Folkrörelser och Protester

Start | Om oss | Forum | Nordiskt nyhetsbrev | Kampanjer | Datum | Uppslagsverk | Folkrorelser | Arbetare | Allmänningar | Bönder | Fred | Kvinnor | Miljö | Övriga |
Toppmötesprotester | Sociala Forum | Globala nätverk | VK | Litteratur | Artiklar |
Organisationer | Länkar | Arkiv | Bildgallerier | English


 

 
Uppdaterat mars 2005

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innehåll
 
Förord
1. Aktörerna: stater, kapital, folkrörelser
2. Scenen: världen
3. Folkrörelser före världsmarknadssystemet
4. Lokalsamhällets försvar mot världsmarknadssystemet
5. Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna
6. Systemperiferiernas försvar mot centrum
7. Böndernas försvar mot matmarknaderna
8. De marginaliserades strävan efter likaberättigande
9. Civilsamhällets självförsvar
10. Folkrörelsesystemet
English summary

Demokratins bärare

Det globala folkrörelsesystemet

 

Kapitel 10: Folkrörelsesystemet

 

 

av Jan Wiklund

 

Bokomslag Köp boken här

 

I den här boken har folkrörelsernas utveckling efter franska revolutionen skildrats uppdelat efter olika teman, eller tematiseringar av konflikter. De olika kapitlen från kapitel 5 till kapitel 9 har handlat om konflikter mellan lönearbetare och kapitalister, mellan periferi och centrum, mellan matproducenter och marknaden, mellan kulturellt underordnade och kulturellt överordnade, mellan det civila samhället och statens våldsapparat, och mellan det civila samhället och kapitalackumulationen. Till vardags brukar man tala om arbetarrörelser, nationella rörelser, bonderörelser, kvinnorörelser och medborgarrättsrörelser, fredsrörelser och miljörörelser.

Vardagsspråket är inte helt fel, men det är inte heller särskilt precist.

För det första motsvaras ett tema (bokens kapitelrubriker) sällan helt av en rörelses identitet (vardagsspråket). Även om konflikten mellan t.ex. periferi och centrum i första hand artikuleras av en nationell rörelse dras många rörelseidentiteter in i konflikten, och ju fler som gör det, desto framgångsrikare blir de. Under den antikoloniala rörelsens höjdpunkter blev både arbetarrörelser och bonderörelser indragna i den antikoloniala kampen och bidrog på ett avgörande sätt. Och arbetarrörelser har blivit som mest framgångsrika när de har kunnat artikulera hela civilsamhällets och alla direkta producenters strävanden på alla områden, som de till stor del lyckades med i Skandinavien på trettitalet.

För det andra är hela föreställningen om fixa rörelseidentiteter med helt individuella utvecklingshistorier suspekt. Någon mening rymmer det förstås; som jag hävdade (med stöd av Veit Michael Bader) i kapitlet Folkrörelsecykeln finns det sådana identiteter som består i att misshandlade kollektiv artikulerar sig och utformar ett gemensamt språk som håller samman kollektivet som en identitet eller familj när det organiserar sig och handlar [1]. Det är effektivt för dem att göra på det sättet. Och istället för att tvingas uppfinna ett språk själva kan de t.o.m. använda ett redan existerande (med det risker det innebär), och i bästa fall kan de ansluta sig till en framgångsrik praktik och göra anspråk på framgångsrika allierade från andra tider och platser.

Men det finns också en poäng i att se bortom dessa hävdvunna och hypostatiska tema-identiteter eller tema-familjer. Artikuleringen är nämligen bara en del av folkrörelsecykeln, en del som följer efter det som får cykeln att uppstå och som främst finns i folks huvuden. Det finns ingen anledning att resultatet av artikuleringen ska dominera förståelsen för folkrörelser som fenomen så till den grad att man inte ser något annat.

Folkrörelseutvecklingen före 1789 visar en mycket tydlig gemensam historia: i systemcentrum en tonvikt på skatteuppror följd av en tonvikt på bröduppror, med data som beror av data för staternas centralisering respektive data för matens kommersialisering, och i systemperiferin motstånd mot kolonialmakters framträngande (se kapitlet Lokalsamhällets försvar mot världsmarknadssystemet). Men det finns också en gemensam historia efter 1789 som skär över identitetsgränserna, som inte bara berör organiserings- och aktionsformer utan också spridningen av det politiska resultatet.

Perioden efter 1789 skulle kunna delas in i fyra epoker som är gemensamma för alla folkrörelser inom världsmarknadssystemet: det demokratiska brödupprorets epok, massorganiseringens epok, de professionaliserade massorganisationernas epok och kampanjorganiseringens epok. Var och en av dem har haft sin dominerande form av folklig politik och sin form av resultat. Skiftena från den ena till den andra epoken har alla provocerats av kraftfulla uppsving för många samtidiga folkrörelser och dessa uppsvings sammanbrott [2].

1. De demokratiska brödupprorens epok 1789-1848. Sjuttonhundratalets folkliga politik, dvs bröduppror eller lokala resningar provocerade av marknadspriser på livsmedel, skatteprotester och jordockupationer, överlevde franska revolutionen. Men den intensiva perioden av folklig politik i Västeuropa och Amerika hade skapat en hel serie nya repertoarer.

Den organiserade bojkotten skapades av de nordamerikanska kolonisterna år 1764. Den första långsiktiga organisationen för politiska syften uppfanns med Yorkshire Association år 1779, i syfte att få ett slut på kolonialkriget i Amerika. Den organiserade petitionskampanjen uppfanns av det engelska slaverimotståndet på 1770-talet. Den organiserade pamflettkampanjen uppfanns i Paris år 1788. Massmötet som förklarar sig som folket i en stad och ställer krav på rättvisa uppfanns i Grenoble samma år. Demonstrationen uppfanns av den engelska demokratirörelsen år 1819. Den permanenta massorganisationen med funktionärer och betalt medlemskap uppfanns på Irland år 1823. Barrikaden uppfanns i Paris under revolutionen 1830. Sammantaget var detta repertoarer som var mycket mer flexibla och kopieringsbara än tidigare repertoarer, och gick att använda i många fler sammanhang än t.ex. bröduppror eller skatteuppror. De spreds därför snabbt [3].

Men den samtidiga revolutionen i Frankrike och Haiti hade också skapat en tradition av folkligt hegemonikrav. Kravet på offentligt garanterat existensminimum vädjade inte längre bara till en paternalistisk överhet utan tenderade alltmer att vädja till ett folkligt maktövertagande. Detta blev alltmer nödvändigt, eftersom överheten blev alltmer marknadsorienterad och allt mer vägrade ta paternalistiskt ansvar för de direkta producenternas säkerhet.

De parisiska hantverkarna hade populariserat medborgarskapet som krav, dvs ett folkligt och jämlikt delägarskap i en "republik". Republiken var något annat än staten -- det var ett lokalsamhällenas eller kommunernas förbund, ett generaliserat civilsamhälle kännetecknat av ömsesidighetsrelationer eller solidaritet och offentligt garanterat existensminimum enligt den moraliska ekonomins krav. I icke ringa utsträckning accepterades dessa folkliga hegemonikrav även av överheten -- allt mer måste denna legitimera sina maktanspråk med att framställa sig som 'folkets' eller 'nationens' representanter, vilket givetvis skapade nya möjligheter för de direkta producenterna att ställa krav.

Något paradoxalt kom också denna nya relation mellan överhet och direkta producenter att inordna den nya aktionsrepertoaren i en ny form av politisk kultur. I stället för den traditionella formen av "direkt aktion" blev uppvisande av folkliga ställningstaganden gentemot överheten ofta uppfattade som tillräckliga. Ett slagkraftigt uppvisande av respektabilitet, massa, enighet och engagemang i olika former av kampanjer över tiden blev den nya standardformen för folkrörelse - låt vara med direkta aktioner i bakfickan när ovanstående inte räckte till - en standardform som spreds långsamt över världen i takt med att regeringars beroende av folkligt stöd ökade.

De kollektiva aktörerna var av olika slag [4].

Liksom före 1789 var det kvarteret eller byn som var aktör i brödupproren, organiserat i klubbar, religiösa brödraskap och försäkringskassor. Men det förekom också alltmer en organisering med regional, nationell eller t.o.m. internationell räckvidd. Gesällskapen hade delvis politiserats av det parisiska exemplet och uppträdde alltmer som fackföreningar med demokratiska mål. Radikala rörelser -- socialkristna väckelser, oweniter, chartister -- reste frågor om kvinnors jämlikhet, kollektivare livsformer och avskaffande av slaveriet. Det förekom republikanska eller revolutionära brödraskap som drömde om att genomföra franska revolutionen på nytt. Och i övre medelklassen fanns 'filantropiska sällskap' med kristna och/eller liberala förtecken som drömde om att underlätta livet för de fattiga genom sitt eget upplysta styre. Alla dessa organiseringsformer delade en gemensam offentlighet genom pressen som var en skapelse av dem, en gemensam diskussion och i viss mån personer. Grunden för intressegemenskapen var att den politiska makten fortfarande i rätt hög grad var koncentrerad hos ett relativt fåtal jordägande familjer och att borgerskapet alltså delade ett politiskt utanförskap med de direkta producenterna.

2. Massorganiseringens epok (1825-) 1848-1905. Epokens folkrörelser kulminerade i en offensiv som har kallats 'revolutionerna 1848'. Den förändrade scenen på flera sätt.

För det första insåg de styrande att deras maktbas var för snäv. De började släppa in medelklassen och ge den 'medborgarskap', varför dennas intressegemenskap med de direkta producenterna sprack.

För det andra drog de direkta producenternas folkrörelseaktivister slutsatsen av det relativa misslyckandet att revolution var svårt och att det krävdes förberedelser och organisation. För ett halvt århundrade framåt blev massorganisering i permantenta organisationer ett stående tema i folkrörelserna.

Dessutom skedde vid den här tiden ett skifte i folkrörelsernas repertoar. Strejk för högre lön och kooperation började framstå som mer framgångsrikt än bröduppror. Skiftet inträffade först i det mest industrialiserade centrum och försköts utåt mot halvperiferi och periferi efterhand. Det sista brödupproret ägde rum i Frankrike 1847, i Sverige 1917 och i t.ex. Bolivia, Ghana eller Pakistan pågår de fortfarande.

Samtidigt fortsatte uppvisande av respektabilitet, massa, enighet och engagemang inför publiken att växa som repertoar.

Den första massorganisationen enligt artonhundratalets kriterier -- betalt medlemskap för alla i konfliktkollektivet och med valda och/eller heltidsengagerade funktionärer i ansvariga positioner -- var den irländska Catholic Association 1823. Men det var arbetarrörelsen i centrumländerna som gjorde modellen permanent och dominerande i folkrörelsesystemet, och deras inspiration kom förmodligen till god del från de protestantiska sekterna, särskilt från metodisterna.

Att den permanenta massorganisationen slog ut lokalsamhället som ledande organisationsform beror både på tryck bakifrån och sug framifrån. Lokalsamhällets intressegemenskaper löstes alltmer upp av de nationella och globala marknaderna. Och staten stärkte sin politiska och administrativa närvaro kraftigt under artonhundratalet vilket gjorde den allt viktigare att påverka. Och den nationella arenan kunde bara hanteras av stora aggregat [5].

Det var inte konfliktfritt hur modellen skulle se ut. Första Internationalen sprack på frågan -- en majoritet ville organisera alla medan en minoritet bara ville organisera de aktiva. Men hela konfliktkollektivets deltagande i åtminstone någon form av formell organisering blev norm inom arbetarrörelserna från 1870-talet, bonderörelserna från 1880-talet och de antikoloniala rörelserna från 1890-talet -- även om det på många håll dröjde en generation till innan normen kunde förverkligas fullt ut.

Modellen visade sig vara oerhört kraftfull. De direkta producenterna lyckades verkligen spela en framträdande roll på den nationella arenan från slutet av artonhundratalet, och till och med tilltvinga sig verkliga eftergifter. Så stora eftergifter faktiskt att de härskande såg sig tvungna att expandera systemperiferierna med otrolig kraft efter 1873 för att få råd att betala och behålla sin hegemoni. Detta skapade efter någon generation nationella rörelser även där, som också organiserade sig i formella organisationer.

3. De professionaliserade massorganisationernas epok 1905-1970. Massorganiseringens epok kulminerade under decenniet 1904-1914 i en serie mobiliseringar i hela världen. Generalstrejker i Västeuropa, revolution i Ryssland och Kina, och de första massrörelserna för självstyre i Indien drev fram en ny scenförändring.

Scenförändringen kan beskrivas som att de kraftfulla folkrörelsemobiliseringarna, tillsammans med Englands nedgång som hegemonimaktoch den allomfattande marknadiseringen av alla relationer, skapade ett systemkaos som bland annat resulterade i två världskrig. Detta resulterade i ett starkt behov av ordning vilket de härskande klasserna svarade på genom att upprätta auktoritära regimer. Folkrörelsesystemet svarade på detta genom att praktiskt taget överallt samla sig kring ett mål på halvlång sikt: att erövra regeringsmakten, för att omintetgöra dessa auktoritära framstötar. Det var bara i det skyddade USA som detta mål aldrig slog igenom.

För folkrörelsernas handlingsmodell betydde detta mål att massorganisering av militant handling ersattes av massorganisering av stöd för rörelsefunktionärers kandidaturer som regeringsdeltagare. Strejk ersattes som strategi med val eller revolution, beroende på vilket som föreföll mest framkomligt, eller i den för folkrörelserna allt viktigare systemperiferin uppbygge av en egen stat. I praktiken var givetvis strejk ändå det mest effektiva medlet att stärka folkrörelsens makt, men det var inte längre där strategins fokus låg.

Det fanns tre olika versioner av denna strategi, plus ytterligare en som följde en annan strategi (not 6).

Den första var den västeuropeiska, inriktad på val. Den innebar i regel en viss självständighet för folkrörelsen i taktiska frågor och vissa möjligheter för olika grupper att driva egna frågor. Men strategiskt underordnades de rörelsefunktionärers strävan att vinna regeringsmakten, och då detta lyckades på bred front efter 1945 gjorde rörelsefunktionärerna allt för att demobilisera folkrörelsen.

Den andra var den halvperifera, inriktad på revolution. Den innebar oftast att hela folkrörelsen underordnades en professionell revolutionär elit och att ingen självständighet för deltagargrupper tolererades. Orsaken till detta var till största delen att de mobiliserade direkta producenterna hade sämre hållhakar på samhället i stort än i systemcentrum, på grund av lägre grad av urbanisering. Då målet vanns inriktades politiken på maximal systemkarriär -- s.k. "utveckling" -- och hela landets, folkrörelsens och folkrörelsespråkets totala despotiska underordning under detta mål. I detta fall blev demobiliseringen givetvis ännu mer radikal än under den västeuropeiska strategin.

Den tredje var den indiska, inriktad på självständighet genom allsidig folkrörelsemobilisering. Här var utrymmet för autonom mobilisering jämförelsevis störst, och i praktiken hade den officiella ledningen för rörelsen föga kontroll över vad som gjordes. När målet nåddes hade rörelsefunktionärerna-som-regering därför inte heller makt att demobilisera varför nya självständiga folkrörelser fortsatte att prägla historien.

De tre modellerna är givetvis extremfall; i verkligheten förekom blandningar och mellanformer.

En fjärde modell fanns också, den nordamerikanska som inte var inriktad på regeringsmakt. I USA hade nederlag för bonderörelse (se kapitel 7) och arbetarrörelsers svårigheter att hävda sig under stark arbetskraftsinvandring öppnat för olika medelklassgrupper att dominera folkrörelsescenen. De hade oftast ett snävt fokus för sitt intresse och arbetade genom avgränsade professionella kampanjer, inriktade på att ge råd till makthavare. Inte ens under trettitalet, då de direkta producenternas folkrörelser återfick något av sin styrka, kunde dessa etablera hegemoni utan snävt avgränsade fokus och professionella kampanjmakare fortsatte att dominera den nordamerikanska scenen. Å andra sidan innebar frånvaro av regeringsmaktssträvan att rörelsebasens självständighet var total.

Oavsett modell innebar massorganiseringen att sådana former betonades där skillnaden mellan funktionärer och lekmän var stora och avstånden mellan dem var svåra att överbrygga. Trots detta var modellen på kort sikt ytterst framgångsrik. Integrationen av de direkta producenterna gick snabbt. Stater baserade på medborgarskap accepterades även i systemperiferin enligt de nationella rörelsernas krav. Den moraliska ekonomin i form av sociala skyddsnät accepterades i stor utsträckning i systemcentrum. Välfärdsstaten respektive socialism i ett land blev i stor utsträckning genomförda under perioden. De direkta producenternas levnadsstandard ökade i kvantitativa termer i hela världen och det gjorde också jämlikheten i systemet -- något fullständigt unikt i världsmarknadssystemets historia [7].

Ändå var framgångarna ytterst måttliga jämfört med vad som faktiskt hade varit folkrörelsernas mål -- frihet, jämlikhet, broderskap och de jämlika medborgarnas republik grundad på moralisk ekonomi. Under decenniet 1965-1975 gjorde folkrörelser över hela världen en samtidig framstöt för att förverkliga dessa mål. Och liksom folkrörelsemobiliseringarna runt 1850 och 1904-14 ledde denna framstöt till att både scenen och folkrörelserna själva förändrades.

Scenen förändrades på så sätt att de makthavande övergav en trehundraårig strategi. Ända sen den engelska revolutionen 1640 och i ökad takt efter den franska hade dessa satsat på att på lång sikt köpa arbetsro genom att ge efter för vissa folkliga krav, åtminstone sådana folkliga krav som hade en bred uppslutning och åtminstone i systemcentrum. Men eftersom folkrörelsevågen 1965-75 var världsomspännande för första gången framstod nu eftergifter som alltmer utopiska. För första gången hade de makthavande inget ointegrerbart subproletariat att vältra över kostnaderna för integrationen på. För första gången på trehundra år började det oundvikliga framåtskridandets väg att förefalla omstridd [8].

De regimer folkrörelserna hade hjälpt fram under regeringsmaktsstrategins dagar ställdes därför inför en omöjlig uppgift. Det var inte nog med strategins naturliga omöjlighet -- att sponsra ett funktionärsskikt som förutom att företräda statsintressen under global konkurrens också skulle företräda de direkta producenternas intressen trots dessa inte tilläts mobilisera till stöd för intressena, se Kapitel 5 -- den måste också genomföras medan systemrutinernas företrädare började ifrågasätta att de direkta producenterna hade rätt att tillgodose några intressen överhuvudtaget. Från och med 1973 började de folkrörelsestödda regimerna förlora greppet. De nationella utvecklingsprojekten i systemperiferierna sprack. Och välfärdsstaterna i systemcentrum började rullas tillbaka.

4. Kampanjorganiseringens epok (1955-) 1970-??. Ställda inför denna scenförändring började folkrörelserna själva ompröva sin strategi sedan 1904-14. Omprövningen har varit trevande och är ännu inte helt genomförd, särskilt inte i de kretsar som hade mest framgång under perioden fram till 1973. Den kan beskrivas som att tilltron till regeringsmakten som verktyg att genomföra det goda samhället knappast ses som realistisk någonstans. Däremot är det mycket oklart vad som ska komma istället.

Vad som faktiskt har kommit istället efter 1973 är desto klarare. Det är kampanjorganisering enligt amerikanskt mönster. Inspirationerna för det senaste kvartsseklets folkrörelsemobiliseringar finns, om man ska renodla och bortse från detaljer, på tre ställen.

  • Den svarta medborgarrättsrörelsen i USA, vars mobiliseringsmönster formade Vietnamkrigsmotståndet på hemmaplan och inspirerade pariarörelser över hela världen, inklusive Sydafrika, och dessutom sjutti-åttitalets kvinnorörelsemobilisering.

  • Femtitalets europeiska antikrigsrörelse, som blev mönster för sjuttitalets miljörörelse och därmed mycket av tillväxten av nittitalets NGO-samhälle.

  • Trettitalets indiska bondemobiliseringar, som aldrig inordnades i statsligheten utan förblev levande genom hela den regeringsmaktsinspirerade epoken. Denna tradition har varit svagare på det globala planet än de båda ovanstående, åtminstone fram till sekelskiftet 2000 men börjar nu möta intresse.

Den som har hängt med i den här bokens berättelser märker att alla tre har inspirerats av M.K.Gandhis modell för folkrörelsemobilisering. Emellertid har folkrörelsemobiliseringarna efter 1973 utvecklat en rad drag som har varit typiska för dem och inte haft så mycket med den indiska självständighetsrörelsen att göra.

  • De har nästan alla övergivit modellen den permanenta massorganisationen med betalda funktionärer. Det finns många permanenta organisationer men de är nästan alla små. Det har funnits några massorganisationer men de har sällan varit permanenta.

  • De har nästan alla haft ett begränsat fokus. De har ställt långtgående krav för ett begränsat konfliktkollektiv eller begränsade krav för ett stort konfliktkollektiv. Men de har sällan eller aldrig ställt långtgående krav för stora majoriteter på samma sätt som det tidiga nittonhundratalets folkrörelser.

  • De har ofta, trots eller på grund av sina begränsade fokus, varit breda klassallianser snarare än renodlade klassmobiliseringar. Medan tidigare epokers rörelser har varit grundade i ett klassintresse och kunnat utnyttja strejken som folkrörelserepertoar har folkrörelser efter 1973 på grund av sin breda men diffusa eller 'tunna' karaktär tvingast förlita sig till andra metoder som demonstrationer, bojkotter och ockupationer -- i första hand Tillys publika uppvisningar av respektabilitet, enighet, massa och engagemang.

  • I dessa breda klassallianser har oftast medelklassuttryck och -intressen haft hegemoni. Detta har varit så mycket mer uttryckligt som de äldre klassbaserade folkrörelseorganisationerna har dominerats av funktionärer som själva alltmer har identifierat sig med medelklassen. Det ska dock sägas att detta har varit mer typiskt i systemcentrum än i systemperiferin.

  • Trots försök under folkrörelsevågen 1965-75 att minska skillnaderna mellan fotfolk och ledare har skillnaderna snarast ökat efter 1975. Istället för en klyfta mellan medlemmar och anställda har det uppstått en mycket vidare klyfta mellan sympatisörer och aktiva, ofta förvärrad genom de aktivas organisering via s.k. NGOer -- organisationer utan medlemmar som kan ställa krav på ledningen, finansierade genom marknadsmekanismer eller statliga bidrag [9].

  • Denna tunna organisering har ofta inneburit att det har varit lätt för stat och näringsliv att kooptera företrädare för folkrörelserna in i en lobbyistroll, dvs rollen att ge råd till makthavarna i begränsade frågor istället för rollen att mobilisera folkrörelsebasen för handling. Den tunna organiseringen har också lett till att alternativet till lobbyistrollen gärna har tagit formen av ideologiskt renläriga och moraliskt självgoda sekter som inte heller har brytt sig om att mobilisera utan istället demonstrerat sin egen förträfflighet med "aktioner", inte sällan våldsamma [10].

Skillnaderna mellan den ursprungliga gandhianismen och dess efterföljare kan möjligen ha att göra med att den gandhianska folkrörelsestrategin noga betonade egenintresset hos de bönder och medelklasser som var den gandhianska rörelsens sociala bas. Detta till skillnad från många av de medelklassrörelser som inspirerats i efterhand; de har i många fall uteslutande betonat intressen som varit så breda att de som har varit beredda att kämpa för dem har varit få, och mer fokuserade på 'det goda samvetet' än på kollektivets egenintressen.

Ett drag hos hela folkrörelsescenen är att fler frågor har tematiserats efter sextitalet än före. Det beror på att utvecklingen är mer oklar och oavgjord nu ändå, om vilket mera senare. Det finns ingen självklar dagordning för utvecklingen på samma sätt som under fordismens högkonjunktur. Detta har i akademiska sammanhang sammanfattats i begreppet "nya sociala rörelser", vilket är något oegentligt; inget tema är egentligen nytt. Samtliga de teman som ansetts "nya" under tiden efter 1973 -- miljö, fred, genus, produktionens inriktning -- var exempelvis i hög grad aktuella under mobiliseringarna runt 1848 och 1905, liksom de flata organisationsformerna och fokuset på identiteter och alternativsamhälle påminner slående om folkrörelsesamhället före 1848 [11].

Denna ökande mångfald av tematiseringar har hanterats helt olika i centrumländer och periferiländer.

I centrumländer har de organiseringar som formats för att artikulera klasskonflikter stelnat i former som har varit gynnsamma i ett perspektiv av regeringsmaktsstrategi. De organiseringar som tematiserat de 'nya' konflikterna har därför blivit tunna och bara berört klassorganiseringarna ytligt. I periferiländer har klassorganiseringarna sällan varit indragna lika djupt i regeringsmaktsstrategin -- som främst burits upp av nationella rörelser -- varför de spelat en mycket större roll i temabreddningen. Arbetar- och bonderörelser i Syd har således ett mycket bredare fokus än arbetar- och bonderörelser i Nord.

Runt sekelskiftet 2000 kan man möjligen börja ana en ny syntes. Men först något om förutsättningarna för den.

 

Framtida folkrörelser

Även om folkrörelser är kaotiska (i kaosteorins bemärkelse) och svåra att veta något om på förhand är det möjligt att bedöma vilka förutsättningar de har och därur sluta sig till, inom breda ramar, vilka dess möjligheter till framgång är. Det är också möjligt att gissa vilka identiteter och teman som kommer att vara viktiga, och vilka mobiliseringsformer som kan ha möjligheter att förverkligas.

Folkrörelsers syfte är att värna om det civila samhället, om ömsesidigheten och om människors möjlighet att tillgodose sina spontana livsyttringar. Deras framgång eller tillkortakommanden måste bedömas utifrån deras förmåga att göra detta, inte utifrån sin förmåga att röra upp damm eller avsätta myter och legender i historieböckerna.

Under den period den här boken har lagt huvudvikten vid -- perioden efter 1789 -- har troligen folkrörelsernas nettoresultat varit positivt. Regeringsmaktsstrategin har varit effektiv. Levnadsstandarden har ökat, åtminstone under nittonhundratalet fram till 1973, dvs i stort sett fram till dess att folkrörelser faktiskt hade tagit regeringsmakten i många länder. Men sedan dess har resultatet varit ganska tvivelaktigt. De traditionella folkrörelsemekanismerna tycktes ha mist sina tänder. Den genomsnittliga levnadsstandarden ökade inte längre, i synnerhet inte för de fattiga (se figur). Alltfler förlorade sina inkomstmöjligheter och marginaliserades, något folkrörelsesystemet inte tycktes klara av att hantera. Detta ledde i sin tur till att folkrörelsesystemets tidigare skelett disintegrerade utan att något påtagligt nytt och lika starkt kom istället -- de klassiska massmobiliseringarna tenderade att ersättas i offentligheten av russinplockande medelklassdominerande NGOer medan de verkliga folkliga mobiliseringarna föreföll lokala och maktlösa. Man kunde tala om en kris för folkrörelsesystemet som hängde samman med att gamla metoder inte längre tycktes fungera.

Vad var det som inte fungerade längre? Det är enkelt att konstatera att en av de saker som inte fungerade var nittonhundratalets regeringsmaktsstrategi. Staten var inget verktyg för att värna civilsamhället, och folkrörelserna hade ingen makt över samhällets utveckling trots att de till- och avsatte regeringar. Men krisen tycktes gå djupare än så.

Tidigare har de skiften i omgivningen som folkrörelsemobiliseringar drivit fram snabbt följts av nya effektiva metoder och organisationsformer, men efter 1973 fanns inga sådana i sikte. De organisations- och mobiliseringsformer som hittills har ersatt regeringsmaktsstrategin tycks ha varit ännu mindre effektiva än den strategi de ersatte.

Man kan uttrycka det som att skiftet tycks mer grundläggande än de tidigare skiftena i folkrörelsestrategi under tiden efter 1500.

Jag tror att det beror på att förändringen i världen, scenen, är mer grundläggande än de förändringar som världsmarknadssystemet periodiskt har gått igenom sen det uppkom i slutet av fjortonhundratalet; att det är av ett nytt slag.

I Kapitel 2 Scenen: världen beskrevs världens utveckling som sammansatt av dels långsiktiga trender, dels två typer av cykler.

Den ena typen av cykler är de s.k. Kondratievcyklerna -- ungefär femtioåriga konjunkturer som bärs upp av en eller flera högmonopoliserade 'ledande branscher' och bryter samman när monopolen i dessa branscher bryts. Vi lever just nu nära botten i en sådan cykel, sedan de tidigare ledande branscherna bilar och elektronik förlorat sin ledande roll och lokaliserats ut till systemperiferin.

Sådana cykler har pågått under hela systemets historia och är inget nytt. Vi borde förvänta oss att en ny femtioårig konjunktur börjar mycket snart, uppbyggd på förslagsvis bioteknik och information. Problemet är dock att medan tidigare ledande branscher har kunnat integrera alltfler i systemet verkar de nu aktuella bara sysselsätta en liten högutbildad minoritet av systemets befolkning medan resten avskrivs som överflödig. I den offentliga debatten beskrivs detta som en arbetslöshetskris [12].

Den andra typen av cykler är de s.k. hegemonicyklerna -- betydligt längre perioder då en vålds/finansallians dominerar systemet på grundval av ett visst politiskt tillvägagångssätt, tills den ansträngning detta innebär och den opposition det möter från andra aktörer nöter ut dess förmåga. Vi lever just nu i en period då USAs hegemoni blir alltmer ansträngd, och den politiska stabiliteten i världen till följd av detta blir allt skakigare. En följd av detta är att ekonomin blir alltmer spekulativ och alltmindre produktiv. En annan är att statssystemets förmåga att kontrollera situationen faller sönder. I den offentliga debatten beskrivs detta som globalisering [13], eller välfärdsstatens fall, eller rentav som nationalstaternas fall [14].

Sådana hegemonisamanbrott är inte heller något nytt i systemets historia. 'Normalt' sett borde en ny hegemonimakt efterträda USA, eventuellt efter en period av världskrig. Problemet är inte bara att världskrig knappast är en hållbar metod längre, det är också att en sådan efterträdare måste ha större resurser, både beträffande våld och finanser, än den avgående hegemonimakten, och dessutom ha något att erbjuda periodens viktigaste folkrörelser. Och ingen verkar kunna uppfylla de villkoren under överskådlig tid.

De långsiktiga trenderna beskrivs av Christopher Chase-Dunn som

  • alltmer kommersialisering av alla mänskliga relationer;

  • allt större kapitalintensitet i produktionen;

  • allt större koncentration av ägandet till allt färre;

  • allt större internationalisering av investeringar;

  • allt större makt för statens och kapitalets rutiner på bekostnad av de spontana livsyttringarna;

  • allt större yta av jorden täckt av världsmarknadssystemet [15].

Även här kan vi se en brytning.

Mest trivialt är att det nu är omöjligt att expandera systemet till nya områden. Hela världen täcks redan. Hittills har sådan expansion varit systemets säkerhetsventil när de direkta producenterna har tvingat till sig bättre arbetsvillkor. Företagen har då sökt sig till nya områden som har varit mindre politiskt känsliga, och anställt nya lönearbetare utan facklig vana. Det är detta förfarande som har gett upphov till centra och periferier i systemet. Om inga nya periferier kan läggas till måste systemet hitta nya metoder för att hantera utmaningar från de direkta producenterna, utmaningar som kan komma från vilket område som helst i världen. Om de inte gör detta kommer arbetarrörelserna att stärkas radikalt.

Mindre självklart är kanske att kommersialiseringen håller på att stöta på sina bortre gränser. Dels håller kommersialiseringen av ekosystemet på att skapa en miljökris som inte bara går ut över de direkta producenternas liv och lokalsamhällen utan också över deras produktiva förmåga. Dels -- vilket dock är mer osäkert -- kan man fråga sig i hur hög grad kommersialiseringen av ordet och livet klarar av att åka snålskjuts på det civila samhällets ömsesidighet utan att denna havererar. Med tanke på att den kommande kondratievvågen tycks ha utsett kommunikation och genhantering till ledande branscher kan den frågan i alla fall vara värd att ställa.

Allt tyder alltså på en period av systemkaos som går djupare än någonsin sedan 1450. Men förutom att detta erbjuder stora möjligheter för folkrörelser -- ett instabilt system är lättare att påverka än ett stabilt -- ställer det också till med problem. Ty instabiliteten drabbar också folkrörelserna själva, i form av osäkerhet i strategier och brist på folklig tilltro till att stora saker kan göras [16].

Dock är det inte säkert att detta är något stort problem. Folkrörelsesystemet har tidigare ofta klarat av att uträtta stora ting utan att dess deltagare på förhand haft för avsikt att göra det. De bönder i Morelos i Mexico som reste frågan om jordreform globalt hade som syfte att ta tillbaka en stulen åker medan militären var upptagen av ett annat uppror. De arbetare som startade Första Internationalen och gav upphov till den strejkvåg som etablerade arbetarrörelsen i Europa hade för avsikt att göra en praktisk insats mot strejkbryteri. Ett beslutsamt handlande för små mål har ibland dragit med sig försvarliga samhällsförändringar som under tiden fått deltagarna att växa som medvetna aktörer och försöka sig på än större bedrifter -- utan att alltid dessa blir lika avgörande som de de utförde mer av en händelse.

Närvaron av subjektiva avsikter eller subjektivt medvetande är därför nog så tvetydiga ledtrådar om man ska spå om den framtida utvecklingen. Det är antagligen bättre att utgå från den utveckling folkrörelsesystemet har visat under de sista tjugo åren och utifrån detta -- samt utifrån kunskap om andra globala utvecklingstendenser -- dra slutsatser om folkrörelsernas närmaste framtid.

De mest synliga folkrörelserna under nittonhundratalets slut var otvetydigt de främst medelklassbaserade rörelser som på ett eller annat vis värnade allmänningar och/eller vad de ansåg vara generella mänskliga rättigheter. Sådana rörelser var som nämnts oftast tunna -- deras fokus var i regel snävt och deras mobiliserande kraft i regel liten. Ofta dominerades de av NGOer, dvs professionella kampanjmakare, som i eget intresse såg till att tunnheten bevarades.

Emellertid togs i dessa kretsar några initiativ som skulle visa sig fruktbara [17].

Ett av de allra första var IBFAN, International Baby Food Action Network 1978, ett globalt lågbudgetnät av aktivister som tog upp kampen mot Nestlés hälsovådliga bröstmjölksersättning. Genom sin snabbhet och minimala byråkrati blev detta samarbete framgångsrikt och stimulerade till att fler liknande nätverk bildades, exempelvis Regnskogsrörelsen och PAN, Pesticide Action Network. Det epokgörande med dessa nätverk var förutom den flata organisationen och satsningen på snabba kommunikationer att många av dem styrdes från Syd.

Ett ännu tidigare initiativ i delvis samma anda var den internationella kampanjen mot Coca-Colas antifackliga metoder, som startade 1977. Det byggde dock mer på befintliga och hierarkiska organisationer, som kyrkor, Amnesty och Internationella Livsmedelsarbetarfederationen, och blev egendomligt sterilt trots omedelbar framgång [18].

Av mycket större betydelse blev den internationella rörelsen mot periferiländernas skuldbörda. Den kan sägas ha inletts 1977 med en samtidig serie av vad som sedermera skulle kallas IMF-kravaller -- spontana massprotester mot nedskärningar bestämda av internationella finansorgan -- från Argentina och Peru över Mali och Etiopien till Pakistan [19]. 1984 bildades Third World Network, en typisk medelklass-NGO men också ett uttryck för ett generellt syd-intresse och med goda kontakter med olika underklassmobiliseringar i syd, och det blev snabbt ett etablerat språkrör i frågan.

Den rörelse TWN och senare det kyrkliga Jubilee 2000 gav stadga åt skulle bli en av huvudströmningarna inom dagens globala rättviserörelse. I centrumländerna skulle dess tema ta längre tid att etablera i folkrörelsemiljö. Nordiska fredsrörelsekretsar runt Kvinnor för fred gjorde ett misslyckat försök i samband med fredsrörelseuppsvinget på åttitalet (se kapitel 9). Det blev i stället den spanska miljörörelsen som utnyttjade samarbetet med den sydamerikanska indianrörelsen under femhundraårsminnet 1992 samt Bretton Woodsorganisationernas femtioårsfirande i Madrid två år senare till att organisera ett aktionsinriktat samarbete med spanska fackföreningar, europeiska miljöorganisationer och aktivistiska solidaritetsorganisationer på temat Det är nog. Genombrottet för denna rörelse kom 1998 då det kunde stoppa det s.k. MAI-avtalet, ett globalt handelsavtal som skulle ha gett rätt för företag att stämma stater vars lagstiftning inkräktade på framtida beräknade vinster, och samarbetsformerna skulle bli bestämmande för den europeiska rättviserörelsen. Även i detta fall var det ett samarbete mellan många olika grupper och organisationer, i stor utsträckning på Internet, som blev framgångsrikt.

Emellertid är den rörelse som har haft mest mobiliserande kraft under slutet av nittonhundratalet den globala småbonderörelsen [20].

Det sena nittonhundratalets bonderörelser utlöstes av sjuttitalets jordbrukskris som har beskrivits i kapitel 7. De organisatoriska impulserna kom från flera håll. Fyra mobiliseringar var särskilt viktiga.

En var de centralamerikanska böndernas mobilisering mot IMFs strukturanpassningsprogram på åttitalet. Fredlig organisering i Honduras, Costa Rica och Panama gjorde stort intryck mot bakgrund av inbördeskrig i grannländerna, och de nya organisationerna kunde utnyttja frikostiga biståndspengar till att organisera nätverk med bondeorganisationer i Centralamerika, USA och Europa. I samband med indianrörelsens uppsving runt 1990 bildades nya nätverk över Latinamerika -- i länder som Ecuador och Bolivia är småbonde och indian närmast synonymer.

En annan var ett antal nordamerikanska familjejordbrukarorganisationer som började organisera sig internationellt motstånd mot livsmedelsbolagen och 1983 samlade det Första Internationella Jordbrukskristoppmötet i Ottawa 1983. Sedermera fokuserades i delvis andra organisationer motståndet på NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet.

En tredje var det europeiska motståndet mot frihandel för jordbruksprodukter, inskriven i GATTs Uruguayrunda 1986. Det var denna mobilisering som var först med att organisera stora demonstrationer vid ett globalt handelstoppmöte, i Bryssel 1990. Ledande var de franska småböndernas starka organisation. Även denna mobilisering sökte kontakter globalt och fick ett globalt deltagande i sina demonstrationer.

En fjärde var Karnatakas bondeorganisations kampanj mot "intellektuella äganderätter", dvs mot patenträttigheter på utsäde, som yttrade sig både i förstörelse av livsmedelsföretags egendom och i en framgångsrik politisk debatt på global nivå.

Dessa mobiliseringar, och andra, fann i början av nittitalet en gemensam grund, tack vare washingtonsamförståndets kodifieringssträvanden i bolagsvänliga handelsfördrag, kanaliserade av WTO. År 1993 bildades Via Campesina som global småbrukarorganisation, uppbyggt på samma platta vis som IBFAN, samordnat från ett kontor i Tegucigalpa och med ett gemensamt program för bönder i centrum- och periferiländer. Ett femtital fackliga organistioner från Amerika, Europa och Sydasien deltar, med afrikanska organisationer anknutna på ett lösare vis. Lösare anknuten har också småbrukarrörelsen i Chiapas varit, även om den har bidragit med åtskilligt av det organiserande språket inom familjen.

Via Campesina har spelat framträdande roller både offentligt och bakom scenen i samband med alla stora toppmötesprotester därefter, och har också bidragit till att utforma det sydstaternas WTO-program som spräckte förslaget till global handelsöverenskommelse 2003. Ett fastare samarbete mellan Via Campesina och medelklassdominerade allmänningshävdande rörelser etablerades också under namnet Peoples' Global Action 1998, remarkabelt genom att uteslutande förlita sig till folkrörelseorganisering med uttalat uteslutande av NGOer, och den sortens samarbeten har fortsatt [21].

Allt talar för att småbondemobiliseringen kommer att fortsätta. Eftersom kapitalet så starkt har satsat på genetisk matmanipulering som en av grunderna för nästa högkonjunktur är böndernas mobilisering både känslig för världsmarknadssystemet och nödvändig för bönderna, ungefär som motsvarande hot mot Europas hantverkare i början av artonhundratalet gav upphov till arbetarrörelsetraditionen. Men kommer de att få någon hjälp?

Rörelser med andra fokus och identiteter har haft svårare att göra sig gällande på den globla arenan under perioden.

Mest påtagligt gäller detta arbetarrörelserna. I Nordamerika, Västeuropa och Japan har arbetarrörelser haft svårt att hävda sig sedan industrin började lokaliseras ut i stor skala i slutet av sjuttitalet. I de länder dit industrin har lokaliserats har arbetarrörelser blommat upp och ofta behållit sin styrka, men ännu har inte växande styrka i Syd kunnat kompensera för försvagningen i Nord.

Brasilianska och sydkoreanska arbetarrörelser må ha behållit sin militans från åttitalet, den sydafrikanska fackföreningscentralen må ha störtat regimen 1992 och infört majoritetsstyre, indiska arbetarstrejker må ha varit framgångsrika på att hindra privatiseringar, nordamerikanska fackföreningar må ha börjat organisera igen efter tjugo års sömn, och kinesiska arbetarrörelser må ockupera städer -- men sådana eventuella framgångar har inte kunnat översättas till global styrka på samma sätt som bonderörelsernas. Inte ens den globala de facto-masstrejkerna mot Bretton Woods-organisationerna i juni 2001 då mer än 50 miljoner deltog, uppfattades som en global händelse.

Det är lätt att skylla detta på organisatoriska brister -- att arbetarrörelseorganisationer i Nord sitter fast i nittonhundratalets tillfälligt effektiva regeringsmaktsstrategi, litar på regeringars välvilja och ser medlemsmobilisering mer som ett hot än ett löfte, och att Syds arbetarrörelser ännu inte har fått ett riktigt genomslag globalt, vare sig för sina breda underklassolidariska kampformer eller i arbetarrörelsens organisationer [22]. Säkert ligger det mycket i detta. Men som Beverly Silver har visat finns det också strukturella skäl till arbetarrörelsernas svaghet runt år 2000 [23].

Kapitalet har fyra olika sätt att bekämpa arbetarrörelser med: att flytta produktionen till nya ställen, att organisera om produktionen så att arbetarnas grepp om den försvagas, att flytta resurserna till nya produktionsgrenar, och att strunta i att producera över huvud taget och ägna sig åt spekulation. De tre förra lyckas arbetarna i regel finna på motdrag mot. När produktionen flyttar till nya ställen -- från USA till Västeuropa på femtitalet och från Västeuropa till Brasilien och Sydkorea på sjuttitalet -- kompenserar nya arbetarrörelser mer än väl för de gamlas försvagning. När produktionen organiseras om för att försvaga arbetarnas grepp om den -- löpande band på tio-tjugotalen för att knäcka hantverkarnas grepp och just-in-time på åttitalet för att knäcka löpandebandarbetarnas -- lär sig arbetarna snabbt att utnyttja de nya metodernas flaskhalsar och andra svagheter. Och när gamla branscher förfaller och nya uppstår flyttar arbetarnas mobiliseringar bara till de nya branscherna. Sådana flyttningar och nya mobiliseringstekniker kan ta tid att utveckla, och därför visar statistiken över arbetarrörelsemobiliseringar upp- och nedgångar över tiden.

Men om produktion generellt sett blir allt mindre viktig för kapitalackumulationen till förmån för spekulation och ocker förlorar arbetarrörelserna sitt grepp på ett mycket mer grundläggande plan. Och detta sker nu. Sådana växlingar mellan produktions- och spekulationsfaser är i och för sig periodiskt återkommande -- se Kapitel 2 -- men växlingarna tar lång tid. Dessutom förefaller växling från spekulation till produktion vara avhängig av att en ny hegemonimakt uppträder och administrerar en sådan -- vilket förefaller osannolikt idag. Detta skulle tyda på att arbetarrörelser över överskådlig tid blir mindre kraftfulla än de i regel varit under nittonhundratalet.

Dessutom förefaller det som om de växande branscherna idag, räknat både i kapitalinsats och antal anställda, inte överlag är lika lättorganiserade som nittonhundratalets löpandebandindustri för varaktiga konsumtionsvaror. Vissa, t.ex. transport, är det förvisso medan i andra, t.ex. fastighetsskötsel och utbildning, måste arbetarrörelser kompensera för bristande grepp över produktionsprocessen med bättre organisering i lokalsamhället och med politiska allianser, s.k. ’social movement unionism’ eller ’folkrörelsefack’ [24]. Och detta är inte lätt, åtminstone inte för de gamla industriländernas arbetarrörelser som sitter fast i en strikt funktionärsdriven försäkringsverksamhet. De militanta och framgångsrika arbetarrörelserna i Brasilien, Sydafrika och Sydkorea har vunnit sina framgångar genom att vara starka i det civila samhället; det har de inte minst varit tvungna till på grund av den höga frekvensen tillfällighetsarbeten och informella anställningar, och de har en del att lära ut [25].

Men det mesta talar ändå för att arbetarrörelsevärlden kommer att ta sig ur sin nuvarande djupa depression när Syds proletärer lärt sig hantera sin situation, beroende på den fackliga teknikens spridning, säger Silver. Inte minst för att kapitalets möjlighet att rädda sig med kapitalexport börjar närma sig sina bortre gränser. Även om inte styrkan blir lika stor som i systemcentrum under nittonhundratalet. Inte minst kommer tjugohundratalets kinesiska arbetarrörelsemobilisering att ge genljud över hela världen.

Men intressant är också att kvinno- och pariarörelser tycks tämligen frånvarande, trots att de inte har någon av arbetarrörelsernas begränsningar. Här kanske svagheten ligger i det dominerande förhållningssättet -- att fokus ligger på att markera identiteter och kräva särrättigheter snarare än att delta i formuleringen av gemensamma krav och utopier som avser alla. Det är slående att pariarörelser som inte lider av den begränsningen, som Ecuadors och Bolivias indianrörelser, inte har någon svårighet att delta i den pågående kraftsamlingen.

Samma gäller av allt att döma kvinnorörelserna. Även här tycks rörelserna i Syd vara mindre identitets- och kulturfixerade, mer i stånd att handla i samverkan och med utgångspunkt i ett intresse, mer närvarande, mer kraftfulla, se Kapitel 8. Ändå har Syds kvinnorörelser hittills haft svårt att ta den kamp om rörelsehegemonin globalt som jag har en känsla av skulle behövas för att kvinnorörelserna i nord ska kasta av sig sin övremedelklassdominans och bli effektiva [26].

Slutligen verkar det som om periferi/sydländerna börjar kunna samarbeta mot dominansförsök från nord. De spruckna förhandlingarna om utvidgad frihandel i Cancún 2003 var det första tillfälle de syd har agerat samfällt, på initiativ av Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika, och strävandena efter en gemensam politik bör fortsätta. Ingen kan säga om de blir framgångsrika, och givetvis var deras samarbete i hög grad inspirerat av tillfälliga eftergifter mot småbonderörelsen och medelklassmobiliseringarna runt Third World Network. Men mot bakgrund av systemperiferiernas tidigare konstanta splittring och kraftlöshet är det i alla fall värt att nämna.

Sammantaget betyder detta att det att folkrörelseuppsvinget under åren runt 2000 förmodligen kommer att befästas. Småbondemobiliseringarna kommer att fortsätta och troligen bli starkare. Arbetarrörelserna kommer troligen att hämta sig åtminstone delvis efter sin all-time-low runt 1995. Mobiliseringarna för allmänningar tenderar att få en bredare bas, inte bara i Syd. (Beträffande kvinnorörelsetendenser och -möjligheter saknas forskning såvitt jag vet.)

En gemensam folkrörelseidentitet börjar sakteliga växa fram. Den började formuleras i mitten av nittitalet genom gemensamma kampanjer, artikulerade på 'motmöten' i samband med staters och kapitalgruppers toppmöten, såkallade 'Peoples' Summits', och var riktad mot Washingtonsamförståndets destruktiva följder [27].

Initiativen kom från olika håll.

  • Kyrkor i Syd började, påverkade av IMF-upproren, rikta sig till kyrkor i Nord och kräva gemensamma kampanjer mot IMF:s destruktiva praxis och mot föreställningen om Syd som skuldsatt. Detta mynnade 1996 ut i kampanjen Jubilee 2000 för skuldavskrivning - men initiativet trubbades av att många deltagande nord-NGOer hoppade av kampanjen sedan nordregeringar lovat beakta frågan.

  • En annan mobilisering i samma syfte var den sydamerikanska indianrörelsens kampanj mot Columbus-firandet 1992, som också deltog i kampanjen mot IMF:s femtioårsjubileum två år senare i Spanien.

  • Via Campesina med anslutna småbondeorganisationer har mobiliserat mot Washingtonsamförståndets frihandelsdoktrin sedan sin skapelse 1992.

  • Syd-NGOer som TWN och Focus on the Global South började samarbeta med organisationer riktade mot det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA 1993, i form av International Forum on Globalization. Kampanjen mot MAI var dess första stora mobilisering, då också europeiska miljö- och solidaritetsrörelser drogs in. Manifestationerna i Seattle 1999 var nätverkets andra stora mobilisering då samarbetet med Via Campesina började på allvar, manifesterat i nätverket Our World Is Not For Sale.

  • Från zapatisternas stora möte i Lacandónskogen 1996 inspirerades aktivistnätverket Peoples' Global Action, som redan 1998 började samarbeta med Via Campesina om att arrangera massmöten.

  • Den organisatoriska ramen för hela rörelsen för global rättvisa, World Social Forum, var slutligen ett initiativ från kretsar närstående den brasilianska arbetarrörelsen och franska Attac. Initiativet föddes 1999 och genomfördes första gången två år senare. För första gången finns ett forum där folkrörelser kan kommunicera över nittonhundratalets stelnade sektorsgränser.

Samtidigt med den framväxande folkrörelsesamtidigheten försvagas den ledande hegemonimakten och en mer konfliktfylld värld växer fram -- samtidigt som alltså systements bortre gränser börjar nås.

Vad betyder detta för framtiden?

Det uppenbara svaret på den frågan är att det i fascinerande hög grad beror på oss själva. De objektiva förutsättningarna för verklig folkrörelsemakt kanske aldrig har varit så goda som nu -- systemkaos innebär att staters och kapitals strukturer splittras upp och mister sitt grepp, och det globala folkrörelsesamhället är i en fas av tillväxt och organisering som vi inte ser något slut på.

Men folkrörelsers framgång är verkligen i extremt hög grad beroende av strategival, skicklighet, tur och goda teorier, och det gäller ännu mer i den osäkra period av systemkaos som vi är på väg in i. Finns några svagheter därvidlag i den nu pågående folkrörelsemobiliseringen?

Det finns många bud om detta. Frederick Buttel och Kenneth Gould föreslår att svagheten är NGOernas resursmässiga övertag över mer folkliga rörelser och dessas inneboende tendens till lobbyism om småreformer [28]. Jai Sen och andra pekar på gryende försök av 'skuggrörelsen', i betydelsen halvhjärtat reformistiska partiers och NGOers, försök att kooptera rörelsen genom att skamstämpla alla som inte ställer upp på dess normer [29]. Immanuel Wallerstein pekar på svårigheten för de disparata rörelser som ryms inom rättviserörelsens etikett att samlas om något gemensamt projekt [30]. Walden Bello föreslår i en låt vara tidsbestämd artikel att ett problem är att skilda motkrafter mot den bolagsstyrda globaliseringen är så disparata att de inte ens erkänner varandras legitimitet [31]. Själv har jag pekat på rörelsernas egen brist på perspektiv och kanske till och med gemensam identitet som en svaghet, ovan. En vägledning kanske det kan vara att betrakta den globala rättviserörelsen i ljuset av Baders folkrörelsecykel, se Kapitel 1. Framstår då några avgörande trösklar som den kan ha svårt att ta sig över?

Steg 1, den utsugna, förtryckta eller diskriminerade kategorin erbjuder inga problem. Washingtonsamförståndets bolagsliberalism skärper klyftorna över hela världen. Jag har pekat på specifika konflikter -- uppkomsten av ett lönearbetarproletariat i stor skala i systemperiferin, hotet om förvandling av hittills autonoma småbönder till legoarbetare för livsmedelsindustrin, svårigheten för skuldsatta periferistater att upprätta kontrakt om integration med sina folkmajoriteter, och svårigheten för inte fullt så skuldsatta centrumstater att bibehålla sina kontrakt om integration med sina folkmajoriteter. Detta är ett viktigt skäl till att en rörelse alls har kunnat uppstå och växa så långt som den har gjort.

Steg 2, den utsugna, förtryckta eller diskriminerade kategorins utveckling av en gemensam habitus, förefaller vara helt omöjligt. Det finns alldeles för många kategorier. De Sociala Forumens grundidé, att inte upprätta någon gemensam strategi, är en form av erkännande av denna omöjlighet. Det finns förvisso exempel på rörelseallianser som har kunnat uträtta stora saker under erkännande av inbördes olikheter, t.ex. CONAIE i Ecuador, men för den globala rättviserörelsen är olikheterna ännu mycket större mellan exempelvis indiska småbönder och nordamerikanska medelklassungdomar. Det kanske är rimligare att tala om folkrörelsesamtidigheter av samma slag som den mellan rörelser för jordreform i Syd, arbetarrörelse i Västeuropa och ungdomsuppror i Nord mellan 1965 och 1973 -- vilket innebär att rörelser i systemcentrum måste bli bättre på att artikulera sina egna angelägenheter och problem för att spela med, istället för att bara fokusera på Syds. Och detta innebär mer av intressepolitik, mindre av samvetspolitik.

Steg 3, habitus fixering i en gemensam identitet, och steg 4, utveckling av ett gemensamt intresse är förstås också lika omöjligt eftersom kategoriers intressen kan formeras på så olika sätt och ofta kan komma i konflikt inbördes. De som har små privilegier -- dit hör t.ex. majoriteten av de direkta producenterna i Nord -- kan alliera sig uppåt och slå nedåt för att skydda sina små privilegier. Eller de kan alliera sig nedåt och slå uppåt för att avskaffa de stora privilegierna och vinna världen. Vilketdera de väljer beror förmodligen främst på vad som kan anses mest framkomligt från fall till fall. Och vilketdera de väljer påverkar folkrörelsesamtidighetens styrka och riktning.

Steg 5, utvecklande av ett gemensamt språk, har synbarligen ändå kommit en bra bit på väg. Bretton Woods-institutionerna, USAs och EUs regeringar samt några mycket synliga transnationella bolag har tjänstvilligt erbjudit en gemensam fiende och till yttermera visso presenterat ett självklart gemensamt hjärnspöke, bolagsliberalismen. Därmed inte sagt att alternativet till detta är självklart. Artonhundratalets imperiemakters bolagsliberalism provocerade inte ett motspråk utan många, och bönders och arbetares oförmåga att förstå varandra gjorde det möjligt för överklasserna att överleva som överklasser. Även idag ser vi flera motspråk -- fundamentalistisk religion, inkrökt grupphävdande eller nationalism, rättviserörelsens olikhetsbejakande jämlikhetsideologi -- och liksom på artonhundratalet systemförespråkarna kunde spela ut sina motståndare mot varandra kommer det att vara möjligt idag också. Delvis kommer otvivelaktigt folkrörelsernas framgång i detta avseende att bero på om de kan finna ett mindre neurotiskt förhållningssätt till den s.k. 'moderniteten' än vad arton- och nittonhundratalets förmådde, dvs hitta samarbeten grundade på intresse mellan rörelser som använder gamla språk och rörelser som använder nya och undvika att göra språkolikheten till huvudsak.

Steg 6, utvecklande av gemensamma organisationer, fortskrider ojämnt. Den fackliga organiseringen i Syd har kommit långt vad gäller småbönderna och något mindre långt beträffande lönearbetarna. Men sämst organiserade är både direkta producenter och breda allmänningshävdande rörelser i Nord. Vissa skribenter, t.ex. Alberto Melucci, tycks se det som ofrånkomligt och t.o.m. positivt att dagens folkrörelser bara förmår skapa habitusar och identiteter men inte organisationer [32], men bara små mobiliseringar kan överleva på det sättet, och bara under kort tid. Folkrörelser behöver institutioner för att poola resurser, underlätta kommunikationen mellan alla deltagare, genomföra effektiva aktionsplaneringar, bära upp en närvaro mellan mobiliseringarna och hävda äganderätten till segrarna. Även om dessa institutioner senare erbjuder andra problem.

Steg 7, resursmobiliering, och steg 8, handling, har vi sett exempel på i Seattle och Cancún. Långt ifrån att vara 'aktionsturism' som vissa mediekommentatorer har kallat det för var manifestationerna där toppen av ett isberg av lokala mobiliseringar, främst inom småbonderörelserna. Men, som många har påpekat, en framgångsrik rörelse för en annan "möjlig värld" (för att använda de sociala forumens slagord) kan inte nöja sig med att punktmarkera mot internationella konferenser. De måste bli mycket bättre på att skapa kulturer av intressekamp, gärna globala. Ungefär som nittonhundratalets arbetarrörelser byggdes upp runt strejken och nittonhundratalets nationella rörelser byggdes upp runt bojkotten. Att enbart förlita sig till Tillys offentliga uppvisningar av respektabilitet, enighet, massa och engagemang är inte tillräckligt i en värld där härskarna känner sig allt mindre bundna av folkmajoritetens vilja.

Man skulle kunna sammanfatta de problem dagens rörelseallians mot washingtonsamförstånd och bolagsmakt måste lösa så här:

  • Folkrörelser i systemcentrum måste bli bättre på att gruppera och artikulera sig utifrån intressen,

  • Folkrörelser generellt måste bli bättre på att samarbeta utifrån intresse och göra olikheter i språk till en bisak som kan lösas senare, exempelvis när gemensamma erfarenheter kan göra ett gemensamt språkuppbygge möjligt,

  • Folkrörelser generellt måste bygga upp en kultur av intressekamp lokalt och globalt som kan bli ett mönster för nya rörelser att ansluta sig till.

I hur hög grad det är möjligt är inte lätt att förutse. Mycket av ovanstående kan snabbt ändras och göra hela detta avsnitt inaktuellt som annat än en illustration. Folkrörelser är som vädret. Små mobiliseringar för små mål kan leda till stora förändringar inom hela systemet om de blir framgångsrika. Många skenbart små händelser i folkrörelsehistorien har blivit mytiska, just på grund av detta. Bronsgjutarstrejken i Paris 1867, majssådden i Anenecuilco 1910, bröddemonstrationen i Petrograd 1917, saltmarschen på den indiska västkusten 1930, Mrs Parks vägran att lämna ett bussäte i Montgomery 1955 -- alla kan beskrivas som katalysatorer, som små händelser som ger uttryck åt länge närda behov hos stora folkkategorier och ett mönster för fortsatt handling som snabbt gör tidigare mönster för såväl underordning som mobilisering omoderna.

 

Sammanfattning: Hur blir folkrörelser effektiva?

Kan man utifrån den här historiken påstå något generellt om folkrörelser? Veit Michael Bader ansåg att folkrörelseteorier är omöjliga, bortsett från triviala sådana, på grund av folkrörelsers kaotiska karaktär. Sedan gick han snabbt vidare och formulerade ett antal [33].

Bader var i första hand intresserad av folkrörelser som ett socialt fenomen. Mitt intresse för folkrörelser är mer pragmatiskt: hur ska vi som utsugna, förtryckta och diskriminerade människor, dvs som människor i den ogynnade änden av en ojämlikhetsrelation, bäst använda folkrörelsemekanismen som ett sätt att hävda oss, utan att det kostar orimligt mycket? Utan att våra strävanden havererar och skapar underlag för nya ojämlikhetsrelationer eller (ännu värre) lämnar de gamla stärkta? Och helst också att vi vinner något på vägen?

Hur blir folkrörelser effektiva?

Oftast har sådana frågor, historiskt sett, besvarats utifrån 'ideologier', dvs utifrån språk som har skapats i en speciell situation men med tiden stelnat till eviga sanningar, inte sällan i helt nya situationer. Det är det vanligaste sättet att hantera frågor på den tredje problemnivån, den totala röra där allt beror av allting annat [34].

För att göra om problemet till ett på den andra problemnivån, där det finns rationella svar 'beroende på' skulle man egentligen behöva jämföra många folkrörelser/mobiliseringar med varandra systematiskt, undersöka möjliga orsaker till varför det gick som det gick, och försöka hitta mönster. Det ligger helt utanför ramen för den här boken, och det har aldrig gjorts [35].

En lättare (och otillförlitligare) metod vore att göra ungefär som när jag försöker bedöma möjligheterna för den 'globala rättviserörelsen' på förra sidan -- gå igenom Baders folkrörelsecykel, peka på de tillfällen en rörelse måste göra ett val, och om möjligt ge några ledtrådar för vilka kriterier valet borde uppfylla för att vara 'rätt'. Eftersom alla folkrörelser har det gemensamt att de är mobiliseringar av människor i den ogynnade änden av en ojämlikhetsrelation i syfte att hävda sig och sina spontana livsyttringar borde det också finnas vissa gemensamma kriterier för framgång (låt vara att det gemensamma inte kan drivas hur långt som helst).

Det första som händer då en kategori har utformat en habitus som särskiljer den nog för att den ska börja reflektera på sin situation är att den utformar en identitet. Och här finns den första snubbeltråden: vilken identitet är relevant? Eller mest relevant? Ibland kan identiteten tvinga sig på, som under apartheidtiden i Sydafrika, men ofta finns det vissa valmöjligheter, och valet kan spela roll. I kapitel 5 har jag hävdat att arbetare i Europa under artonhundratalet medvetet tycks ha distanserat sig från bondemajoriteten och fått ta mycket stryk för detta, och i kapitel 8 har jag kastat fram farhågor över att olika pariakategorier ofta definierar sig så snävt att de mest hamnar i krig mot varandra. Å andra sidan definierade sig de indier som tog upp kampen för allmänningar i Durbans kåksäter som "the poors" för att appellera till andra fattiga i andra kåkstäder, och i Ecuador välkomnas man som 'indian' bara man inte tillhör städernas koloniala övre medelklass. Bredast möjliga relevanta identitet kan vara en rimlig tumregel att gå efter om man har mäktiga motståndare. Syds arbetarrörelse gör rätt när den inte bara organiserar lönearbetare utan alla arbetande, och dessutom deras lokalsamhällen. USAs ungdomar gjorde fel när de försökte göra 'motkulturen' till enande tema för vietnamkrigsmotståndet.

Nästa snubbeltråd uppträder när man ska urskilja vilket intresse kategorin har. Vem ska man slå mot, och vad ska man kräva? Består intresset i att få eller behålla ett privilegium, eller i att avskaffa alla privilegier? Är bara långsiktiga intressen värda något eller är de kortsiktiga lika viktiga? Har Karnatakas bönder rätt som säger att det är livsmedelsbolagens patent som hotar jordbruket, eller har Maharashtras bönder rätt som säger att de hotas av statens diskriminering av landsbygden? Ja, givetvis måste syftet med en folkrörelse vara dess egen sak. Men vissa syften är rationellare än andra, även om det inte alltid är självklart när man formulerar sig. Ett kriterium kan återigen vara den bredast möjliga relevanta identiteten -- intressen som snävar in denna måste åtminstone ha mycket starka skäl för sig för att inte vara fel. Intressen av nimby-typ -- "not in my backyard" -- eller som kräver privilegier snävar in identiteten och är därför troligen fel.

Hand i hand med detta, om det än tar lite längre tid, måste den gryende rörelsen utveckla ett språk eller en ideologi. Det är nödvändigt, om inte annat för att frigöra sig från det språk motparten försöker pracka på en. Men ideologier är tveeggade verktyg med stor förmåga att ta kommandot över hantverkaren, tvinga honom till ineffektiva handlingar, skapa konflikter med naturliga allierade och kooption med naturliga fiender. Hur bör en ideologi se ut för att minimera riskerna?

Några bombsäkra ideologier finns knappast. Vilka formuleringar som helst kan förvandlas till sin motsats; till och med ideologier om alla människors jämlikhet kan användas för att legitimera privilegier. Kriteriet är snarare hur man använder ideologier. Så länge man håller isär identitet och ideologi, låter sociala tillhörigheten vara grund för identiteten, 'vi', och ideologins roll blir att vara språket för handling kan det inte bli alltför fel. Då finns det alltid möjligheter att utforma nya språk när de gamla blir kontraproduktiva, en möjlighet som saknas om identiteten blivit ideologisk ("vi muslimer", "vi inom vänstern") [36].

En annan snubbeltråd uppträder när man utformar en organisering. I en organisering finns alltid såväl funktionärer som sympatisörer och allting däremellan. Men funktionärer har, oavsett om de är avlönade eller ej, delvis andra intressen än basen (lön, erkännande, kanske makt) och har dessutom större möjligheter att utforma rörelsens praktik än vad vanliga medlemmar och sympatisörer har. Detta har historiskt sett tenderat att leda till att fotfolkets intresse försvinner och folkrörelsen dör.

Många modeller för att hantera denna konflikt har försökts och misslyckats och det är möjligt att den är olöslig. Bader föreslår ett sätt att minimera skadan, som han kallar "komplex rörelsedemokrati": största möjliga resurser på att alla får ta ställning i huvudfrågorna medan bisakerna kan skötas med kreativ spontanitet. Vilka som är huvudfrågor säger inte Bader; ett kriterium kan vara att att sådant är viktigt som handlar om basens eller lekmännens möjligheter att få hegemoni över politiken, eftersom detta är folkrörelsers kärna. Att organisera Nords miljörörelse i partier och NGOer var tydligt fel enligt detta synsätt, medan det var rätt att organisera den systemkritiska ungdomskulturen i Italien på åttitalet i form av lokala kulturcentra.

Att mobilisera resurser inom rörelsen bör inte vara något problem, om man håller identiteten rimligt vid, vädjar till olika fraktioner och målgrupper genom att tillämpa kreativ oenighet och håller fotfolkets entusiasm vid liv genom att lägga sig vinn om dess hegemoniintressen.

När rörelsen börjar utforma relationer till omvärlden uppträder snabbt ytterligare snubbeltrådar. Hur undgår man att snärjas av skuggrörelser och förmedlingsorgan? Av tillfälliga allierade? Det förra är lätt, de är mer beroende av en än man själv är av dem, och därför i strategiskt underläge och kan behandlas snävt. Det andra är svårare, där är man själv beroende; avskräckande exempel kan vara de koloniala arbetarrörelserna som kunde ha lysande framgångar när självständighetsrörelserna stödde dem men var helt utelämnade åt repression när självständighetsrörelsernas ledande grupperingar kände sig hotade av underklassens uppkäftighet. Ett kriterium för bedömning av alliansers värde kan vara vad man ska ha dem till: är man stark nog att klara sig utan dem kan de vara av värde, annars är de en risk eller en chansning.

Handling har historiskt sett varit närmast ritualiserad -- en repertoar har etablerats, utan tvivel för att den har visat sig framkomlig, och konkurrerande handlingsmönster, exempelvis föråldrade repertoarer, har snabbt rensats ut från programmet. Men för närvarande finns ingen oomtvistad repertoar vilket skapar en viss osäkerhet i folkrörelserna, åtminstone i systemcentrum. Osäkerheten gäller bland annat sådant som rimlig konfliktnivå. Ibland kan det gå så långt som till att frågan om "dialog med makten" eller "konfrontation med makten" blir föremål för hätska kontroverser, som i nittitalets europeiska allmänningsrörelser.

Tjugohundratalets etablerade handlingsrepertoar kan jag inte förutse, men återigen kan det vara belysande att hänvisa till kriterierna. Med bredast möjliga relevanta identitet och beslut om fundamentaliteter inom rörelsens bas förskjuts åtminstone fokus från förhållandet till makten till vad som händer inom den kategori som rörelsen representerar. Konfrontationer och dialoger kan hänvisas till sin rätta plats som pragmatiska verktyg och huvudintresset kan ägnas att upprätthålla mobiliseringarna inom konfliktkategorin och dess självförståelse som handlande subjekt.

Det kan räcka som exempel. Jag har inga förhoppningar om att ha uttömt de möjliga kriterierna; jag är inte ens säker på att förslagen ovan är rätt. Men det är åtminstone ett sätt att ställa frågor som inte utgår från ideologier om vad som borde vara rätt. En mer pragmatisk diskussion om lämpliga medel att uppnå rimliga mål skulle antagligen vara välgörande för det tidiga tjugohundratalets folkrörelsescen.

Kan den här boken bidra till att detta görs, och till att målen sätts högt, så är den värd att ha skrivit.

 

Noter

1. Veit Michael Bader: Kollektives Handeln, Leske + Budrich 1991.

2. Dateringen av folkrörelseuppsvingen ges av André G Frank & Marta Fuentes: Civil democracy; social movements in recent world history, i Samir Amin et al: Transforming the revolution, Monthly Review Press 1990.

3. Sidney Tarrow: Power in movement, Cambridge University Press 1994; Charles Tilly: Social movements 1768-2004, Paradigm Publishers 2004. Tilly menar, utan att särskilt säga varför, att begreppet folkrörelse eller 'social movement' bara kan användas om denna nya form av repertoar som vädjar till överheten å allmänhetens vägnar.

4. Gesällskap och underklassorganisering beskrivs t.ex. i Charles, Louise & Richard Tilly: The rebelliuos century, Harvard University Press. De radikala rörelserna och deras likhet med dagens rörelser, beskrivs av Craig Calhoun: "New social movements" of the early nineteenth century, i Social Science History 17, 1993. Medelklassorganiseringen beskrivs av W. H. van der Linden: The international peace movement 1815-1874, Tilleul 1986.

5. Har påpekats exempelvis av Charles Tilly: Capital, coercion and European states 992-1992, Blackwell 1992.

6. Förslaget om fyra modeller har lagts fram av Tord Björk: Folkrörelser ur ett tredje världen-perspektiv, KRUT 103/104, 2001. Han betonar likheten mellan den första, andra och fjärde modellen -- professionaliseringen -- medan den tredje framstår som unik.

7. Volker Bornschier: Changing income inequality in the second half of the 20th century; Preliminary findings and propositions for explanations; i Journal of World-System Research VIII.I, 2002.

8. Detta beskrivs mer ingående i Immanuel Wallerstein: Liberalismens död -- slutet på den rådande världsordningen, Vertigo 2001.

9. Om NGOernas framväxt och ofta destruktiva inverkan på folkrörelseklimatet kan man läsa i t.ex Michael Edwards & David Hulme (ed): NGOs, states and donors -- too close for comfort, Macmillan 1997; Terje Tvedt: Angels of mercy or development diplomats: NGOs and foreign aid, James Currey 1998; Ian Smillie: The alms bazaar: altruism under fire, Intermediate Technology Publications 1995; David Sogge (ed): Compassion and calculation: The business of foreign aid, Pluto Press 1996 eller William Robinson: Promoting polyarchy, Cambridge University Press 1996. Den sistnämnda handlar bland annat om hur stater främjar NGOer för att slippa konfronteras med autentiska folkrörelser. Alejandro Bendaña: Which way for NGOs?, Centro de Estudios Internationales, Managua, sammanfattar problemen: 1. Insnävning av perspektivet till små frågor i små områden; 2. Utsuddning av konflikter till förmån för 'management'; 3. Snuttifiering av problembeskrivningen; 4. Icke-representativitet och omöjlighet att ställa aktörer till svars för dem de säger sig arbeta för; 5. Överbetoning av teori på bekostnad av praktik; 6. Passivisering av majoriteten som lär sig lita på NGOer istället för att själva ta itu med sina problem.

10. Hanspeter Kriesi et.al: New social movements in Western Europe, University College of London Press 1994, beskriver hur rörelsevågor under åttitalet brutits av att delar av rörelsen koopterats in som lobbyister, varvid vissa av dem som opponerat mot denna självsnöpning tagit sin tillflykt till protesthandlingar som en stor majoritet av dem rörelsen appellerat till har sett som illegitima, vilket har knäckt rörelsen helt. Michel Wieviorka: The making of terrorism, University of Chicago Press 1993, beskriver "terrorismen" just som en steril reaktion mot opportunism hos delar av en folkrörelse.

11. André Gunder Frank & Marta Fuentes: Civil democracy: social movements in recent world history.

12. Några utdrag ur den diskussionen har publicerats i antologin Arbetslös? -- orsakerna och lösningarna, globalt och lokalt, Miljöförbundet Jordens Vänner 1997.

13. Diskussionen om detta tema är som bekant kopiös. Bland de böcker som har kommit ut kan man t.ex. hänvisa till Joseph Stiglitz: Globaliseringen och dess kritiker, Leopard 2003, eller ???

14. T.ex. Samir Amin: Maldevelopment -- anatomy of a global failure, Zed 1990.

15. Christopher Chase-Dunn: The world-system since 1950 -- what has really changed, i Charles Bergquist (ed): Labor in capitalist world-economy, Sage 1984

16. Terence Hopkins, Immanuel Wallerstein et al: The age of transition, Zed Books/Pluto Press 1996.

17. Detta bygger i stor utsträckning på Tord Björk: World Social Forum and popular movements confronting globalisation, 2003, opublicerat. Emellertid pekar Håkan Thörn även på antiapartheidrörelsens bidrag till uppbygget av en internationell folkrörelsestruktur åtminstone i Nord, se Håkan Thörn: Transnationella sociala rörelser och politikens globalisering, i Åsa Wettergren & Andrew Jamison (red): Sociala rörelser, politik och kultur, Studentlitteratur 2006.

18. Peter Waterman: Globalization, social movements and the new internationalisms, Continuum 1998.

19. John Walton & David Seddon: Free markets & food riots; the politics of global adjustment, Blackwell1994. På svenska finns Autonomie 10/1982, utgiven under namnet Antiimperialism inför 90-talet av Miljöförbundet ca 1987. Begreppet IMF-kravaller lanserades i bredare kretsar av Joseph Stiglitz, se intervjun gjord av Greg Palast: IMF's four steps to damnation, Guardian 29.4.2001.

20. Marc Edelman: Transnational peasant and farmer movements and networks, ur Global Civil Society: Yearbook 2003; Annette Aurélie Desmarais: La Vía Campesina, Pluto Press 2007.

21. Peoples' Global Action beskrivs exempelvis av Paul Routledge: Converge of Commons: Process geographies of Peoples' Global Action, The Commoner 8.

22. Detta är bedömningen hos t.ex. Peter Waterman: Globalization, social movements and the new internationalisms, Continuum 1998, eller Asbjørn Wahl: Dags att skifta spår -- bryt den fackliga byråkratins nederlagslinje, införd i Clarté 3/2000.

23. Beverly Silver: Forces of labor -- Workers' movements and globalization since 1870, Cambridge University Press 2003.

24. Sydfacken har tagit fasta på detta och är i hög grad generella klassorganiseringar i lokalsamhället. Intressant är att också den nya fackliga organiseringsvågen i USA följer samma väg -- se t.ex. Kim Moody: Workers in a lean world: unions in the international economy, Verso 1997 eller Labornotes.

25. Ashwin Desai: We are the poors; community struggles in post-apartheid South Africa, Monthly Review Press 2002, berättar om en facklig strid med Sydafrikas största oljebolag som vanns på grund av stark lokalsamhällesorganisering och trots svag organisering på arbetsplatsen.

26. Några exempel på tillkortakommanden ges av Peter Waterman: Globalization, social movements and the new internationalisms, Continuum 1998.

27. Den bästa beskrivningen av dessa samväxande nätverk är Ruth Reitan: Global activism, Routledge 2007.

28. Frederick Buttel & Kenneth Gould: Global social movements at the crossroads, i JWSR X:1, 2004.

29. Jai Sen: A tale of two charters, på Choikes webbsida, eller The World Social Forum and the struggle against 'globalisation', Aspects of Indian Economy 35. De påtalar till exempel att PGA i praktiken kastats ut från de sociala forumen för att zapatisterna inte "tar avstånd från våld" -- medan reformistiska politiker tillåts närvara fast de accepterar att stater har arméer.

30. Immanuel Wallerstein: När Davos blev Anti-Porto Alegre, i Jens Ergon (red): Rörelsernas tid -- från proteststorm till globalt alternativ, Atlas 2003.

31. Walden Bello: Falluja and the forging of the new Iraq, 2004. De som har så stora kommunikationsproblem är förstås 'progressisterna' runt World Social Forum och nationalister/islamister.

32.Alberto Melucci: Nomader i nuet, Daidalos 1992.

33. Veit Michael Bader: Kollektives Handlung, Leske & Budrich 1992. Teorierna finns relaterade i den här bokens Kapitel 1.

34. Som påpekas av Russell Ackoff finns det tre problemnivåer: 1. Gåtan, den väldefinierade frågan som det finns ett enda svar på, 2. Problemet, den väldefinierade frågan som det finns många svar på, 'beroende på', och 3. Den totala röran där inget är väldefinierat eller välformulerat. I princip är det alltid möjligt att göra om ett problem av den tredje nivån till ett problem av den andra. Se t.ex Tom Ritchey: Morphological analysis, a general method for non-quantified modelling, IT-kommissionen: Regulation management -- new tools for the process of lawmaking, Seminar, 25 October 2001.

35. Ett första steg har tagits av Doug McAdam, Sidney Tarrow & Charles Tilly: Dynamics of contention, Cambridge University Press 2001, som jämför olika mobiliseringar parvis för att upptäcka vilka mekanismer som verkar. Säkert kan man komma längre på den vägen om man utgår från folkrörelseaktivas kunskapsbehov snarare än de akademiska traditioner som är McAdams, Tarrows och Tillys utgångspunkt. De utgår t.ex. från att alla konflikter är samma sak och att eliters interna bråk är samma sak som det motstånd mot ojämlikheter som är folkrörelsers bas vilket gör slutsatserna lite schematiska.

36. En förutseende folkrörelse håller sig med konkurrerande språk i dialog -- konstruktiv oenighet eller oavslutade ideologier (Thomas Mathiesen: Makt och motmakt, Korpen 1989). Oavslutat, eller ofullgånget, är det som håller på att bli till men ännu inte är så skarpt formulerat att det inte kan tolkas åt olika håll efter de praktiska behoven.

 

 
Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org