintressen gentemot det Englandsberoende syd började kretsar inom det abolitionistiska kvinnonätverket hävda kvinnors rätt i samhället.

Fröet till en rörelse för kvinnors rätt såddes då slaverimotståndsrörelsens världskongress i London 1840 vägrade erkänna kvinnors yttranderätt och halva den amerikanska delegationen tågade ut i protest. Åtta år senare möttes över hundra av slaverimotståndets kvinnorättighetsförespråkare i Seneca Falls i New York och antog en deklaration kalkerad på den amerikanska självständighetsförklaringen med sex krav: rätt till skilsmässa, rätt till utbildning och jobb, lika rätt i kyrkan, stopp för olika moraliska måttstockar för kvinnor och män, och kvinnlig rösträtt -- det sista kravet med knapp majoritet. Dessutom anklagade man männen för att ha satt sig i Guds ställe när de försökte definiera vad som var passande för kvinnor. Under de följande åren sammankallades flera liknande konferenser. Den fientlighet dessa mötte i pressen stimulerade tillväxten av en kvinnorörelse lokalt; organisatoriskt förlitade man sig dock till slaverimotståndets strukturer fram till inbördeskriget och slaveriets slut [28].

Kvinnorörelse och slaverimotstånd, som tidigare existerat som en enhetlig medborgarrättsrörelse, splittrades då på frågan om de tidigare svarta slavarnas tillträde till medborgarskap. När regeringen föreslog rösträtt för svarta män splittrades rörelsen på en falang som nöjde sig med detta av rädsla för att stöta sig, och en falang som stod fast vid kraven på rösträtt för alla [29].

Kravet på rösträtt skulle därefter förbli fokus i den amerikanska kvinnorörelsen fram till 1920.

I Europa var rösträtt ingen självklarhet ens för män; där stod andra frågor i förgrunden för kvinnorörelsen -- rätt till utbildning, rätt till arbete, rätt till egendom, rätt till skilsmässa. Gifta kvinnors rätt till sin egendom och kvinnors rätt att gå på universitet var t.ex. de första mobiliseringsmålet i både England och Sverige. Som målen låter ana växte kvinnorörelser här fram ur medelklassen, och särskilt dess kristliga välgörenhetssällskap -- det var de enda sammanhang där kvinnor tilläts ta ett offentligt ansvar. Den första kampanj som nådde en bredd var kampanjen mot den s.k. lagen mot smittsamma sjukdomar i England från 1869. Lagen stadgade att den som kunde misstänkas för att vara prostituerad kunde anhållas på obestämd tid för att desinficeras, och en grupp feminister grep tillfället att bygga en allians både med kyrkliga som var emot prostitution och med fattiga som riskerade godtyckliga arresteringar, och krav på moralisk förnyelse och rättssäkerhet kopplades till motstånd mot olika moral för kvinnor och män. Sådana allianser kunde byggas i flera fall, t.ex. i kampanjen för rätt till skilsmässa, men oftast lyckades inte kvinnorörelser bli hegemoniska i sådana allianser och kvinnors intressen förblev underordnade. Rörelsen mot lagen om smittsamma sjukdomar breddades exempelvis till en rörelse mot legaliserad prostitution i enlighet med kravet på samma moraliska standard för män som för kvinnor, men urartade så småningom till sexualitetsfientlighet över huvud taget med krav på censur och myndighetsövervakning, och den rörelse för rätt till födelsekontroll och i sista hand abort som feminister började resa efter sekelskiftet 1900 togs snart om hand av läkare i strävan efter kontroll över fruktsamheten [30].

Det var i England och USA, med sin stora medelklass och sin tradition av evangelisk väckelse och relativa opåverkan av medelhavskulturens patriarkat, som kvinnorörelsen var stark. På den europeiska kontinenten fanns inte denna tradition och den urbana medelklass där kvinnor förväntades vara passiva och inneslutna i hemmet var ganska liten, och kvinnorörelser var i motsvarande grad svagare.

I Frankrike hade medborgarskapstraditionen från de litterära salongerna och revolutionen inspirerat den liberala saintsimonist-sekten att grunda kvinnliga loger, och det var dessa som organiserade kvinnliga fackföreningar och kooperativ 1848. Efter Napoleon III:s statskupp dog dock denna tradition ut, och det sena artonhundratalets medelklasskvinnorörelse förblev en diskussionsklubb -- eftersom den per definition var "republikansk" ansåg den sig inte kunna rikta några krav mot "republiken" å kvinnornas vägnar. I Tyskland kunde den ännu senare kvinnorörelsen visserligen ställa krav på rätt till egendom, utbildning och arbete och till och med under en kort period före 1907 rösträtt, men därefter började den definiera sig som "nationell" och i första hand se som sin roll att fostra soldater åt det tyska imperiet. I Sydeuropa var det ännu svårare för kvinnor att tränga igenom romerskt patriarkat och patriarkala katolska hierarkier; där förekom knappt någon medelklasskvinnorörelse alls före 1965 -- även om unga människors uppror mot fädernas makt var det mest omtyckta temat i litteraturen under hela artonhundratalet.

I viss mån kompenserades dessa medelklasskvinnors politiska svaghet av den kvinnorörelse som fläckvis frodades inom kontinentens arbetarrörelser. Fläckvis, ty på många håll tillät arbetarrörelsen inte minsta avvikelse från fokus på arbetsplatsens utsugning. I Frankrike, t.ex, såg kvinnliga socialistiska aktivister de "borgerliga feministerna" som huvudfiender och vägrade till och med att ta strid för kvinnor som kastades ut ur fackföreningar för att de var kvinnor, med motivet att det skulle splittra arbetarrörelsen. Så blev de heller inte många och deras framgångar var obefintliga före 1944. Och i Ryssland ägnade sig socialdemokrater åt organiserad störning av de "borgerliga feministernas" möten [31]. Konflikten var nog så reell; den största enskilda yrkesgruppen bland kvinnorna var hembiträdena, men när arbetarrörelsen försökte organisera dem mötte de ilsket motstånd från medelklassfeministerna som ville behålla sin oinskränkta arbetsgivarmakt.

Starkast var arbetarrörelsekvinnorna i Tyskland och Italien. Den italienska arbetarrörelsen hade med sin brist på utbildade hantverkare ett behov av allmänradikala människor med utbildning vilket skapade en öppenhet för olika medborgarrättsliga mål, däribland kvinnors rätt. Därtill fanns en militant tradition bland de norditalienska risplockerskorna som dominerade lantarbetarfacket och t.o.m. sände kvinnor till arbetarpartiets och fackföreningscentralens ledningar.

Men störst och starkast var förstås arbetarkvinnorörelsen inom den välorganiserade arbetarrörelsen i Tyskland. Där fanns kvinnorna i särskilda organisationer, s.k. arbeterskeföreningar, eftersom kvinnor enligt lag inte fick vara med i politiska partier. Denna påtvingade restriktion förvandlade arbetarkvinnorna till en styrka; eftersom män var uteslutna kunde de själva i lugn och ro utforma sin egen politik och möteskultur, som visserligen i de flesta fall var ortodoxt socialdemokratisk och satte kampen på arbetsplatserna främst, men ändå innehöll delar som var svårsmälta för manliga socialdemokrater, t.ex. rätt till preventivmedel och motstånd mot de manliga fackens krav på "familjelöner", dvs manligt monopol på jobben.

Eftersom medelklassens kvinnoorganisationer var politiskt svaga i Tyskland var det de socialdemokratiska kvinnorna som organiserade rörelsen för kvinnlig rösträtt där. Från 1908 arrangerade de till exempel massmöten och demonstrationer med höjdpunkt i början av mars för detta krav, till förtret för många av arbetarrörelsens manliga ledare som såg en konkurrens med första maj. Deras kampanjer formaliserades så småningom i Internationella Kvinnodagen som ursprungligen var ett amerikanskt initiativ. Men ungefär samtidigt avskaffades förbudet för kvinnor att delta i politiken, varför det manligt dominerade socialdemokratiska partiet beslöt att avskaffa de så oberäkneliga speciella kvinnoorganisationerna för att få verksamheten under kontroll.

I de jämförelsevis välmående Storbritannien och USA, där också kvinnorörelseidentiteten var starkast, var motsättningarna mindre och rörelseaktivister ur medelklassen tog rentav initiativ till att bilda fackföreningar i kvinnodominerade branscher som t.ex. textil.

Men kvinnornas mobilisering splittrades inte bara mellan "feminister" och "socialister" som dåtidens termer löd. Sedan gammalt fanns en konflikt på tvärs, mellan vad Karen Offen har kallat relationella feminister, som pragmatiskt utgick från att könen hade olika sfärer i samhället men ville utveckla den kvinnliga sfären och göra den mindre förtryckande, och individualistiska feminister, som krävde lika medborgerliga rättigheter för alla [32]. De senare var från början en minoritet men fick förstärkning allteftersom fler kvinnor som fick högre utbildning och intresse av att konkurrera med männen om de välbetalda jobben. Konflikten dem emellan skärptes efterhand och gällde hur man skulle förhålla sig till den arbetslagstiftning som började införas i slutet av artonhundratalet och som behandlade kvinnor och män för sig: kvinnor uteslöts från vissa typer av arbeten men fick samtidigt särrättigheter i samband med barnafödande, något som var ett rött skynke för de invididuella feministerna men inte helt ovälkommet för de relationella.

Delvis för att skyla över konflikten och finna ett gemensamt mål fokuserade kvinnorörelserna i början av nittonhundratalet alltmer på rösträttskravet. Mest välorganiserade var kampanjerna, inte oväntat, i England och USA [33].

I USA hade rösträtten alltid varit fokusfråga; där hade kvinnorörelsen organiserats i rösträttsorganisationer sedan 1860-talet, och den stora massrörelsen bland kvinnor, Women's Temperance Union, drev rösträttskravet lika hårt som nykterheten. De hade framgångar såtillvida att kvinnor i regel fick rösträtt i de nya stater som togs upp i unionen. Till framgången bidrog att så många kvinnor hade börjat delta i offentligheten i egenskap av akademiker och socialarbetare, de senare i den ideellt organiserade s.k. hemgårdsrörelsen, att det började verka orimligt att hålla fast vid principen om de olika sfärerna.

Ändå dröjde det egentliga politiska genombrottet, och strax efter 1900 bildades i England och USA två organisationer, Women's Social and Political Union respektive Congressional Union, som försökte en helt ny politisk strategi som femtio år senare skulle kopieras av de svartas medborgarrättsrörelse, freds- och miljörörelserna: maximal offentlig provokation. Man störde valtal, kedjade fast sig i parlamentsbyggnader och hungerstrejkade, krossade fönsterrutor och anlade mordbrand, allt i syfte att uppmärksammas, arresteras och dömas. Syftet var inte bara att väcka uppmärksamhet, det var också ett sätt för kvinnor att väcka respekt och frigöra sig från den ytliga paternalistiska välvilja som reforminriktade liberaler använde som ursäkt för att omyndigförklara dem. De officiella kvinnoorganisationerna tog försiktigt avstånd från sådana metoder men undvek att desolidarisera sig och vågade sig enligt Raeburn på mer provokativa handlingar än de vågat tidigare, och mångdubblade sitt medlemsantal. Strategin var effektiv. I samband med de styrandes försök till nyorganisering av världen efter det första världskrigets haveri fick kvinnorna i norra Europa och Nordamerika sin rösträtt, som en del av eftergiftspolitiken till det globala folkrörelsesystemet. Rättigheter för kvinnor hade tack vare kvinnorörelser och andra medborgarrättsrörelser blivit en del av 'moderniteten' som regimer som ville synas moderna inte öppet kunde sätta åt sidan, även om rättigheterna ofta var torftiga.

I de globala periferierna och halvperiferierna hade kvinnoorganisationer bildats i syfte att främja kvinnors ställning men främst att bidra till den nationella självständigheten -- lite på samma sätt som kvinnoorganisationer bildats i arbetarrörelsemiljöer. Kvinnoorganisationer tog på sig rollen att uppfostra nya generationer i den nationella kulturen och språket. De drogs också in i konfrontationer med imperiemakten, exempelvis tvingades de ta på sig ledningen för hela den nationella rörelsen på Irland en period då de manliga ledarna alla satt i fängelse efter arrendekriget på 1880-talet. De finska kvinnorna lönades för sin självständighetskamp med att först i världen nå full juridisk jämlikhet 1907 och de nya östeuropeiska staterna inklusive Sovjetunionen införde kvinnlig rösträtt som en självklarhet. I de globala systemperiferierna i Asien, Afrika och Sydamerika var å andra sidan kvinnorörelser i regel begränsade till den nordinspirerade urbana övre medelklassen och förmådde inte uträtta mycket.

Ett undantag från detta mönster var kvinnorörelsen i Kina, den kanske kortsiktigt mest framgångsrika kvinnorörelsen någonsin. Den växte fram ur den radikala Fjärdemaj-rörelsen för vilken alla hierarkiska samhällsmönster var en del av den föraktade konfucianska struktur som höll Kina nere i fattigdom och beroende av centrummakterna (se Kapitel 6). Men det fanns också sedan århundraden en feministisk strömning inom de hemliga sällskapens tradition, där kvinnor ofta nådde höga positioner i strid mot konfucianska principer, se kapitel 3 och 7. Rörelsen var i början en studentrörelse som manifesterade sig genom att organisera skolor och kvällskurser för kvinnor för att de skulle bli mer oberoende av familjen, men blev en massrörelse i samband med det s.k. trettiondemaj-intermezzot 1924 då brittisk polis sköt ner strejkande arbetare i Shanghai. Skol- och kursorganisatörer kunde då utnyttja sina elevkontakter för att mobilisera kvinnor i den nationella rörelsen. När den nationella rörelsen tog kontroll över Guangzhou-provinsen strömmade kvinnorörelsens medlemmar dit och började organisera en massrörelse. Främsta målet var stopp för påtvingade äktenskap och ett medel var att organisera flykt och en säker framtid för kvinnor som sökte komma undan sådana [34].

"Nordexpeditionen", dvs de revolutionära arméernas erövring av Yangtse-dalen, både expanderade kvinnorörelsens räckvidd och radikaliserade deras mål. Könens jämställdhet betraktades av många som en oskiljaktig aspekt av den nationella revolutionen och unga kvinnor samlades i organisationer som gjorde sig till en del av den nya regimen med makt att med våld förbjuda påtvingade äktenskap, fotbindning och konkubinage, och genomdriva skilsmässor då kvinnan så önskade. Gilmartin menar att detta hot mot den patriarkala ordningen var huvudorsaken till splittringen i den nationella rörelsen 1928; det chockade bönder i lika hög grad som konservativa ämbetsmän och affärsmän och bidrog till att provocera fram militärkuppen detta år. Det efterföljande våldet drabbade kvinnorörelse lika hårt som arbetarrörelse och bonderörelse. Och även om många av de mål kvinnorörelsen hade ställt sig inkorporerades i både den nationella rörelsens och bonderörelsens tilläts inte i fortsättningen kvinnorörelser att organisera sig självständigt.

Med första världskriget var det slut med vad som har kallats "första vågens kvinnorörelse" i Europa och Nordamerika. Enligt Johanna Brenner berodde det på att de som varit drivande i denna rörelse -- i regel välbeställda akademiskt utbildade kvinnor ur övre medelklassen -- hade fått sina krav tillgodosedda [35]. Andra har pekat på hur krig och auktoritära rörelser som patriarkala kraftsamlingar kunde tvinga kvinnor in i en mer undergiven roll [36], medan ytterligare andra lägger skulden hos kvinnorörelsernas egen villrådighet. Ty när rösträttsfrågan var ur världen som fokus tvingades rörelsen ta itu med frågan om de strävade efter samma rättigheter som männen eller andra rättigheter än männen. Och där rådde ingen enighet. Exempelvis mötte Congressional Unions efterföljare Women's Party det största motståndet mot sin kampanj för lika arbetsmarknadsrättigheter under tjugotalet hos NAWSA, den största amerikanska kvinnoorganisationen, som var rädd att mista den lilla betalda barnledighet man hade lyckats uppnå. Även arbetarkvinnorna tenderade åt att stödja särrättigheter eftersom deras möjlighet att konkurrera om andra arbeten än de sämst lönade var små; för dem var även hemmafrurollen ett steg framåt. Följaktligen inkorporerades särrättigheterna i välfärdslagstiftning från trettitalet i Skandinavien och USA och från femtitalet i Västeuropa, inom ramen för en fordistisk produktionskultur -- män som fackligt organiserade lönearbetare, kvinnor som lönlösa, kontraktslösa livstids hushållsarbetare. Denna, den kanske mest rigida åtskillnad som någonsin förekommit mellan lönearbete och icke-lönearbete, stöddes av många relationella feminister, för att inte tala om manliga arbetarrörelseaktivister. Barnbidrag knöts till mödrarna, skyddslagstiftning och rättigheter för barnaföderskor gjorde företag obenägna att anställa kvinnor, och ansatser till kollektiv barntillsyn blev inte till mer än ansatser förrän på sextitalet. Många kvinnorörelseaktivister engagerade sig i välfärdsprojektet och lyckades i Skandinavien och Storbritannien få bort den legala diskrimineringen av kvinnor, om än inte den reella som närdes av möjlighetsansamlingens ojämlikhetsmönster [37], medan andra försökte bemöta mellankrigstidens militant patriarkaliska framstötar genom att engagera sig i fredsrörelser.

 

Post-fordismens kvinnorörelse

Men den långa högkonjunkturen och Bretton Woods-programmets integrationsmekanismer efter 1945 ändrade kompromissens förutsättningar. Både industritillväxten och den statliga välfärdspolitiken skrek efter avlönad arbetskraft och centrumländernas kvinnor började fylla arbetsmarknadernas minst attraktiva positioner. Kvinnorörelsernas teman blev åter aktuella.

Den kvinnorörelse som mobiliserades från sextiotalet, och som forskare har kallat "den andra vågens kvinnorörelse", föddes dock mer ur utbildningsapparatens tillväxt och motståndet mot den dogmatiska arbetsdelningens konsekvenser och det globala folkrörelseuppsvinget runt 1970 än ur kvinnors underordning på arbetsmarknaden. Främsta inspirationskällan var USAs svarta medborgarrättsrörelse [38].

Det direkta initiativet kom dock närmast från USAs traditionella välfärdshåll, från äldre kvinnor med erfarenhet från mellankrigstidens kvinnorörelse. De utnyttjade tillfället när en lag mot diskriminering av svarta diskuterades i USAs kongress 1965, och lyckades lägga till kön som ett otilllåtet skäl för diskriminering, och legitimerade därmed klagomål på sexistisk behandling. En flod av anmälningar strömmade in till domstolar och andra myndigheter under hög publicitet, och kvinnor började organisera sig. Organiseringen tog två former.

Intressepolitisk massorganisering skedde genom National Organization for Women (NOW) som så småningom fick hundratusentals medlemmar, och andra mindre organisationer. Deras fokus var konkreta fall av diskriminering och de organiserade politiska påtryckningar, rättegångar och andra publika protester. Deras medlemmar var oftast yrkesarbetande kvinnor i karriären och deras organisationer var traditionellt uppbyggda även om de förväntade sig hög aktivitet av medlemmarna.

De feministiska nätverken syftade mer till att stärka kvinnors identitet och språk som kämpande förtryckt grupp, genom diskussioner, terapeutiska samtal, och konfrontationer med omvärlden. Det var i dessa kretsar som slagordet "det personliga är politiskt" formulerades. Där deltog i stor utsträckning kvinnor som hade deltagit i medborgarrättsrörelse och antikrigsrörelse och funnit att de där räknades som andra klassens medlemmar på grund av sitt kön. Nätverkens ingående grupper var radikaldemokratiska utan formella ledare enligt en modell som initierats i de svartas medborgarrättsrörelse men där kommit i skymundan med tiden.

Den här uppdelningen förekom i de flesta centrumländer. I Frankrike samlades karriärkvinnorna i Choisir och i Ligue du Droit des Femmes medan unga kvinnor som tröttnat på att patriarkala mönster återskapades inom ungdomsgrupper och radikala vänsterrörelser bildade det radikaldemokratiska Mouvement de libération des femmes. I Danmark förekom samma uppdelning mellan Dansk Kvindesamfund och Rødstrømpebevægelsen.

Efter några år minskade skillnaderna mellan dessa båda strömningar och andra skillnader fick större betydelse -- mellan svarta och vita, mellan separatister och intressepolitiker, mellan proffs och lekkvinnor, och inte minst den gamla skenmotsättningen mellan likhetsfeminister och särartsfeminister [39]. Vissa har klagat över att kvinnorörelseidentiteten har spruckit sönder i en mängd identiteter medan många av rörelsens ståndpunkter har blivit officiellt gängse i hela samhället (utan att detta alltid har påverkat de materiella levnadsomständigheterna för rörelsens medlemmar).

Samtidigt blev rörelsen allt mer professionaliserad. Istället för massmedlemskapsorganisationer och aktivistgrupper kom NGOer i förgrunden -- organisationer i stiftelse- eller företagsform med anställd personal som drev kampanjer i skarpt avgränsade frågor och engagerade lekmän i ännu mer avgränsade aktiviteter utan att dessa hade något inflytande över den politiska ramen. Mest tydlig var den utvecklingen i USA, där lobbying och rättegångar blev det viktigaste sättet att hävda kvinnors intressen, medan massmobiliseringen överläts till motståndarna.

Från början var kvinnors tillträde till arbetsmarknaden rörelsens viktigaste sakfråga (inklusive offentlig barnpassning och jämlika rättigheter och möjligheter inom arbetet). Därtill kom protester mot sexistiska stereotyper som understödde segregationen, dvs kulturell självhävdelse -- det var ofta sådana protester som etablerade kvinnorörelsen i offentligheten, t.ex. aktionen mot Miss World-tävlingen i Atlantic City 1969 eller Rødstrømpernes Strøget-aktion mot kravet på att vara söt 1971.

Men efterhand blev rätten till abort den stora fokusfrågan i praktiskt taget alla centrumländer. Det var huvudfrågan i Frankrike där tusentals välkända kvinnor angav sig själva för polisen för att ha gjort abort, som svar på att en fattig flicka hade dömts till fängelse för detta, och på det sättet tvingade fram en lagändring. Det var huvudfrågan för den lilla och svaga irländska kvinnorörelsen, som förlorade stort mot det katolska prästerskapet. Det var föremål för folkomröstning i Italien -- där dock de traditionella politiska partierna alltmer spelade huvudrollen, ju längre kampanjen pågick. Och det var den kvinnorörelsefråga som stod i centrum för det publika intresset i USA [40].

I efterhand kan man säga att denna prioritering berodde på en strategisk missbedömning, eller kanske snarare avantgardistiska aktivisters brist på strategi över huvud taget. För detta var den absolut enda fråga där det var möjligt för patriarkatet att mobilisera ett masstöd mot kvinnorörelsens krav, ett stöd som i USA blev så starkt att det också kunde användas för att krossa fackföreningsrörelsen och ta tillbaka de framgångar svarta och latinos hade vunnit sen femtitalet. Masstödet bestod inte bara av män som såg sina privilegier hotade utan i ännu högre grad av kvinnor; av arvtagare till artonhundratalets kvinnorörelse som såg moderskapet som kvinnornas starkaste tillgång. Och samtidigt visade det sig vara på lång sikt svårt att mobilisera till stöd för kravet på aborträtt. De delvisa framgångar som nåddes på de flesta håll visade sig vara formella och krävde goda penningresurser för att utnyttjas -- och dessutom angick frågan ganska få på ett direkt vis.

Å andra sidan gjorde abortfrågan kvinnorörelsen väldigt synlig.

Sedan abortfrågan misslyckades som enande har de olika intressepolitiska kvinnofrågorna i princip levt sina egna liv. Närmast rollen som symboliskt fokus kanske försvaret mot våldet har stått. Våldtäkt och hustrumisshandel visar upp patriarkatet från dess allra värsta sida och det har i hela världen varit möjligt att samla ett brett stöd även från konservativa kvinnor för skydd av misshandlade kvinnor, och kvinnojourer har kunnat tjäna som centra för rörelsens uppbygge av språk och nätverk. Och ibland har grupper gått mer offensivt till väga och krävt rätt till natten gentemot ett samhälle som ofta finner ursäkt för våldtäkter.

Försvar av kvinnors ekonomiska intressen har däremot ofta legat utanför fokus och drivits av fackföreningar med kvinnlig majoritet, utan att påtagligt anknyta till annan kvinnorörelse. Visserligen var sjuksköterskestrejken i Frankrike 197? och de kvinnliga bilarbetarnas strejk för likalön på Ford i England 1968 feministiska märkeshändelser, och visserligen har svenska vårdfack ibland använt ett feministisk språk, men annars är det nästan bara i Italien som lekmän med bas inom kvinnorörelser har sett som en viktig strategi att arbeta fackligt för sina mål. Vilket kan ses som märkligt eftersom kvinnor utgör en allt större del av arbetskraften, i synnerhet den sämst avlönade, och fackföreningarna blir alltmer kvinnodominerade. Den starka fackliga anknytningen i Italien hänger förstås samman med den starka arbetarrörelsemobiliseringen där mellan 1967 och 1975, som gjorde denna organiseringsform attraktiv.

Försvar mot välfärdssystemens nedmontering efter 1973 har i högre grad ingått i kvinnorörelsers fokus. I USA och Storbritannien där nedskärningarna varit brutalast har motståndet ofta byggts upp kring kvinnointressen -- även om det lika ofta har byggts upp kring andra intressen.

Och slutligen har försvar mot påtvingat dubbelarbete och kravet att ta ansvar för icke-lönearbetet sällan varit en viktig kampfråga alls, trots att det enligt resonemanget om varukedjorna skulle vara kvinnoförtryckets grund. Frågan tematiserades bara i de radikala feministiska nätverken runt 1970 och kanske i Norden därefter.

Enligt Threlfall har systemcentrums kvinnorörelser på grund av dessa prioriteringar i första hand gagnat medelklassen. Det har blivit vida lättare för kvinnor att göra karriär i välbetalda yrken -- men detta har inte gagnat kvinnor i mindre välbetalda yrken. Kvinnor har fyllt de akademiska professionerna och påverkat dessas innehåll i kvinnors intresse generellt -- men de har också fyllt på det globala proletariatet. Kvinnors arbete har kommersialiserats, lagts inom offentligheten, oavsett vilken klass de har tillhört. Den dogmatiska segregationen mellan kvinnor/icke-lönearbetande och män/lönearbetande har brutits, även om det ofta bara inneburit att kvinnorna blivit dubbelarbetande. Att fördelarna inte blivit mer jämnt spridda är inte bara kvinnorörelsens fel, det är ett resultat av att folkrörelserna i allmänhet har misslyckats med att hävda folkmajoritetens intressen efter 1973.

I systemperiferierna har prioriteringarna varit annorlunda. Det hänger samman med kvinnorörelserna där har en annorlunda bas. Där har kvinnorörelser i första hand utgått från försörjningen och från hushållets krav.

I systemcentrum består det icke-lönearbete som kvinnor måste ta ansvaret för i första hand av s.k. hushållsarbete, dvs husbehovsproduktion. I systemperiferierna består det också av småföretagsamhet, dvs produktion av varor och tjänster för marknaden. Det beror på att löner under periferivillkor är så låga att de måste kompletteras också kontant, och under periferivillkor finns sällan några offentliga transfereringar som kan göra detta. Behovet av sådan produktion av varor och tjänster för marknaden har ökat snabbt och radikalt under det sena nittonhundratalets långa lågkonjunktur och bolagsliberala regeringsprogram, då systemperiferiernas löner och transfereringar har sjunkit, och det har t.o.m. börjat dyka upp i systemcentrum [41].

En huvudströmning i systemperiferiernas kvinnorörelse har därför varit försvar för icke-lönearbete [42].

Men liksom i systemcentrum har kvinnor i periferierna alltmer dragits in i lönearbete sedan 1973. Tidigare arbetade de i första hand i jordbruk och hemindustri, liksom Västeuropas kvinnor fram till början av artonhundratalet. När industrin började lokaliseras ut från systemcentrum i större skala under sjuttitalet rekryterades främst kvinnor till de okvalificerade tempoarbetena, eftersom de kunde förmås att nöja sig med lägre löner. Medan kvinnornas del av industriarbetarna har stigit till ungefär en tredjedel totalt i världen uppgår de till ungefär 90% på de transnationella företagens underleverantörer i den "nya industriländernas" frizoner. Samtidigt har kvinnornas andel av de offentligt anställda ökat i hela världen i takt med att de offentliga lönerna har sjunkit.

En följd av detta har varit att kvinnor alltmer har engagerat sig i fackliga rörelser.

Att kvinnor nöjde sig med lägre löner visade sig vara en tillfällig företeelse. Den fackliga rörelse som har växt fram med kvinnors anställningar i de ekonomiska frizonernas sweatshops har dokumenterats bäst i föregångslandet Sydkorea. De kvinnliga textilarbetarnas rörelse kan sägas ha börjat när facket på Dongil Textiles valde en kvinnlig ledning 1972. Det var de som började den tradition av våldsam militans mot företaget och den militärdiktatur som skyddade det, som kännetecknar den sydkoreanska arbetarrörelsen. Med den fackliga positionen som maktbas har de sedan också engagerat sig i mer traditionella kvinnorörelsefrågor som makten i familjen och rättsskydd för amerikanska soldaters våldtäktsoffer [43]. Under nittitalet har exempelvis de mexikanska maquiladororna börjat organiseras, och Moghadan rapporterar om organisering bland kvinnliga tempoarbetare i Sydostasiens frihandelszoner, som började arrangera strejker i början av åttitalet.

Försvar av icke-lönearbete kan ta sig uttryck i försvar av naturresurser eller organisering av informell affärsverksamhet. Den indiska trädkramarrörelsen Chipko är ett exempel på försvar av skogen som källa för mat och bränsle, och den bangladeshiska sparkassan Grameen har blivit ett föredöme för liknande sparkassor över hela världen. Men mestadels är sådana projekt alltför små för att figurera i västerländska media. Odoul och Kabira har registrerat 27.000 kvinnogrupper bara i Kenya som arbetar med sparkassor, jordinköp, husbyggnad och redistribution som staten inte tar ansvar för, och kämpar för kvinnors rätt att äga mark [44]. Syftet är, utom det ekonomiska, också att skapa ett utrymme vid sidan av de mansdominerade strukturerna -- de traditionella. På grund av svag organisering på den övergripande nivån blir grupperna dock stundom själva en inkörsväg för nya patriarkala maktgrupper både i form av nationell politik och internationellt bistånd och har sällan något formellt samröre med feministisk kvinnorörelsepolitik.

Eftersom gränserna mellan lönearbete och icke-lönearbete sällan är knivskarpa tenderar rörelserna att flyta in i varandra, säger Dickinson. Renana Jhabvala berättar i Rowbothams och Mitters bok om hur gatuförsäljerskorna i Ahmadabad i Gujarat har vunnit erkännande som facklig organisation av Fria Fackföreningsinternationalen, trots att de formellt sett är företagare -- dvs arbetsgivaren erkänner dem inte som anställda utan betraktar dem som underleverantörer av arbete. De tycks dock ännu vara ganska ensamma om att ha fått det erkännandet.

Försvar av icke-lönearbete, hushåll och civilsamhällesmekanismer har ibland kunnat ligga till grund för "politik" i mer traditionell bemärkelse. Ahmadabads gatuförsäljerskor har t.ex. ingripit i sektbråken mellan hinduer och muslimer genom att hänvisa till kvinnosolidariteten. Mödrar i de mexikanska kåkstäderna organiserar försvar för allmänningar som vatten och el, utnyttjar sin mödraroll liksom artonhundratalets europeiska kvinnor, och organiserar i förbigående en ny rörelse som utmanar PRIs politiska monopol. De mest beskrivna fallen är kvinnors motståndet mot militärdiktaturerna i Sydamerika där deras traditionellt 'osynliga' ställning och det faktum att regimerna inte såg dem som en konkurrent gav dem fria händer att spela en ledande roll under demokratirörelsens uppväxt. Exempelvis var det kvinnor i kåkstäderna runt São Paulo som gick vidare från kampen för vatten och el och organiserar en kampanj för att påtala förfalskningarna i det konsumentprisindex som reglerar arbetarlönerna i militärdiktaturens Brasilien och drog igång den fackliga rörelse som störtade militärregimen [45]. Efterhand har dock denna roll -- rollen som familjens försvarare mot våld och ekonomiskt vanstyre -- som var genial när det gällde att slåss mot repressiva militärer, framstått som mer problematisk för isynnerhet den urbana medelklassens feminister: är det inte just den rollen kvinnorörelsen vill komma bort från? Formerna för denna rörelse påminde om artonhundratalets europeiska försvar för hushållets ekonomi -- bröduppror, soppkök -- men också om Kenyas kvinnliga småföretagarnätverk.

Dessa ekonomiskt präglade motståndsrörelser har länge haft påtagligt svårt att samsas med den västinfluerade stadsmedelklassens feminism. De har exempelvis vägrat bryta med de traditionellt kvinnliga samhällsfunktionerna och de har vägrat diskutera någon motsättning till män. Men i samband med FNs kvinnoår 1975 tvingades de börja sätta samman gemensamma plattformar, och i åtminstone en fråga har de också funnit en gemensam handlingsmodell och bas för att diskutera mer generella undertryckningsmekanismer -- frågan om det patriarkala våldet, som drabbar underklass- och medelklasskvinnor lika.

I Brasilien restes exempelvis sådana frågor av slummens kvinnonätverk runt 1980 sedan slummens män försökt hindra den kvinnliga organiseringen [46]. Men mest omskriven har rörelsen mot våld blivit i Indien, den kanske mest patriarkala kultur som existerar. Där har medelklasskvinnor tagit upp kampen mot s.k. brudmord medan underklasskvinnor har mobiliserat mot kapitalägares sexualiserade våld mot anställda kvinnor, och klyftan mellan de olika kulturernas kvinnorörelser har därmed kunnat slutas [47].

På grund av "femininiseringen av det globala lönearbetet" kopplat till den kvarstående arbetsdelningen där kvinnor görs ansvariga för det alldeles säkert i fortsättningen också nödvändiga men nedvärderade icke-lönearbetet har vissa forskare sett kvinnorörelser som tjugohundratalets viktigaste folkrörelser [48]. Men vad har de för möjligheter?

Först en reservation. Beträffande kvinnors närvaro i lönearbetet drar vi oss till minnes att även systemcentrums lönearbetare i början av artonhundratalet till stor del var kvinnor men att dessa manövrerades ut succenssivt från industrins nyckelarbetsplatser och gjordes fackligt försvarslösa. Det strukturella behovet av någon ansvarig för icke-lönearbetet var starkare än behovet av kvinnor i lönearbete. Det kan tala för att "femininiseringen av lönearbetet" också den här gången blir en tillfällig företeelse.

Å andra sidan sprids lönearbetet hela tiden till alltfler. Dessutom har under hundrafemti års kvinnorörelse en hel del framgångar ackumulerats som gör det politiskt svårare den här gången att skyffla ut kvinnorna till samhällets utkant. Även om det säkert inte är omöjligt.

Historiskt sett har kvinnorörelser, ända sedan beguinernas tid, i första hand ägnat sig åt identitetsbygge och offentlighet. Man skulle kunna kalla det för en kamp mot det kulturella kapitalet, något som alla marginaliserade kategorier tycks dömda till. Jag återkommer till detta i slutet av kapitel 8.

Den kooperation som var central i början föll ironiskt nog snabbt bort och har kommit till heders igen i större skala först i dagens sydrörelser. Obstruktion har hela tiden varit svår att använda i det som jag här har antagit vara kärnfrågan, eftersom det påtvingade icke-lönearbetet inte rymmer någon klar kollektiv motpart. Men den isländska kvinnostrejken 24 oktober 1975 omfattade också hemarbetet, och år 2000 togs idén upp på nytt till den 8 mars, bl.a. med stöd från den sydafrikanska fackcentralen COSATU. Det är möjligt att ett ökat kvinnligt fackligt deltagande kan underlätta fackliga aktioner även för icke-lönearbetande.

Genom sitt svaga fokus på försörjningen har kvinnorörelserna missat många möjligheter att skapa hegemoni bland de kvinnor som ändå kämpar med sådana frågor, dvs majoriteten. Både kvinnor som tvingas till obetalat arbete och kvinnor som tvingas till dåligt betalt tempoarbete har kommit i skymundan medan övremedelklasskvinnor i och utanför professionella NGOer har tagit sig rätten att definiera sina frågor som kvinnorörelsens viktigaste, som "feminismen". Antagligen är det dock en tidsfråga innan fackföreningar och icke-lönearbetandes kooperativ blir hegemoniska inom kvinnorörelserna. Kanske de redan är det -- Nancy Saporta och Yvonne Corcoran beskriver båda hur nord-påverkade medelklassfeministers inflytande i de sydamerikanska kvinnonätverken minskar till fördel för kåkstadsrörelsernas kvinnor och deras mer allmängiltiga erfarenheter [48a].

Å andra sidan har kvinnorörelserna en klar styrka. På grund av sin perifera ställning under nittonhundratalet står de ganska oanfrätta av regeringsmaktsstrategins sammanbrott, och har därför på samma sätt som bonderörelserna fördelar i konstruktionen av tjugohundratalets nya folkrörelsestrategi.

 

Pariarörelser

Emellertid är inte lönearbete respektive icke-lönearbete de enda typer av arbeten som fördelas efter olika pseudo-biologiska kriterier.

Enligt Tilly är det lättaste sättet att fördela attraktiva respektive oattraktiva uppgifter att knyta de olika kategorierna arbete till olika förkonstruerade kategorier människor, likgiltigt vilka. Så fördelas också lönearbete efter liknande pseudo-biologiska kriterier. Vi drar oss till minnes Gordons m.fls. uppdelning på självständigt kärnarbete, underordnat kärnarbete och perifert arbete; Tilly använder termerna lojalitetssystem, anbuds/ackordssystem och kontrollsystem, där lojalitetssystem är sådant arbete där man får förtroendet att själv lägga upp arbetet som det syns en bäst, anbuds/ackordssystem är arbete där man styrs av strikt styckbetalning och kontrollsystem är arbete där en förman tittar en över axeln hela tiden. Självfallet är det de två senare som förbehålls personer från kategorier med lågt tillskrivet värde där kön är en kategoriindelning men där 'etnicitet' är en annan och ålder en tredje [49].

Det här avsnittet fokuserar på 'etnicitet' medan ålder och andra kriterier behandlas senare.

Vad menas med 'etnicitet'? Uppenbarligen har det inget att göra med geografisk härkomst i och för sig. Liksom det uppstår nationella rörelser bara i områden som på något sätt särbehandlas negativt av ett centrum uppstår etniciteter bara i den mån kategorier särbehandlas negativt av andra kategorier. Ty i och med särbehandlingen responderar de särbehandlade genom att anpassa sig till den diskriminerade situationen för att göra den uthärdlig och utbildar på så sätt en habitus utifrån detta, och en identitet som kategori. Inte minst handlar det om att nya generationer bibringas självbild och ambitioner som kan synas 'realistiska' men samtidigt är en anpassning till de ojämlika förhållanden som de därmed bidrar till att upprätthålla [50].

Sådana 'etniska' arbetsdelningar förekommer och har förekommit i många typer av system -- vi kan tänka på det medeltida Europas judiska köpmannanätverk som självförnyade sig genom kooptering eller det medeltida Indiens hänvisning av de otacksammaste arbetsuppgifterna till vissa klaner i samhällets utkant. Tilly anser rentav att det är närmast universellt att göra så eftersom det är så enkelt och behändigt för den som har makt att fördela arbetsuppgifter. Men eftersom världsmarknadssystemet är ett system som bygger på en så överväldigande mängd arbetsfördelning och vars arbetsfördelning dessutom sträcker sig över så stora områden blir den etniska principen generell på ett helt annat sätt än i ett system som bygger på självhushåll och/eller lokala marknader.

Den allt överskuggande etniska skiktningen är förstås den globala, den som finns införstådd i centrum-periferi- alias Nord-Syd-uppdelningen. Men det intressanta är hur dess etniska skiktning kvarstår också i lokala arbetsfördelningar, på så sätt att människor med ursprung i centrum/Nord tillskrivs kärnarbete i lojalitetssystem, medan människor med ursprung i periferi/Syd tillskrivs perifert arbete i kontroll- eller ackordssystem, oberoende av var de befinner sig i världen.

Medan den etniska skiktning som på något sätt kan knytas till territorier i regel har bekämpats genom nationella rörelser med krav på politiskt självstyre (se Kapitel 6) har etnisk skiktning inom länder eller regioner ofta -- men inte alltid -- bekämpats genom medborgarrättsrörelser.

Medborgarbegreppet har sitt ursprung i den medeltida europeiska fredsrörelsens skapelse av kommunen som den gemenskap som skulle försvara staden mot härjande baroner (se Kapitel 9). Men det var franska revolutionens hantverkare som satte upp medborgarskapet som motsats till den kungliga diktaturens undersåtesbegrepp och dess vittförgrenade och ojämlika privilegiesystem, och de lyckades få det generellt godtaget åtminstone i teorin i den kompromiss som de brittiska liberalerna presiderade över efter Napoleonkrigens slut. I deras version var förstås inte alla medborgare, bara de som hade tillräckligt mycket egendom för att vara, som det heter, ekonomiskt oberoende. Men att det jämlika medborgarskapet utan särskilda privilegier skulle utsträckas till allt fler var det gemensamma temat för alla artonhundratalets folkrörelser, och den folkrörelse som med tiden blev hegemonisk, dvs arbetarrörelsen, hävdade att den skulle utsträckas till alla lika. Som det symboliska inseglet på medborgarrätten uppfattades rösträtten, och ju mer regeringsmaktsstrategin kom att dominera efter 1900 desto viktigare blev denna. Motstånd mot privilegier spelade en mindre framträdande roll, eftersom också jämförelsevis oprivilegierade har sina speciella privilegier att dra fördel av, men åtminstone en form av 'pseudo-etniskt' privilegiesystem tjänade i folkrörelsediskursen som exempel på det radikalt onda, nämligen adelsprivilegierna.

För nittonhundratalets pariarörelser [51] fanns alltså en tradition att ta fasta på.

 

Plantageslavskomplexets pariarörelser

Den pariagrupp inom världsmarknadssystemet som tidigast var mest synlig var den som hade skapats genom slaveriet på sexton-sjuttonhundratalens plantager (se Kapitel 4). Det formella slaveriet avskaffades under loppet av artonhundratalet längs hela den amerikanska Atlantkusten och ersattes av hälftenbruk, dvs arrende betalat med del i skörden, genom ett samarbete mellan revolutionen i Haiti, upproret på Barbados, ett flertal smärre upprorsförsök i USA och Brasilien, organiserad flykt från plantagerna, religiöst motiverade antislaverirörelser bland medelklassen, ekonomiskt motiverat slaverimotstånd bland bönder och hantverkare, och -- i USA -- de svarta slavarnas entusiastiska deltagande på Nordsidan i inbördeskriget både i form av strejker på plantagerna och som soldater. Men detta innebar inte att de före detta slavarna och deras ättlingar blev jämlika med övriga medborgare mer än i den mest abstrakt juridiska betydelsen. Även i fortsättningen hänvisades människor med afrikanskt ursprung till de mest otacksamma uppgifterna. I den del av det forna plantageområdet där det fanns mest att utestänga dem från, USA, förstärktes Tillys gängse ojämlikhetsmekanismer -- monopolisering av resurserna inom en privilegierad grupp, rekrytering till underordnade arbetsuppgifter av folk inom en särskild traditionellt definierad kategori, anpassning av dessa till sin underordnade roll -- av ett formaliserat regelsystem som förbjöd en mängd aktiviteter för de svarta, däribland utbildning och röstning. Syftet med detta var att hålla USAs jämförelsevis fattiga sydstater med billig arbetskraft och hindra att dess jämförelsevis perifera näringsliv från att konkurreras ut av nordstaternas starkare, mer monopoliserade företag. Att få bort detta regelsystem var den förnämsta uppgiften de rörelser ställde sig som började uppstå bland USAs svarta strax efter 1900 [52].

Den politiska organiseringen började bland utbildade och välbärgade svarta i nordstaterna. Den första större organisationen, NAACP, var till en början inte alls intresserad av någon massorganisering utan agerade som en lobby gentemot politiker och domstolar, för att sydstaternas lokala diskriminerande lagar skulle förklaras okonstitutionella. De hade också vissa mindre framgångar med detta, men det påverkade inte livet för särskilt många.

Den svarta majoriteten, hälftenbrukarna i sydstaterna, undvek politisk organisering, brända av bakslagen efter inbördeskriget . De slöt sig samman i separatistiska kristna väckelserörelser som skulle få en politisk betydelse i samband med femtitalets medborgarrättsmobiliseringar. I övrigt skulle massrörelser komma igång först framemot slutet av tjugotalet. Att tiden var mogen då hade flera orsaker.

En var de lokala vita etablissemangens överdrifter. Enligt Raymond Gavins blev NAACP en massrörelse lokalt i sydstaterna som ett självförsvar mot de vita lynchgäng som förde ett oberäkneligt terrorregemente för att hålla svarta på plats [53].

En annan var urbaniseringen bland de svarta. Först i samband med världskriget började svarta arbeta inom industri och stadsservice i någon större utsträckning, stundom efter att ha tjänstgjort vid fronten. De nya erfarenheterna födde en ny stolthet, som bland annat tog sig uttryck i den så kallade Harlemrenässansen, en kulturell rörelse bland svarta i Nordstaterna -- man kanske också i detta sammanhang kan påminna om hur svarta musiker från denna tid kom att dominera världens populärmusik för något decennium framåt. Men de tog sig också uttryck i intresseorganisering.

Både Franklin och Davis betonar arbetarrörelseuppsvingets betydelse för de svartas mobilisering. Traditionellt hade fackförbunden inom AFL vägrat ansluta svarta, med undantag för Gruvarbetarfacket. Men 1935 bildade Gruvarbetarfacket och några andra förbund CIO med avsikt att organisera löpandebandindustrin där svarta arbetare var rikligt företrädda. Den radikala folkliga kultur som arbetarrörelsemobiliseringen inspirerade till påverkade även de svarta. Och svarta arbetare organiserade sig själva i branscher där de var i stor majoritet, t.ex. järnvägens sovvagnspersonal vars organisation blev en av förgrundskrafterna inom den svarta medborgarrättsrörelsen. Det var till exempel dess ledning som organiserade ett hot om en stor demonstration mot Washington 1942 som skrämde regeringen att kräva integration i alla företag som levererade till staten.

Efterkrigstiden stärkte de svarta ännu mer socialt. Andelen svarta med utbildning steg, och de accepterade lika lite som de demobiliserade svarta soldaterna en diskriminerande behandling. Redan 1942 hade Congress for Racial Equality, CORE, bildats i Chicago av svarta och vita Gandhi-influerade studenter med syfte att utmana segregationen genom sit-ins på segregerade lokaler. Andra svarta studenter kopierade deras taktik i södern så tidigt som 1947 men isolerat och utan framgång.

Den aktion som katalyserade en bred svart rörelse var bussbojkotten i Montgomery 1955. Den var väl förberedd, organiserades genom de svarta kyrkorna och fick massuppslutning. Det som ledde den till framgång var, förutom inkomstbortfallet för bussbolaget, att den appellerade till sympatiserande vita i nord genom att konsekvent hävda att dess strävan var att förbättra hela staden genom att undanröja segregationen och att den under inga förhållanden skulle degenerera i hat mot vita.

Efterhand växte rörelsen ut över landet. I början kanaliserades den av de svarta kyrkorna, organiserade i Southern Christian Leadership Conference, SCLC. Men rörelsens fotfolk var studenter och gymnasister som kopierade COREs sit-in-aktioner med allt större framgång: de uppträdde helt enkelt som om segregationen redan var avskaffad och krävde stillsamt sin rätt att bli serverade på caféer och få ta in på pensionat. När polis arresterade dem för störande av ordningen fyllde de fängelserna. Företag efter företag avsegregerade hellre än att riskera bråk och förlora intäkter. Ungdomarnas rörelse blev den tredje av femtitalets medborgarrättsorganisationer, Student Non-violent Co-ordinating Committee, SNCC.

Men framgångarna var isolerade till de ekonomiskt framgångsrika staterna i sydöst. Ett försök av CORE att testa avsegregering i de fattigare Alabama och Mississippi 1961 möttes med mord och misshandel. En stort anlagd kampanj för att registrera svarta väljare i Mississippi året efter, där alla medborgarrättsorganisationerna deltog, provocerade fram ett terrorvälde med dussintals mördade, ständig polismisshandel och med obefintlig respons från den federala regeringen trots att förslaget ursprungligen hade kommit från justitieministern som ett alternativ till demonstrationer och andra gatuaktioner. Det var uppenbart att taktiken från Montgomery inte fungerade.

Istället valde rörelsen en annan taktik: att provocera rasisterna att överreagera och orsaka massiv oordning. Det var därför King och SCLC valde Birmingham som demonstrationsort för förbud mot offentlig segregation 1962 och Selma som demonstrationsort för svart rösträtt 1964. Båda var kända för att ha brutalt rasistiska polischefer. Taktiken lyckades över all förväntan. När polischeferna reagerade enligt sin natur inför TV-publiken orsakade det en våg av indignation över landet och världen -- inte minst i de nya staterna i Afrika -- som tvingade presidenten lägga fram lagförslag enligt rörelsens önskan för att inte förlora anseende som "den fria världens" ledare.

Taktiken fungerade sämre för de praktiska väljarregistreringarna i Mississippi, trots att rörelsen där medvetet rekryterade vita högstatusstudenter som sköldar, ty där ägde morden rum i smyg utan TV-publik. Istället orsakade våldsupptrappningen där en ökande bitterhet inom rörelsen, över svek och uteblivet stöd från vita grupper som exempelvis fackföreningar. Denna bitterhet skulle så småningom vara en av orsakerna till rörelsens splittring och relativa nederlag.

Det fanns också andra orsaker.

En var Vietnamkriget, som bröt enigheten mellan medborgarrättsrörelse och arbetarrörelse. Fackföreningarna stödde kriget eftersom det skapade efterfrågan på kvalificerad arbetskraft -- men de svarta var sällan kvalificerade och drabbades istället av neddragna socialbudgetar. Delar av den svarta rörelsen hörde därför till pionjärerna för krigsmotståndet; King hörde till de tidigaste opponenterna, medborgarrättsrörelsens provokativa aktionsmodeller och Mississippirörelsens radikaldemokratiska, formellt ledarlösa struktur blev också krigsmotståndets.

Ett försök att rädda samarbetet med en gemensam kampanj för full sysselsättning rann ut i sanden; fackföreningarnas folk förlorade intresset sedan storstadsslummens svarta tog revansch för liv av förödmjukelser i en våg av oplanerande revolter 1966-1967, vanligen provocerade av polisövergrepp, och när King försvann från scenen 1968 fanns ingen med status nog att intressera dem igen.

En annan var att samarbetet inom rörelsen upphörde. Under mobiliseringstiden fram till 1964 kunde olika organisationer och grupper praktisera långtgående kreativ oenighet beträffande medlen eftersom de var eniga om målen [54]. De ville ha bort de segregerande lagarna och samma rätt för alla amerikaner, och militanta gatuaktivister och konservativa affärsmän kunde samarbeta om detta mål. Men de som utsatts för det rasistiska våldet 1963-64 förlorade intresset för att integreras. För dem blev den amerikanska drömmen en mardröm, och målet för dem blev istället svart makt. Det var ett mål som tilltalade slummens underklass, vars levnadsstandard ingalunda förbättrades bara för att den officiella segregationen försvann eftersom den berodde på Tillys ojämlikhetsfunktioner [55]. Kings och SCLCs integrationspolitik hade burits upp av den växande svarta medelklassen, vars ställning däremot stärktes.

Den kanske viktigaste orsaken till misslyckandet är ändå att det är mycket lättare att mobilisera mot en diskriminerande lag än att mobilisera mot en diskriminerande organisationsrutin i en hel ekonomi. När lagarna försvann skulle det ha krävts helt andra allianser för att bekämpa diskrimineringen.

Inte heller i övrigt lyckades de svarta rörelserna hitta något fokus när de segregerande lagarna försvann. De flöt ut i mängder av lokala kampanjer mot hyreshajar, motorvägar -- under 1970 drevs fyrahundra kampanjer mot motorvägar som skulle förstöra de fattigas bostäder -- och för lika rätt till jobb, rimliga matpriser och icke-diskriminering i skolan. Många av dessa kampanjer var framgångsrika men de förändrade inte helhetsbilden nationellt och kunde inte hindra att den svarta majoriteten blev allt fattigare [56].

I resten av det gamla plantageområdet från Karibien till Brasilien har rörelser för svartas självhävdelse i stort sett saknats, vilket kan bero på att inga formella lagar har förbjudit dem något. Deras underordning har helt berott på rutiner som kopierats företag emellan och stötts av svåråtkomliga kulturella normer och av världsordningens principer, och dessa är som sagt svårare att mobilisera emot. På en del karibiska öar har det visserligen funnits politiska rörelser, men det är sådana som Trinidad och Jamaica där svarta har varit i majoritet och utgjort 'nationen'. Dessa har sedan varit föregångare för afrikansk självhävdelse på annat håll -- Marcus Garvey från Jamaica organiserade den första, kortvariga, svarta massorganisationen i USA i början av tjugotalet, George Padmore från Trinidad organiserade Afrikanska Byrån i London under andra världskriget som blev samlingsplats för senare afrikanska självständighetsledare, från Martinique kom Aimé Césaire som inledde den litterära strömning som kallas négritude, och Frantz Fanon som blev ideolog för de franska koloniernas självständighetskamp [57].

På andra håll, t.ex. i Brasilien, har svart organisering traditionellt uteslutande varit kulturell och gärna tagit formen av religiösa kulter eller karnevalsorganisering [58]. Det är först under tiden efter 1973 som den också i någon mån har blivit intressepolitisk och då ofta har utgått från befrielseteologiska grupperingar [59].

 

Bosättarkoloniernas pariarörelser

Det andra stora komplexet av lokal kategoribildning är det som har skapats i europeiska bosättarkolonier. Som beskrivs i Kapitel 4 började sådana uppstå samtidigt med plantageekonomierna i Amerika men deras stora spridningstid var artonhundratalet då europeer utvandrade och etablerade sig som lokala överklasser i hela Amerika, Australien, Sydafrika, Kenya, Algeriet och, lite senare, Palestina. I kraft av sin globala organisering berövade europeerna de infödda deras jord och tvingade dem att utföra manuellt och lågavlönat arbete åt sig, och detta mönster har fortlevt. På grund av ursprungsbefolknigens många gånger större numerär har europaättlingarna ofta tvingats bygga under kastsystemet med rigida lagar, vilket har givit de förra starka mål för sin mobilisering mot underordnigen och exploateringen.

I flera av de uppräknade fallen har motståndet tagit formen av nationella rörelser. Europeerna har varit så få att det har setts som realistiskt att tvinga dem att resa "hem" igen eller i alla fall se dem som en oväsentlig utväxt på det koloniala administrativa systemet. Så var förhållandena i Algeriet och Kenya. I andra områden har kanske motståndet börjat på detta vis men med tiden tvingats inrikta sig på en framtida samexistens, och då tagit formen av medborgarrättsrörelser av ett eller annat slag. Så har det varit i Sydafrika och Amerika. Palestina är måhända just i övergången.

De folk som trängdes undan av bosättarkolonierna i Amerika överlevde i två typer av miljöer [60].

  • De som var relativt talrika och vars arbetskraft det lönade sig att exploatera som bönder/lantarbetare. De fanns främst i det andinska höglandet, från Mexico och söderut.

  • De som bodde så långt bort att de fick vara i stort sett i fred ända in i vår tid. De fanns främst i Amazonas, och kanske i de bergiga västra delarna av USA. Resten av de glest bosatta indianfolken drevs bort av jordhungriga europeer.

Det dröjde femhundra år innan alla dessa vitt skilda folk började identifiera sig gemensamt och upptäcka gemensamma intressen. Under hela denna tid försökte de försvara sig lokalt -- eller i vissa fall nationellt, som bönder. De bonderörelser som slogs för jordreform i Mexico på tiotalet, i Peru på femti-sextitalen och i Guatemala på sjuttitalet var till stor del indianer men identifierade sig i politiska sammanhang som bönder eller lantbor, campesinos.

Men under efterkrigstidens högkonjunktur drogs deras samhällen in i förändringar som resulterade i en gemensam folkrörelsemobilisering. Indianer engagerades alltmer som arbetare i städerna och kom i kontakt med varandra och med den globala folkrörelsekulturen. Det var under folkrörelseuppsvinget åren runt 1970 som den moderna s.k. indianrörelsen föddes.

Den kan för tydlighetens skulle delas upp i två segment: Andernas bonderörelse och Amazonas/Nordamerikas försvarsrörelser mot naturexploatering.

Nittonhundratalets amerikanska bonderörelser hade en egendomlig subaltern ställning. De kunde vara starka lokalt, men i de olika nationella sammanhangen spelade de rollen som stadsmedelklassens fattiga kusin från landet; medan stadsmedelklassen utmanade export-borgerskapet om makten behövde de en folklig image som nationens företrädare, och lyfte därför fram bönderna på ett paternalistiskt sätt, gärna med framhävande av den indianska kulturens betydelse för nationens identitet (se avsnittet om latinamerikansk populism i Kapitel 6). Jordreformer i Mexico -- undantagandes Morelos -- Bolivia, Peru och Chile genomfördes av stadsbor som behöll jordfördelning, krediter och matmarknader i ett säkert grepp. Så medan medhjälparrollen erkände de indianska böndernas betydelse och därför smickrade deras självkänsla vägrade den dem all makt och allt självbestämmande.

Man skulle kunna säga att det var den populistiska jordpolitikens misslyckande som gav upphov till indianrörelserna i den andinska världen: i Bolivia och Ecuador blev bonderörelsen indiansk sedan jordreformen lämnat bönderna i stort sett lika fattiga som de varit förut, i Mexico bröt upproret i Chiapas ut sedan den långsamt framhaltande jordreformen kört fast, i Guatemala började bönderna i norr att identifiera sig som maya när jordreformrörelsen slagits ner av fem års folkmordsliknande massakrer.

Glesbygdsindianerna utsattes för en allt större närvaro under efterkrigstidens högkonjunktur, både från exploatörer av mineraler och skog och av stater som strävade efter att markera revir under utförande av olika utvecklingsprojekt.

Rimligt nog var det de nordamerikanska indianerna som först drogs in i sådant motstånd; det skedde egentligen redan i slutet av artonhundratalet, då indianer organiserade sig som 'stammar' i försvar för sina områden. En gemensam rörelseidentitet började uppstå i slutet av fyrtitalet då regeringen experimenterade med att helt avskaffa de reservat dit indianerna trängts undan, av så kallade utvecklingsskäl. Det var också nordamerikanska indianer som först fick ett genomslag i offentligheten som indianmotstånd, då American Indian Movement ockuperade Alcatraz Island 1968.

Annars började de första indianorganisationerna byggas lokalt på femti-sextitalen med stöd av befrielseteologiska missionärer. Som den första framgångsrika brukar man betrakta Shuar-federationen i Ecuador från 1964 som utbildar barn i läsning på radio, äger boskapsfarmer, har förhandlat sig till rollen som ecuadoriansk gränsmyndighet och är en nyckelkraft i den breda folkrörelsen CONAIE.

Också under senare mobiliseringar har glesbygdsindianerna haft stor hjälp av allierade, säger Brysk, och nämner både kristna nätverk, miljörörelser och forskare som exempel. Medan höglandsindianerna har mobiliserat i lokala och nationella sammanhang har urskogsindianerna på grund av sin lilla numerär behövt tillgång till globalt stöd.

Indianrörelsernas första samlade mobilisering katalyserades av kreolernas försök att fira 500-årsminnet av den spanska erövringen 1992. Den kunde inte genomföras någonstans. På grund av indianrörelsens synlighet kunde den därpå i flera länder -- Brasilien, Bolivia, Colombia och Guatemala, minst -- framstå som "nationens representant" då nya konstitutioner måste skrivas efter militärdiktaturer och andra sammanbrott. Ofta har indianers kollektiva äganderätt till sin jord, alternativt regionala självbestämmande, skrivits in i sådana konstitutioner.

De olika regionala indianmobiliseringarna är ganska olika.

Den starkaste rörelsen, i Ecuador, definierar sig mycket brett -- är man småbrukare är man indian och gränsen till annan underklass är genomsläpplig; bidragande orsak till detta är att småbrukare/indianer sedan början av nittonhundratalet har samarbetat med städernas fackföreningar och arbetarpartier. Indianfederationen CONAIE har lett nationella uppror mot korrumperade regeringar å hela Ecuadors vägnar, och haft hyggliga framgångar. I Bolivia har rörelsen varit ganska separatistisk och accepterat nyliberala åtstramningsprogram som drabbat icke-indianer mot att staten har släppt makt till indianska kommuner och garanterat indianernas kulturella rättigheter. Givetvis är detta inget som rörelserna har valt; den kanske mest kulturellt separatistiska indianrörelsen, den guatemaltekiska, tvingades av en mångårig folkmordspolitik avstå från alla andra handlingsvägar, och Chiapas zapatister tar stora risker när de appellerar till en mexikansk identitet och kräver medborgerliga rättigheter för alla åsidosatta.

Sydafrika etablerades som bekant som en halvvägsstation på väg till Indien där bosättare uppmuntrades att odla grödor och föda upp djur för att sälja som mat till ostindiefararnas besättningar. Redan från början uppstod konkurrens om marken med de huvudsakligen boskapsodlande afrikanska folken, och under artonhundratalet tog europeerna kontroll över större delen av nuvarande Sydafrika; successiva kolonialadministrationer hade flyttat fram avgränsningen mellan "vit" och "svart" mark, oftast efter väpnade konflikter. Vid varje framflyttning ställdes afrikanerna inför valet att ta anställning som lantarbetare åt europeerna eller flytta. Vid artonhundratalets slut började den senare möjligheten tömmas ut; samtidigt upptäcktes guld vid nuvarande Johannesburg och behovet av billig arbetskraft steg. Afrikanerna etablerade sig alltmer som en arbetarklass [61].

Redan från början var klasskillnaderna fastslagna i lag. Svarta förbjöds äga mark på "vitt" område genom Natives Land Act 1913 och snart därefter också att arrendera mark. Svarta gruvarbetare förbjöds vistas utanför gruvområdet och förbjöds ta med familjen till stan. I Natal gavs guvernören rätt att när som helst tvångsförflytta svarta och ålägga dem tvångsarbete på 1890-talet och denna rätt utsträcktes till hela Sydafrika 1927; detta underbyggdes med passtvång för svarta. Svarta förbjöds ha andra arbeten än de mest okvalificerade redan vid sekelskiftet 1900; ett försök av gruvägarna att klassificera om ett antal halvkvalificerade arbeten ledde till strejk bland de vita gruvarbetarna i februari 1922 under fältropet "Arbetare i alla länder, kämpa för ett vitt Sydafrika". Och vita arbetsgivares rätt att handgripligt bestraffa svarta arbetare bekräftades i lag 1927 efter att ha varit praxis under hela koloniseringstiden.

Det tog lång tid innan motståndet mot dessa övergrepp organiserades, dock.

Fackliga rörelser hade börjat bildas bland hamnarbetarna i Durban redan på artonhundratalet. Men det var först under det globala arbetarrörelseuppsvinget efter första världskriget som impulserna till organisering tog fart bland svarta arbetare i Sydafrika. De mötte, som nämnts ovan, våldsamt motstånd bland vita arbetare som såg sina privilegier hotade, och gruvarbetarna som var den potentiella kärnan i Sydafrikas svarta arbetarklass hade svårt att komma igång. Istället var det renhållningsarbetare, hamnarbetare och allt mer lantarbetare som bildade kärnan i de första fackliga framstötarna. Lantarbetarna var tidigare arrendatorer som hade förbjudits att arrendera jord och tvingats anpassa sig till den förtryckande tjänstehjonsstadgan. De bildade stommen i tjugotalets fackliga centralorganisation Industrial and Commercial Union som för en tid blev en massrörelse. Dessutom lyckades Textilarbetarförbundet länge trotsa raslagarna och behålla en rekrytering av både svarta och vita och klarade sig därför bättre undan repressionen.

De svartas politiska organisation ANC (från början under namnet South African Native National Congress) bildades med inspiration från Indien 1909 med anledning av rösträttsdiskussionerna då den sydafrikanska unionen bildades, och var länge liksom sin förebild inriktad på lobbying. Men med undantag för en tidig rörelse i East Cape mot passlagarna, inspirerad av gandhianska metoder, förekom knappt någon massmobilisering alls före andra världskriget.

De förändrade styrkeförhållandena i mitten av fyrtitalet -- kolonialväldenas svårigheter, den indiska nationella rörelsens framgångar, nazismens fall -- födde nya förhoppningar i Sydafrika. Under kriget hade prisstegringar och brist på civil produktion stimulerat bussbojkotter och squatterrörelser som inte hade kunnat kväsas trots polisingripanden. Dessa hade organiserats lokalt utan inblandning av nationella organisationer. Men samtidigt hade ANC, där en ny generation av mer handlingsinriktade personer hade nått inflytande, medverkat till ett nytt gruvfack för svarta 1941 som tillsammans med en samtidigt nationell facklig central utmanade makthavarna med generalstrejk 1946. Gruvbolagen var benägna att kompromissa liksom regeringen, men därav blev intet. År 1948 vann de mest oböjliga vita suprematisterna valet och började på det mest doktrinära vis bygga upp ett samhälle av 'åtskillnad', av lagstadgad rangklassning av alla invånare stödd på en allt repressivare säkerhetsapparat.

Det har diskuterats, inte minst inom de sydafrikanska motståndsorganisationerna, varför en majoritet av vita stödde ett system vars rigiditet till slut visade sig kontraproduktiv för deras egen levnadsstandard och i strid mot näringslivets intressen. Det är sant att apartheidsystemet för en tid försåg gruvorna med billig arbetskraft -- men det hindrade samtidigt företagen att rekrytera kunnig personal genom att reservera de kvalificerade arbetena för en alldeles för liten vit medelklass som förvisso för en tid drog nytta av systemet. Möjligen kan man anta att systemet sattes igång för att garantera både billig arbetskraft och medelklassprivilegier men att de tvångsorgan som krävdes till slut av egen kraft drev systemet in i det absurda.

Apartheidsystemet krävde total åtskillnad mellan vad dess arkitekter betraktade som "folk". Detta krävde att äktenskap upplöstes, att folk tvångsförflyttades, att offentliga platser och organ dubblerades och att organisationer förbjöds. Sådant hade för all del skett tidigare, men skalan blev nu enorm. Det beräknas att tre fyra miljoner människor tvångsförflyttades under apartheidtiden -- från stadskärnor till s.k. townships i städernas utkanter, från townships till andra townships, och från townships till de s.k. hemländerna, den mark som på grund av sin avlägsenhet eller dåliga kvalitet fortfarande juridiskt sett kunde ägas av svarta.

Motståndet samlades från 1950 i en ohörsamhetskampanj med strejker och organiserade brott mot apartheidlagarna. Kampanjen riktades dels mot sådana lagar som trakasserade enskilda -- avhysningar, passbestämmelser och tvångsslakt av djur -- och dels mot det generella politiska tvånget i form av organisationsförbud och brist på rösträtt. Protesterna var mest välorganiserade runt Port Elizabeth där den fackliga organiseringen var stark och runt East London där den aktivistiska ANC-ungdomen hade sin bas. Och på landet, i de områden som fortfarande ägdes av svarta, gjorde folk motstånd mot regeringsmaktens intrång. I Pondoland vägrade man erkänna den regeringsutnämnda kommunstyrelsen och bildade en självständig som opererade från skogen under tre år innan den besegrades av flygvapnet.

Under ohörsamhetskampanjen hade ANC växt till en massrörelse på 100.000 deltagare. För att samla alla dessa i en organisation antog ANC och de organisationer de samarbetade med det s.k. Freedom Charter 1955, skrivet på enkelt språk och allmänneligt i tonen och kombinerande både politiska och sociala rättigheter.

Freedom Charter blev en bas för organiseringen av de konfliktpunkter som ständigt uppstod på grund av den rigida tillämpningen av apartheid. 1960 besköts en jättedemonstration mot passlagarna i Sharpeville, med 69 döda till hela världens förskräckelse. För att hellre förekomma än förekommas införde regeringen undantagstillstånd och började fängsla oppositionella, en praktik som den fortsatte med fram till 1990.

Detta knäckte ANC, vars aktivister flydde i exil, där de satte upp kontor, och började organisera sabotageaktioner och predika väpnad kamp. Istället gled till en början initiativet över till de traditionella aristokratierna i de svarta "hemländerna". Vissa av dessa lyckades under en lång följd av år hålla regeringsagenterna på avstånd och behålla en grad av självstyre. Mest notabel var KwaZulu-ledaren Mangosuthu Buthelezi som stödd på den lokala massorganisationen Inkatha samlade oppositionen mot apartheidregimen på ett federalistiskt program, tills det återigen dök upp en rörelse som inte nöjde sig med förskansning inom hemländer utan krävde medborgarrätt i hela Sydafrika.

Början till en sådan var den svarta medvetenhetsrörelsen, BC, från slutet av sextitalet. Den hade sin bakgrund i en originell form av kristen befrielseteologi, och de flesta ledarna var präster och studenter. Den ansåg att förtryckarens främsta verktyg är den förtrycktes självförakt. Eftersom den inte direkt manade till uppror tolererades den av myndigheterna, men eftersom den vädjade till de svartas självrespekt fick den ett enormt gensvar bland ungdomarna. Rörelsen saknade länge formell organisering men etablerade sig från början av sjuttitalet som studentorganisation, organisation för social välfärd i kåkstäderna och politisk front för att konkretisera BCs ideer. Det lyckades de inte särskilt bra med innan polisen slog ner på dem 1974-75 [62].

BC misslyckades i stort sett med sina egna organisationer, men det gjorde inget eftersom det hade varit en idérörelse och dess ideer togs upp av gymnasieungdomen i den jättelika slumförorten Soweto. Den 16 juni 1976 arrangerade de en demonstration mot ett myndighetpåfund att matematik skulle läras ut på afrikaans, ett språk varken lärare eller elever behärskade, och polisvåldet besvarades med nya demonstrationer. Det som från början varit en ungdomsprotest växte under hösten till att omfatta strejker och hyresstrejker och drev den myndighetsutnämnda styrelsen för Soweto att avgå. Under hösten bröt också liknande uppror ut i förorterna i hela landet, med BC-påverkade gymnasieelever i ledningen. Denna revolt var föga organiserad; det betydde inte så mycket att den slogs sönder av arresteringar och mord. Tvärtom, det lämnade plats för en ny typ av organisering, en som byggde på lokal kamp för välfärdsmål och som började komma igång efter en kortvarig svacka 1977-78 och leddes av folk som träffats i interneringslägren efter Sowetoupproret.

Under några få år runt 1980 växte en bred rörelse av lokala kommittéer för elektricitet, vatten och avlopp, billigare busstaxor och lägre hyror fram, den här gången i hela Sydafrika, inte bara townships. Rörelsen hade kortsiktiga och ekonomistiska mål, vilket gjorde att den tillfälligt accepterades och t.o.m. uppmuntrades av regimen som ett harmlöst alternativ till ANCs och BCs våldsamheter. Efter några år, 1983, samlades rörelsen i Förenade Demokratiska Fronten, UDF, som lade an på att samla alla som var i opposition till apartheidpolitiken, inklusive vita affärsmän som bidrog ekonomiskt; den närmaste förevändningen var regimens försök att ge vissa små förmåner till indier. Samtidigt trappades konflikten upp: 1984 organiserade UDFs bas i den s.k. Vaal-triangeln ett uppror mot hyreshöjningar, och den spreds vidare i landet. Runt hyresstrejker, konsumentbojkotter och arbetsstrejker och organiserat i kvarterskommittéer där "varje familj blev en del av rörelsen" växte en alternativ maktstruktur fram med egna domstolar som i många fall den statliga polisen tvingades ta hänsyn till för att någon form av ordning skulle kunna upprätthållas. UDF-aktivister talade euforiskt om "dubbelmakt". Men efter 1986 började UDF att slås sönder av den samlade effekten av polisvåld, kriminalitet och polisunderstödda hämndaktioner från organisationer som blivit förbisprungna av utvecklingen, främst Inkatha och BCs efterföljare AZAPO.

De organisationer som då tog ledningen var fackföreningarna. De hade börjat bildas i början av sjuttitalet på den industri som lokaliserats ut från Europa (se vidare Kapitel 5 Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna). De ägnade sig först åt rena intressefrågor, som de hävdade militant, och de tolererades därför av regeringen, precis som UDF i början. Men ungefär samtidigt som UDF började falla sönder antog också fackföreningarna program mot apartheid, lanserade politiska strejker och gick in och tog ansvar för UDFs återstående kvarterskommittéer.

1990 gav regeringen upp. Kostnaderna för våld, för kontrollapparat, för kapitalflykt och för irrationella sorteringsmekanismer på arbetsmarknaden hade blivit för höga för dess väljare. Det lagstadgade diskrimineringssystemet avskaffades förvånande smärtfritt och det svarta ledarskapet koopterades in i staten. Fortfarande är svarta visserligen nästan alltid arbetare, men den fackliga centralen COSATU hör till världens mest militanta med stor förmåga att hävda sig politiskt.

Pariafolket i Palestina har hittills inte på långt när lyckats utforma en lika flexibel och framgångsrik strategi. Enligt Edward Said har elitistisk våldsromantik blockerat för en effektiv massrörelse [63] och man kanske också kan säga att en separatistisk nationalism har blockerat den sortens vädjande till en generell global folkrörelseidentitet som både den sydafrikanska och den indianska rörelsen har varit så effektiva på.

Det finns orsaker till dessa tillkortakommanden. En är givetvis stormakters intressen att stödja deras motpart ekonomiskt och upprätthålla en 'spänningens strategi'. Men det finns också interna orsaker.

Ett tidigt skede av Palestinakonflikten beskrivs i kapitel 6. När den israeliska staten grundades 1948 och Palestina med dess folk delades i tre, delades även motståndet upp [64].

De palestinier som stannade i Israel förvandlades gradvis till lönearbetare i den israeliska industrin. Myndigheterna var framgångsrika i att förhindra att de organiserade sig, genom måttfull terror i kombination med små förmåner, fram till kriget 1967 då tvånget att välja sida blev akut. De som då tog initiativet var kommunalpolitikerna, som från 1974 byggde upp en medborgarrättsrörelse som krävde lika medborgarrätt för araber. Den 30 mars 1976 organiserades en generalstrejk, Jorddagen, som blev till en tradition. Från åttitalet fick de hjälp och konkurrens av islamister för att organisera ett välfärdssystem byggt på ömsesidigt stöd, eftersom araber var uteslutna från det israeliska välfärdssystemet.

För flyktingarna var framtidsutsikterna ännu mörkare. En del av dem absorberades i den växande gulfstatsekonomin under sjuttitalet, och många av dem stödde den palestinska rörelsen ekonomiskt. Majoriteten, som levde i flyktingläger, var fria att organisera sig men hade föga att kämpa för eftersom de levde på välgörenhet. I desperation började ungdomar att organisera symboliska väpnade "återvändanden" in i Israel, och detta tog snart en organiserad form genom Fatah, skapad av exilpalestinier i Kuwait. Väpnade angrepp var inget mål i sig, bara en handling i brist på bättre.

Emellertid växte Fatah och andra flyktinglägerorganisationer till den organiserade kraften inom lägren, stödda av entusiastiska ungdomar och oljedollar. Men deras militanta exilpolitik blev besvärande för värdländerna, och de jagades bort, 1970 från Jordanien och 1982 från Libanon, och tvingades hysa in sig i Tunisien, långt från sin bas, där de blev alltmer beroende av oljepengar och alltmer korrupta och byråkratiserade.

I kärnområdet, på Västbanken, fanns ingen folkrörelseorganisering alls före 1967 eftersom det blev en del av Jordanien. Efter den israeliska ockupationen hände ungefär samma sak som för de israeliska palestinierna: politiska initiativ mot israelisk diskriminering och militär brutalitet kanaliserades genom lokalpolitiker, ibland på trots mot PLO. Dessa lokalpolitiker organiserade också ungdomsorganisationer, fackföreningar, kvinnoorganisationer och kollektiva välfärdsorganisationer.

Fokus i konflikten med ockupationsmakten blev alltmer de israeliska bosättningarna, som inte bara stal mark från palestinska bönder utan också utnyttjade sin status som herrefolk till ytterligheter. Detta, tillsammans med de krympande ekonomiska möjligheterna under åttitalet gjorde slut på den vänta-och-se-mentalitet som hade rått ända sen fyrtitalet. Intifada-upproret bröt ut 1987.

Intifadan - arabiska för "skaka av sig" - tog initiativet från de professionella politikerna och lade det i civilsamhällesorganisationerna. Strategin var bojkotter och strejker mot israeliska aktiviteter och företag och framgången var slående. Palestiniernas makt över den egna ekonomin liksom deras självförtroende växte, medan den israeliska ekonomin fick en knäck. År 1990 tvingades israelerna förhandla och erkänna palestinierna som en part för första gången.

Emellertid var det inte civilsamhällesorganisationerna som i första hand förhandlade på den palestinska sidan - de var vid den tiden hårt pressade militärt av israelerna - utan PLO, för vilket det var helt tillräckligt att bli accepterad part och komma ur exiltillvaron i Tunis. De accepterade en överenskommelse som gjorde dem till "hemlandsregering" enligt sydafrikansk förebild men som gav ytterst lite till palestinier i gemen. Och då PLO accepterade detta fick de också ett intresse att hjälpa de israeliska myndigheterna att bekämpa fortsatt medborgarrättsrörelse, som nu lika gärna kunde drabba det alltmer korrupta PLO-styret som den israeliska ockupationen.

Länge efter 1990 lyckades bara elitistiska privatarmeer och desperata hämnare överleva dessa gemensamma angrepp, medan folkrörelseoganiseringen återigen tog formen av ömsesidig hjälp och organisering av vardagslivet, ofta organiserat av islamister. Det är emellertid möjligt att PLOs förlust av regeringsposterna 2006 kan erbjuda nya möjligheter för palestinierna att kämpa för jämlikhet med bosättarkolonisterna.

 

Rörelser av traditionella parias i en ny tid

En tredje komplex av pariagrupper är sådana som har uppstått inom tidigare system och som lever kvar för att de också tillgodoser världsmarknadssystemets behov av låglönearbetare. I Europa finns exempelvis romer och resande, i Japan finns eta eller burakumin, men det mest systematiserade exemplet finns förstås i form av Indiens daliter. Det är också deras rörelser som är mest utvecklade [65].

Daliter är ett samlingsbegrepp för de av de indiska samhällets skrån/klaner som tillskrivs särskilt låg status. De har traditionellt arbetat i vissa föraktade yrken som t.ex. renhållningsarbetare eller lantarbetare men fyller idag låglöne- och tillfällighetsarbeten i allmänhet. Den låga statusen brukar i lokal jargong beskrivas som 'orenhet' men detta innebär bara att daliter för att upprätthålla sin självaktning vägrar acceptera de traditionella elitskiktens rituella renhetsföreskrifter.

Traditionellt har daliter antingen engagerat sig i hinduiska reformrörelser, s.k. bhakti-rörelser (se kapitel 3), eller konverterat till buddhismen eller islam för att komma undan förtrycket. Detta har dock sällan varit effektivt eftersom dessa ansträngningar letts och dominerats av andra än daliter.

Moderna dalitrörelser kom igång i samtidighet med den nationella rörelsen på tjugotalet. Centrum för dessa rörelser var området runt Bombay, där vissa daliter kunnat göra karriär inom textilindustrin eller den brittiska administrationen och krävde en status som motsvarade deras meriter. Stora delar av textilarbetarrörelsen i Bombay var också dalitkomtrollerad. De lyckades erövra en del i självständigheten, främst genom att spela på Nationalkongressens rädsla för indisk splittring. I den nya grundlagen, som skrevs av en dalit, B.R. Ambedkar, tillerkändes daliter medborgarskap och vissa garantier.

Det formella medborgarskapet ändrade föga för de flesta, och runt 1970 inspirerades en ny generation Maharashtradaliter av den globala folkrörelsevågen och utropade Dalitpantrarna 1972. Det var en rörelse som främst engagerade en förstageneration av studenter, och dess mål riktades uteslutande mot det kulturella kapitalet; de utmanade föreställningar och sedvänjor som daliter ansåg förödmjukande, ofta på ett retsamt vis, men deras omedelbara räckvidd var snäv. Istället spred sig andra rörelser i andra delar av Indien -- i Uttar Pradesh och Bihar var dalitpartiet Bahujan Samaj framgångsrikt på åtti- och nittitalen och i Karnataka organiserades samtidigt en bred ungdomsrörelse på landsbygden motstånd mot förödmjukande praktiker.

Men de dalitrörelser som har gjort mest intryck är de som inte uttrycker sig som dalitrörelser utan som bonderörelser, arbetarrörelser eller miljörörelser. Daliter har mobiliserat för jordreform, från tjugotalets Ad-Dharm-rörelse i Punjab till dagens våldspräglade motsättningar i Bihar, de har mobiliserat mot dammbyggnader och mot skogsavverkningar.

 

Vandringsarbetares frånvaro av folkrörelser

Ättlingar till plantageslavar, traditionella orena kaster och folk underkuvade av europeiska bosättarkolonister är få och räcker knappast till att bemanna de lägre skikten i världsmarknadssystemets arbetshierarki. Vandringsarbetarna är däremot potentiellt hur många som helst, dvs folk som tillfälligt eller permanent flyttar från ett fattigare, mer perifert område till ett rikare och mer centralt, i syfte att försörja sig. Globalt rörliga människor, 'kosmopoliter', finns förstås av många slag, både privilegierade och oprivilegierade. De privilegierade behöver inte handla på något särskilt sätt för att hävda sig, men hurdana är möjligheterna för de icke-privilegierade vandringsarbetarna att försvara sig genom folkrörelsemekanismer?

Vandringsarbetet är ur kapitalägarnas synvinkel ett slags komplement till omlokalisering av produktionsanläggningar. I båda fallen handlar det om att komma undan fackligt framgångsrika arbetares grepp och dra in oorganiserade och anspråkslösa arbetare i produktionen. Det ligger alltså i sakens natur att vandringsarbetare är oorganiserade och jämförelsevis försvarslösa, åtminstone i början -- det är delvis det som gör att de finns. Och skillnaden mellan arbetsvandrare från Norra Thailand till Bangkok (eller från Sicilien till Torino) och arbetsvandrare från Anatolien till Tyskland är främst att de senare korsar en statsgräns och alltså inte är medborgare på sin nya arbetsort och därmed är berövade en del formella privilegier eller skydd som andra arbetare har; de står utanför integrationen.

Erfarenheterna från den massiva invandringen till Nordamerika mellan 1880 och 1914 tyder på att vandringsarbetare inte organiserar sig till försvar genom folkrörelser utan bara genom andra civilsamhällesmekanismer som religiösa församlingar, försäkringskassor, kulturföreningar och paternalistiska klientnätverk organiserade av personer som har kommit tidigt till det nya landet och utnyttjar sina landsmän för politisk eller ekonomisk vinning. Den senare organiseringstypen utvecklas ofta till maffior, dvs affärsverksamhet som inte underordnar sig majoritetssamhällets lagar och håller sig med en egen våldsapparat till skydd. Frånvaron av folkrörelsepolitisk konfrontation med diskrimineringen -- med möjligt undantag av ungdomsgruppers revirhävdande, se nedan -- beror inte minst på att de flesta av vandringsarbetarna snabbast möjligt försöker tjäna ihop tillräckligt för att åka hem igen och inte bryr sig om att skaffa sig en ställning i det nya landet. Vandringsarbetare som avser att stanna försöker å andra sidan assimilera sig så fort de kan och solidariserar sig inte onödigtvis med sina landsmän [66].

Efter någon generation uppstod emellertid i USA ett organiserat motstånd om de diskriminerande villkoren bestod. Det var invandrarnas barn som blev ledande i den reguljära arbetarrörelsen och i stor utsträckning stod bakom dess unikt framgångsrika mobilisering på trettitalet. Dessutom fanns det exempel på hur etniska storstadsenklaver eller getton hävdade sig kollektivt mot diskriminerande stadsstyrelser. Särskilt beryktad var Chicagos östeuropeiska koloni av slakthusarbetare i stadsdelen Back-of-the-Yards, som organiserade en mångårig kampanj under fyrti-femtitalen där fackförening, kyrkor och småföretag samarbetade om praktiska förbättringar av alla slag i ständiga konfrontationer med myndigheterna. Framgången för denna rörelse inspirerade ett otal andra lokalsamhällesrörelser över USA men dess framgång betydde antagligen mycket för att blockera en övergripande strategi för USAs minoritetsgrupper under sjuttitalet och därefter [67].

Sådana rörelser förändrar dock inte bilden av arbetsvandrare som relativt försvarslösa; det är symtomatiskt att initiativet till kampen i Back-of-the-Yards togs av fackföreningsorganisatören Saul Alinsky i samarbete med Chicagos katolske biskop, och inte av de boende själva. Det är snarare en angelägenhet för folkrörelsesamhället i stort att förhålla sig till arbetsvandrarna. Och detta har folkrörelsesamhället gjort på olika sätt.

Det är vanligt att direkta producenter vänder sig mot arbetsvandrare därför att de uppfattar dem som (potentiella) svartfötter och strejkbrytare. Den organiserade fackföreningsrörelsen i USA var exempelvis invandrarfientlig runt sekelskiftet 1900 och vägrade, till sitt eget fördärv, att försvara invandrare (se kapitel 5). I viss mening är detta rationellt -- arbetsinvandringen syftar till att bryta arbetarnas fackliga makt genom att öka tillgången på arbetskraft, och bidrar till att deras organisering försvåras genom deras habitus och språk förvirras. Å andra sidan har medvetna strävanden att bryta med sådan småskurenhet lett till stora segrar. Det var CIOs antirasism som ledde till de amerikanska löpandebandarbetarnas genombrott på trettitalet, genom sitt insisterande på att organisera alla, och det var Stockholms hantverkares medvetna avståndstagande från invandringsmotstånd som ledde till landsomfattande organisering av fackföreningar i Sverige på 1880-talet [68].

Allt talar för att det är de redan fackligt organiserades ansvar att, till sitt eget försvar, organisera även invandrarna för att hindra framväxt av subproletariat och B-arbetsmarknader. Troligen kan en offensivt inriktad arbetarrörelse klara av det som ett led i en global mobilisering, och når då en direktkontakt med Syds arbetsmarknader, medan en defensivt inriktad rörelse som fokuserar på att lokalt värna om sina privilegier har alla förutsättningar att missa möjligheten.

 

Sammanfattning -- identiteter eller folkrörelser?

Sextiotalets folkrörelseuppsving inspirerade också till mobilisering bland andra utgrupper som tidigare aldrig hade försökt sig på sådant, exempelvis ungdomar, homosexuella och funktionshindrade.

Ungdomsrörelser är sällan folkrörelser i den mening jag har använt i den här boken -- kollektivs strävan att ändra sociala förhållanden. En ungdomsgeneration är troligen för kort för att hinna utvecklas från grupp till rörelse. Ungdomsrörelser är snarare habitusar eller identiteter som skapas med syfte att fly från den slutliga inordningen i en själsdödande kapitalistisk arbetsdisciplin så länge det går; det är åtminstone kärnan i medelkassungdomars identitet. För underklassungdomar tillkommer ofta ett hävdande av det lokala reviret och det lokala "vi" mot utomstående; det var innebörden i såväl irländska "public gangs" (se kapitel 6, avslutningen) som dagens förortsligor och etniska gäng. Dessutom finns en udd mot överhetsapparaten, främst i form av skolan.

Detta hindrar inte att ungdomsidentiteter ibland kan utgöra resurser för folkrörelser; Brake påpekar att arbetarungdomsidentiteter ofta förser strejkrörelser med dess mest militanta aktivister, och femtitalets fredsrörelse och sjuttitalets miljörörelse var i sig själva ett slags medelklassungdomskulturella identiteter [69].

Fastän ungdomar har varit en lågstatusgrupp även i tidigare epoker och tidigare samhällssystem har utbildningstidens och inkomstlöshetens förlängning i systemcentrum under efterkrigstiden vidgat basen för ungdomsidentiteter och kanske också motiven för dem. Ungdomsidentiteternas och folkrörelsernas uppsving efter mitten av sextitalet skapade ett slags tillfällig samtidighetsallians. I Europa var arbetarrörelsen kärnan men medelklassungdomens uppror mot arbetsrutinerna försåg folkrörelseuppsvinget med mycket av dess utopiska appell. I USA var medelklassungdomens uppror självt kärnan i motståndet mot Vietnamkriget; grunden var beatkulturens motstånd mot inordning i den puritanska medelklasskarriären, eller "det finns ett liv efter födelsen", som situationisterna formulerade oppositionen mot efterkrigstidens fordism/konsumism-kultur för motsvarande generation i Frankrike [70]. Tarrow beskriver hur olika mobiliseringar under folkrörelsevågen runt 1970 bands samman av ungdomar som rörde sig från den ena till den andra och skapade kommunikation, solidariteter och gemensamma språk, som ibland kunde fungera frigörande men lika ofta blev tvångströjor [71].

Ty ungdomsgrupper har till följd av sina bristande erfarenheter ofta inte lätt att skapa språk. De tenderar att ta vad som finns till hands, skapat utifrån andra syften, och formar sedan identiteter utifrån språket eller ideologierna istället för tvärtom. Som sjuttitalets maoism, som nittitalets anarkism, som rockkulturernas alla identiteter.

Ungdomsidentiteternas fokus på hedonism och "fritid" har öppnat dem för nöjesindustrins exploatering vilket i någon mån har desarmerat dem som kritiska resurser -- men så sent som i slutet av nittitalet var Englands ravekultur en av huvudkrafterna bakom motståndet mot motorvägsbyggen, och ungdomar har alltid skapat nya identiteter när de gamla blivit alltför hårt exploaterade.

En kategori vars mobilisering har varit påtagligt synlig efter 1970 är de homosexuella. Bisexualitet tycks ha varit norm i delar av medelhavsvärlden för ett par tusen år sen och är det också i flera andra kulturer, men verkar ha varit okänt i Europa tills lönearbete blev vanligt i större städer under sjuttonhundratalet. Torts kyrkans ogillande lämnades de homosexuella miljöerna i stort sett i fred fram till slutet av artonhundratalet då en ilsken kampanj med bas i samma perfektionistiska evangeliska kretsar som startade artonhundratalets kvinnorörelse drev dem under jorden [72].

Varför detta inträffade just då förklarar varken Adams eller Cruikshank; det är troligt att den fordistiska hushållsregim som drevs igenom vid den tiden, med en manlig lönearbetare i obligatoriskt kompanjonskap med en kvinnlig icke-lönearbetare, gjorde alla som inte stämde in i det mönstret kontroversiella. Därmed verkar det logiskt att dessas kraft att hävda sig tilltog just när den fordistiska modellen havererade mellan 1965 och 1975.

Den moderna "gayrörelsen" uppstod i USA i mitten av sjuttitalet som en försvarsrörelse då de evangeliska försökte mota ut homosexuella från arbetsmarknaden en gång till. Men fordismens fall tillsammans med exempel från den svarta medborgarrättsrörelsen och den nya kvinnorörelsen ledde nu till solidariskt motstånd istället för som tidigare till rädsla och undfallenhet. Ända från början var solidaritet med andra marginaliserade en dominerande strategi. Lesbiska kvinnors engagemang i kvinnorörelser var ett påtagligt exempel; de försåg dessa med dess mest outtröttliga aktivister men tenderade samtidigt att göra rörelserna främmande för heterosexuella kvinnor. Homosexuella började stå upp för sin läggning, något som mötte gensvar också i Europa trots att mobiliseringen för en strikt genusorganisering av samhället av någon anledning var mycket mindre påtaglig där. Så homosexuellas framgångar har varit snabba och långtgående -- kanske just för att det inte finns något ekonomiskt skäl att diskriminera dem.

Den ekonomiskt grundade diskrimineringen är däremot fortfarande helt aktuell för funktionshindrade. De har historiskt hänvisats till vissa yrken eller till rollen som arbetskraftsreserv, och ibland till och med fått sig tilldelad rollen som objekt för välgörenhet så att de icke funktionshindrade ska få en möjlighet att känna sig goda. Lokal organisering för ömsesidig hjälp har funnits länge på många håll i världen och den har växt till kraftigt under nittonhundratalet; i centrumländerna har de spritts i dialog med växande socialstater och i periferiländerna har de varit en del av den folkrörelsevåg som följde på självständighetsrörelserna [73].

Inspirerade av sextitalets folkrörelsesamtidighet och särskilt av den svarta medborgarrättsrörelsen i USA började funktionshindrade på flera håll runt 1970 att gå bortom sitt dittillsvarande program -- ömsesidig hjälp, konsumentkontroll av socialstatstjänster -- och ställa krav på anpassning av hela samhället till funktionshindrades förutsättningar. Pionjärer i att kombinera ömsesidig hjälp med politisk militans för rättigheter var en grupp funktionshindrade studenter på Berkeley-universitetet i USA under Vietnamkrigsmotståndets dagar. Tio år senare, 1980, fick det internationellt genomslag på så sätt att när funktionshindrades organisationer bildade en internationell organisation var det i protest mot välfärdsinstitutionernas paternaliserande mentalitet. Ömsesidig hjälp är fortfarande huvudsaken för periferiländernas funktionshinderrörelser och konsumentkontroll för centrumländernas, men även detta formuleras numera oftast i rättighetstermer.

Jag har tidigare beskrivit folkrörelsers handlingsmetoder som obstruktion av förtryckande strukturer, infiltration eller invasion av maktorgan, kooperativ och icke-förtryckande produktion av det civila samhällets förnödenheter, samt sammanbindande av allt detta genom en folklig kultur. Men diskriminerade grupper har ofta haft en svagare repertoar.

Medan kvinnorörelser nästan aldrig och pariarörelser ganska sällan har angripit stat och kapital genom obstruktion av dessas funktioner har de lagt så mycket större vikt vid att angripa det förhärskande kulturella kapitalet genom att hävda sin egen habitus' värde och goda rätt. Detta har känts som nödvändigt för att bryta självföraktet inom den diskriminerade kategorin. Kvinnor har bedrivit feministisk forskning eller utformat feministiska teologier, svarta har hävdat att "svart är vackert", daliter har förlöjligat högkastgruppers renhetsföreskrifter litterärt, och ungdomar har grupperat sig i motkulturella identiteter.

Det kulturella kapitalet skulle kunna definieras som makten över de kulturella koderna, dvs makten att bestämma vilken habitus som är den korrekta -- som har hög 'status' som det brukar kallas [74].

Makten över de kulturella koderna är delvis skild från den makt som kommer ur positioner inom stat och kapital. Makten över de kulturella koderna är inte på samma sätt som makten över produktion och våld förankrad i tydliga institutioner -- de institutioner som kommer närmast, t.ex. skola och medier, har inte samma grad av monopol som kapital och stat, utan makten över de kulturella koderna utövas också i hög grad inom det civila samhället.

I regel utövas den kulturella makten i oproportionellt hög grad av överklasser av olika slag, och det finns vissa överklasskikt som har specialiserat sig på den uppgiften, s.k. intellektuella eliter. Men eftersom makten är mindre institutionaliserad och skyddad än den ekonomiska eller den politiska är den också mer sårbar, och både kvinnorörelser och pariarörelser har varit ganska framgångsrika i att göra inbrytningar.

Tre omständigheter har gjort att dessa rörelser har sett kampen mot det kulturella kapitalet som särskilt viktigt.

För det första har diskriminerade kategorier ett behov av att hävda sin egen habitus och vägra att acceptera de "möjlighetsansamlandes" (med Tillys terminologi) som överlägsen just därför att det är genom att skamstämpla de diskriminerades habitus som diskrimineringen legitimeras. Det kan därför tyckas rimligt att angripa diskrimineringen genom att i första hand angripa dess legitimering, och detta gör man antagligen enklast genom att försöka höja sin habitus' status på olika vis.

För det andra tycks samhällets minskande integrativa förmåga -- se avslutnigen av kapitel 2 -- leda till att det framstår som allt mindre attraktivt att sträva efter det jämlika "medborgarskapet" i en välfärdsstat på artonhundratalsmaner. Istället sker ett slags renässans för gruppidentiteter eller "gruppmedborgarskap". Eftersom staten förefaller ur stånd att garantera någon trygghet söker kategorier stärka gränserna till andra kategorier för att därigenom skapa skydd för sina medlemmar. Det de möjligen kunde ha strävat efter integration i framstår som allt mindre eftersträvansvärt [75].

För det tredje kan man undra om världsmarknadens nuvarande strategi -- förvaruligande av ordet och livet -- själv lägger upp till att just identiteterna blir stridsfält. Ju mer kapitalet försöker integrera symboler och språk i sin ämnesomsättning, desto viktigare blir det för kategorier att försöka behålla kontrollen över symboler och språk för vad de ser som omistligt.

Om en sådan kulturell strategi har framstått som attraktiv har den också haft ett visst pris.

För det första har koncentrationen på kulturell kamp resulterat i en tendens till elitism inom rörelserna själva. Den som har en medelklassutbildning har lättare att kämpa om det kulturella kapitalet än den som inte har, och följaktligen har kvinnor, svarta, indianer, daliter etc ur medelklassen haft större möjligheter än andra att delta i den sortens praktik och göra sig gällande inom sina respektive rörelser.

Det är för övrigt inte uteslutet att de därmed har stärkt medelklassintressena inom hela folkrörelsesystemet. Och det är möjligt att detta har bidragit till den påtagliga och tydliga försvagningen av dettas möjligheter att främja folkmajoritetens intressen som pågått efter 1973; de direkta producenternas förmåga att använda det till sitt försvar har försvagats i samma mån som medelklassens har stärkts.

För det andra har den resulterat i en stark tendens till essentialism -- till att varje diskriminerad kategori för sig har slutit fronterna utåt för att hävda att just den har ett speciellt värde som inte andra har. På ungefär samma sätt som de nationella rörelserna har hävdat sin nations unika kvaliteter på de andras bekostnad har detta tenderat att orsaka konkurrens, svek, och till att diskriminerade kategorier vädjar till överklasser och makthavare att ta särskilt mycket hänsyn till just dem. Dessa har då givetvis tacksamt gripit möjligheten att spela ut olika diskriminerade kategorier mot varandra [76].

En del skulle formulera det ännu hårdare. På grund av att företrädare för de diskriminerade har tenderat till att kräva kulturellt motiverade särrättigheter för sig själva istället för att kräva lika tillgång till allas rätt har det varit lätt för dem som tjänar på att diskrimineringen fortsätter att mobilisera majoriteter däremot. Det har varit lätt att övertyga majoriteterna om att särrättigheterna har hotat allas lika rätt och därigenom varit ett hot mot majoritetens intressen [77]. Och på grund av att företrädare för de diskriminerade har strävat att framhålla det som skiljer dem från andra har det blivit lättare för överklasser i behov av att diskriminera mellan privilegierade och oprivilegierade att göra detta.

För det tredje kan man ifrågasätta om de kulturella landvinningar kvinnor, svarta, daliter etc har gjort är substantiella nog att motivera rörelsepraktiker som har så tveksamma bieffekter. Som Tilly hävdar är det inte den kulturella statusen, "fördomarna", som bestämmer diskriminerade gruppers position inom samhällssystemet, utan monopoliserande in-gruppers strävan att behålla sina lönsamma monopol. "Fördomarna" är en konsekvens, ett sätt för de i systemet ingående att vidmakthålla hierarkierna och göra dem uthärdliga. En strävan att förändra endast den kulturella statusen skulle enligt detta synsätt inte ha större effekt än ett plåster -- även om den kan underlätta en nedbrytning av en diskriminering som ändå pågår av andra skäl. Kanske har en ensidig kulturell kamp ingen annan effekt än att underlätta en kooptering av kategorins ledande representanter in i ett klientsystem i ett mentalt apartheid, eufemistiskt benämnt "det mångkulturella samhället" [78].

Ändå bör man inte nedvärdera diskriminerade kategoriers behov av att göra sin egen habitus legitim. Knepet kanske ligger i att göra detta som en mindre framhävd del i en mångsidig strategi som främst syftar till politisk och ekonomisk självhävdelse? När direkta producenter -- diskriminerade eller inte -- har hävdat sig ekonomiskt och politiskt har de också tenderat att hävda sig kulturellt, oavsett om de lägger någon särskild vikt vid det eller inte. Deras habitus har helt enkelt blivit mer värd när de har varit ekonomiskt och politiskt framgångsrika, åtminstone i deras egna ögon, och de har då vågat uppträda mer självmedvetet än tidigare. Den unikt framgångsrika nordiska arbetarrörelsen kunde dominera även kulturellt under tjugo- och trettitalen, inte genom att direkt sträva efter det, men genom att hävda sig genom strejker, kooperation och valframgångar. Respekten för arbetarrörelsens förmåga födde en respekt för arbetarnas habitus.

Men för närvarande är det alltså grupphävdandet som dominerar, vilket är en svaghet för folkrörelsesamhället som helhet, och förslag till samarbete har aldrig gått längre än till önskelistenivån. Det finns ett gemensamt behov hos alla diskriminerade att vända sig mot de privilegierade minoriteternas kategoriserings- och sorteringsförmåga. Men detta har hittills inte fått något uttryck i form av program, organisationer eller aktioner.

 

Noter

1. Se kapitel 2.

2. David M. Gordon: Theories of poverty and underemployment, Lexington Books 1972; David M. Gordon, Richard Edwards & Michael Reich: Segmented work, divided workers, Cambridge University Press 1982.

3. Charles Tilly: Beständig ojämlikhet, Arkiv 2001.

4. Merry Wiesner: Spinning out capital, i Renate Bridenthal et.al: Becomin visible -- Women in European history, Houghton Mifflin 1998.

5. Immanuel Wallerstein beskriver den liberala medelklassens svårigheter i Liberalismens oöver-stigliga motsägelser, i Slutet på den rådande världsordningen, Vertigo 2001.

6. Gerda Lerner: The creation of patriarchy, Oxford University Press 1986.

7. Se t.ex. Marshall Sahlins: Tribesmen, Prentice-Hall 1968. Det var emellertid Claude Lévi-Strauss som kom på idén, enligt Lerner.

8. Den förklaringen har lagts fram av Claude Meillassoux: Maiden, meal and money, Cambridge University Press 1981.

9. Enligt Robert Adams: The evolution of urban society, Aldine 1966.

10. Mäns och kvinnors olika makt återspeglas också i lagstadgad olika rätt. Den medelassyriska lagen §55 illustrerar hur långt ojämlikheten mellan man och kvinna har gått ca 1500 fvt: en man har rätt att döda sina barn, men en kvinna som gör abort döms att spetsas på en påle. Det är inte dödandet som är straffbart, utan att kvinnan undandrar mannen rätten att bestämma över det.

11. Deniz Kandiyoti: Islam and patriarchy, i Nikki R. Keddie & Beth Baron: Women in Middle Eastern History, Yale University Press 1991.

12. Gerda Lerner: The creation of feminist consciousness, Oxford University Press 1993

13. Jo-Ann McNamara: Mater patriae, matres ecclesiae; i Renate Bridenthal et al: Becoming visible, Houghton Mifflin 1998. Litteraturen om detta är riklig; kvinnor i den tidiga kristendomen är ett favoritområde för feministisk forskning, säger McNamara.

14. Susan M Stuard: The dominion of gender -- How women fared in the high middle ages; i Renate Bridenthal et al: Becoming visible, Houghton Mifflin 1998.

15. Malcolm Lambert: Medieval heresy, Blackwell 1977

16. Lerner bortser här från att patriarkatet inte haft så lång tid på sig att rota sig i Nordeuropa som i de gamla kulturländerna runt Medelhavet. I Sverige t.ex. fanns ju inte ens en stat förrän på tolvhundratalet. Man kan anta att kvinnorna därför inte var så förtryckta där och hade större kraft att ta för sig.

17. Leila Ahmed: Early Islam and the position of women, i Keddie & Baron: Women in Middle Eastern History, Yale University Press 1991; Barbara N. Ramusack & Sharon Sievers: Women in Asia, Indiana University Press 1999; Jean Chesneaux: Popular movements and secret societies in China 1840-1950, Stanford University Press 1972. Om Kinas hemliga sällskap se Jean Chesneaux (ed): Popular movements and secret societies in China 1840-1950, Stanford Univesity Press 1972.

18. Dorothy Thompson: Women, work and politics in nineteenth-century England; the problem of authority, i Jane Rendall (ed): Equal or different, Basil Blackwell1987; samt Merry Wiesner: Spinning out capital, i Renate Bridenthal et.al: Becoming visible, Houghton Mifflin 1998.

19. Systemet har beskrivits av Immanuel Wallerstein: Den historiska kapitalismen, Arbetarkultur 1984, och mer utförligt av Joan Smith & Immanuel Wallerstein (ed): Creating and transforming households, Cambridge University Press 1992 och Claude Meillassoux: Maidens, meal and money, Cambridge University Press 1981.

20. De som i första hand har genusspecificerat länkresonemanget är Claudia von Werlhof i t.ex. The proletarian is dead, long live the housewife, i Joan Smith et al (ed): Households and the world-system, Sage 1984, och framför allt Wilma Dunaway: The double register of history, i Journal of World System Research VII:1. Det "dubbla registret" är privat/offentligt, eller hushåll/marknad, eller det lilla och det stora.

21. E.P. Thompson: Herremakt och folklig kultur, Författarförlaget 1983, Malcolm I. Thomis & Jennifer Grimmett: Women in protest 1800-1850, Croom Helm 1982. Brödupproren som drivande aktivitet i folkrörelseutvecklingen beskrivs av Charles Tilly: The contentious French, Harvard University Press 1986.

22. Shirley Elson Roessler: Out of the shadows -- women and politics in the French revolution 1789-95, Peter Lang Publishing 1996

23. Malcolm I. Thomis & Jennifer Grimmett: Women in protest 1800-1850, Croom Helm 1982; Dorothy Thompson: The Chartists, Pantheon 1984.

24. Jane Rendall: The origins of modern feminism, Macmillan 1985, Karen Offen: European feminisms, Stanford University Press 2000

25. Slavrevolutionen på Haiti och den nästan framgångsrika revolten på Barbados 1816 betydde mer för att övertyga plantageägarna om att slaveri i längden var olönsamt. Och brittiskt kapital var vid den här tiden mindre intresserat av slavhandel än av att exploatera västafrikansk palmolja som slavhandeln förstörde arbetsmarknaden för.

26. Louis Filler: Crusade against slavery, Reference Publications 1986; Julie Roy Jeffrey: The great silent army of abolition; University of North Carolina Press 1998.

27. Det föll aldrig abolitioniströrelsen in att vädja till sydstaternas icke slavägande majoritets ekonomiska och politiska egenintresse av att utmana plantageägarnas makt. Frigörelsen var och förblev en moralisk angelägenhet. Därför kunde rörelsen lätt koopteras in i Nords konflikt mot Syd istället för att bli en del av folklig självhävdelse mot överklassen.

28. Barbara Ryan: Feminism and the women's movement, Routledge 1992.

29. Med viss reservation. De amerikanska kvinnoorganisationerna hävdade gärna att de förtjänade rösträtt mycket mer än de immigrerade arbetarna från Italien och Polen och i sydstaterna använde den kvinnliga rösträttsrörelsen rasistiska argument. Ett exempel på hur marginaliserade lätt förfaller till att klättra i systemet på varandras bekostnad.

30. Olive Banks: Faces of feminism, Martin Robertson 1981; Barbara Caine: English feminism 1780-1980, Oxford University Press 1997; Karen Offen: European feminisms, Stanford University Press 2000.

31. Charles Sowerwine: Socialists, feminism and the socialist women's movement from the French revolution to world war II, resp. Richard Stites: Women and the revolutionary process in Russia, båda i Renate Bridenthal et.al: Becomin visible, Houghton Mifflin 1998; Charles Sowerwine: Sisters or citizens?, Cambridge University Press 1982 behandlar (bristen på) arbetarkvinnorörelse i Frankrike, Richard Evans: Comrades and sisters, Wheatsheaf Books 1987 handlar om den starka socialdemokratiska kvinnorörelsen i Tyskland, och Bianca Beccalli: The modern women's movement in Italy, i Mapping the women's movement, Verso 1996, berör även den italienska arbetarkvinnorörelsen före 1914.

32. Karen Offen: Contextualizing the theory and practice of feminism in nineteenth-century Europe, i Renate Bridenthal et.al: Becoming visible, Houghton Mifflin 1998.

33. Barbara Caine: English feminism 1780-1980, Oxford University Press 1997, resp Barbara Ryan: Feminism and the women's movement, Routledge 1992. På svenska finns Antonia Raeburn: De militanta suffragetterna, Norstedts 1975, som emellertid bara behandlar den engelska rörelsen.

34. Christina Kelley Gilmartin: Engendering the Chinese revolution, University of California Press 1995.

35. Johanna Brenner: The best of times, the worst of times: Feminism in the United States, i Monica Threlfall (ed): Mapping the womens's movement, Verso 1996.

36. De konservativt auktoritära regimerna i Central- och Sydeuropa, med sin entydiga fientlighet mot kvinnorörelsernas mål, var faktiskt mindre destruktiva för kvinnors självhävdelse än de lika auktoritära utvecklingsdespotierna i Östeuropa, med sin officiella uppslutning för kvinnors rätt kombinerat med ytterst selektivt genomförande genom paternalistiska reformer och förbud för kvinnor att själva verka för sin rätt. I Central- och Sydeuropa blev kvinnorörelsemål en självklar del av det demokratiska motståndet, i Östeuropa har kvinnorörelser ännu ett decennium efter kommunistpartiernas fall inte lyckats formera sig.

37. Ett exempel är hur svenska socialdemokratiska kvinnor lyckades formulera om det gamla målet "hur ska gifta kvinnor kunna arbeta för sin försörjning" till det för patriarkala män mer acceptabla "hur ska arbetande kvinnor kunna ha barn", något som sakligt sett var precis detsamma men minskade motståndet avsevärt.

38. Flora Davis: Moving the mountain, University of Illinois Press 1999, är en jämförelsevis oakademiskt skriven detaljerad historik över USAs kvinnorörelse sedan 60-talet. Hennes avstamp är inte medborgarrättsrörelsen utan flygvärdinnornas strejk 1963 mot den låga pensionsåldern 32 år och dess sexistiska motiveringar. För Danmark är Drude Dahlerup: Rødstrømperne, Gyldendal 1998 ännu mer detaljerad men begränsar sig till perioden 1971-1986.

39. Likhetsfeminister är de som kräver samma juridiska förutsättningar som män, utan att tänka på att juridiken inte ensam avgör hur fördelar monopoliseras i världsmarknadssystemet. Särartsfeminister inser detta och kräver särskilda rättigheter som kvinnor, utan att bry sig om särrättigheter också innebär ett slags klientskap hos den som garanterar privilegierna. -- Hur denna uppdelning förhåller sig till Offens individuella respektive relationella feminister framgår inte.

40. Monica Threlfall (ed): Mapping the women's movement, Verso 1996, handlar om 'andra vågens' kvinnorörelser i centrumländerna. En äldre och mer närsynt bok är Drude Dahlerup (ed): The new women's movement, Sage 1986.

41. Joan Smith & Immanuel Wallerstein (ed): Creating and transforming households, Cambridge University Press 1992. -- Ingrid Palmer har myntat uttrycket "reproduktionsskatt" som den börda som läggs på kvinnor i samband med att regeringar skär ner transfereringar och företag skär ner löner. Se Haleh Afshar & Carolyne Dennis (ed): Women and adjustment policies in the Third World, Macmillan 1992.

42. Torry Dickinson: Preparing to understand Feminism in the twenty-first century, i Journal of World-System Research IV, 2/1998; Valentine M. Moghadam: Female labor and women's mobilization, Journal of World-System Research V, 2/1999. Amrita Basu (ed): The challenge of local feminisms, Westview Press 1995 är en något impressionistisk översikt över världens kvinnorörelser.

43. Miriam Ching Yoon Louie: Minjung feminism: Korean women's movement for gender and class liberation, i Bonnie G. Smith: Global feminism since 1945, Routledge 2000; Lars Lindström: Accumulation, regualtion and political struggles -- Manufacturing workers in South Korea, University of Stockholm 1993; Robert Kearney: The warrior worker, Henry Holt 1991.

44. Wilhelmina Odoul & Wanjiku Mukabi Kabira: The mother of warriors and her daughters, i Amrita Basu (ed): The challenge of local feminisms. En bild av mångfalden kan man också få i Sheila Rowbotham & Swasti Mitter (ed): Dignity and daily bread, Routledge 1994, Ann Leonard: Seeds resp Seeds 2, The Feminist Press at The City University of New York 1989 resp 1995. Tyvärr har de två senare ett perspektiv av 'bistånd', dvs hur 'vi' ska hjälpa 'dom' till 'utveckling'.

45. Jane S. Jaquette (ed): The women's movement in Latin America, Westview Press 1994; Kathleen Logan: Women's participation in urban protest, i Joe Foweraker & Ann Craig (ed): Popular movements and political change in Mexico, Lynne Rienner 1990; Yvonne Corcoran Nantes: Female consciousness or feminist consciousness; women's consciousness rising in community based struggles in Brazil, i Bonnie Smith: Global feminisms since 1945, Routledge 2000.

46. Sonia E Alvarez: The transformation of feminisms and gender politics in democratizing Brazil, i Jane S. Jaquette (ed): The women's movement in Latin America.

47. Gail Omvedt: Reinventing revolution, M.E. Sharpe 1993; Radha Kumar: From Chipko to Sati, i Amrita Basu (ed): The challenge of local feminisms. Brudmord syftar på den växande vanan inom medelklassen att låta söner gifta sig med flickor för hemgiftens skull varefter man dödar flickorna och behåller pengarna. -- För övrigt är det egendomligt att islamsk fundamentalism har så dåligt rykte för kvinnofientlighet medan få tycks ha uppmärksammat den hinduiska motsvarighetens kampanj för rätten att bränna änkor.

48. Exempelvis Peter Waterman: Globalisation, solidarity, and new social movements, Mansell/Cassell 1998.

48a. Nancy Saporta Sternbach m.fl: Feminisms in Latin America: From Bogotá to San Bernardo, i Arturo Escobar & Sonia Alvarez: The making of social movements in Latin America, Westview Press 1992, Yvonne Corcoran Nantes: Female consciousness or feminist consciousness; women's consciousness rising in community based struggles in Brazil, i Bonnie Smith: Global feminisms since 1945, Routledge 2000.

49. David M. Gordon, Richard Edwards & Michael Reich: Segmented work, divided workers, Cambridge University Press 1982; Charles Tilly: Beständig ojämlikhet, Arkiv 2000.

50. Detta beskrivs bl.a. i Joan Smith & Immanuel Wallerstein (ed): Creating and transforming households.

51. I denna text har jag, med ett begrepp som var populärt för hundra år sen, kallat pseudo-etniskt nedvärderade kategorier för "parias". Det kan passa, eftersom ordet etymologiskt kommer från namnet på indisk lågstatusgrupp, pariya, som hade som ärftlig syssla att ta hand om döda djur.

52. Klassikern bland redogörelser för USAs svarta historia är John Hope Franklin: From slavery to freedom, Alfred A Knopf 1967 (första upplagan 1947); den är dock ganska officiös. Kompletterar gör t.ex. Michael L. Coniff & Thomas J. Davis: Africans in the Americas, St. Martin's Press 1994 och Cedric Robinson: Black movements in America, Routledge 1997. Medborgarrättsrörelsen dokumenteras exempelvis i Jack E. Davis (ed): The civil rights movement, Blackwell 2001, Charles Eagles (ed): The civil rights movement in America, University Press of Mississippi 1984, och Harvard Sitkoff: The struggle for black equality, Hill & Wang 1981.

53. Raymond Gavins: The NAACP in North Carolina during the age of segregation, i Jack E. Davis (ed): The civil rights movement.

54. Nancy Weiss: Creative tensions in the leadership of the civil rights movement, i Charles Eagles (ed): The civil rights movement in America, University Press of Mississippi 1986.

55. Den överväldigande majoriteten av USAs två miljoner fångar är svarta som sitter inne på grund av innehav av marijuana, enligt Punishment and prejudice: Racial disparities in the war on drugs, Human Rights Watch 2000. Även vita använder marijuana men de döms inte till fängelse för det. Och den som dömts till fängelse förlorar rösträtten i alla stater utom fyra.

56. Thomas F. Jackson: The state, the movement and the urban poor, i Michael B. Katz: The underclass debatte, Princeton University Press 1993.

57. C.L.R. James: The black Jacobins, Allison & Busby 1994.

58. Olivia Maria Gomes da Cunha: Black movements and the "Politics of identity" in Brazil, i Sonia Alvarez et al (ed): Culture of politics, politics of cultures, Westview Press 1998.

59. Michael L. Conniff & Thomas J. Davis: Africans in the Americas, St. Martin's Press 1994.

60. Litteraturen om indianska rörelser har en stark slagsida åt att handla om "identiteter" och tenderar att glida förbi politiken i övrigt. Alison Brysk: From Tribal Village to Global Village: Indian rights and International Relations in Latin America, Stanford University Press 2000, har den bredaste täckningen för Latinamerika; den kan kompletteras av Stephen Cornell: The return of the native, Oxford University Press 1988 för Nordamerika. Greg Urban & Joel Sherzer (ed): Nation-states and Indians in Latin America, University of Texas Press 1991, Kay Warren: Indigenous movements and their critics; Pan-Maya activism in Guatemala, Princeton University Press 1998, Silvia Rivera Cusicanqui: Oppressed but not defeated: Peasant struggles among the Aymara and the Qhechwa in Bolivia 1900-1980, UNRISD 1987, Diego Cornejo Menacho (ed): Indios -- Una reflexión sobre el levantamiento indígena de 1990, Ildis/El Duende/Abya-Yala 1991, och Marc Becker: Indians and leftists in the making of Ecuador's modern indigenous movements, Duke University Press 2008.

61. Rodney Davenport & Christopher Saunders: South Africa -- a modern history, Macmillan 2000 är 800 sidor utförlig; Robert Ross: Sydafrikas historia, Historiska media 2001 innehåller nästan lika mycket men är nästan alltför lakonisk för att vara begriplig.

62. Anthony W. Marx: Lessons of struggle -- South African internal opposition 1960-1990, Oxford University Press 1992, Tom Lodge (ed): All, here, and now: black politics in South Africa in the 1980s, Hurst 1992 , samt William Cobbett & Robin Cohen: Popular struggles in South Africa. Review of African Political Economy 1987 handlar om anti-apartheidrörelsen efter 1976.

63. Framförd i flera artiklar, bl.a. i Media Monitors Network 23.4.01 och i artikeln The only alternative, publicerad lite varstans, bland annat i Zmag: http://www.zmag.org/sustainers/content/2001-03/08said.htm

64. Christopher Parker: Resignation or revolt? Socio-political development and the challenges of peace in Palestine, I.B.Tauris 1999.

65. Dalitrörelser före nittonhundratalet beskrivs av T.K. Oommen: Protest and change, Sage 1990, moderna dalitrörelser av Sion Charsley & G.K. Karanth: Challenging untouchability - Dalit initiative and experience from Karnataka, Sage 1998, samt Gail Omvedt: Reinventing revolution, M.E. Sharpe 1993. Dalitiska bonderörelser beskrivs av Ronki Ram: Untouchability, Dalit consciousness, and the Ad Dharm movement in Punjab, Panjab University u.å, och Arvind N. Das: Bihar's lawless ways, Unesco Courier 2/1999.

66. Exempelvis Humbert S. Nelli: From immigrants to ethnics: The Italian Americans, Oxford University Press 1983; Timothy Walch (ed): Immigrant America, Garland 1994.

67. Se ovan. Rörelsens metoder beskrivs av ledaren Saul Alinsky i Rules for radicals, Vintage 1971 och dess historia i Donald Reitzes & Dietrich Reitzes: The Alinsky legacy: alive and kicking, Research in social movements, conflicts and change, JAI Press 1987.

68. Om striden mellan två handlingslinjer bland Stockholms hantverkare kan man läsa hos Tage Lindbom: Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst, Tiden 1938.

69. Mike Brake: The sociology of youth culture and youth subcultures, Routledge 1981.

70. Situationisterna var ett konstnärsnätverk som genom happenings redan under femtitalet formulerade mycket av den kritik mot konsumtionssamhället som blev gängse tjugo år senare. Se t.ex. Det er et liv efter fødslen, Rhodos 1972. Den mest omfattande ungdomsrörelsen i situationistisk anda torde vara den holländska Provo-rörelsen 1962-66, se Teun Voeten: Dutch Provos, High Times, jan 1990, www.pdxnorml.org/HT_provos_0190.html

71. Sidney Tarrow: Democracy and disorder; protest and politics in Italy 1965-1975, Clarendon Press 1989.

72. Barry Adam: The rise of gay and lesbian movement, Twayne 1987; Margaret Cruikshank: Gay and lesbian liberation movement, Routledge 1992.

73. Diane Driedger: The last civil rights movement -- Disabled People's International, Hurst & Company 1989. Joseph P. Shapiro: No pity -- People with disabilities forging a new civil rights movement, Times Books 1993 skildrar framväxten av en medborgarrättsrörelse i USA.

74. Pierre Bourdieu: Distinction, Routledge 1979

75. Immanuel Wallerstein: Integration i vad? Marginalisering från vad? i Liberalismens död -- slutet på den rådande världsordningen, Vertigo 2001.

76. Slavoj Zizek ifrågasätter t.o.m. om inte essentialistiska "etniska" rörelser bidrar till att kategorisering och kastskiktning förstärks; de tvingas i sin strävan att markera sin egen exklusivitet att vädja till utomstående makter som ska garantera denna exklusivitet och gör sig därigenom till dessas klienter. Zizeks alternativ är att istället hävda allas jämlika rätt, t.ex. uttryckt i medborgarskapet (t.ex. Slavoj Zizek: Class struggle or postmodernism -- Yes, please, i Judith Butler, Ernesto Laclau & Slavoj Zizek: Contingency, hegemony, universality; Contemporary dialogues on the left, Verso 2000). Nancy Fraser reser samma fråga med avseende på kvinnorörelsen i Feminism, capitalism and the cunning of history, i New Left Review mars 2009. Samma kritik uttrycks av Boris Kagarlitskij: Radikalismens återkomst, Bokförlaget Nixon 2002 och av Charles Tilly i Social movements 1769-2004, Paradigm Publishers 2004. Att vädja till kategoriskillnader är att hävda dem och stärka dem, anser Tilly, vilket försvagar de demokratiska impulserna som utgår från att kategoriskillnaderna försvagas.

77. Se t.ex. Brian Barry: Culture and equality, Polity 2001. Barry hänvisar särskilt till hur USA med sin svaga tradition av jämlikhetskrav och starka tradition av kulturellt motiverade särkrav har blivit ett lätt byte för elitister som mobiliserat på rädsla för kulturellt avvikande för att få mandat att driva igenom fördelar för de rika.

78. Charles Tilly: Beständig ojämlikhet, Arkiv 2000.

 

 
Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org