Folkrörelser och Protester

Världsmarknadssystemet är ett geografiskt ojämlikt system. Det strävar efter att organisera världen i centrum och periferier, där centrum har initiativet och periferierna antas passa upp på centrum.

Globalt organiseras mönstret genom varukedjor där centrumlänkarna monopoliserar viktiga kunskaper, resurser eller förmågor. Systemet upprättades successivt genom koloniala erövringar och upprätthålls idag av äganderätter, garanterade av ett globalt maktsystem där Världsbanken, Internationella Valutafonden, FNs säkerhetsråd och NATO är viktiga vapen. Hur systemet fungerar beskrivs i kapitel 2, Scenen: världen.

Stein Rokkan har pekat på de tre dimensioner av centrum-periferi-mönster som har betydelse för uppkomsten av periferiförsvar, eller nationella rörelser. Det finns enligt honom tre typer av transaktioner i samhället där centrum kontrollerar periferin till sin egen fördel och till periferins marginalisering:

ekonomiska, dvs kontroll av krediter, investeringar och transfereringar;
kulturella, dvs kontroll av koder, dvs normer, livsstilar, myter, symboler (t.ex. språk) och ritualer; och
politiska, dvs kontroll av vem som ska koopteras respektive stötas ut [1].

Dessa dimensioner gäller både globalt, regionalt och lokalt. Såväl globalt som regionalt och lokalt strävar olika geografiskt placerade maktblock att dominera över periferier.

Globalt består centrum av den finans/våldsallians som har beskrivits i kapitlet Scenen: Världen, dess utmanare och dess närmaste omgivning. Men hela systemet är dessutom en hierarki där mindre mäktiga finans/våldsallianser dominerar mindre periferier -- eller provinser som det brukar kallas på den nivån, medan centra brukar kallas huvudstadsregioner (på vissa håll är centrumfunktionerna uppdelade på flera städer men det har ingen betydelse här) [2].

Provinser kan enligt Rokkan vara av tre slag -- underutvecklade periferier som t.ex. Syditalien eller Bretagne (dit man antagligen också måste föra de globala periferierna, men dem lämnar Rokkan utanför), dvs områden vars roll är att förse centrum med billig arbetskraft och råvaror; överutvecklade periferier som har råkat få en stark ekonomi men saknar institutionell politisk makt att skydda den med som t.ex. Katalonien före 1980 och Slovenien före 1990; samt gränsperiferier, områden i gränslandet mitt emellan två starka centra som t.ex. Alsace eller Sydtyrolen vilka centrum inte riktigt litar på och därför svältföder och diskriminerar.

Nationella rörelser har under tidigare historiska system haft försvar av lokalsamhällesallianser mot utomstående imperier som tema. Sådana nationella rörelser har behandlats tidigare i den här boken -- i kapitlet om kristendomen, som ju hade judarnas försvar mot de assyriska och romerska imperierna bland sina rötter, i avsnittet om ming-revolutionen mot det mongoliska imperiet, och i hela kapitel 4 om lokalsamhällenas försvar mot världsmarknadssystemets framväxt. Sådana nationella rörelser till lokalsamhällenas försvar fortsätter att växa även under världsmarknadssystemet, då de i allt högre grad stärker sina regionala solidariteter för att få kraft att hantera systemet.

Men världsmarknadssystemets nationella rörelser föds därtill också av systemet självt, som försvar för territorier som hotas av underordning i en centrum-periferi-relation inom världsmarknadssystemets ram. Världsmarknadssystemets historia myllrar därför av nationella rörelser, och de blir bara vanligare ju längre tiden går. Ty systemet skapar oupphörligt centra och periferier.

Nationella rörelser består av grupperingar i periferier som strävar efter att försvara det perifera territoriet mot den marginalisering och de blockeringar av en rimlig utveckling som centrums intrång och maktutövning orsakar. Målet för en nationell rörelse kan vara mer eller mindre långtgående -- få bort den kulturella stigmatisering som centrums normkontroll utsätter periferin för, ställa krav på resurser på centrum som kompensation för dess skatter och plundring, och att vinna mer eller mindre långtgående lokalt och regionalt självstyre undan centrums kontroll. Eftersom staten i världsmarknadssystemets värld är den enda aktör som har 'rätt' att försvara ett regionalt intresse är en 'egen suverän stat' det rimligaste målet för varje nationell rörelse som anser sig ha kraft att uppnå detta.

Som vi ska se har dock en egen stat dock inte alltid varit det självklara målet, och kanske håller också traditionen av egna stater på att ta slut nu runt sekelskiftet 2000, i ljuset av staters allt större handlingsförlamning.

Enheten för en nationella rörelse är det perifera territoriet. Men för att mobilisera alla invånare i territoriet är det nödvändigt att organisera dem som kollektiv. Det är nödvändigt att skapa en identitet som är gemensam för alla invånare och som kan överrösta andra identiteter som t.ex. klasstillhörighet och lokala tillhörigheter.

I de globala periferierna är detta lätt. Där upprätthöll under kolonialtiden kolonisatörerna själva en kastliknande uppdelning mellan sig själva och de koloniserade, bredvid vilken skillnader mellan de koloniserades alla olika identiteter framstod som oväsentliga. Dagens tredje-världen-nationalister kan lätt bygga vidare på den uppdelningen.

I de regionala periferierna är identiteterna ofta mer tvetydiga och krävs det ofta en strategi för att etablera den identitet som klyver på det effektivaste sättet. I många perifera territorier kan språket vara identitetsskapande; det blev av skilda skäl det typiska för de östeuropeiska nationella rörelserna under artonhundratalet och traditionen från dem är fortfarande stark. I andra fungerar inte detta -- exempelvis lyfter de skotska nationalisterna istället fram den gemensamma ekonomiska exploateringen från London och de gemensamma historiska skotska institutionerna, eftersom det finns två språk i Skottland. Andra rörelser kan poängtera folkliga traditioner eller legala sedvänjor av samma skäl. För ytterligare andra är religionen det effektivaste kittet -- katolicismen på Irland, shi'a-islam i Iran, hinduismen på norra Sri Lanka. Ofta är det svårt att hitta enkla sådana identitetsskapande egenskaper med någon känslomässig appell, och de nationella rörelsernas historia är full av exempel på hur tillfälligt effektiva kompromisser som snickrats ihop under kampens gång har blivit bittra konfliktämnen inom territoriet sedan rörelsen vunnit. Den periferiserade sociala kategorierna skapar ett språk, en nationell ideologi, som efterhand får ett eget liv till men för de sociala kategoriernas egna identiteter.

Territoriell självhävdelse och territoriellt självstyre kan vara mer eller mindre viktigt för olika aktörer, olika klasser eller grupper inom territoriet. Det kan också vara mer eller mindre lätt för olika klasser eller grupper att handla. I den följande genomgången ska jag visa hur syften, medel och resultat har varierat beroende på vem som har dominerat inom rörelsen.

Systematiska beskrivningar av nationella rörelser som fenomen är oerhört få, och enligt min mening felfokuserade. De flesta böcker som har kommit ut under de senaste femton åren av uppblossande intresse sätter de nationalistiska ideologierna i centrum och visar ganska lite intresse för de rörelser som försöker använda dem och för deras skäl, syften och aktionsformer. De blandar därför också lätt samman nationella rörelser med stater som också använder nationella strategier för att främja statsintresset [3]. Det här kapitlet bygger därför på litteratur om varje nationell rörelse för sig, som det till all lycka finns gott om. Nackdelen med detta är att berättelsen riskerar att bli osammanhängande. Men det är inte så mycket att göra åt; det är hela forskningen om nationella rörelser som inte hänger samman och det är något jag bara kan spegla.

Kreolrevolutionerna

Det nationella temat uppfanns av de s.k. kreolrevolutionerna -- rörelsen bland europeiska bosättare i Amerika för att hävda sina intressen gentemot kolonialmakterna som resulterade i de amerikanska staternas självständighet mellan 1776 och 1826. De kan ses som exempel på hur olika resultatet kan bli beroende på vilka som bär upp rörelsen. I Nordamerika bars den upp av bönder, hantverkare, utbildad medelklass och kapitalister gemensamt och resulterade under några generationer i det kanske jämlikaste samhälle som har funnits inom världsmarknadssystemet, åtminstone i nord och nordväst. I Latinamerika bars den, med få undantag, upp av lokala exportkapitalister och resulterade i att förtrycket av de direkta producenterna blev värre än någonsin.

I ingetdera fallet var aktörerna från början intresserade av oberoendet som sådant. De försvarade lokala intressen mot nya intrång från centrum, och självständighet framstod först efterhand som ett rimligt mål.

De nordamerikanska koloniernas lagstadgade roll var att förse centrum med råvaror som timmer, fisk och tobak. De flesta kolonister var självhushållsbönder som emigrerat från det jordfattiga Västeuropa. Många hade sitt ursprung i puritanska församlingar med stark sammanhållning, och både bönder och stadsbor hade stor erfarenhet av försvar för sina lokalsamhällen. Statens representanter var också få och svaga och avskräckte knappast från att jaga bort skattmasar och tullare [4].

Trots att den engelska politiken gentemot kolonierna byggde på att dessa syftade till att göra England rikt stöttes bosättarna inte bort; även de -- eller i alla fall de tongivande bland dem -- hade vissa fördelar av England som skyddad exportmarknad och billiga engelska varor, och hur som helst kunde de försvara sig mot statens teoretiska anspråk. Det var först på 1760-talet, när den engelska regeringen i rationalistisk iver försökte täppa till alla möjligheter att dra sig undan beskattning, som konflikten blev akut.

Den blivande nationella rörelsen organiserade sig som en samordning av lokala motstånd mot en ny stämpelavgift på juridiska handlingar. Avgiften, och tvånget att registrera, sågs som ett angrepp på den lokala självbestämmanderätten och blev ett fokus för motstånd både mot brittiska staten och mot myndigheter i allmänhet. Det välbeställda borgerskapet, som inte bara fruktade fjärrstyre från London utan också bönders och hantverkares självverksamhet, skyndade sig att sätta sig i spetsen för rörelsen, som de kallade Sons of Liberty och som organiserades som lokala korresponderande föreningar. Med 'liberty' menade de inte frihet från England utan bara frihet från statligt intrång i lokalsamhället.

Medan bönderna lokalt jagade bort regeringens utsända representanter ivrade Sons of Liberty för fredliga medel som petitioner, stärkta med bojkotter mot engelska varor, och ingrep kraftfullt mot alla försök till våld mot myndigheter. Bojkotterna drev snart de engelska köpmännen till att kräva hos parlamentet att stämpelavgifterna skulle avskaffas, vilket de gjorde. Istället ökade regeringen tullsatserna.

Två faktorer bidrog till att förvandla striden om en sakfråga till att hela det engelska överväldet ifrågasattes: den engelska överklassregimens godtyckliga framfart mot den demokratiska oppositionen i England, och den arroganta och prestigebundna strävan att lära amerikanerna läxor som man inte hade kraft att driva igenom. När de flesta av tullarna avskaffades ansåg koloniernas köpmän att de kostsamma bojkotterna borde avvecklas, men bönder och hantverkare drev rörelsen vidare styrkta av känslan att försvara sig mot en frihetsfientlig överklassregim.

Sons of Liberty, som hade upplösts under livligt lovprisande av den gode engelske kungen, uppstod därför på nytt och organiserade nya bojkotter. Bojkottkommittéer organiserades i städerna under medverkan av så många organisationer som möjligt, och i vissa städer som New York och Boston var dessa kommittéer så starka att de utövade den verkliga lokala makten. Efterhand som rörelsen växte blev det lägre borgerskapet ledande.

Framför allt var det två lokala aktioner, och engelsmännens överdrivna reaktioner på dem, som provocerade amerikanerna att sätta oberoende som mål.

Den första var när invånarna i Providence kapade en tullbåt och myndigheterna försökte hänga de skyldiga för högförräderi utan att lyckas.

Den andra var när en grupp unga Bostonbor kapade ett fartyg och kastade lasten i sjön och myndigheterna som straff stängde Massachusetts landsting utan att kunna hindra det från att ändå mötas.

Ännu 1775 var perspektivet för de flesta politiskt aktiva amerikaner en gemensam folklig rörelse i England och Amerika mot den allt auktoritärare regimen. Men i England förblev en sådan rörelse svag, och det stod snart klart för amerikanerna att de måste kämpa ensamma. Först 1776 blev oberoende det rimliga målet.

Kriget som följde började som ett krig mot engelska soldater som skulle upprätthålla tullar och skatter. De som tog den största bördan var bönderna, som kämpade som frivilliga i de förenade amerikanska landstingens armé. Därför var det rimligt att det självständiga Nordamerika tillgodosåg böndernas krav: styckning av storgodsen -- naturligtvis med undantag för sådana som tillhörde folk ur självständighetspartiet -- lokalt självstyre och billiga krediter. Den amerikanska statsmakten gjordes svag; bönderna var inte mer angelägna att avstå sin lokala självbestämmanderätt åt en amerikansk regering än åt en engelsk.

Men bara efter ett tiotal år kunde plantageägare och köpmän ta tillbaka initiativet. Bakgrunden var en strid om de billiga krediterna.

Efter kriget rådde depression och många bönder hamnade i skuld till köpmän; marknadsrelationer är inte särskilt lätta att genomskåda för självhushållsbönder. Men bönderna hade inte gått i krig för att köpmän skulle ta över deras jord; de ockuperade tingshus och brände skuldebrev, de befriade med våld skuldsatta ur gäldfängelser och vägrade betala [5].

Inför detta hot mot äganderätten lyckades köpmän och plantageägare mobilisera städernas marknadsberoende hantverkare bakom sig, krossa den lokala självstyrelsen och flytta makten uppåt, till en union med stark regeringsmakt, armé och beskattningsrätt. Med denna union kunde bönderna slås ner och köpmännens rätt hävdas [6].

Trots eftergiften till handelsintressena lyckades ändå bönderna bevara mycket av folkmakten i Amerika och under hundra år vara en inspiration för folkliga initiativ i resten av världen -- även om det mesta av folkmakten gick under i inbördeskriget på 1860-talet. 1831 använde Alexis de Tocqueville USA som modell för det demokratiska samhället och beskrev bl.a. hur uppgifter som i andra länder utfördes av staten eller av enskilda notabiliteter i USA utfördes av ett demokratiskt civilt samhälle [7]. I synnerhet i västern, på avstånd från atlantstädernas köpmannaaristokrati och söderns slavplantager, hade bönderna någorlunda frihet att utveckla sitt lokala självstyre och därmed också garantera en viss folklig hegemoni i hela den amerikanska kulturen.

Den amerikanska nationella rörelsen började som en demokratirörelse. Nästa nationella rörelse, den på Haiti, började som ett slavuppror, se kapitel 4 [8].

Detta hade ingen avsikt att söka självständighet från Frankrike. Tvärtom, länge såg de upproriska den revolutionära franska regeringen som en allierad mot plantageägarna. Men efterhand kom alltmindre stöd därifrån och efter Napoleons statskupp började det ryktas om att slaveriet skulle återinföras. Självständighet blev nödvändigt först när franska regeringen sände en armé för att slå ner slavarna.

I Spanska Latinamerika var på få undantag när inga folkliga rörelser alls inblandade i självständighetskampen. Den var istället en social kontrarevolution som överklassen iscensatte för att hävda sin makt över de indianska bönderna när Napoleons arméer invaderade Spanien 1809 och den spanska maktapparaten kollapsade [9].

Tydligast är detta i det andinska området, där de indianska bönderna är många och potentiellt farliga. Där använde den inhemska kreolska, dvs spanskättade, överklassen traditionellt yttersta moderation i sina konflikter med kolonialmyndigheterna och backade alltid när de imiterades av mestiziska hantverkare och småköpmän. Självständighetsrörelsen i norra Sydamerika återspeglar troget detta mönster: initiativet togs av plantageägare som var rädda att det haitiska exemplet skulle smitta av sig när den spanska staten föll, medan den spanska kolonialarmén fick stöd av den koloniala underklassen som var rädd för plantageägarnas makt.

I La Plataländerna fanns det färre indianer, och europeiska bosättare kunde därför visa större mod. Det var hantverkare och lägre tjänstemän i Buenos Aires som tog initiativet till självstyre på sydamerikanska kontinenten sedan de på egen hand slagit tillbaka en engelsk ockupationsarmé. 22.5.1810 ockuperade deras medborgarmilis stadshuset och förklarade La Platas självständighet.

Köpmännen i Buenos Aires, som dominerade staden, var dock främst intresserade av frihandel med omvärlden och av att kontrollera de omgivande provinsernas handel. Dessa provinser skyndade sig därför att förklara sig självständiga från Buenos Aires; i Uruguay och Paraguay lyckades man tack vare notabiliteters eftergifter till menigheten i form av jordreformer, medan övriga provinser fick ge sig efter visst kompromissande. Försök att lägga under sig Bolivia, Chile och Peru misslyckades.

Det enda område som skiljer ut sig något ur mönstret av social kontrarevolution är Mexico, det rikaste och mest tätbefolkade landet i Amerika. Här kunde de indianska bönderna och arbetarna lägga beslag på en inteckning i självständigheten och medborgarskapet genom en upprorsrörelse som varade från 1810 och aldrig riktigt krossades.

Kreolerna i Mexico hade större skäl än andra att avsky det spanska väldet; den spanska staten hade 1804 konfiskerat alla pengar i Mexico och använt dem till rustningar. Indignationen som spred sig kunde t.o.m. tillfälligt överbrygga rasgränserna. I gruvområdet Guanajuato vände sig medelklassen till de indianska gruvarbetarna för att få stöd; dessa svarade villigt men skilde inte mellan kreoler och spanjorer, för dem var alla herrar lika. Deras uppror utvecklades till en folklig befrielserörelse med krav på jordreform, lika fördelning av städernas rikedomar och avskaffande av världsmarknadssystemet.

Kreolerna skyndade sig att ropa på hjälp av spanska trupper, men det visade sig att kriget blev dyrt. 1814 återuppstod den spanska staten som omigen krävde diktatorisk makt och tunga skatter. 1821 hade kreolerna fått nog. En kreolsk general i kolonialarmén, Iturbide, slöt en kompromiss med den indianska och mestiziska folkrörelsen, som den kreolska majoriteten slöt upp bakom. Alla fick något. Ägandet behölls som det var, spanjorer fick stanna men inte styra, och indianerna fick medborgarskap i den nya staten och fick sitt uppror erkänt som självständighetens föregångare. Det skulle visserligen dröja länge innan de indianska bönderna kollektivt kunde börja hävda sina sociala intressen, men till skillnad från i Peru utsattes de inte för ett rasistiskt förakt. Det var till och med möjligt för indianer att bli presidenter i Mexico [10].

Ekonomiskt och politiskt var det det lokala exportborgerskapet -- jordägare, köpmän, gruvägare -- som kontrollerade självständighetsrörelsen i Latinamerika. Det var också de som fick sina mål tillgodosedda. Deras främsta mål var frihandel och självständigheten ledde också till att den lilla produktion för lokalt bruk som hade funnits i stort sett slogs ut av engelsk import. Latinamerikas ställning som periferi bekräftades.

I Nordamerika hade bönder och hantverkare varit självständighets- och demokratirörelsens främsta aktörer. De kunde därför bilda ett politiskt block tillsammans med lokala kapitalister och försvara den lokala produktionens intressen med hjälp av ett program för nationell utveckling. Så småningom kunde de i kamp mot plantageägare och spannmålsexportörer bidra till att Nordamerika tog sig ur periferirollen och blev världsmarknadens absoluta centrum. Deras modell -- statliga satsningar på infrastruktur och gynnande av inhemsk produktion som ersättning för import, s.k. importsubstitution (se kap Systemperiferins arbetarrörelse) -- skulle också följas av alla andra nationella rörelser i regeringsställning [11].

Nationella rörelser i den europeiska halvperiferin

Det var inte kreolrevolutionerna som fick den största inspirationskraften för nationella rörelser under den tid som följde närmast. Det var franska revolutionen (som i och för sig var inspirerad av det nordamerikanska exemplet). Det var dess nation av medborgare som kom att framstå som det rimliga svaret på de europeiska staternas -- och inte minst Napoleons franska stats -- centraliserande, allt mer inträngande makt över människor, lokalsamhällen och provinser. Den var det rimliga svaret därför att den skapade en solidaritet som kunde sättas upp mot statens godtyckliga maktintrång. Det var det franska imperiets centralisering som framkallade de första nationella rörelserna i de europeiska länder som blivit degraderade till periferi och provins.

Den spanska folkliga resningen mot ockupationen 1809-1814 var kanske mest omedelbart framgångsrik, och mest folklig. Det var bl.a. den rörelsen som lanserade begreppet liberal som beteckning på den som ville basera makten hos folket istället för i den kungliga byråkratin, och myntade begreppet guerrilla som beteckning på sin egen kampform mot de napoleonska arméerna.

Men det var de tyska och italienska nationella rörelserna som började tematisera den nationella frigörelsen.

Det tyska fallet var lite speciellt. Sedan de franska ockupanterna väl hade jagats bort handlade det främst om borgerskapets behov av en stark stat som kunde hävda dess intressen internationellt på ett sätt alla de små tyska furstendömena inte kunde. I det italienska handlade det delvis om detta, men också -- liksom i t.ex. Polen, Böhmen, Kroatien och Finland -- om att hävda intressena hos ett territorium som hotades med periferisering i ett imperium som alltmer centraliserades byråkratiskt.

Artonhundratalet var en tid av våldsamt ökande statlig inblandning i folks och lokalsamhällens liv. Värnplikt och skolplikt infördes, med krav på standardisering av språket. Statlig polis började övervaka folks beteende. Maten kommersialiserades även i Östeuropa och vardagslivet blev beroende av såväl internationella marknadspriser som statlig ekonomisk politik. Och för att inte riskera folkliga bröduppror tvingades staterna lägga sig till med en matdistributionspolitik. Som en återspegling av detta växte byråkratierna. Det gjorde också de nationella marknaderna och med dem växte den finansiella centraliseringen [12].

Östeuropa och Italien dominerades av tre stora transnationella imperier, det österrikiska, det ryska och det turkiska. De första som reste den nationella saken i dessa områden var den utbildade stadsmedelklassen -- tjänstemän, advokater, lärare, journalister -- som plötsligt upptäckte att deras möjligheter att hävda sig i centraliseringens tidevarv begränsades av att de talade fel språk. I synnerhet det växande akademikeröverskottet började agitera för periferispråkens och periferikulturernas värde och, efter någon tid, för självstyre eller en egen stat [13].

Den utbildade medelklassen använde de kampmetoder den behärskade. I Italien blev konst, litteratur och musik viktiga medel att hävda de nationella värdena med, och italienska operor blev en frihetssymbol i hela Europa. I Böhmen och i Baltikum blev det en nationell uppgift att katalogisera böndernas danser och dialekter och ge ut tjocka böcker om dem. Masspolitik var det fråga om i mycket liten utsträckning före 1900. I Italien sökte några av de yngre och radikalare nationalisterna mobilisera hantverkarna på ett program för social rättvisa -- men majoriteten inom rörelsen ansåg detta vara äventyrspolitik och föredrog att lita till påven eller kungen av Sardinien [ 14].

Ändå var denna hantverkarvänliga politik som drevs i organisationer som Unga Italien, Unga Polen, Unga Tyskland och Unga Irland inte helt spårlös. Det var de som lyckades lansera begreppet nationell social reformpolitik eller republikanism bland städernas underklass. Folkliga krav kom mycket på grund av deras aktivitet att med tiden att uppfattas som nationellt betingade, trots den tidiga arbetarrörelsens principiellt kosmopolitiska ståndpunker.

Majoriteten, bönderna, förblev skeptiska till det nationella borgerskapets lockelser. I Polen stödde bönderna imperierna under de polska nationella upproren 1830, 1846, 1848 och 1863 -- imperierna hade avskaffat livegenskapen medan de flesta polska nationalister var godsägare och misstänktes för att vilja återinföra den. Enligt Norman Davies dröjde det ända till andra världskrigets tyska terror innan polackerna i gemen blev nationalister. Inte ens tyska tvångsköp av jord, som de polska bönderna förvisso bekämpade, eller påtvingade tyska och ryska skolkurser hjälpte för att skapa en nationell massrörelse, och under mellankrigstidens polska självständighet rådde närmast krigstillstånd mellan bönderna och den nationalistiska polska regeringen [15].

Och för att avrunda kan man påpeka att den ungerska nationalismen drevs av Ungerns talrika grupp smågodsägare, den kroatiska av Zagrebs borgerskap som försökte värna sina intressen först mot ungersk politisk centralisering och sedan mot tysk industriell konkurrens, och den katalanska av Barcelonas borgerskap. De senare hade viss framgång i att alliera sig med bönder i opposition till statlig centralisering. Å andra sidan provocerade de med sin auktoritärt patriarkaliska stil Barcelonas starka arbetarrörelse till att programmatiskt använda kastilianskan i alla sina publikationer, och dess första politiska manifestation var en protest mot Madridregeringens försök att avskaffa barnarbete.

Det är kanske inte märkligt att dessa dåligt förankrade traditioner så lätt kapitulerar för borgerskapets nutida imperiebyggande [16].

Fanns det då ingen folklig nationalism under artonhundratalet? Jo. Ta den estniska t.ex. Den estniska nationella rörelsen riktade sig inte så mycket mot den ryska staten som mot de tyska godsägare som ägde hela Baltikum fram till mitten av artonhundratalet och som motiverade sin överhöghet med en påstådd kulturell överlägsenhet. Under den första hälften av artonhundratalet avlöstes successivt det gamla tvångsarbetet med ett lätthanterligare arrendesystem som gav bönderna större rörelsefrihet utan att majoritetens ekonomiska utbyte blev så mycket större för det. Samtidigt ökade den ekonomiska skiktningen eftersom de större arrendatorerna efterhand fick råd att köpa sin jord [17].

Eftersom de tyska godsägarna motiverade sitt välde på kulturella grunder gjorde bönderna sin första framstöt där. På 1870- och 1880-talen bildades musikföreningar i nästan varje socken. Organisatoriskt ledande var visserligen byarnas utbildade, lärare och präster, men bönderna var mycket aktiva. De sjöng, arrangerade dans för ungdomen, startade bibliotek och spelade teater. På 1890-talet, då den tyska överheten hade börjat bli misstänksam mot kulturföreningarna, följde man upp med nykterhetsföreningar med starkt kulturellt inslag. De politiska kraven riktades mot tyskarna, som man hoppades få ryskt stöd mot; några tankar på politisk separation fanns inte innan det ryska imperiet havererade i första världskriget. Typiskt nog var den estniska statens första åtgärd att expropriera och dela upp de tyska godsen; därpå splittrades energin upp i dussintals småpartier.

Det kanske framgångsrikaste exemplet på nationell rörelse under artonhundratalet är den norska, som var den folkligaste av dem alla. Den började som en demokratisk bonderörelse mot den norska regeringens hävdande av norska intressen på världsmarknaden, och den förvandlades först genom kampens logik till nationell [18].

Ryggraden i rörelsen var två grupper.

Dels bönderna i fjälldalar och fjordar, som levde i jämlika självhushållsbyar som i någon mån hade börjat öppna sig mot marknaden. De hade inget intresse av att betala skatt till statstjänstemän vars viktigaste uppgift var att hävda norska exportintressen. De kämpade därför för lokalt självstyre för att bryta statsbyråkratins makt. De hade viss framgång med detta genom en mobilisering för bönder till Stortinget som lagstiftade om kommunalt självstyre och ett demokratiskt jurysystem i domstolarna.

Dels de fundamentalistiskt kristna fiskarsamhällena mellan Porsgrunn och Bergen. De hade ända sen sjuttonhundratalet försökt bryta köpmännens handelsmonopol och till skydd för sina intressen byggt upp ett kooperativt alternativsamhälle av sådan styrka att det delvis fortfarande finns kvar.

Böndernas och fiskarnas motståndare, den norska statsbyråkratin, sökte värja sig mot majoriteten genom att luta sig mot den svenska kungen och blockera bonde- och fiskarmajoritetens beslut på Stortinget. Att byråkratin stödde sig på utländska intressen blev en oemotståndlig poäng för den demokratiska rörelsen, som av propagandistiska skäl blev nationell. Vid de nationella festligheterna den 17 maj tog också bönder och arbetare chansen att demonstrera sina krav, som därmed etablerades i den nationalistiska traditionen.

Den demokratiska alliansen organiserades genom bondeorganisationer och folkhögskolor, en uppfinning av den danska bonderörelsen som betonade sambandet mellan böndernas och nationens strävanden genom att hävda att nationen var bönderna (Grundtvigianism, efter den som formulerade principen, N.F.S. Grundtvig). Den lanserade böndernas dialekter som skriftspråk genom en organiserad 'målbevegelse' -- till skillnad från stadsmedelklassens nationella rörelser på kontinenten som brukade slå fast ett standardiserat normalspråk. Den lyckades avsätta den byråkratiska regeringen och 1905 hade den fått med sig hela folket sånär som på ett par tusen personer på att utropa en självständig stat.

Den nationella alliansen förblev i Norge, till skillnad från i de flesta länder, folklig, demokratisk och antibyråkratisk, rotad i lokalsamhällenas självstyre och inte i stadsmedelklassens karriärintressen. Fortfarande är det fjäll- och fjordbönderna, med sin ambivalenta hållning till världsmarknaden, som i hög grad anger tonen i den norska kulturen och förmår bjuda det största motståndet mot den europeiska övre medelklassens imperiebyggarprojekt. Det är med viss rätt de norska EU-motståndarna, till den sofistikerade stadsmedelklassens förtrytelse, kan tala om 'annerledeslandet'.

Dessa den europeiska halvperiferins nationella rörelsers betydelse var kanske främst lokal. Men i synnerhet de östeuropeiska rörelserna lyckades genom taktisk skicklighet etablera principen om lokalt politiskt självstyre som en självklarhet; 1917 erkändes den av statssystemets representanter på Versailleskonferensen.

De europeiska nationella rörelser som fick störst betydelse för de nationella rörelsernas spridning globalt och för dessa rörelsers praktik var dock den irländska och den ryska.

Irland var Englands första och närmaste koloni, etablerad genom militär erövring på sextonhundratalet. Dess roll var att förse de engelska industristäderna med billig mat, så att lönerna skulle kunna hållas nere. Systemet fungerade så att irländska arrendatorer odlade brödsäd och födde upp boskap åt engelska godsägare mot rätten att själva odla potatis för husbehov. Dess effektivitet visas bäst av att matexporten inte nämnvärt minskade ens under svältåren 1845-48 då ungefär 800.000 irländare svalt ihjäl [19].

Åtminstone från 1760, när kommersialiseringen började på allvar, finns ett större bondeuppror registrerat vart tionde år, och då är alla lokala aktioner oräknade. Några av upproren varade i åratal. De etablerade med tiden en organisatorisk tradition, med uniformer, hemliga lösenord, fantasifulla namn som 'Oakboys' och 'Ribbonmen'. Typiska aktioner var ockupation av betesmark för att sätta potatis, vägran att utföra tvångsarbete, överfall på godsägare som avhyste arrendatorer, och vägran att betala tionde -- ett populärt sätt att förena katoliker och presbyterianer mot den engelska statskyrkan.

Med tiden urskiljde sig ett mellanskikt av rikare arrendatorer som tillämpade kommersiella jordbruksmetoder. Då utvecklades också särskilda rörelser för lantarbetare och torpare som vände sig mot dessa kommersiella arrendatorer med bröduppror och ockupationer; arrendatorerna svarade med våld och formliga krig härjade i början av 1810-talet.

Även städernas borgerskap drabbades av att engelska monopolister fritt kunde konkurrera ut deras produkter. Det var de och de kommersiella arrendatorerna som bildade de första irländska nationella rörelserna. Till dem hörde t.ex. United Irishmen som försökte utnyttja missnöjet med höga krigsskatter på 1790-talet för att göra ett irländskt uppror i samarbete med franska armén. De hade länge svårt att kommunicera med bonderörelserna, delvis på grund av att så många irländska nationalister själva var bondevräkande kommersiella jordbrukare och föremål för böndernas avsky. Exempelvis deltog medlemmar av United Irishmen i jakten på lantarbetarorganisationer, och Young Irlanders avblåste sitt motstånd mot svältkatastrofen, enligt arbetarledaren James Connolly av rädsla för att provocera fram ett bondeuppror mot godsägarna.

Men ibland lyckades de bra. Den rörelse som uppfann den moderna folkrörelseorganisationen med massmedlemskap och anställda funktionärer, Catholic Association, var en mobilisering för att göra slut på diskrimineringen av katoliker, dvs av Irlands majoritet. Den hade föregåtts av en kristen väckelse bland bönderna i Munster och samlade miljonmedlemskap, arrangerade massmöten och demonstrationer över hela Irland och lyckades på några år, 1823-1829, få engelska parlamentet att upphäva de lagar som förbjöd katoliker att äga jord och ha statliga tjänster. Det var främst den irländska medelklassen som drog nytta av segern, men kraftsamlingen var all-irländsk och stärkte det gemensamma motståndet mot kolonialmakten. Det vill säga: de presbyterianska småbönderna i Ulster som dittills hade varit de drivande i den nationella rörelsen föll nu ifrån och stödde i allt högre grad det engelska styret. Motståndet mot kolonialväldet blev i allt högre grad en katolsk angelägenhet -- ett exempel på svårigheten att forma exakta och effektiva identiteter som gagnar periferiterritoriet i dess helhet.

Svältkatastrofen och massutvandringen till Amerika höjde priset på arbetskraft och stärkte arrendatorernas förhandlingsmakt mot godsägarna. Samtidigt försvagades lantarbetarna politiskt genom att de nästan försvann. Därför vågade nationalisterna vända sig till bönderna mer helhjärtat och i en nationalistisk bondeorganisation, Irish Land League, tog man gemensam upp kampen för äganderätt till jorden. Efter några år dominerade Land League den lokala politiken och inofficiella rättsskipningen i synnerhet på västra Irland. Det var nu begreppet bojkott myntades, i en blockad mot godsförvaltaren John Boycott som började 23.9.1880. Bojkottmedlet kombinderades med parlamentarisk kohandel och vägran och maskning med att betala arrendena, och rörelsen ledde till att brittiska staten började köpa upp de hursomhelst allt olönsammare engelskägda godsen och sälja dem billigt till arrendatorerna. Den ledde också till att den nationella rörelsen började göra sig hörd i England.

Men framför allt ledde den till att majoriteten bönder började uppfatta sig som nationalister och agera alltmer självmedvetet i den lokala maktutövningen, där det engelska väldet började uppfattas som alltmer irrelevant.

Den parlamentariska kohandeln dominerade det irländska politiska livet i slutet av artonhundratalet. Målet var Home Rule, självstyre, och strategin var att stödja det engelska politiska parti som lovade att genomföra Home Rule.

Bönder och stadsborgerskap fick det allt bättre från 1890 och blev allt självmedvetnare. De började utveckla en kultur inspirerad av irländska myter, den s.k. keltiska renässansen, som också medvetet och med viss framgång appellerade till antiimperialistiska engelsmän [20]. De började odla idéer om irländsk ekonomisk utveckling byggd på kooperativ självtillit, protektionism och irländsk självförvaltning i delvis ideella former -- Sinn Féin, Vi själva. Sinn Féin fick vind i seglen runt 1905 sedan det visat sig att de engelska partierna hellre gjorde upp med varandra än med irländarna och att parlamentarisk kohandel inte leder nånvart utan folklig egenaktivitet.

Välståndet nådde inte de egendomslösa, som antingen måste emigrera eller samlades i Dublins och Belfasts militanta arbetarrörelse. Den hade mer överhängande behov än irländskt självstyre -- Dublin hade vid den här tiden högre dödstal än Calcutta -- och 1907-1914 förde den en praktiskt taget kontinuerlig strejkrörelse för rimliga arbetsvillkor. De nationella brydde sig inte, eller var vagt fientliga för att arbetarna "saboterade det irländska näringslivet".

Den allt hårdare attityd som kapitalägarna visade mot strejkerna föranledde arbetarrörelsen att bygga upp ett medborgargarde. Den föranledde också en mer nationalistisk stämning bland arbetarna -- det var engelsmän som var de största kapitalägarna på Irland, och arbetarrörelseledare som James Connolly menade att arbetarna aldrig skulle nå sina mål innan det irländska näringslivet styrdes från Irland. Deltagarna i det beryktade påskupproret 1916 kom till stor del från den fackliga Citizens Army.

Det fanns ytterligare en grupp som var minst sagt skeptisk till irländskt självstyre -- borgerskapet i Ulster som levde på att sälja industriprodukter till den engelska marknaden. De såg sig hotade med ruin av Sinn Féins självtillitspolitik. De började organisera en militär styrka för att slå mot Home Rule om den blev av, och hotade med uppror 1914. Deras agitatoriska medel gentemot den egna underklassen var anti-katolicismen.

Det var dessa s.k. unionister och den engelska regeringens benägenhet att falla till föga för dem som bollade över initiativet till den radikalaste falangen i den irländska självständighetsrörelsen, Irish Republican Brotherhood, IRB. De, en rätt liten grupp från den urbana medelklassen, hade hela tiden pläderat för en väpnad rörelse mot England, och unionisternas beväpning gjorde nu denna strategi legitim. Under den sista förkrigssommaren samlades 150.000 irländare i Irish Volunteers för att värna Home Rule med våld. Det var nu rörelsen spred sig brett på landsbygden. Främst appellerade den till ungdomarna, de unga män som sedan Ribbonmens dagar hade haft uppgiften att värna om bysamhället mot fogdar och poliser.

Där hade IRB stort inflytande.

IRBs misslyckade påskuppror 1916 lämnade i stort sett irländarna kallsinniga. Den urskiljningslösa engelska hämnden vände dock opinionen. Men den fråga som enade alla (katolska) irländare bakom den nationella rörelsen var krigsmotståndet. Från 1915 började ett spontant motstånd mot inkallelser att sprida sig, och det organiserades skickligt av IRB. Den engelska regeringen tvingades ge upp sina planer på att skicka irländare till skyttegravarna i Flandern.

I parlamentsvalen 1918 valde irländarna som tack en stor majoritet IRB/Sinn Féin-kandidater. Därtill bidrog också, säger George Boyce, de radikala nationalisternas förmåga att engagera prästerna för sin sak -- en följd av unionisternas antikatolicism [21]. Till hoppfullheten bidrog också Versailleskonferensens uttalade stöd till nationernas självbestämmanderätt. De nyvalda parlamentsledamöterna förklarade sig snabbt som självständigt irländskt parlament, och började angripa engelska polisposterigar i förlitan på att urskiljningslösa repressalier skulle radikalisera opinionen. De räknade rätt.

De krigströtta engelsmännen hade föga kraft att slå ner upproret med. Dessutom var de tvungna att ta hänsyn till sin amerikanska allierade och därmed till de många irländarna i USA. De irländska nationalisterna kunde med minimala resurser, uteslutande genom att med perfekt planering slå mot det engelska styrets svagaste punkter, tvinga engelsmännen att erkänna Irlands oberoende 1921, om än med villkor [22].

Sen visade sig omedelbart nationalisternas svaghet. I två år rasade ett inbördeskrig mellan nationalisterna om vilka villkor för den irländska självständigheten man kunde acceptera. Uteslöt den opportunt tillyxade irländska identiteten Ulsters presbyterianer eller gjorde den inte? Bidrog gjorde också den militariserade atmosfär som hade skapats av upproret, då rörelsens politiska styrning inte hade särskilt mycket makt över den militära aktivitet som i första hand drevs av bysamhällets ungdomar.

Som regering förde nationalisterna under en generation en politik grundad på Sinn Féins idéer om industriell utveckling genom självtillit. Framgången i att bryta loss från engelskt ekonomiskt beroende var måttlig, och på sjuttitalet öppnades dörrarna för de transnationella företagen som lockades med skatteförmåner. 1973 gick Irland med i EG och accepterade därmed samma frihandelsdiktatur som lett till svälten på 1840-talet, i trygg förlitan på att man nu var fast förankrade i systemcentrum.

Den nationella rörelsen i Ryssland är begravd under ett moras av myter. Men trots alla sina anspråk på att företräda förtryckta samhällsklasser bör det ändå stå klart att de olika medelklassrörelser som gav det ideologiska motivet för den ryska revolutionen, och som också till sist tog hand om regeringsmakten, främst var nationella och syftade till Rysslands självhävdelse gentemot centrum. Deras mål var att avancera. Stödet till bonderörelser (i narodnikernas fall) och till arbetarrörelsen (i bolsjevikernas) var allianspolitik och tilläts aldrig inkräkta på huvudmålet [23].

Bärande i denna rörelse var de intellektuella. I Ryssland var vanlig politik förbjuden, den enda offentlighet som fanns var den litterära, vars representanter fick en nyckelroll när det gällde att tolka olika kategoriers behov.

Till skillnad från de östeuropeiska nationalisterna kunde de ryska inte skylla på en centralistisk stat som förtryckte en regional periferi. De hade redan en självständig stat; alltså måste de angripa världsmarknadssystemet som sådant. Det var detta som gjorde den ryska nationella rörelsen till ett så slagkraftigt föredöme för andra nationella rörelser. Till skillnad från de irländska nationalisterna kunde de ryska inte skylla på någon utländsk ockupant utan bara på en inhemsk korrumperad överklass som åsidosatte de nationella utvecklingsbehoven i eget intresse. Alltså måste de fråga sig vilka klasser inom landet de ville alliera sig med, och de måste appellera till dessa klassers behov.

Det fanns två alternativ: bönderna och arbetarna.

När de ryska bönderna blev av med livegenskapen 1861 behöll godsägarna ca en sjättedel av jorden, plus fordran på betalning för resten. Det var en skuld som bönderna inte hade någon möjlighet att betala. Men makten över bykommunerna var nu i böndernas händer, och de var beslutna att ta tillbaka resten också. Godsägarna började å sin sida att driva sina gods mer affärsmässigt, kastade ut arrendatorer och blev allt noggrannare med att driva in fordringar [24].

När ryska staten förlorade kriget mot Japan 1905 såg bönderna sin chans. Samtidigt som arbetarna i städerna gick i generalstrejk angrep bönderna godsen och brände byggnader och papper. Samtidigt angrep de regeringens representanter, vägrade betala skatter och befriade inkallade soldater. Enligt officiella källor angreps 3.000 gods, men ägarna skonades i regel.

Regeringens motdrag var att upplösa de kollektivistiska bykommunerna och gynna de bönder som kunde etablera sig som kommersiella jordbrukare. Denna politik hade liten framgång. Lokalt var böndernas kollektiva påtryckningsmakt på rikare medlemmar så stor att vid krigsutbrottet 1914 hade bara 14% av jorden brutits loss. Även de rikare bönderna kunde för övrigt behöva byns stöd mot statsbyråkratin, menar Magagna. Allt talar för att bara de mycket rika eller de mycket hänsynslösa hade resurser att bryta sig ut; det var de s.k. kulakerna vars dåliga rykte senare fick så stor betydelse.

Böndernas egen rörelse var alltså ganska framgångsrik. Men de delar av den ryska medelklassen som försökte appellera till bönderna i sin strävan efter modernisering och utveckling, de s.k. narodnikerna, hade mycket liten framgång. Böndernas revoltvillighet betydde inte att de hade några nationella utvecklingsmål. Deras högsta strävan var att staten och stadsmedelklassen skulle lämna dem ifred. Deras förståelse för moderniseringens natur i världsmarknadssystemet var klarsynt. De var emot den.

Den ryska arbetarrörelsen har beskrivits i kapitlet Statshegemoni och lokal förhandlingsmakt. Det var till denna arbetarrörelse bolsjevikerna appellerade. Det var en falang inom det akademikerdominerade ryska socialdemokratiska partiet (arbetarna höll sig, med undantag för revolutionsåren 1905 och 1917, borta från partipolitiken eftersom de inte hade någon kontroll över den). Metoden var att bidra till organisering av fackföreningar och försvara arbetare som drabbades av repression. Tanken bakom bolsjevikernas val var att arbetarna var den enda grupp förutom den utbildade medelklassen själv som kunde antas ha ett odelat egenintresse av modernisering.

För att kontrollen över rörelsen skulle ligga fast i medelklassens händer bröt bolsjevikerna avsiktligt med den under artonhundratalet utvecklade demokratiska folkrörelsetraditionen och byggde istället upp en sluten organisering av funktionärer som tillsattes uppifrån. Mönstret fanns tidigare utvecklat i radikala medelklassrörelser som det tidiga artonhundratalets revolutionära smågrupper, frimureriet, eller för den delen katolska kyrkan som organiserade sig på samma sätt på niohundratalet i ungefär samma syfte. Organisationen finansierades med affärsverksamhet, kriminalitet och bidrag från utvecklingsvänliga kapitalister. En sådan organisationstyp hade, vilket Lenin erkände efter den stora strejkrörelsen 1905, inte stora möjligheter att bidra till en folklig massrörelses framväxt. Däremot visade den sig mycket kompetent i att gripa tag i en redan existerande rörelse och ge den en viss inriktning.

Den ryska regeringen bröt samman 1917 för att dess inkompetens och svartsjuka maktlystnad hade visat sig katastrofal under kriget och stött bort alla samhällsskikt. Medan fronten och försörjningen föll i bitar försökte politiskt ovana borgare, officerare och byråkrater organisera en statskupp för landets räddning när de förekoms av arbetare och värnpliktiga i Petrograd, vars respekt för regeringen hade sjunkit ännu snabbare än borgerskapets. I månadsskiftet februari-mars, när fabrikerna hade stängt på grund av kolbrist, organiserade arbetarkvinnorna demonstrationer mot varubristen. Och den 1 mars gjorde de värnpliktiga soldaterna myteri hellre än att skjuta på arbetarna. Regimen föll, och den dittills maktlösa riksdagen, duman, tvingades motvilligt ta ansvaret [25].

I det ekonomiska och politiska kaoset var det nödvändigt för arbetarna att ta kontroll över fabrikernas försörjning. En sådan kontroll var inte helt oförberedd; redan 1915 hade fackliga och kapitalistiska företrädare börjat samarbeta i detta syfte även om arbetarrepresentanterna hade kastats i fängelse för sin oförsynthet att blanda sig i myndigheternas ansvar. Frigivna av revolutionen tog de nu initiativ till Petrogradsovjeten för att samordna försörjningen. Där fick snart de socialistiska partiernas utbildade medelklass ett övertag i kraft av sin överlägsna organisering.

När marknaden och kommunikationerna slutade fungera och svälten stod för dörren i Petrograd och Moskva var det bara bolsjevikerna som tog ansvar för folkförsörjningen. Dumans provisoriska regering var mycket ovillig att gå "utöver sina befogenheter", som den tolkade snävt, och dessutom verkade den oförmögen att ge upp gamla expansiva krigsmål som alla andra hade förlorat intresset för. Därmed fick bolsjevikerna ett allt större stöd, och växte under sommaren 1917 till en massrörelse där akademikerna i ledningen bara kunde leda genom att ställa upp på folkmajoritetens krav.

I oktober stödde en majoritet i Petrograd och andra industristäder bolsjevikerna och deras krav på bröd, fred och regeringsansvar för varuförsörjningen. Det var arbetarnas egenorganiserade röda garden som genomförde den resning som satte bolsjevikerna i regeringen medan knappast någon stödde dumaregeringen.

Samtidigt tog bönderna initiativet igen på landet. God hjälp hade de av att inkallade bönder kom hem från den sönderfallande fronten medförande vapen. Nu tog de över godsen för gott. Den statliga administrationen revs upp och kulakernas jord tvingades tillbaka in i bykommunerna. Tvärtemot senare påståenden likviderades kulakerna som klass redan 1917. Av alla konkurrerande politiska grupper var det bara bolsjevikerna som accepterade böndernas aktioner och de fick därför stöd, eller åtminstone välvillig neutralitet, från dem också.

Men som påpekats i kapitlet om den ryska arbetarrörelsen hjälpte inte en bolsjevikregering mot försörjningskrisen. Den berodde på kriget, och freden förvärrade den på kort sikt eftersom industrin i så hög grad producerade för krigets behov. Tyskarnas ockupation av Ukraina satte dessutom stopp för en stor del av matleveranserna till städerna. Arbetarnas stöd till bolsjevikerna tog snabbt slut och partiet krympte åter till ett parti av funktionärer. Och tvångsrekvisitioner av mat till städerna gjorde också bönderna till fiender.

Det var paradoxalt nog inbördeskriget som räddade bolsjevikregeringen. Upproret av en samling diskrediterade politiker och militärer med utländskt stöd och sönderfallet av landet placerade de radikala nationalisterna i en roll de var bättre lämpade för än som arbetarledare -- rollen som fosterlandets räddare. Nu strömmade också stödet till från bredare nationella grupper, t.o.m. militärer.

Kriget befriade bolsjevikerna från behovet att fria till arbetarna. Det gjorde i det närmaste slut på industrin, och arbetarna strömmade individuellt ut på landet och blev bönder, eller in i armén, eller i den mån de var pålitliga ur regimens synvinkel in i administrationen som lägre statstjänstemän.

I gengäld blev bönderna desto starkare. De kontrollerade matproduktionen. I frånvaro av ordnad statsförvaltning hade de makten lokalt. Vad som hände på den nationella scenen var de ointresserade av. För byorganiserade bönder står stat och byråkrati alltid för förtryck som det gäller att hålla på avstånd. I detta syfte försökte de efter förmåga spela ut olika maktpretendenter mot varandra och stödde ömsom bolsjeviker, ömsom andra partier, enligt lokala kriterier.

Med arbetarna ute ur bilden måste det styrande nationalistiska medelklasspartiet söka stöd, eller åtminstone neutralitet, hos bönderna. Under hela tjugotalet accepterades böndernas lokala självstyre, politiskt och ekonomiskt. Till detta accepterande tvingades regeringen av en serie uppror, det allvarligaste bland Östersjöflottans matroser 1921. Men genom eftergifter till bönderna kunde medelklassens projekt, avancemang i världsmarknadssystemet, inte genomföras. Till detta behövdes industriinvesteringar, och de enda som hade resurser var bönderna. Följaktligen måste bönderna krossas och plundras. Detta genomfördes 1929-1932 med militära medel, under förevändning att man skulle likvidera de kulaker som inte längre fanns. 1933 återinfördes livegenskapen. För säkerhets skull utsträcktes den också till arbetarklassen i den nya industrin [26]. Svaret från arbetare och bönder var en kontinuerlig maskningskampanj som blev alltmer institutionaliserad och alltmer effektiv ju längre tiden gick. Bönderna tog också sin tillflykt till sabotage, social banditism och mord på myndighetspersoner; för att få en rimlig fred med dem måste regimen skänka tillbaka något av vad den stulit och göra sig av med sina mest brutala verktyg vilket den gjorde under utrensningarna 1937-39 [27].

I fortsättningen styrde det modernistiska ryska borgerskapet i 'nationens' karriärintresse i världsmarknadssystemet, och förstås i sitt eget intresse. De som fortfarande förespråkade någon sorts klassallians mördades, liksom alla som gav uttryck för folkliga krav som gick på tvärs mot det nationella intresset. Det drabbade inte minst de gamla medlemmarna i bolsjevikpartiet, som hade trott på en sådan allians. Men eftergifter till de direkta producenterna på bekostnad av den nationella karriären betraktades som förräderi av den medelklass som såg Rysslands efterblivenhet och svaghet gentemot centrumstaterna som ett mycket större ont än ryska bönders och arbetares maktlöshet.

Den ryska industrialiseringsstrategin byggde därför inte på folkmajoritetens behov utan liksom på alla andra nationella utvecklingsprogram på världsmarknadskarriärens, kapitalackumulationens. Resurser till integration var knappa. Den sociala bas världsmarknadskarriären byggde på var smal; främst var det de tekniska kadrerna, ingenjörerna, som gynnades av industrialiseringen och som i sin tur bar upp den nationalistiska regimen, och den politiska integrationen i övrigt byggde främst på paternalistiska nätverk. Med tiden skulle denna svaga bas leda till den nationalistiska regimens fall 1989-92 och till slut på den ryska självhävdelsen [28].

Men det fanns i alla fall en allians, en solidaritet, som den ryska nationalistiska medelklassen inte svek, och det var solidariteten som periferination. Revolutionen 1917 proklamerade alla folks rätt till självstyre, och fyra år senare slöt man formellt förbund med alla antikoloniala rörelser i hela världen på en kongress i Baku. I fortsättningen gav man, i början helhjärtat fast i fortsättningen med alltfler sidoblickar på egenintresset, politiskt, ekonomiskt och ibland t.o.m. militärt stöd till rörelser som strävade efter att befria periferiländer från kolonialt förtryck, i Kina, i Vietnam, i Indien, i södra Afrika, i Västasien, på Cuba. Poserandet som arbetarrörelse tog man av naturliga skäl lätt på och stödde aldrig en arbetarrörelse i kamp mot kapitalister någonstans.

Denna förljugenhet skulle komma att vålla stor skada genom att skapa falska identiteter i arbetarrörelsen, en tradition som folkrörelsesystemet fortfarande inte helt har övervunnit. Liksom 400 år tidigare har karriärsträvande halvperiferistaters stöld och korruption av ett underklasspråk lämnat underklassen stum, utan redskap att tolka sin egen verklighet med.

Om kreolrevolutionerna segerrikt introducerade den regionala självstyrelsen som princip, och om de öst- och sydeuropeiska rörelserna fick globalt stöd för sin tveeggade princip om nationerna som rimlig organisationsmetod för det mellanstatliga systemet, så var det den irländska och den ryska rörelsen som utformade en slagkraftig modell för rörelsepraktik som kunde kopieras över hela världen. Irländarna med sin massorganisering, sina bojkotter och sitt gynnande av lokal produktion, och sitt kombinerande av bonderörelse med nationell rörelse, och ryssarna med sitt disciplinerade parti, sina fackföreningar, sitt partistyrda väpnade uppror, och sin hårt styrda statliga utvecklingspolitik, blev de två polerna för identifiering i nittonhundratalets antikoloniala rörelser. I det ryska fallet var kopplingen fullt medveten och offentligt erkänd genom nationella rörelsers -- och arbetarrörelsefraktioners -- anslutning till en kommunistisk identitet.

Antikoloniala rörelser

Polariseringen i centrum och periferi må ha vållat konflikter på det regionala planet. Som påpekats i avsnittet Bönder mot den koloniala staten var dock konflikterna mycket större i de globala periferierna. Själva orsaken till varför centrum lade under sig kolonier var att centrums direkta producenter alltmer framgångsrikt hade kunnat ställa villkor för sin medverkan, vilket återverkade negativt på kapitalackumulationen; därför behövdes nya oorganiserade arbetare som kunde förmås arbeta på sämre villkor och de fanns i länder som organiserats som systemperiferier.

Skillnaderna i förhandlingsresurser mellan lokalbefolkning och makthavare var mycket större i den koloniala periferin än i världsmarknadssystemets centrum.
Makthavarna kom utifrån och var inte beroende av de underlydandes samtycke, varför maktutövningen blev mycket brutalare i periferin.
Makthavarna var helt okunniga om de lokala periferisamhällenas seder och kultur och uppträdde därför ovarsammare än t.o.m. vad systemet krävde.
Omvandlingen från självhushåll till marknadssamhälle gick så oerhört fort i periferin; en förändring som tagit tre-fyrahundra år i centrum pressades samman på ett par generationer.

Anthony D. Smith uttrycker det så att den koloniala staten inte växte ur det civila samhället som i Europa, utan kom utifrån som något påtvingat, något aktivt som man bara måste anpassa sig till [29]. Politiskt sett styrde centrum mer absolut och tyranniskt över de globala periferierna än över de regionala. Kulturellt sett användes vetenskapen till att ogiltigförklara de koloniserades erfarenheter som 'primitiva' samtidigt som de själva nedvärderades rasistiskt. Ekonomiskt sett kunde ett relativt mycket större överskott pressas ut än ur de regionala periferierna i Europa, tack vare den politiska vanmakten.

Centrum-periferi-relationen var därför ännu mer blockerande i den globala periferin än i den regionala, i Stein Rokkans termer [30]. Ekonomiska, kulturella och politiska transaktioner reglerades alla av centrum till centrums fördel, med maximal okunnighet om de lokala förutsättningarna i periferin. Periferins behov sågs som ovidkommande; dess roll var att förse centrum med resurser [31].

Karta över kolonialsystemet

Världsmarknadssystemet bemöttes först av dels lokala bondeuppror, dels av de traditionella makthavarnas självförsvar, se kapitlet Bönder mot den koloniala staten. De led båda nederlag som en del av koloniseringsprocessen. Det var först i slutet av artonhundratalet som en ny form av motstånd började utvecklas, en form som tog sin utgångspunkt i periferirollen. Det var de moderna antikoloniala rörelserna, vars modell hade utformats av Irlands och Östeuropas nationella rörelser omkring de regionala periferiernas problem [32].

De antikoloniala rörelserna var en allians mellan grupper och klasser vars intressen skilde sig kraftigt åt men som ändå kunde samarbeta för ett mål som gagnade dem alla.

Bönderna sökte säkerhet att överleva kommersialiseringen av jord och mat, sedvanerättens ersättande med absolut ägande och kolonialmaktens brutala skatteindrivning. De sökte i första hand garantier för sina byars kollektiva rätt till existensminimum.

Arbetarna försökte säkra sin överlevnad i förhållande till de centrumägda monopolen. De sökte därför i första hand stöd för sina fackliga rättigheter. Ofta var det inte mer än några år som skilde arbetare från bönder, eller från förindustriella hantverkare som ruinerats av de koloniala monopolen, och det var därför lätt för dem att engagera sig för bondekrav.

De lokala kapitalisterna försökte värja sig emot den illojala konkurrensen från centrums monopol och sökte därför i första hand hjälp att skydda sin verksamhet.

Den utbildade stadsmedelklassen -- en kategori som frambringats av kolonialmakten för att bemanna underordnade positioner i administrationen -- sökte röja undan det som band dem vid denna underordning. De strävade bl.a. efter de ämbeten som monopoliserades av kolonialmaktens utskickade personal. De såg dessutom fram emot modernisering, dvs de strävade efter sådana samhällsmönster som kännetecknade centrum. De var de enda i periferisamhället som hade den kunskap detta krävde, och de visste att de skulle gagnas.

Den antikoloniala eller nationella rörelsen var en allians mellan dessa fyra kategorier. Det var inte en allians på lika villkor.

Alla fyra kategorier hade möjlighet att bidra till rörelsen [33].

Böndernas bidrag var deras möjlighet att göra uppror mot skatteindrivning och marknadsprissättning. Alla bönder hade dock inte lika stora möjligheter att göra detta. Migdal och Wolf har pekat på hur de bönder som bodde i perifera och otillgängliga områden, långt från maktens boningar, hade större möjligheter göra uppror tack vare sitt större oberoende och sitt därav följande större självförtroende. Nästan lika stora möjligheter hade relativt välbärgade bönder i de mer tättbefolkade områdena, medan de fattiga sällan hade resurser att säga ifrån, åtminstone inte innan deras mer lyckligt lottade grannar hade tagit initiativet. Nästan alla de bondeuppror som satte vapen i händerna på den nationella rörelsen började i otillgängliga gränsområden. Mer välbärgade bönder i kommersialiserade jordbruksområden följde efter, i syfte att öka sitt inflytande sedan tidigare dominanta godsägargrupper hade flyttat till stan för att leva ett ljuvare liv där, i glansen från de koloniala eliterna.

Arbetarna kunde strejka mot de centrumägda monopolen. Som berörs i kapitlet Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna var deras ställning oerhört strategisk och gav dem en slagkraft som var helt disproportionell mot deras ganska lilla antal.

De lokala kapitalisterna kunde bidra till rörelsen med pengar och också i viss mån med organisatorisk stabilitet. Men tyvärr var de ofta opålitliga; teoretiskt hade de allt att vinna på lång sikt på att utmana de centrumägda monopolen, men i praktiken fanns det också vinster att göra på att bli mellanhänder mellan dessa monopol och den lokala befolkningen. De lokala kapitalisterna tenderade därför att splittras upp på falanger och kotterier som ibland stödde de nationella rörelserna, ibland stödde centrums maktutövning, beroende på konjunktur och individuella intressen.

Den utbildade medelklassen bidrog mer än gärna med att organisera rörelsen och fylla organiseringen med personal och blev därför de nationella rörelsernas nyckelgrupp.

Det fanns fler orsaker till att de fick denna dominerande roll. En viktig sådan var deras globala utblickar. De hade skolats i samma utbildningssystem som de styrande centrummakternas härskande personal, utan att få del av deras privilegier. De hade tillgång till en modell att jämföra med. De behärskade det nya samhällets koder, som Ernest Gellner uttrycker det, när det gamlas föll sönder [34]. De hade dessutom positioner, om än underordnade, i den absolutistiska koloniala staten.

I regel skördade den utbildade medelklassen störst vinst på rörelsen. De utgjorde dess funktionärer och bemannade dess kontrollfunktioner. När rörelsen så småningom vann framgångar i form av statlig makt var det rörelsefunktionärerna som låg närmast till hands att ta för sig.

De andra deltagarna i alliansen hade sämre möjligheter att få del i rörelsens framgångar. De kunde bara kräva ut sin andel i förhållande till hur oundgängliga de var för rörelsens framgång. I de fall kampen mot centrummakterna var lång och hård blev beroendet av arbetare och bönder eller, som i t.ex. Sydamerikas fall, lokala kapitalister större och dessa hade därför större möjlighet att kräva gottgörelse. I de fall framgångarna blev lätta och snabba tog funktionärerna hand om allt som fanns att ta för egen del och lämnade sina partners mer eller mindre i sticket.

Detta skede behandlas senare.

Pionjären -- den indiska rörelsen

Pionjären för de antikoloniala rörelserna, och den rörelse som till slut gjorde kolonialsystemet olönsamt för åtminstone engelsmännen, var den indiska nationella rörelsen [35].

Efter det stora upproret 1857 (se kap Periferin: Bönder mot den koloniala staten) effektiviserades plundringen av den indiska kontinenten. Indien specialiserades som leverantör av vete och bomull samt knark för den kinesiska marknaden, och fick aldrig del av det brittiska systemets frihandel; där härskade protektionismen ohejdat till brittisk fördel. Exporten av mat ökade liksom svälten. Under artonhundratalets sista tjugofem år svalt i genomsnitt trekvarts miljon ihjäl varje år.

Ändå var den organisation, Indiska Nationalkongressen, som i fortsättningen skulle samla den nationella rörelsen ine antiengelsk när den grundades 1885. Ty den utgick från sådana kretsar som skapats och lyfts fram av den engelska administrationen -- advokater, journalister, lärare, ämbetsmän. De ideologiska rötterna fanns i den s.k. bengaliska renässansen -- en rörelse med syfte att förena det hinduiska arvet med europeisk liberal modernism -- och dess ideal var 'bra styre' och laglighet. På programmet fanns att man ville avlägsna provins- och kastfördomar och andra föråldrade indiska missbruk, diskutera samhällsfrågor och främja allmänintresseet. Synpunkter på administrationen, t.ex. på skattelättnader och andra åtgärder mot svälten, framfördes i mycket underdåniga former.

Så kunde det ha fortsatt om det inte hade varit för engelsmännens föraktfulla diskriminering av den indiska medelklass som inget högre önskade än att bli trogna engelsmän. Trots löften i samband med upproret 1857 vägrade administrationen anställa indier i andra än mycket underlägsna positioner, och visade också i det sociala livet att de såg indier som andra klassens människor. I självförsvar började därför den yngre generationen inom medelklassen lyfta fram den indiska traditionen som den framställdes i de vediska skrifterna, och vädja till folkmajoriteten. De föraktade Nationalkongressens hovsamma språk. De krävde handling.

De såg sin möjlighet 1905. Då hade Japan just besegrat Ryssland i ett krig och europeer framstod inte längre som oövervinnerliga. Då hade man börjat hämta sig något efter artonhundratalets massvält. Då valde den arrogantaste av alla engelska guvernörer att slå mot den starkaste fraktionen av den indiska medelklassen, Calcuttas affärsmän, genom att dela upp Bengalen i två provinser.

Följden av denna allians mellan Calcuttas kapitalister och den nationalistiska ungdomsrörelsen blev Indiens första breda folkliga rörelse efter 1857. Det första kravet var att lämna Bengalen ifred. Det andra kravet var swadeshi, självtillit. Man bojkottade engelska varor och köpte indiskt, vilket gynnade indiska kapitalister som i sin tur stödde rörelsen ekonomiskt. Bojkott mot sprit hade det dubbla syftet att stärka det indiska folkets handlingskraft och beröva engelsmännen spritskatten. Man började utnyttja folkliga fester som demonstrationer mot engelsmännen. I skydd av bredden kunde man gå till angrepp mot enskilda fall av maktmissbruk, som t.ex masstrejken mot den guvernör i Bombay som hade bränt upp en hel stadsdel för att få bukt med en epidemi.

I strategin för att öka det indiska folkets självförtroende låg också att anknyta till den hinduiska traditionen, dvs bhaktirörelsernas tradition. Bara på detta sätt kunde man nå kontakt med den folkmajoritet för vilka detta var det enda lättbegripliga sättet att kräva rättvisa.

Den nya massrörelsens folk krävde också makt i Nationalkongressen. Det gamla gardet motsatte sig detta, och regimen såg möjligheten att driva in en kil genom en målmedveten kombination av kooptering och terror. Fram till världskrigets slut var den nationella rörelsen tystad i Indien.

Det var kriget som fick fart på rörelsen igen. För att få soldater till skyttegravarna hade engelsmännen lovat reformer, men dem blev det inget av med. Istället skärptes lagarna mot politisk agitation; bl.a. gav sig regeringen rätt att fängsla folk utan rättegång. Som protest utlyste Nationalkongressen medborgarstrejk 30.3 och 6.4.1919.

Strejkens framgång blev en överraskning för alla, inklusive Nationalkongressen. Engelsmännen greps av panik och svarade med planlös terror. En massaker på oskyldiga bönder som firade ett lokalt helgon övertygade de mest förhärdade västbeundrarna, och Nationalkongressen beslöt att målet var självstyre, swaraj, och att medlet var massrörelse. Men det var inte de misstänkta radikalerna från 1905 som nu kom att dominera scenen, det gjorde istället de aktivister som utvecklats kring de kampanjer som organiserades av Mohandas Gandhi bland indigo-odlarna under kriget.

Gandhi utvecklade en ny politisk stil: breda folkliga kampanjer för mål av direkt intresse för bönder, arbetare och småstädernas traditionella mellanskikt -- typ skatte- och arrendereduktioner -- med udden mot det engelska väldet men genomförda med måttfullhet och ett minimum av konfliktupptrappning [36]. Det var denna metod, som bönder hade använt mot kolonialmakten så länge den hade funnits, som hade gjort medborgarstrejkerna så framgångsrika. Gandhis programmatiska politiska måttfullhet, och hans organisering av rörelsen via befintliga klientnätverk och affärskontakter, gjorde honom acceptabel för kongressledningen.

Den nya kampanj som planerades stod på tre ben.

Dels massorganisering. I varje by valdes en kongresskommitté som i sin tur valde en på häradsbas etc. Denna organisering gjorde för alltid slut på notablernas välde i rörelsen. I fortsättningen krävdes ett folkligt stöd på lokalplanet för att en aktivist skulle få inflytande. Därtill organiserades en kvinnoorganisation, en ungdomsorganisation och en fackföreningscentral.

Dels en ny, mer utvecklad swadeshi-kampanj. Nu nöjde man sig inte med att bojkotta engelska varor. Nu slutade man helt upp att samarbeta med engelskdominerade myndigheter och institutioner. Ungdomar bojkottade engelska skolor och gick istället ut på landet och lärde bönderna läsa. Statstjänstemän sa upp sina jobb.

Dels ett programmatiskt samarbete mellan hinduer och muslimer. Ända sen sekelskiftet hade det funnits en tendens att självständightsrörelsen var exklusivt hinduisk. De radikala hade appellerat till veda-traditionen och inte sällan utmålat även islam som anti-indisk. Detta hade ställt många muslimer främmande inför rörelsen. Men nu ställde sig hela Nationalkongressen bakom muslimernas krav på 'ummas, den muslimska gemenskapens, integritet; man vände sig mot krigets segrarmakters krav på det muslimska Turkiet [37].

Rörelsen skulle just utvidgas till en skattebojkott när den plötsligt avlystes. Bakgrunden var att bönderna i byn Chauri-Chaura hade demonstrerat mot en polisstation, vilket hade lett till ett tumult där även poliser dödades. Kampanjledningen ville inte bryta sin måttfullhetspolitik och vägrade leda en kampanj där våld användes av aktivisterna.

Med detta kollapsade den indiska enigheten.

Den liberala övre medelklassen började samarbeta med engelsmännen och ställde upp i val, vilket nu hade blivit tillåtet som en engelsk eftergift. Så värst mycket fick de inte ut av detta och i regel trädde de tillbaka efter några år.

Många av rörelseaktivisterna vägrade avbryta kampanjen och försökte organisera en särskild revolutionär falang som uttryckte sig i strejker och ett särskilt socialistiskt parti. Även de hade måttlig framgång och de lyckades aldrig bli mer än en falang.

Den allvarligaste följden var dock en bestående misstro mellan hinduer och muslimer; muslimerna såg sig svikna och utropade en egen jihad. Hinduer svarade med angrepp på muslimer. Motsättningarna skulle bara stegras och kulminera i ett blodbad med över en halv miljon döda i samband med självständigheten.

Bakom dessa motsättningar -- som belyser alla nationella rörelsers svårigheter att finna rimliga identiteter -- låg inte bara kortsynt hinduisk politik från 1905 och framåt. Där fanns också handfasta intressekonflikter. I Bengalen, Punjab och Maharashtra dominerade en hinduisk överklass över muslimska bönder, och i Uttar Pradesh och Hyderabad dominerade en muslimsk överklass över hinduiska bönder. Varje klasskonflikt i dessa områden fick därför religiöst/kulturella övertoner. Inte blev det bättre av muslimernas politiska och ekonomiska nedgång under det engelska väldet, vilken fick dem att känna sig oroade över framtiden, minoritet som de var.

Under 20-talet fortsatte dels de radikalas fackliga kampanjer, dels en gandhiansk kampanj för de kastlösas rättigheter -- i syfte att undanröja en indisk skam och höja den egna sidans moral och självkänsla. Men framgångsrikast var kanske den kampanj som fördes inom ramen för den hindureformistiska rörelsen: i en bred kampanj för att integrera de lågkastiga och kastlösa i samhället och skapa enighet i rörelsen mot ockupationen organiserade Arya Samaj jätteceremonier där miljontals 'renade sig' rituellt och blev fullvärdiga hinduer [38].

1929 samlades de igen om en ny kampanj för självstyre, grundad på icke-samarbete.

Spjutspetsen i denna kampanj var att bryta det engelska monopolet på salt, som gav engelsmännen stora vinster på böndernas bekostnad. Den 26.1.1930 utropades till självständighetsdag varpå man organiserade ett vida offentliggjort brott mot monopolet: en demonstration med hundratusentals medlemmar gick till havet och utvann salt. Exemplet smittade av sig; indiska böner började hävda gamla rättigheter och det var omöjligt att fängsla alla. För att få fred erbjöd engelsmännen självstyre på provinsnivå; Nationalkongressen accepterade, ställde upp i val, vann och bildade provinsregeringar. De radikala, som föraktade kompromissen gick istället ut på landsbygden, slöt sig till de bönder som börjat utvidga kampen mot engelsmännen till en kamp mot dessas lokala stöd, godsägarna. Tillsammans bildade de organisationer som skulle bli ryggraden i kampanjerna för jordreform på femti- och sextitalen.

När kriget bröt ut avgick Nationalkongressens provinsregeringar, formellt i protest mot att de inte konsulterats om att sätta Indien i krigstillstånd. Istället utnyttjade de engelsmännens trängda läge och startade "Quit India-kampanjen". Kampanjen i sig själv var svagt organiserad och det var ingen svårighet för engelsmännen att fängsla de ledande, men den hade satt igång en dynamik som inte gick att kontrollera.

Dels började bondeorganisationerna ta över makten lokalt. I slutet av kriget hade engelsmännen förlorat kontrollen över stora delar av Bengalen, Bihar, Uttar Pradesh, Maharashtra och Tamil Nadu. Det skedde helt mot den stadsbaserade medelklassens önskan, oberoende av politisk inriktning, men det var avgörande för att få det engelska styret att kollapsa. Längst gick bondeupproret i Telengana i nuvarande Andhra Pradesh, där bönderna till slut organiserade en egen republik med två miljoner invånare, där jorden delades upp och där också kvinnor och jordlösa deltog i administrationen. Republiken bestod tills det självständiga Indien skickade armén mot den [39].

Dels organiserade en av de radikalhinduiska aktivisterna, Subhas Bose, en armé av de indiska soldater som tagits tillfånga av japanerna, en armé som sedan slogs på den japanska sidan under namnet Nationalarmén. När kriget var slut togs den emot som hjältar i Indien och kunde inte dömas.

1946 gjorde matroserna i den indiska flottan i Bombay myteri och hissade kongressflaggan. Myteriet spreds i form av demonstrationer och strejker in till stan och vidare, ut över Indien och ända till Kairo.

Engelsmännen hade fått nog. Till beslutet bidrog också att arbetarrörelsen hade vunnit valet på hemmaplan och bildat regering. Det stod klart att det behövdes en ny strategi. Kolonialadministrationen beslöt därför att lämna över styret till två efterträdare, Nationalkongressen och Muslim League.

Muslim League hade bildats av muslimska politiker som var misstänksamma mot Nationalkongressens alltför hinduiska politik och förordade att de områden där muslimer var i majoritet skulle avskiljas som en särskild muslimsk stat, Pakistan. Muslim League var ingalunda oomstritt bland indiska muslimer, som ju hade en solid tradition av islamsk internationalism bakom sig och dessutom tio miljoner trosbröder utanför det tänkta Pakistan. Men engelsmännen hade ett intresse av att söndra och valde Muslim League som förhandlingspartner -- utan tvivel också på grund av dettas elitistiska karaktär.

Den nya indiska staten satsade i början på en nationell utvecklingspolitik, byggd på statlig planering, tunga investeringar, importsubstitution och, som eftergift mot de gandhianskt sinnade bönderna, byutveckling och jordreform. Med tiden mattades de gandhianska dragen av och från åttitalet kapitulerade den styrande övre medelklassen helt för världsmarknaden.

Ändå finns ett arv kvar från den relativt folkliga indiska självständighetsrörelsen, som knappast alls finns i det auktoritärt grundade Pakistan. Massrörelser har påverkat indisk politik. Godsägarnas jord styckades faktiskt. Men, som Shashi Joshi påpekat, hade de kunnat påverka ännu mer om rörelsens aktivister hade haft mer förtroende för bönderna och mindre för utländska förebilder och teorier, främst dem som kom från Moskva [40].

Efterklangsrörelser

Indiens självständighet gjorde saken mycket lättare för andra antikoloniala rörelser. Ty med Indien borta ur det koloniala systemet började detta framstå som föråldrat. Indiens självständighet, liksom Japans framgångar i kriget, inspirerade därför folk i resten av periferin där de nationella rörelserna fick ett väldigt uppsving efter 1945.

Så i Indonesien, t.ex. Där hade den japanska ockupationen tvingat de tidigare små och splittrade grupperna av stadsintellektuella och traditionella notabiliteter att samarbeta och utöva viss auktoritet gentemot japanerna som företrädare för indonesiska intressen. När japanerna hade förlorat kriget kunde de under en kort period gå in och ta över makten innan den holländska kolonialmakten kom tillbaka, och de hade begripligt nog ingen lust att lämna över makten till dessa. Istället började de ett befrielsekrig med den armé av ungdomar japanerna hade tränat för att använda som hjälptrupper [41].

I striderna tvingades invånarna på de många öarna att välja sida, och inte så sällan att organisera sig själva. Oräkneliga motståndscentra uppstod, en del med sociala mål, andra utan. De två mest kända är dels ungdomarna i Surabaya som reste staden i oktober 1945 och höll ut i två veckor, och den muslimska rörelsen på östra Java som förenade förnyelse av Islam med motstånd mot holländare och korruption. Det var Surabayas ungdomar som övertygade stormakterna om att holländarna inte skulle lyckas och därför inte var värda att stödja.

Den officiella nationalistledningen var fullt nöjd att överta holländarnas plats utan alltför stora förändringar. De lokala motståndscentra som ville mer var alltför splittrade för att tvinga på dem några sociala mål. De ansatser till nationell utvecklingspolitik som företogs syftade mer till att berika stadsmedelklassen än skapa ett bättre liv för bönderna, och skiftet till världsmarknadsanpassning på sjuttitalet gick snabbt och lätt. Bondeaktivister och fackföreningsmän som hade vidare mål dödades i en stor massaker på sextitalet.

Islambältet i Nordafrika och Västasien slapp i stort undan kolonalerfarenheten och behandlas i ett kommande avsnitt. Bara två områden stod formellt under kolonialadministration, franska Nordafrika och Palestina. De blev scenen för två av de bittraste av alla antikolonala strider. Ty de riktade sig inte bara mot fåtaliga kolonialadministratörer utan också mot europeiska bosättare som var tillräckligt få och sårbara för att utveckla en illvillig rasism mot ursprungsfolken och tillräckligt många för att kunna tillämpa den effektivt.

Palestina var fram till artonhundratalet en utkant i det turkiska imperiet, som i stort sett skötte sig själv. Men då började imperiet stärka sitt grepp för att få kraft att stå emot den europeiska inringningen. Bland annat försökte man få ordning på skatteuppbörden. Därför inrättades jordaböcker där bönderna måste registrera sig för att hävda sin rätt. I många fall registrerade sig istället lokala notabiliteter eller köpmän, som på det sättet kunde bygga upp enorma pappersegendomar. Bönderna fick stanna kvar som arrendatorer på jord som de nya ägarna alltmer använde att odla t.ex. citrusfrukter för export på [42].

Samma princip har använts i hela världen för att ta ifrån bönderna deras rätt i samband med att sedvanerätt ersattes med världsmarknadssystemets romerska rätt. Men i Palestina fick det dramatiska konsekvenser. För i Palestina tog sig de nya ägarna för med att vräka bönder och sälja jorden till europeiska judiska invandrare som kunde erbjuda europeisk hårdvaluta.

I Palestina uppstod på detta sätt en splittring mellan notabler och bönder, och bönderna blev tidigt tvungna att definiera sina egna mål, som de fann vara nationalistiska -- likgiltigt om det var arabiskt, syriskt eller palestinskt, men i alla fall mot invandring och godsägare. När den engelska regeringen förklarade att den skulle uppmuntra judisk invandring 1919 blev också de palestinska bönderna militant anti-engelska.

Motståndet organiserades runt olika linjer.

Många avhysta bönder etablerade sig som sociala banditer och angrep judiska bosättningar. De hade börjat med detta på 1880-talet och efter 1919 blev det vanligare.

De mer stads- och handelsbaserade notablerna anpassade sig till böndernas politiska kultur och drev en både mer nationalistisk och mer socialt medveten politik än sina likar i grannländerna.

Andra organiserade sig i nationalistiska fackföreningar och folkliga litterära föreningar med nationell färg.

Mest radikal var den islamska organisation som efter sin organisatör Izz-al-Din al-Qassam kallades 'qassamiterna'. De vände sig till sluminvånarna i Haifa, mest avhysta bönder som arbetade i hamnen. Den vände sig både mot den engelska ockupationen och invandringen och såg islamsk social rättvisa, moralisk förnyelse och väpnad kamp mot förtrycket som metoder. Dess medlemmar spelade en nyckelroll i upproret 1936-39 [43].

Depressionen skärpte motsättningarna. Dels ruinerades många bönder av sjunkande intäkter och stigande skatter. Dels ökade invandringen på grund av antijudiskt våld i Polen och Tyskland; denna invandring ledde till ett ekonomiskt uppsving, men de nya jobben tog judarna själva. 1933 bröt det ut våldsamma demonstrationer mot ockupationsmakten. De politiska partierna skyndade sig att ställa sig i ledningen för rörelsen, och 'ulama förklarade det som kätteri att sälja jord till otrogna. 13.4.1936 dödades två judar, myndigheterna startade en terrorvåg mot de palestinska organisationerna, och dessa svarade med generalstrejk.

Strejken började i städerna men tyngdpunkten skiftade snart till landet. Nationella kommittéer bildades i byarna med bondekrav på programmet. Qassamiter började angripa militärposteringar och nybyggen och sprängde oljepipelinen mellan Mosul och Haifa. Eftersom de traditionella ledarna snart arresterades tog qassamit-inspirerade bönder och arbetare initiativet, och 1938 kontrollerade de landsbygden. Ett socialradikalt program antogs med bl.a. moratorium på alla skulder och bojkott mot brittiska verksamheter. Även stadsbor började klä sig som bönder, så hög var deras prestige.

Münchenuppgörelsen frigjorde brittisk energi att slå ner upproret. De använde tre metoder: att beväpna bosättarna, att avväpna palestinierna och att lova att stoppa invandringen för att att de mer moderata palestinierna skulle falla ifrån.

Den palestinska rörelsen avväpnades också på ett mer avgörande sätt. Dels fördjupades klyftan mellan stadsmedelklassen, den traditionella organisatören för alla antikoloniala rörelser, och bönderna. Dels hade konflikten blivit för dyr för deltagarna; överlevande motståndsmän utan politisk samordning måste pressa bönderna på pengar för att överleva. 1939 orkade bönderna inte ta mer konflikt. Det orkade däremot nybyggarna. De hade beväpnats av britterna och hade starka internationella organisationer, och de tog upp kampen mot både kolonialmyndigheter och palestinier. De lyckades väl. 1947 beslutade FN att de kunde ta halva landet. Resten tog Jordanien hand om. Och de organisatoriskt försvagade palestinierna orkade bara reagera sporadiskt. Istället reagerade folk individuellt, genom att fly, hjälpta till det beslutet genom israelisk terror. Cirka 150.000 stannade kvar och sökte medborgarskap i den israeliska staten.

Den fortsatta palestinska rörelsen mot de europeiska bosättarna beskrivs i Kapitel 8, avsnittet Pariarörelser.

Även i Algeriet riktades den antikoloniala rörelsen mot en europeisk bosättarminoritet [44]. Efter den kabyliska revolten 1871 strömmade europeiska invandrare in och bosatte sig på den jord franska staten hade konfiskerat; 1950 fanns det ungefär en miljon av dem mot nio miljoner araber eller berber som avhysta från sin jord eller utkonkurrerade från hantverket av import fick försörja sig som daglönare åt europeerna.

Ändå var de utbildade arabernas och berbernas första reflex att ta fransmännen på orden; Algeriet sades vara en integrerad del av Frankrike där alla var jämlika medborgare. Men jämlikheten visade sig inte gälla muslimer. Algerierna lämnades inget annat val än opposition, som tog sig två former.

Den första var religiös och syftade till att stärka självrespekten. Formen var en muslimsk reformrörelse som efter sin grundare Ben Badis kallades badisiya; den betonade alla muslimers jämlikhet och den muslimska gemenskapens odelbarhet och den bekämpade lyx och flärd. Den stöddes av bönder och hantverkare som samlades till dess skolor.

Den andra rörelsen bildades bland muslimska arbetare på de stora vingårdarna, i de franskdominerade städerna och inte minst i Frankrike dit en halv miljon algerier flyttat för att arbeta. Bland dem organiserades Nordafrikanska Stjärnan 1925, en kombinerad fackförening, försäkringskassa och kulturorganisation. Den stöddes delvis av den franska arbetarrörelsen tills algerierna tröttnade på fransmännens nedlåtande attityd och vände dem ryggen.

Dessa två rörelser skapade de sociala nätverk som bar upp den antikoloniala rörelsen under 50-talet.

Den direkta antikoloniala kampen inleddes 1 maj 1945 då algerier i Setif firade de allierades seger över nazismen genom att kräva jämlikhet mellan kristna och muslimer. Franska staten svarade med flygbombning och dödade 15.000, och alla muslimer insåg att fortsatt samexistens var omöjlig. För det var så frågan definierades: muslimer mot kristna; begreppet algerier täckte ju båda.

Under de följande tio åren ägnade sig självständighetsrörelsen åt underjordiskt organisationsarbete och strategisk diskussion. I dessa diskussioner segrade anhängarna av väpnad kamp, som tog initiativet 1.11.1954 med en serie attacker på franska polisstationer och militäranläggningar.

Under sex år lyckades sen ca 15.000 sinsemellan oeniga mujahedin sysselsätta en fransk styrka på en halv miljon man som successivt förstörde både ekonomi och livsbetingelser i Algeriet och gjorde fortsatt fransk närvaro allt omöjligare. Samtidigt byggde franska ungdomar, inför hotet att sändas till Algeriet som värnpliktiga, upp den första antikoloniala rörelse av någon betydelse i ett centrumland [45].

När den franska staten gav upp 1960 var den algeriska rörelsen i stort sett krossad. Därför kunde en samling algeriska exilpolitiker ur medelklassen lätt träda in i tomrummet och ta kontroll. Bland dem märktes badisiyas islamska jämlikhet föga.

I större delen av Afrika behövdes det svaga nationella rörelser för att övertyga kolonialmakterna om kolonialismens nackdelar. När de första utbildade medelklasspolitikerna gjorde sig hörda efter kriget hade indier och vietnameser gjort grovjobbet, och kolonialmakterna spelade över bollen i säkra händer innan några bredare rörelser behövde organiseras [46].

Den folkliga nationella rörelsen började som kulturell självhävdelse i form av kristna väckelserörelser och inhemska kyrkor redan vid sekelskiftet 1900. De förra kombinerade ofta de kristna inslagen med traditionell afrikansk kultur och jämställde 'det onda' med den europeiska kolonialmakten. Trots att de var pacifistiska och snarare hoppades på gudomligt ingripande än litade till egna krafter möttes de med brutalitet av kolonialmakten. De senare inordnade sig i det koloniala mönstret men hade ändå betydelse som de första överregionala organisationerna som styrdes av afrikaner, och det är ingen slump att så många av den senare nationella rörelsens aktivister var utbildade på missionsskolor. Medan väckelserörelserna hade vänt sig till bönder vände sig kyrkorna i första hand till stadsbor.

Ungefär samtidigt uppstod de första organisationerna av utbildad medelklass. Det var mycket snäva organisationer vars krav inte gick utöver rätt för den egna gruppen att integreras i kolonialsamhället. Det var först i samband med andra världskriget som denna utbildade medelklass blev stor nog att påverka utvecklingen.

Det var också först då de nationella rörelserna anpassade sig till de godtyckliga koloniala statsskapelserna. De tidiga afrikanska nationalisterna var afrikaner, inte nigerianer eller kongoleser. Det som fick dem att anpassa sig var möjligheten att delta i parlamentsval.

Man kan använda Ghana som exempel; inte för att Ghana är så typiskt utan för att afrikaner själva länge användes det som förebild. Ghana hade den mest kommersialiserade ekonomin i Afrika, byggd på gummi och kakao. Kriget gynnade produktionen och drog in pengar till småbönder samtidigt som priserna steg och fackliga organisationer spreds [47].

Den nationella rörelsen uppstod bland studenter i London under kriget och ställde typiska medelklasskrav som lika tillträde till offentliga tjänster. Det blev en massrörelse i samband med en bojkott, organiserad av traditionella klan- och stamorganisationer mot dyra engelska importvaror och en demonstration av demobiliserade soldater. Då skyllde myndigheterna på nationalisterna, fängslade dem och gjorde dem därmed till folkhjältar.

Kampanjen för självständighet byggde inte på självorganisering av folkliga krav som i Indien utan på agitation för 'demokrati' och 'jämlikhet' helt abstrakt. De nationalistiska organisationerna var till för att föra ut Ledarnas budskap till folket med stöd av oetablerade ungdomar, inte för att stärka den folkliga självorganiseringen. De enda folkliga organisationer som spelade någon roll var fackföreningarna, som därför fick stor betydelse. Överallt spelade hamnarbetare, järnvägsarbetare och kommunalarbetare stor roll genom sina strejker, och i Nordrhodesia/Zambia var det gruvarbetarna i kopparbältet som blev den nationella rörelsens största stöd. Bönderna stod i princip utanför; i Afrika fanns det gott om jord och landsbygdsorganisering syftade, i den mån den förekom, på att hålla kolonialmaktens fogdar på armlängds avstånd.

Detta mönster -- utbildade medelklass-folkledare med svag folklig organisering med undantag av starka fack -- ligger till grund för de självständiga afrikanska ländernas sociala struktur: självtillräckliga, tyranniska stater som bara fackföreningarna kan ta strid med. Det bryts bara i de områden där europeiska bosättare slagit sig ner, i Kenya och södra Afrika.

I Kenya hade europeer stulit jorden i slutet av artonhundratalet och gjort de tidigare ägarna till arrendatorer. Under depressionen började de ersätta systemet med storjordbruk där arrendatorerna gjordes till lantarbetare eller helt enkelt avhystes till Nairobis slum [48].

Den officiella självständighetsrörelse som uppstod under tjugotalet berörde främst de utbildade, som hade föga med de avhysta arrendatorerna att skaffa. De var försiktiga och hovsamma, ungefär som indiska Nationalkongressen hade varit från början.
Efter kriget bildades en radikal nationalistisk strömning bland de demobiliserade soldaterna som oftast kom från sluminvånarnas miljöer. De var inte främmande för våldsamt uppror. För att förebygga att dessa skulle få för stort inflytande startade de moderata nationalisterna i samarbete med by- och klanledare på landsbygden en kampanj för enighet bakom de moderata - som dock snart togs över av de radikala i samarbete med avhysta arrendatorerna.

Detta skrämde den brittiska kolonialmakten att starta en kampanj av arresteringar och terror 1953, varpå hotade aktivister rymde till skogs och startade ett gerillakrig för att överleva. I början hade detta visst stöd bland de avhysta, men snart betydde överlevnaden mer än det politiska målet och motståndet dukade under för den brittiska terrorn.

År 1963 lämnade britterna över till de moderata nationalisterna som släppts ur fängelset. Dessa köpte upp de europeiskägda jordbruken men behöll dem själva. Och fortfarande upprätthålls avståndet mellan elit och fattiga med hjälp av en korruption som är stor även för afrikanska förhållanden.

I Södra Afrika krävdes en verklig folklig rörelse för att nå självstyre. I nuvarande Zimbabwe och Zambia fanns många engelska bosättare, medan den portugisiska staten insåg att den aldrig skulle kunna behärska Mozambique och Angola med efterkoloniala medel och därför måste hålla sig till de gamla metoderna -- tvångsarbete och maktmonopol [49].

Självständigheten i hela området vanns av Frelimo. Det var en rörelse som uppstod bland lönearbetare i Lourenço Marques och bland missionsskoleelever på landsbygden. Det var de senare som i de avlägsna norra delarna av Mozambique började organisera en 'befriad zon' i början av sextitalet.

Motivet för bönderna att delta i rörelsen var att slippa undan tvångsarbetet. Tillsammans med Frelimos aktivister byggde de upp en kooperativ rörelse som var ganska framgångsrik.

Avgörande var dock inte detta utan Frelimos attack mot Zambezidalen, där portugisiska staten planerade ett enormt vattenkraftverk som skulle försörja Sydafrika med elektricitet och dessutom ta emot nybyggare från Portugal. Här löpte också den enda järnvägen från Syd-Rhodesia. Frelimo angrep både damm och järnväg och lyckades tillfoga Portugal sådana förluster -- ekonomiska, militära och prestigemässiga -- att Portugals borgerskap vägrade betala notan utan beslöt satsa på västeuropeisk integration istället för osäkra imperiedrömmar.

Den nationella rörelsen fick betala dyrt för självständigheten. Den vita regimen i Sydafrika hade inte råd att släppa Witwatersrands hamn i Lourenço Marques/Maputo till en radikal nationell regering. Därför började de ett utmattningskrig som pågick ända fram till den vita regimens fall.

Medan den nationella rörelsen i Mozambique slog sig till självständighet rådde mest kaos i Angola. I verkligheten var Angola en lös sammanfogning av tre kolonier -- ett kaffedistrikt i norr vid Kongos utlopp, ekonomiskt knutet till Kinshasa; ett bomullsdistrikt runt huvudstaden Luanda; och så det vidsträckta höglandet runt järnvägen till Zambia. I vart och ett av dessa områden uppstod en nationell organisation som var och en gjorde anspråk på att företräda hela Angola, vars godtyckliga koloniala gränser alltså gjordes heliga.

I norr uppstod FNLA, med bas bland de köpmän som förmedlade kaffet. De såg en chans att hävda sig när kaffeodlarna gjorde uppror 1961 på grund av utebliven betalning. De blev snabbt erkända av de afrikanska staterna som angolansk exilregering, men eftersom de föredrog de goda affärerna i Kinshasa framför politiskt organisationsuppbygge förlorade de snart prestigen.

Den rörelse som bildades i Luanda-korridoren, MPLA, hade sin bas bland de kreoler som dominerat handel och lokalförvaltning innan portugiserna stramade upp kontrollen på artonhundratalet. De var lika inte-grerade i portugisisk kultur som sina kreolbröder i Brasilien, men på grund av sin mörka hy hade de trängts ut av portugiser och sökte revansch. När några ungdomar stormade fängelset 1961 skyndade sig MPLA att resa upprorsflaggan. Det dröjde innan de kunde göra något effektivt dock, och även sedan de upprättat ett 'befriat område' i inlandet kunde portugiserna se rätt lugnt på läget.

Rörelsen längs Benguela-järnvägen, UNITA, hade sin bas bland ungdomar som studerat på missionsskolor. De utnyttjade legala möjligheter till att organisera föreningar för ömsesidig hjälp bland bönder och hantverkare. Ökat utrymme köpte de genom att utlämna MPLA-aktivister till myndigheterna.

När det portugisiska väldet föll på grund av Frelimos aktiviteter steg UNITA in i tomrummet i söder och MPLA i norr. Sedan följde tjugo år av krig mellan dem där båda gjorde anspråk på varandras område.

Alla dessa antikoloniala rörelser förenade alla sociala skikt, under en aldrig ifrågasatt ledning av den utbildade stadsmedelklassen. Den stora majoriteten, bönderna, engagerades sällan i någon mer självständig egenskap, och när det skedde som i t.ex. Kenya, Palestina och Indien, sågs det med misstänksamhet av de ledande i rörelsen, som försökte stympa deras självständighet så gott de kunde, ofta med framgång. Det var bland annat därför som självständigheten sällan ledde till några sociala förändringar. Den utbildade medelklassen steg in i den auktoritärt utformade koloniala staten och drev den vidare efter egna intressen.

Kanske ett huvudskäl till att det gick så lätt att avveckla kolonialsystemet när väl Indien var borta från det.

Bonderörelsen i Vietnam

Det fanns dock en antikolonial kamp där bönderna drogs in mycket djupt, så djupt och så dominerande att rörelsen inte kunde tolereras av hegemonimakten -- den vietnamesiska [50].

Vietnam ockuperades av Frankrike på 1880-talet. Det glest befolkade södra Vietnam, ett nybyggarland dit vietnameserna själva hade kommit ungefär hundra år tidigare, styckades upp i gummiplantager dit vandringsarbetare rekryterades. Det tätare norra Vietnam nöjde sig fransmännen med att beskatta ungefär som tidigare härskare gjort, med två undantag: skatterna var mycket högre och den statliga kontrollen hårdare. Traditionellt hade vietnamesiska byar skött sig själva, nu tillsattes fogdar i varje by. För att kunna betala skatten tvingades bönderna odla ris på export, och medan den egna konsumtionen sjönk blev Vietnam en av världens största risexportörer. De som inte kunde betala blev av med sin jord, som koncentrerades på allt färre händer.

Motståndet organiserades i början av den traditionella överklassen, men det visade sig helt ineffektivt. Istället var det en annan grupp som blev kärna i den nationella rörelsen: bondestudenterna, barn till mer välbärgade bönder som i konfuciansk anda sökte en god utbildning för att nå en god position i livet. Sådana bondestudenter fanns det alldeles för många av för att den koloniala ordningen skulle svälja dem; utan arbete och framtidsutsikter grundade de det vietnamesiska kommunistpartiet för att bekämpa kolonialmakten. Ett skäl till den mer konservativa antikoloniala rörelsens svaghet var, säger Kolko, att stora delar av den kommersiella medelklassen var kineser utan förbindelse med folkmajoriteten.

Under depressionen föll priset på ris medan skatterna steg för att hålla franska staten skadeslös. I Nghê An-provinsen gjorde bönderna uppror och upprättade tillsammans med bondestudenterna en liten stat som höll ut i nio månader, genomförde jordreform, hävdade kvinnornas ställning och minskade ceremonikontot. Här var det bönderna som bestämde, säger Scott; bondestudenterna bidrog med kommunikationslinjer [51].

Den japanska ockupationen 1940 försvagade kontrollen, och kommunistpartiet etablerade ett motståndsnäste i de otillgängliga områdena vid kinesiska gränsen, i samarbete med tho-folket som ville återupprätta sitt traditionella självstyre. När japanerna kapitulerade var kommunistpartiet den enda kraft i Vietnam som hade någon auktoritet, och de kunde utropa den vietnamesiska republiken med allas samtycke, t.o.m. med den vietnamesiske marionettkejsarens välsignelse.

Invände gjorde dock den franska staten som kom tillbaka och ockuperade risslätterna medan kommunistpartiet fick dra sig tillbaka till skogen. Där vann det det folkliga stödet genom att sänka skatter och arrenden och expropriera franskägd jord och dela ut till bönderna; dessutom var den ju den legitima regeringen, breddad med andra antikoloniala grupper till Vietminh, förbundet för Vietnams befrielse. 1954 hade den franska armén bestämt sig för att städa upp men underskattade sin motståndare och förintades själv.

Under den frist som fredsavtalet hade gett den franska armén att evakuera passade en general Diem på att göra en statskupp i söder, stödd på de franskvänliga katolikerna och på USA. Vietminh-regeringen hade dålig tid att beakta det nya hotet; den var upptagen av en revolt mot ett byråkratiskt förslag till jordreform, och Diem hade god tid att bygga upp sin terrorapparat, som riktade sig mot buddhister, nationella minoriteter och framför allt mot bönderna i söder som krävdes på betalning för den jord de fått av Vietminh.

Motvilligt måste de vietminh-aktivister som stannat i söder ta sitt ansvar. De såg till att alla som drabbades av Diems terror samlades i FNL 1960 och organiserade ett motstånd. Syftet var demokrati.

Ryggraden i motståndet var böndernas strävan att behålla jorden och vägran att betala till Diems korrumperade fogdar. Och den organiserande kraften var Vietminhs aktivister som enligt Migdal lyckades med en viktig sak: att lyckosamt konkurrera med den officiella staten om att erbjuda det som bönderna behövde för sin överlevnad -- handel, sjukvård, utbildning, lag och ordning. Att motståndet så länge kunde stå emot den amerikanska krigföringens fruktansvärda tryck berodde på att FNL/Vietminh kunde erbjuda påtagliga individuella fördelar för de bönder som ställde upp i självständighetskampen [52]. Omvänt måste FNL anpassa sig till böndernas krav om de ville överleva; kommunistpartiets ledning i Hanoi strävade hela tiden efter att bromsa böndernas jordfördelningskrav, men eftersom jordhunger var bönderns starkaste motiv för att delta i rörelsen var dessa kontrollförsök inte särskilt framgångsrika.

I början var motståndet fredligt och tog sig uttryck i strejker, bojkotter och skattevägran, men Diems makt var militär och med ökande stöd från USA blev konflikten alltmer våldsam. Till slut blev också Hanoi tvunget att hjälpa till, först med vapen, sen med soldater.

Saigonregeringens och USAs krigsstrategi -- koncentrationsläger för alla bönder och inkallelser av alla unga i armén -- garanterade slutgiltigt bönderns engagemang i självständighetskampen. Även de rika bönder som skulle drabbas av FNLs jordfördelning föredrog FNL framför koncentrationsläger. I allt högre grad identifierade alla på landsbygden överlevnad med FNLs program. I allt högre grad fylldes FNLs arméer på med folk för vilket detta var enda alternativet till social eller t.o.m. fysisk förintelse. Samtidigt garanterade USAs destruktiva beteende att många tjänstemän inom Saigonregeringen och andra inom städernas medelklass hjälpte rörelsen så gott de kunde med sabotage, upplysningar och materiellt stöd.

1965 hade Saigons och USAs förstörelsepolitik fört över en överväldigande majoritet till FNL-sidan och båda sidor väntade sig ett snart maktskifte. Då utlöste USA ett treårigt massivt militärt angrepp, som vietnameserna till hela världens förvåning lyckades stå emot, trots enorma kostnader och trots att bombningarna drev nästan hälften av rörelsens ryggrad bönderna till städerns flyktingkvarter. Hur bar de sig åt? Hur kunde den nationella rörelsen slå ut världens mäktigaste militärapparat? Hur kunde den inte bara nå sitt eget lokala mål utan också försvaga de globalt härskande så mycket att dessas grepp över de direkta producenterna i både centrum och periferi slappnade och möjliggjorde folkrörelseuppsvinget 1967-75?

Det mest avgörande var att även om det aktiva stödet för FNL förmodligen minskade under krigets påfrestningar, så var stödet för Saigonsidan obefintligt. Eftersom regimen bestod av korrumperade militärer som levde på USA-bidrag, kriminalitet och plundring fanns knappt någon som var beredd att stödja den. FNLs värsta fiende var krigströttheten, men eftersom de flesta tenderade att skylla kriget på Saigon kunde t.o.m. den verka till FNLs fördel.

Den andra avgörande faktorn var FNLs skickliga strategi. Eftersom USAs strategi var massiv eldkraft utan hushållning såg FNL till att den mesta eldkraften slösades bort i obebodda urskogar. Redan 1967 hade krigföringens dyrbarhet skapat ett stort underskott i USAs budget, och valutaflykt och vikande dollarkurs tenderade att skapa opposition bland USAs västeuropeiska allierade eftersom dessa hade investerat så mycket i dollar.

De ökande ekonomiska svårigheterna skapade också ett växande krigsmotstånd inom USA, dit man inte bara kunde räkna de svarta medborgarrättsrörelser som gjorde uppror i städerna mot nedskurna socialbudgetar utan också stora delar av den övre medelklassen och näringslivet. Den organiserade antikrigsrörelsen skapades av övremedelklassungdomar på de mest prestigefyllda universiteten och riktades mer mot regeringens inkompetens och lögnaktighet än mot kriget i sig. Men den blev en motor för en mycket bredare rörelse mot världsmarknadssystemets följder både i USA och i andra centrumländer. Stöd till Vietnams bönder kunde bli ett sätt att göra motstånd mot systemet för många som själva inte hade tillgång till några känsliga konfliktpunkter -- i synnerhet som motståndet sammanföll med arbetarrörelseuppsvinget i Västeuropa.

Slutligen fungerade den globala alliansen mellan periferins nationella rörelser, om än inte utan gnissel. Små värdefulla vapenleveranser från gamla nationalistiska regimer i Ryssland och Kina gjorde mycket för att minska teknologigapet, främst ifråga om luftvärn.

Krigets vändpunkt var Tet-offensiven 1968, då små gerillastyrkor angrep nästan varje stad i Vietnam och i många fall kunde hålla dem i veckor. Syftet var att tvinga städerna att ta ställning till den nästan helt bondedominerade rörelsen. Detta misslyckades -- städerna föredrog även i fortsättningen i stort att vänta och se -- men resultatet var ändå avgörande. Saigonapparaten kollapsade. Och USAs regering tvingade under trycket av en rasande dollarflykt och en växande hemmaopinion att börja dra sig ur kriget. Det skulle dröja sju år av förstörelse innan realiteterna vann över prestigelåsningen, men från och med Tet var USA på defensiven. Inte bara i Vietnam utan globalt -- misslyckandet med att knäcka den vietnamesiska bonderörelsen inledde USAs uppgivande av den globala hegemonirollen.

Vid freden 1975 var Vietnam ett raserat land. Inte främst på grund av den materiella förstörelsen. Utan på grund av den sociala. Runt de amerikanska baserna hade det växt fram miljonstäder av utbombade, som när de levt i åratal på tiggeri, kriminaliet och prostitution förlorat sin produktiva förmåga. För bonderörelsen blev dessa problem större än krigets, och den måste lämna över ansvaret till regeringen i Hanoi. Med bonderörelsen till synes utmattad, och utan behov av folkligt stöd när kriget väl var vunnet, satte funktionärerna nu igång en process av maktkoncentration i sina egna händer. Men bonderörelsen mobiliserade på nytt; det var i FNLs hjärtområde i Mekongdeltat som det vietnamesiska försöket till statssocialism havererade och statsfunktionärerna måste erkänna böndernas självstyre [53].

Kolonialsystemet avvecklades mellan 1945 och 1975. Det berodde delvis på att periodens hegemonimakt USA, som bara hade deltagit perifert i systemets upprättande, såg sig utestängt från många exploateringsmöjligheter av föråldrade europeiska, och i synnerhet engelska, monopolrättigheter och gärna stödde åtminstone de mer konservativa nationella rörelserna. Men i huvudsak berodde det på de antikoloniala rörelsernas egna ansträngningar. Det var rörelsernas egen styrka som gjorde dem till nödvändiga allianspartners för den stigande hegemonimakten. Det var därför inte märkligt att självförtroendet i världsmarknadsperiferin stod högt under perioden. Det tog sig flera uttryck [54].

Dels i de nationella rörelsernas egen kollektiva självhävdelse när de förvandlade sig till statsledningar. På ett möte i Bandung 1955 slog de fast sin kollektiva politiska självständighet i förhållande till stormakterna och till centrum, och lovade att stödja varandra mot centrummakternas intrång. Denna "alliansfria rörelse", eller 77-gruppen som den kallas i FN-sammanhang, fungerade under någon generation som ett forum för gemensamma intressen om än med minskande effektivitet av skäl som jag återkommer till, men tycks ha fått en renässans efter sekelskiftet.

Dels, och viktigare, i ett uppsving i folkrörelsemobiliseringen i Syd. På femtitalet och ännu mer på sextitalet bidrog bönders och sluminvånares rörelser till att världsmarknadssystemets hierarkier pressades tillbaka i en utsträckning som aldrig tidigare varit möjlig. Det finns anledning att återkomma till detta senare.

Och slutligen betydde den antikoloniala rörelsen mycket för att sticka hål på centrums uppblåsta självöverskattning. Den naiva rasism som götts av de sydliga folkens nederlag under perioden 1500-1900 var för all framtid omöjlig. Ja än mer: En insikt om att Syd kunde vara en hjälp för folkrörelser i Nord började gry under sextitalets folkrörelseuppsving. Medan det tidiga nittonhundratalets arbetarrörelse kunde tala instämmande om "ansvarig kolonialpolitik" i "civilisationens intresse" [55] kunde en lång konservativare arbetarrörelseapparat på 1970-talet bidra till att finansiera de antikoloniala rörelserna. Denna självprövning hade inletts i liten skala med en solidaritetsrörelse bland Englands och USAs medelklass för den indiska nationella rörelsen redan i slutet av artonhundratalet [56]. Militant blev rörelsen först på 1950-talet, tack vare franska ungdomar som vägrade göra värnplikt i Algeriet. Och verkligt internationell blev den tack vare de vietnamesiska bönderns envishet och uthållighet.

Om den indiska nationella rörelsen var den huvudaktör som i samarbete med den europeiska arbetarrörelsen nötte ner den engelska systemhegemonin var det den vietnamesiska nationella rörelsen som nötte ner den amerikanska. Man kan därför säga att självhävdelsen var befogad. Men tyvärr var dessa bedrifter inte tillräckliga för att de nationella rörelserna skulle nå sitt mål.

Efterkoloniala nationella rörelser

Befrielsen från kolonialväldet skapade inte något välstånd i de länder som befriats av de nationella rörelserna. Världsmarknadssystemet har visserligen garanterats av koloniala erövringar i sitt uppbyggnadsskede. Men efterhand, när produktionskedjorna väl hade lagts ut, behövdes inget kontinuerligt våld. Länder slutade inte att tillhöra periferin, och dess invånare slutade inte att vara fattiga, bara för att de organiserade nationella rörelser som utvecklades till nationella stater. Tvärtom: det finns de som hävdar att de antikoloniala rörelserna 'fick' vinna för att periferiseringen var så fast grundad att den inte längre behövde garanteras av en kolonialstat [57].

Dels var de periferiserade ekonomierna anpassade till periferirollen. De hade erövrats och anpassats med våld, men det krävde mindre våld att upprätthålla anpassningen. De forna kolonierna var specialiserade på arbetsintensiv, lågkapitaliserad råvaruutvinning. De hade platser i varukedjor som kontrollerades av andra, dvs av centrum-monopolen, och tvingades anpassa sig efter dessas behov snarare än efter de nationella ekonomiernas. Att bryta med periferirollen var ett mycket större arbete än att bara kasta ut en kolonialmakts statliga representanter.

Dels var de koloniala staterna oerhört auktoritärt uppbyggda och bjöd på mycket små hållhakar för folkmajoriteten. Det visade sig oftast vara en övermäktig frestelse för den medelklass som ledde de antikoloniala rörelserna att bara ta över dessa stater och använda dem till egen fördel -- gärna i samspel med de centrummakter de nyss kastat ut.

Det är sant att de nya staterna ofta gjorde mer eller mindre ambitiösa försök att 'utvecklas', dvs avancera i systemet, oftast med hjälp av importsubstitution, dvs gynna hemmaproduktion av varor som tidigare hade importerats från centralare områden. Men även sådana utvecklingsförsök var ofta inskrivna i centrumdominerade strategier. Industrialisering bestod ofta av verksamheter som måste lokaliseras ut från centrum på grund av dålig lönsamhet. Jordbrukseffektivisering bestod ofta av förbilligande av matproduktion för export till de rika länderna. Allt i sista hand finansierat av de tidigare koloniernas egna bönder.

Det stod alltså snart klart att nya nationella rörelser måste byggas upp även i självständiga stater, för att värna om de periferiserade områdenas intressen. I de globala periferierna tog sig dessa olika uttryck:

Reformer, misslyckade som i Turkiet, eller lyckade som i Japan, iscensatta av ländernas traditionella härskande skikt. De kommer i stort sett att lämnas därhän i fortsättningen. Detta är ju en bok om folkrörelser.
Breda mångklassuppror mot centrumberoende eliter, i 'nationens' eller den lokala kulturens namn, s.k. populistiska rörelser. Man kan tala om tre framstötar: den latinamerikanska populismen, den kinesiska kommunismen och islamismen, som var och en försökte omdefiniera förhållandet mellan systemcentrum och periferi.
Försök att bryta med de nya eliterna genom att appellera till en ny 'nation', dvs. separatistiska rörelser.
Omdefiniering av 'nationen' i klasstermer, på grundtvigianskt vis.

Att självständighet inte ledde till välstånd var något man märkte tidigast i Latinamerika. Där hade självständighetsrörelserna letts av lokala exportkapitalister, och de självständiga staterna dominerades följaktligen av deras exportintressen. Produktion för lokala behov ansågs farlig och utvecklingshämmande och motarbetades. Istället dirigerades arbetskraften, i Framstegets namn och med hjälp av skuldsättning och expropriering, till plantager och gruvor. Exportinkomsterna använde överklassen att köpa europeiska och nordamerikanska konsumtionsvaror för -- ett mönster stadsmedelklassen skulle kopiera så fort den fick en möjlighet.

Den latinamerikanska populismen

Ingenstans genomfördes denna politik mer dogmatiskt än i Mexico, under den s.k. liberala eran 1854-1911 som kulminerade i Díaz' utvecklingsdespotism [58].

Där kommersialiserades både arbetskraften och jorden genom jordlagen av år 1861 som förbjöd kollektiv egendom och ogiltigförklarade sedvanerättsligt ägande. De kommersiella jordbruken kunde därmed lägga under sig böndernas byar och odla för export. Böndernas motstånd hade fram till mitten av artonhundratalet främst riktats mot statliga arbetsplikter och skatter. Nu blev det ett motstånd mot jordstölder, och de skulle 1910 bli den främsta av revolutionens drivkrafter [59].

Uppror mot jordstöld och huvudstadsvälde var endemiska i Mexico, mer än i andra latinamerikanska länder. Ty dels var de bördiga delarna av landet mer tättbefolkade och hade inte plats för både byar och kommersiella gods. Och dels var den utvecklingsdespotiska Díaz-regeringen mer angelägen än de flesta att disciplinera de lokala eliterna under utsända huvudstadsrepresentanter. Ändå var bönder och utkantsbefolkning inget allvarligt hot så länge som var och en gjorde motsånd var för sig. Ty varje rörelse var, som bonderörelser brukar vara, lokal och kunde lätt slås ner.

Revolutionen utlöstes av en demokratisk rörelse bland städernas medelklass. Denna medelklass hade gynnats, eller t.o.m skapats, av diktaturens ekonomiska politik som hade koncentrerat välståndet till städerna på böndernas bekostnad. Men dess ställning var otrygg. Den politiska makten låg hos en snäv krets av vänner till diktatorn, och de såg landet som personlig egendom att plundra efter behag. Inför det sedvanliga återvalet av Díaz 1910 organiserade medelklassen en egen valkampanj med programmet bekämpa korruptionen och svågerväldet. Naturligtvis ogiltigförklarades rösterna på dess kandidat, storföretagaren Francisco Madero, och han själv hamnade i fängelse för uppvigling, men så snart han flytt manade han till uppror.

Därmed samordnade och legitimerade han de splittrade folkliga rörelserna som nu kunde bli effektiva. Ty medan medelklassen själv föredrog att vänta och se var det två grupper som svarade:

Dels utkantsbönder och nybyggare, serranos. De hade mindre besvär med kommersiella gods än med utsända fogdar. Många av dem var själva kommersiella storbönder. Andra var bergsbönder, åsneförare, gruvarbetare, boskapsuppfödare eller banditer, eller allt av detta som den mest berömde av dem, Pancho Villa.

Det var serranos som först svarade på upprorssignalen, ty de hade resurser -- vapen, hästar och god vana av ett vilt liv. Många hade pengar och tid att avsätta till militärt kampanjande. De blev därför mycket effektiva soldater.

Dels var det bybönder i centrala Mexico, som i mer än en generation hade försvarat sig mot de kommersiella godsens intrång. Mest militanta var de som hade aktuella strider, t.ex. byarna i Morelos mot sockerplantagerna eller yaqui-indianerna mot nordamerikanska gruvor. De försvarade sig som organiserade samhällen -- dess mest legendariske anförare Emiliano Zapata var t.ex. kommunalordförande i Anenecuilco.

Medan serranos blandade samhälle var helt ur stånd att enas om något mer avancerat än lokalt självstyre, och dess aktivister kunde ge prov på den mest häpnadsväckande karriärmentalitet, stod byborna för ett socialt program, uttryckt i Ayalaplanen av år 1911: ett jämlikt bondesamhälle på storgodsens bekostnad. Det var ett mål de aldrig vek från, vare sig kollektivt eller som individer.

Deras roll i upproret var att nöta ner diktaturens försvar och ekonomi på hemmaplan.

Däremot är det slående att arbetarna inte bidrog i någon högre grad till upproret. Naturligtvis sympatiserade de med oppositionen, liksom medelklassen; faktiskt skulle man politiskt sett kunna räkna dem till den urbaniserade medelklassen. Det gjorde regimen som tillät dem bilda fackföreningar och lagstiftade om förbud mot barnarbete. Och det gjorde de själva i sitt förakt för de efterblivna bönderna och i sin identifiering med den europeiserade stadskulturen.

I det följande inkluderas alltså arbetarna bakom medelklassetiketten.

Det styrande skiktet skyndade sig att göra sig av med diktaturen i ett tidigt skede av upproret, rädda att det skulle växa till bonderevolution, och släppte in den missnöjda medelklassen i värmen. Men kalkylen slog fel; även om medelklassen var nöjd med att lämna landsbygden i sticket såg bybönder och serranos revolutionen som sin egen och fortsatte att stärka sina maktpositioner. Efter ett par år gjorde militären myteri och återinförde diktaturen på en ännu snävare bas än tidigare för att få fria händer att slå ner dem.

Den här gången tvingades medelklassen sluta en seriös allians med bönder och serranos. Maderos kompromisspolitik med Díaz-societeten hade visat sig vara självmord. Det betydde inte att medelklassen tänkte avstå från dominans -- en dominans som den var villig att säkra med våld om nödvändigt. Men den tvingades förhandla, och accepterade därmed de föraktade bönderna som partners. I den konstitution man antog gemensamt som bas för det efterrevolutionära Mexico var Ayala-planen en del, och bybönderna fick lagfart på den jord de tagit under revolutionen. Och serranos fick sitt lokala självstyre. Det är inte en slump att den mexikanska regeringen förhandlar med bonderevolutionärer i Chiapas; grannregimen i Guatemala skulle ha bombat dem omedelbart. Det beror på styrkeförhållanden som etablerades under revolutionen, främst av bybönderna i Morelos (se vidare kapitel 7).

Den mexikanska revolutionen var demokratisk, inte nationalistisk. Knight insisterar t.ex. på att de folkliga revolutionärerna riktade sig mot den mexikanska överklassen i sina aktioner och exproprieringar och lämnade de utländska ifred. Men i världsmarknadssystemets geografiskt skiktade värld har en regional rörelse inget val. Den nya medelklassregeringen måste organisera sig nationalistiskt för att kunna förverkliga något program över huvud taget. I slutet av tjugotalet fann den sig följa det ryska exemplet, nationalisera oljetillgångarna och bygga upp en nationell industri grundad på statlig planering och importsubstitution.

Denna modell blev också populär i andra latinamerikanska länder, särskilt sedan exportmarknaderna i Europa och USA brutit samman 1929. Det var stadsmedelklassen som då tog chansen att utmana det traditionella exportborgerskapet med en politik som kommit att kallas latinamerikansk populism: vädjan till städernas arbetare och paternalistiskt stöd till deras små och svaga fackföreningar, statligt kontrollerad industrialisering grundad på importsubstitution och intensiv nationalism. Det var en politik som institutionaliserades i Mexico, men som i andra länder saknade den ingrediens som gjorde den mexikanska revolutionen framgångsrik: en stark, självständig bonderörelse.

Därför tvingades stadsmedelklassen till slut -- efter decennier av tidvis heroiska försök -- kompromissa med exportborgerskapet och ge upp sin populistiska politik. Kompromissen såg lite olika ut i olika länder. I Argentina tog arbetarrörelsen initiativet och skrämde medelklassen tillbaka i armarna på köttexportörerna, som efter en utdragen och extremt destruktiv strid med arbetarrörelsen kunde montera ner den nationella industrin (se kap Systemperiferins arbetarrörelse). I Chile och Peru var de populistiska krafterna ännu bräckligare och deras löften åt alla och envar förstörde ekonomin när de skulle infrias, varpå medelklassen gav upp. I Venezuela förvandlades den populistiska medelklassen själv till exportborgerskap med olja som specialitet. Det var bara i Brasilien medelklassen var så stor att den kunde behålla självförtroendet och genom alla regimer behålla sitt mål: nationell självhävdelse -- om än utan populisternas vanliga hopp om bredare integration av de direkta producenterna.

Populisterna använde de traditionella vägarna att kontrollera staten -- militärkupper, intriger och val. Folkliga initiativ skydde de som pesten. I några fall förutom Argentina blev de dock beroende av sådana.

Det ena var Bolivia. Där hade La Paz' lilla medelklass lyckats utnyttja de traditionella makthavarnas fiasko i Chaco-kriget på 30-talet till att sätta sig i regeringen. När den traditionella eliten försökte ta revansch var det gruvarbetarna som räddade medelklassregimen i tre dagars gatu-strider 1953 [60].

Som motvikt mot de militanta gruvarbetarna försökte regimen uppmuntra bondeorganisationer med sig själva i ledningen. Men när priset på den enda exportvaran tenn sjönk tog pengarna slut och bönderna åt upp sin skörd själv istället för att sälja till städerna. Då övergav stadsmedelklassen populismen och stödde världsmarknadsanpassade terrorregimer istället.

Det andra var Cuba [61].

Cuba var ett otypiskt land i Latinamerika. Kolonialväldet bestod ända till 1898, då ett utdraget befrielsekrig resulterade i nordamerikansk ockupation. Ockupationen ledde till att USA-företag tog över de tidigare spanska egendomarna, varför det inhemska exportborgerskapet var svagt. Stadsmedelklassen agerade gärna korrumperad mellanhand, särskilt när det rådde högkonjunktur för socker och pengarna strömmade till. I lågkonjunkturerna intog den hellre rollen som fosterlandets försvarare och startade populistiska reformrörelser. En sådan rörelse, dominerad av studenter, störtade t.ex. diktaturen på trettitalet och inledde ett skede av reformer som varade till nästa högkonjunktur. USAs övervälde rådde den dock inte på.

När sockerpriserna började sjunka 1956 var det återigen de unga som tog initiativet. De drabbades hårdast av arbetslösheten, och de stod utanför det system av korruption som utvecklats av populistledaren Batista sedan trettitalet och som knutit upp viktiga personer ur varje sektor i samhället till regimen. Utanför stod också de alltid förbisedda lantarbetarna och torparna, och nu utvecklades för första gången en allians mellan dem och de populistiska medelklassaktivisterna. Därmed tvingades också dessa ta lantarbetarnas och torparnas krav på jord på allvar -- de som först slöt sig till Castros gerillarörelse var de halvt illegala nybyggarsamhällena i bergen. För första gången började de direkta producenterna få ett inflytande över den cubanska politiken.

Det som gav landsbygdsrörelsen hegemoni inom oppositionen var paradoxalt nog den glömska som cubanska regimer alltid visat landsbygden. Regeringen brydde sig inte om vad som hände där; den riktade sin terror mot stadsoppositionen varför många ungdomar flydde till gerillan för att rädda livet. När regeringen till slut skickade en armé mot landsbygdsresningen sommaren 1958 visade soldaterna ingen lust att slåss i den ovana terrängen, och regeringen kollapsade.

Den nya regeringen dominerades först av den populistiska medelklassoppositionen. Men böndernas medverkan gjorde jordreform nödvändig, och den kunde bara gå ut över USA-intressen. Och landsbygdsrörelsens kontroll över sockerplantagerna gav den också kontroll över Cuba. Men som det visade sig var kontroll över Cuba inte nog för att komma bort från periferirollen.

Under hela sextitalet var den cubanska revolutionen en inspirationskälla för populistiska medelklassungdomar i hela Latinamerika. Men lärdomen var inte att samhällsförändring bara är möjlig genom samarbete med folkmajoriteten på dennas villkor; det som kopierades var det väpnade upproret som medelklassungdomarna hoppades genomföra å folkets vägnar. Den paternalistiska nedlåtenhet som präglat latinamerikansk populism höll i sig i det längsta och gjorde aktivisterna till lätta offer när den ökande konfliktnivån ställde in stadsmedelklassen i ledet igen [62]. Bara i Centralamerika, där exportborgerskapet höll medelklassen utanför allt inflytande mycket länge, kunde den cubanska väpnade strategin få en viss tillfällig framgång.

Den kinesiska kommunismen

Nittonhundratalets mest framgångsrika nationella rörelse efter de populistiska riktlinjerna ägde rum i Kina [63]. Där hade centralmakten förlorat kontrollen över landet i samband med det sena artonhundratalets bondeuppror, och lokala starka politiker hade byggt upp privata småriken åt sig själva (se kapitel 4). Det var därför ganska lätt för centrumstaterna att etablera sina egna baser med egen rättsskipning, och ta kontroll över naturtillgångar och arbetskraft. I början av nittonhundratalet styrde amerikanska, europeiska och japanska företg över kinesisk skatteuppbörd, tull, telegraf, järnväg och Stora kanalen.

I Kina reagerade folk från två håll. Dels drog reformatörer inom förvaltningen slutsatsen att Kina behövde reformeras efter europeiska förebilder; deras försök stupade dock på obefintliga resurser och regimens misstänksamhet mot allt nytt. Dels gjorde bönder uppror mot kinesiska skatteindrivare och västerländska järnvägsbyggare, köpmän och religionskolportörer, men deras uppror var lokalt splittrade.

Det gjordes ändå vissa försök till gemensamt motstånd. Ett hemligt sällskap [64], Rättvisa och harmoni, sökte och fick regeringsstöd för sitt samordnade uppror i Shantung 1899, men europeisk militär grep in och slog ner dem, och passade samtidigt på att förstöra kejsarpalatset och tvinga kinesiska staten betala skadestånd.

Det fick regimen att kollapsa helt. Bondeupproren blev allt större och kom allt oftare. I Shantung bröt t.ex. ett nytt uppror ut som kostade 40.000 liv att slå ner. I maktvakuumet såg en liten grupp intellektuella med västerländsk utbildning och backning från Shanghais köpmannakretsar en chans. De var den enda grupp som hade en nationell organisation. De tog kontakt med lokala upproriska bönder, och med denna allians som stöd utropade de republik 1911. Kejsarmakten gav upp utan protest, men det blev betydligt svårare för republikanerna att etablera en ny stabil ordning.

Alliansen med bönderna visade sig nämligen vara i högsta grad formell. Något gemensamt program var omöjligt att ena sig om -- de medelklassintellektuella som stod i spetsen för republiken hade en ganska dimmig föreställning om böndernas behov och var i första hand intresserade av sitt eget moderniseringsprojekt, bl.a. baserat på kommersialisering av maten. Bönderna som hade mycket lite intresse av detta stödde därför sina egna hemliga sällskap istället, och i denna konflikt drog de lokala starka politikerna, de s.k. krigsherrarna, det längsta strået. Republikanerna kapitulerade och överlämnade makten till den starkaste av dessa, Yuan Shikai.

Under tiden fortsatte centrumländernas ockupation, allt medan laglösheten gjorde alltfler bönder jordlösa och alltfler exploatörer rika.

Det som gav tillfälle till politisk handling var fredskongressen i Paris 1919. Samtidigt som den erkände alla nationers självbestämmande erkände den Japans rätt att kolonisera Kina. Mot detta hyckleri reagerade studenterna på Beijings universitet. Den 4 maj 1919 arrangerade de en demonstration mot de mest japanvänliga ministrarna, brände den enes hus och gav den andre stryk. Det hela växte till en rörelse. Köpmän organiserade bojkotter mot japanska varor och organiserade insamlingar till inhemsk kinesisk tillverkning, arbetare på japanska företag gick i strejk, och demonstrationerna spreds till hela Kina. Efter några försök att krossa rörelsen med våld gav regeringen efter för syns skull och vägrade skriva under på Versailles-traktaten, även om den gjorde upp med japanerna i hemlighet.

Även om 4 maj-rörelsen inte nådde sina mål förändrade den det politiska klimatet. Det var ungdomar och kvinnor som hade tagit ledningen, vilket krossade den konfucianska ordningen som bygger på de äldre männens auktoritet. Bland studenterna föddes en ny anda byggd på oberoende, framåtanda, prakticism och vetenskaplighet, och ett otal smågrupper bildades för att leva de nya idealen. Trots att 4 maj-rör-elsens slagord var 'rädda landet' florerade också en kosmopolitisk nyfikenhet på nya ideer utifrån [65].

Ur rörelsen föddes tre grupperingar som skulle få stort inflytande på den kinesiska revolutionens fortsatta öden.

Dels var det arbetarrörelsen, främst i Shanghai. Den hade börjat som en stödrörelse för köpmännens bojkotter, men drog sig efter några år inte för att ställa krav på kinesiska kapitalister. Men deras viktigaste måltavla var de utländska. Den behandlas mer utförligt i kapitlet Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna.

Dels var det de studenter som bildade kommunistpartiet. De sökte i enlighet med kommunistisk tradition samarbete med arbetarrörelsen och bidrog till att organisera fackföreningar. Det var en liten grupp, men den enda som var intresserad av att ta kontakt utanför Kinas traditionella elit. De hade dessutom en värdefull internationell kontakt, ryska regeringen som hade gjort sig populär genom att avstå från gamla koncessionskrav.

Dels var det Shanghais köpmannasocietet. Den hade profiterat på världskriget och lyckats utveckla export av kinesiska textiler och t.o.m. gruv- och stålhantering. Den profiterade också på utarmningen av bönderna genom att exportera mat. Men de fördelar som gavs till japanska och europeiska företag drabbade dem hårt. De blev allt otåligare mot krigsherrarnas oseriösa regim. Deltagandet i 4 maj-rörelsen hade varit ett första steg; det följdes upp av ett nytt republikanskt projekt till vilket de bjöd in alla som deltagit i rörelsen, även arbetarrörelse och kommunister.

Detta projekt sattes upp i Guangzhou, långt från Peking och omöjligt att störa därifrån. Efter att ha röjt undan lokala krigsherrar sattes en motregim upp, stödd på tre tillgångar: Shanghaiköpmännens pengar, kommunisternas folklighet och ryska organisationsprinciper.

Det var främst den utbildade medelklassen som deltog i organiseringsarbetet. Man kunde tidigt se en motsättning inom rörelsen. Majoriteten hade en bakgrund i städerna vid kusten; de samlades i nationalistpartiets huvudriktning. Minoriteten kom från landet; de bildade kommunistpartiet. Men under några år kunde de samarbeta ganska bra; kommunistpartiet organiserade fackföreningar och bondeföreningar och såg till att dessa vände sig mot utlänningarna, medan nationalisterna organiserade samarbetet med finansvärlden. Tillsammans organiserade de den armé som behövdes för att störta krigsherrarnas regim.

År 1925 slog fackföreningarna till. Då utlystes generalstrejk i Hongkong, riktad mot brittiska intressen. Den pågick mer än ett år; dessvärre drabbades även kinesiska köpmän och alliansen hotade att spricka. För att förebygga total konflikt satsade man på den militära strategin. 1926 skickades Nordexpeditionen ut mot Yangtse-dalen, en armé av 100.000 medvetna anti-imperialister. Expeditionen hade förberetts på platsen av kommunister som organiserade bondeföreningar. När armén närmade sig spreds föreningarna blixtsnabbt, bönderna gjorde uppror, jagade bort lokala förtryckare och tog över den lokala makten.

I bondeföreningarna var alla medlemmar, inte bara en minoritet som i de hemliga sällskapen. De hade sin egen armé. De avskaffade ojämlika förhållanden som klaner och kvinnoförtryck, de införde puritanska lagar till försvar för de små resurserna och de startade skolor med bondetillvända kurser. De exproprierade inte jord, eftersom de var beroende av att inte stöta sig med de konservativa nationalisterna, men de sänkte arrenden och räntor. När de fått fart behövde de inga professionella aktivister.

Arbetarrörelsen hade också förberett sig på befrielsen. I Shanghai, där den var starkast, reste sig fackföreningarna och erövrade stan flera dagar innan armén kom fram.

Bonde- och arbetarrörelsens styrka skrämde det borgerskap som bar upp nationalistpartiet. När Yangtse-dalen låg i arméns händer fanns ingen anledning att upprätthålla alliansen. Shanghais arbetarrörelses bedrift var chocken som fick dem att bestämma sig. Med hjälp av krigsfångar och Shanghais gangstervärld krossades först arbetarrörelsen och sen bonderörelsen.

Men i provinsernas otillgängliga utkanter var bonderörelsen inte så lätt att slå ut. Där överlevde bondeaktivister och kommunistiska fackföreningsfunktionärer tillsammans med desertörer från den missbrukade Nordexpeditionen och lyckades hålla nationalistpartiet ifrån sig i sju år. I elva enklaver med tillsammans ca 10 miljoner människor organiserade bonderörelse och kommunister förvaltningen medan deserterade soldater, banditer och kommunister skötte försvaret. Och den dubbla rollen gav kommunisterna hegemonin.

Detta praktiska organiserande var något helt nytt jämfört med de kinesiska böndernas traditionella hemliga sällskap.

Politiken i de befriade områdena byggde på bondeföreningarnas men var radikalare. Man behövde inte blidka nationalistpartiet, så man kunde tryggt expropriera godsägarna och dela på jorden. Kommunisterna försökte dock motverka böndernas radikalism för att inte stöta sig med fler än nödvändigt; kanske medverkade också deras egen bakgrund som barn till storbönder. Eftersom man måste klara sig utan mycket kontakter med omgivningen startades industrier, som förutom att förse bönderna med industriprodukter användes för att bygga upp kontakter med omgivningen, på de befriade områdenas villkor.

Kommunistpartiets succé byggde på att de kunde ge en service som ingen annan gav. De erbjöd en marknad och alltså industrivaror, de erbjöd sjukvård, vägar, försvar mot förtryckare och inte minst karriärvägar för ambitiösa bondeungdomar. De kunde erbjuda konkreta fördelar för varje enskild bonde som ställde upp i rörelsen.

Nationalistarmén lyckades efter fem försök krossa dessa enklaver 1934, och drev deltagarna på flykt. Denna flykt har blivit legendarisk; under namnet den långa marschen genomfördes ett 4.500 km långt återtåg under ständiga strider, och under ständiga möjligheter till propaganda och rekrytering, tills den nådde den sista enklaven uppe i nordväst.

En bidragande orsak till nederlaget, säger Chesneaux, var att kommunistpartiet aldrig fullt ut satsade på enklaverna. Istället utnyttjade det dem som resurser för resningar i städerna, som misslyckades hela tiden. Orsaken till detta var en utvecklingsoptimistisk tro på att det på något sätt var i städerna framtiden fanns; den hade också närts av framgångarna för 20-talets strejkrörelse. Först under flykten lyckades Mao Zedong och hans mer praktiskt inriktade bonderevolutionärer definitivt vrida partiet ur fackföreningsfunktionärers och ideologiserade akademikers händer och satsa fullt ut på landsbygden.

När japanerna angrep Kina 1937 och ockuperade kustområdet valde nationalisterna att ligga lågt -- antagligen för att köpmän inte gärna riskerar sin egendom. Men därmed kastade de bort sitt förtroendekapital som nationella; det minsta man kan begära av sådana är att de ska försvara nationen mot utländsk ockupation. Detta misstag gjorde inte kommunisterna. De förklarade krig mot japanerna, och vann på så sätt många konservativa nationalister över på sin sida. Även ur böndernas synvinkel var motståndet mot Japan rationellt; den förstörelsetaktik japanerna praktiserade drabbade bönderna hårdare än någon annan.

1947 var kommunisterna politiskt starkast. De hade varit den enda organiserade kraften i de japansk-ockuperade områdena. Deras välskötta område, hela norra Kina när japanerna givit sig av, kontrasterade starkt mot de korrumperade nationalisternas. Nationalisterna insåg inte detta, utan förklarade krig och förlorade.1947-49 svepte de kommunistiska arméerna över hela Kina.

Denna snabba seger förändrade också styrkeförhållandet mellan bönder och partifunktionärer. Under tiden mellan den långa marschen och segern hade de tillsammans byggt upp ett samhälle i nordväst. Men resten av landet erövrades militärt. Medan kommunisterna i nordväst hade tvingats dela makten med bönderna kunde de nu etablera sig i resten av landet som ett byråkratiskt skikt som skulle lydas. Detta mål uppnådde de genom att bilda privilegierade klientnätverk ungefär som USAs politiska bossar i slutet av artonhundratalet; vissa fick vara med medan andra uteslöts och måste i konsekvens med Kinas formellt demokratiska struktur också svartmålas och skamstämplas för att uteslutningen skulle kunna motiveras.

Denna kontrast mellan det demokratiska nordväst och det autokratiska centrum erkändes tidigt som ett problem; det var detta som de maoistiska kampanjerna avsåg att medla i. Såväl 'det stora språnget' och 'de hundra blommornas kampanj' som kulturrevolutionen avsåg att hävda böndernas ställning mot funktionärernas -- men maoismens svaghet, att aldrig erkänna böndernas eller någon annans självständiga organiseringsrätt mot funktionärerna, gjorde alla dessa kampanjer resultatlösa.

Kulturrevolutionen, t.ex. utlöstes av Maos försök att stoppa polisvåld mot regimkritiker, i strävan att ge majoriteten rätt att kritisera funktionärerna. Uppmuntrade av detta försökte alla utgrupper i samhället hävda sig mot gångna oförrätter. Fattigbönder försökte hävda byns kollektiva integritet mot både statsfunktionärer och rikare bönder som börjat utnyttja marknaden för att skilja ut sig själva ur bysolidariteten, medan bondekollektivet som helhet försökte få kontroll över kooperativ och kommuner och driva dem i eget intresse istället för i statens. Kontraktsarbetare utan sociala rättigheter försökte hävda sig mot livstidsanställda arbetare i den statliga industrin. Och (framför allt) de som förföljts och skamstämplats av de lokala partibossarna försökte krossa dessas paternalistiska nätverk. Det var de som stod för det mesta av våldet i kulturrevolutionen. Den samtidiga resningen från alla dessa skakade hela Kina. Men i avsaknad av egna organisatoriska traditioner förlorade de snabbt mot funktionärsväldet [66].

Bonderevolutionen i Kina kan synas ha varit av begränsat värde för bönderna. Femtio år efteråt styr partifunktionärerna som en härskande klass med måttligt intresse för hur de direkta producenterna har det. Den var en odelad framgång ur nationell synvinkel. Av alla periferiländer är Kina det som visar minst lyhördhet för världsmarknadssystemets krav samtidigt som det har den största ekonomiska tillväxten, dvs snabbaste avancemanget in mot centrum. Från 1950 har Kina avancerat från en position nära botten till den globala medelnivån, och det är en utveckling som också har gynnat bönderna [67]. Delvis kan det bero på att Kina, som aldrig blev en direkt koloni, inte fick sin ekonomi så totalt förvriden som de länder som blev. Men främst bör det ha berott på att en folklig rörelse mobiliserade mycket stora grupper.

Bonderevolutionen i Kina påverkade också styrkeförhållandena i grannländerna. I Japan kunde den färska arbetarrörelsen utan stort besvär höja sina löner till den högsta nivån i världen. I Sydkorea och Taiwan skrämdes de styrande till en jordreform som var världens radikalaste näst den kinesiska, samtidigt som de utan påtagligt inhemskt hot startade en nationell industriell utveckling byggd på importsubstitution, skydd mot centrumföretag och t.o.m. aggressiv marknadsföring av industriprodukter i centrumländerna. En seriös populism, om man så vill, som gick längre än Latinamerikas eftersom det folkliga mobiliseringshotet var större [68].

Islamistisk populism

Populistiska mobiliseringar är också karakteristiska för det tredje stora periferiområde som inte var koloniserat i början av nittonhundratalet, Västasien. Där försökte det turkiska imperiet stärka sin kontroll genom att bygga upp en centraliserad statsapparat redan runt 1820 för att hävda sig mot europeiska angrepp. Detta innebar uppkomsten av centrum-periferi-relationer, som i synnerhet två kategorier försökte skydda sig mot [69].

Den ena var de talrika religiösa minoriteterna i området -- armenier, maroniter, grekiska kristna etc --som inte skulle ha stora chanser att hävda sig i en turkisk sunnitisk maktmiljö. De försökte värja sig på två sätt. Dels genom att vädja till centrumstaterna England och Frankrike om stöd för sin lokala autonomi. Det var t.ex. maroniternas metod. De försökte med viss framgång få franskt stöd för ett självständigt Libanon som de kunde kontrollera. Dels genom att uppfinna en arabisk identitet som kunde sättas mot den turkiska staten. Det var kopter i Egypten och grekisk-ortodoxa i Syrien som uppfann den arabiska nationalismen.

Den andra var stamsamhällena i imperiets utkanter, dvs främst nuvarande Saudiarabien. Deras samhällsform skilde sig alltför mycket från den urbaniserade turkiska byråkratin för att de skulle kunna assimileras.

Dessa två grupper var hjälpsamma redskap när centrummakterna styckade det turkiska imperiet efter första världskriget.

Det var dock i Egypten och Iran som folkliga nationella rörelser först bildades. Det berodde på att det var där centrummakternas inblandning började tidigast.

I Egypten hade en lokal regim i början av artonhundratalet försökt skapa ett konkurrerande centrum inom det turkiska imperiet, byggt på kommersiell bomullsproduktion. Det försöket havererade ekonomiskt på 1870-talet, vilket gav de europeiska fordringsägarna kontrollen. Det var motstånd mot den kontrollen, eller mer speciellt motståndet mot en påtvingad nedskärning av statsbudgeten, som provocerade det första folkliga motståndet 1881.

Det hela började som en militärrevolt mot sänkta löner, men det spred sig snart till bönderna som angrep skatteindrivare och andra statsrepresentanter. I städerna började den utbildade medelklassen uttrycka sig genom tidningar och katedrar. Somliga av dem var europeiskt påverkade och krävde parlamentariska reformer. Andra uttryckte sig hellre i termer av rättvisa och skulle utveckla det som med tiden blev den islamistiska traditionen. Tillsammans hade de ingen svårighet att mobilisera gatan och driva igenom de önskade parlamentariska reformerna.

Trots att det europeiska greppet över ägande och ekonomi bara stärktes överlevde den politiska offentlighet denna rörelse skapade. Där appellerade man omväxlande till den arabiska och den egyptiska nationen och den islamska solidariteten, och där lyckades en folkresning kasta ut de engelska ockupationstrupper som skulle garantera den europeiska finansiella kontrollen redan 1919.

Den tradition som så småningom skulle kallas islamism föddes i en diskussion bland personer, främst intellektuella, som hade deltagit i dessa rörelser, och i de samtida mobiliseringarna i Iran, se nedan. De ställde sig uppgiften att svara på den europeiska utmaningen på ett sätt som utgick från den egna kulturella traditionen, genom att använda ett islamskt språk och genom att anknyta till islam som utopi [70].

Denna diskussion, salafiya, utvecklades till politisk praktik under de fortsatta striderna mot det brittiska överväldet under tjugo- och trettitalen.

Det Muslimska Brödraskapet (MB), där denna utveckling ägde rum, var enligt egen karaktäristik "en politisk, kulturell och ekonomisk organisation med en social idé". Det organiserade exempelvis scouting, hälsovårdscentraler och skolor där islamundervisning blandades med naturvetenskap. Det kanske mest storstilade var ett försök att resa en egyptisk ekonomi byggd på självtillit, i opposition mot alla utländska företag, kopplat till fackföreningar och strejker mot de utländska företagen [71].

Därtill organiserades också en hemlig mujahedin-rörelse för att bekämpa det brittiska styret med vapen. Deras konspiratoriska arbetsmetoder snart blev ett problem för Brödraskapet.

MB organiserade stadsbor som dragits in i det kommersialiserade livet utan att få del i dess fördelar. Typiskt nog uppstod MB i Kanalzonen, den mest moderna delen av Egypten, och den samtida qassamistiska rörelsen i Palestina organiserades i Jaffas hamn. Det är precis som den svenska frikyrkan som slog igenom i artonhundratalets mest modernistiska miljöer, stationssamhällena. Även ideologiskt kan man se en parallell i artonhundratalets nordiska frikyrkor -- folkliga mobiliseringar även de mot ett hierarkiskt samhälle, mot ökande klasskiktning, mot ett prästerskap som inte svarade upp mot folkmajoritetens behov, mobiliseringar som utnyttjade ett traditionellt språk för att det var folkligt och hade bred appell. Fokus låg på rättvisa. Samtidigt utnyttjade man europeiska politiska mobiliseringsmetoder: partiet, regeringsmaktsstrategin [72].

De första politiska konflikterna rörde motstånd mot västerländsk mission. Men MB drogs snart in i den nationella rörelsen mot engelskt inflytande, först genom ekonomiskt och personellt stöd till palestinierna under deras uppror 1936-39.

Den konflikten drevs till sin spets under andra världskriget med dess inflation och varuknapphet. MB fann sig snart stå i spetsen för rörelsen och vara utsatta för regeringens och deras engelska vakthundars misstänksamhet.

Freden ledde inte till någon lättnad, tvärtom förvärrades ekonomin av att krigsindustrin slog igen och ställde hundratusentals utan jobb. Kommunister och islamister konkurrerade om att organisera strejker och demonstrationer mot ekonomisk vanskötsel och mot den engelska anknytningen, och det var Brödraskapets organisering av en bojkott mot allt engelskt som fick regeringen att bryta samarbetet med England.

När kriget i Palestina bröt ut 1947 kanaliserade MB det ekonomiska och personella stödet till palestinierna. Men militariseringen av konflikterna var ödesdiger. De konspirativa mujahedin började ett eget krig mot egyptiska politiker som de såg som engelska marionetter. Vilket regeringen tog som skäl till att krossa rörelsen. Dess inspiratör Hasan al-Banna mördades, en oreparabel förlust eftersom han genom personliga band till tiotusentals medlemmar hade varit den som höll samman rörelsen. Rörelsens moraliska ryggrad bröts. Under återuppbygget sökte man respektabilitet till varje pris och undvek allt som kunde ses som socialt eldfängt. Det politiska initiativet gled över till arabnationalisterna i armén.

Den militära arabnationalismen skulle dominera västasiatisk populism under femti- och sextitalen, genom sina paternalistiska jordreformer och sitt profiterande stöd till den palestinska motståndsrörelsen. De händelser som aktualiserade islamismen igen och lyfte den till global nivå var IMF-upproren och den iranska revolutionen [73].

IMF-uppror är moderna "bröduppror", fattigfolks uppror när IMF har beordrat stater att skära i sina socialutgifter, se kapitel 9 Allmänningsrörelser. Sådana uppror har varit talrika sedan mitten av sjuttitalet, särskilt i Latinamerika, Afrika och Västasien vilka har lidit mest av lågkonjunkturen efter 1973. IMF-uppror är vanligen oorganiserade, men i Västasien och Nordafrika har en organisering enligt islamistisk modell skett i efterhand, som ett försök att bringa reda i det civila samhället som arroganta IMF-ekonomer har förstört. Och på en del ställen -- Algeriet, Palestina -- har sådan organisering fått politiska konsekvenser.

Den iranska regimen, som traditionellt snarare var en lös federation av klaner, blev ett ganska lätt byte för i första hand engelska och ryska intressen under artonhundratalet. Ryssarna var mest intresserade av territoriell expansion, medan engelsmännen föredrog ekonomisk, och bytte till sig fler och fler företrädesrättigheter -- ensamrätt på iranska järnvägar, gruvor, telegraf och riksbank, förutom tullfrihet som avsåg att lägga Iran öppet för engelska varor.

Iranska folkliga rörelser var framgångsrikare i att försvara sig än motsvarande kinesiska hade varit. Det var i första hand städernas medelklass som stod för motståndet. Inom denna fanns två grupper. Dels en europeiskt utbildad och influerad grupp som strävade efter modernisering och såg nationellt oberoende som en förutsättning. Dels de traditionella skråna, basaren, som såg sig hotad av europeiska varor, och deras traditionella förbundna, 'ulamatet, som i Iran var mer välorganiserat än någon annanstans [74].

Under kampanjerna mot engelska koncessioner fann dessa två grupper varandra i en bestående religiös-radikal-nationalistisk allians 1891. Tillsammans utlyste de t.ex. en mycket framgångsrik tobaksbojkott mot ett tänkt engelskt tobaksmonopol, och tillsammans organiserade de massdemonstrationer som bara blev större ju mer de slogs ner av militären. År 1905 anslöt sig också provinsstäder, bonderörelser och klaner till rörelsen och regeringen föll; konstitutionell republik utropades och 'ulamatet fyllde konstitutionen med islamskt innehåll som ett första försök i praktisk salafiya. Men innan iranierna hann avgöra något bröt världskriget ut och engelsmännen ockuperade landet. De hade nämligen upptäckt olja. Med oljetillgångarna byggde engelsmännen upp en stark iransk militärregim som de slöt ett extremt fördelaktigt oljeavtal med. Att upphäva detta avtal blev i fortsättningen fokus för nationella rörelsers verksamhet.

Ett första tillfälle kom efter andra världskriget och med uppsvinget för den globala antikoloniala rörelsen. Detta tillfälle omintetgjordes av USA; militärregimen utnyttjade tillfället till att starta ett moderniseringsprogram som dels lade all ny industri i den härskande familjens händer, dels drev in stora delar av bondeklassen till städernas slum.

Det som fick den traditionella nationell-religiösa alliansen att agera var dock regimens alltmer extrema karaktär. Så länge bara den som öppet opponerar förföljs kan man klara sig genom att ligga lågt. Men 1975 införde regimen en officiell statsideologi med diktatorn som 'andlig ledare', angrep 'ulamas ekonomi och började misshandla dem som inte hyllade regimen servilt nog. Tillfället kom 1978 då USA inledde sin kampanj för mänskliga rättigheter och kunde antas tveka att ge stöd åt alltför drastiska åtgärder i Iran. Samtidigt stramade regeringen, som svar på lågkonjunkturen, åt integrationsmekanismerna och skar ner sina välfärdsprogram.

Den iranska revolutionen gick igenom två faser. Våren 1978 var det den traditionella alliansen av modern medelklass och basar som skakade regimen med sina upptrappade 40-dagarsdemonstrationer och angrepp på regeringslokaler, banker och lyxhotell och andra symboler för det styrande fåtalets amerikaniserade kultur. De lyckades använda ett språk som alla förstod, den shi'itiska traditionens, som också stod i skarpaste kontrast mot regimförespråkarnas USA-inspirerade modernism. Den protestvågen lyckades regeringen dämpa genom eftergifter. Men eftergifterna krävde statligt sparande som resulterade i arbetslöshet, och på hösten var det arbetare och sluminvånare som krossade regeringen; i sista hand genom oljearbetarnas strejk och sluminvånarnas angrepp på armén.

Breddningen av rörelsen, utöver den traditionella basen, hade gjorts möjlig av att det fanns ett gemensamt program som kunde stödjas av både basar och slum, det islamistiska. Det program som miljontals människor demonstrerade och strejkade för 1978 var socialradikalt -- folkliga talesmän för oppositionen som Khomeini, Taleqani, Shari'ati och fattigstadsdelarnas mullor kritiserade hovets och militärens slöseri, avhysningen av bönder, korruptionen, de höga hyrorna och bristen på social integration, och satte rättvisan och de egendomslösas behov i centrum. Det var inte ett program som vare sig basaren, den moderna stadsmedelklassen eller 'ulamas majoritet var entusiastiska över, men å andra sidan måste de ha folkets stöd för att få igenom sitt eget program: större spridning av inkomsterna och viss inhemsk kontroll.

De visade sig räkna rätt. Tjugofem år efter revolutionen är det inte Khomeinis kompromisspolitik mellan medelklass och slum som dominerar den islamska republiken. Inkomsterna fördelas jämnare än förr men fortfarande ojämnare än i något annat västasiatiskt land, och fortfarande måste sluminvånarna slåss på gatan för att bli hörda. Medelklassens hegemoni garanteras av att dess politiska gren, 'ulamatet, var den enda välorganiserade kraften 1978.

Islamistiska rörelser av olika slag har haft framgång i flera andra länder, utan att ha fördelen av ett iranskt välorganiserat 'ulamat.

I Libanon lyckades en shi'itisk rörelse med bas bland de fattigaste Beirutborna, Amal, att få stopp på åttitalets inbördeskrig. Amal var teoretiskt icke-sekteristiskt och syftade till att organisera de fattigas civila samhälle genom t.ex. sparbanker, yrkesskolor och hälsokliniker, men dess försök att bredda sin bas till sunnitiska och kristna kretsar fick föga framgång. Emellertid var det ett Amal-lett myteri i den kristet dominerade armén som inledde en nedtrappningsprocess i det krigshärjade landet och lyckades etablera nya spelare i maktspelet [75].

I Algeriet var det också en islamistisk organisering av det civila samhället som gav islamister inflytande. Den algeriska överklasen har aldrig brytt sig om sådant; för dem var oljeexport till EU det viktigaste. Men i Algeriet är också det kulturella motståndet en viktig del; överklassen är franskspråkig trots att befrielsekampen på femtitalet fördes under muslimskt baner. Därför har hävdande av muslimska värden blivit en nationell och underklassolidarisk handling, vilket skulle ha gett FIS regeringsmakt om inte en militärkupp hade förekommit dem [76].

Samma faktorer ligger bakom islamistiska framgångar i Egypten och Turkiet, där IMF-uppror inledde rörelserna på sjuttitalet, och i Palestina.

Sedan åttitalet har den islamistiska appellen om rättvisa bleknat. Främst beroende på kooptering från konservativa regimer; oljepengar från Saudi och gulfstaterna (och USA) har flödat in över en gång islamistiska organisationer och fått dem att istället fokusera på gammaldags god (och ofta patriarkalisk) moral; Roy har t.ex. kallat resultatet nyfundamentalism istället för islamism [77]. Men också på grund av den ständiga risk för falska solidariteter som alltid vidlåder överideologiserade rörelser; då kärnan är "sanning" försvinner det pragmatiska handlandet lätt ur fokus och ersätts av diskussioner om moral, dygd och perfekta människor. Så har t.ex. det palestinska Hamas' ledare vägrat diskutera självmordsbombningar i termer av praktisk nytta i utvecklandet av en framgångsrik strategi för palestinsk frigörelse, för dem har det varit nog att israelerna dödar palestinska barn.

Folkrörelser i periferiernas periferier

En annan typ av andra generationens nationella rörelser i den globala periferin är de som vänder sig mot det regionala centrum, huvudstaden, för att hävda intressena hos den marginaliserade regionala periferin.

De nya stater som de antikoloniala rörelserna fick ta ansvar för ställdes inför kravet att anpassa sig till det mellanstatliga systemet. De tvingades på kort tid bygga upp en stark och homogen statsapparat, och därtill genomföra det program de hade argumenterat för under sin mobiliseringsfas, dvs "utveckling" eller avancemang i världsmarknadshierarkin.

Detta krävde resurser. Och eftersom de antikoloniala rörelser som de nya regimerna byggde på i första hand hade mobiliserat folk i centrum -- och i ännu högre grad dominerades av folk från centrum -- tenderade de att diskriminera periferierna. Ekonomiskt, i termer av betalning för den nya staten och för utvecklingspolitiken; politiskt, i termer av staternas personalrekrytering; och kulturellt, i termer av de normer och koder som blev giltiga [78].

Periferistaternas periferier stod därför i ungefär samma situation som de europeiska provinserna under femtonhundra- och sextonhundratalen och reagerade ungefär likadant -- se kapitlet Lokalsamhällenas försvar mot världsmarknadssystemet. Bönder och traditionella eliter gick samman i skatteuppror mot de nya självständiga staterna. I Ghana organiserade klanerna sådana uppror på femtitalet [79]. I Kurdistan organiserades de, enligt gammalt mönster, av sufi-ordnar; den legendariske kurdledaren i Irak Mustafa Barzani var sufi-sheik innan han organiserade moderna partier för att appellera till den utbildade stadsmedelklassen [80]. Moros på Mindanao organiserades av den traditionella aristokratin innan den stadsanpassade ungdomen tog över på sjuttitalet [81]. Att sådana traditionella eliter fortfarande ledde sina samhällen berodde på att dessa utkanter för kolonialvälden och imperier knappt ens var periferier utan mest hade lämnats i fred -- och om imperierna hade intervenerat hade det varit till de traditionella eliternas fördel, för att få lugn och ro i sin rygg. Det var först de efterkoloniala staterna som drog in dem i världsmarknadssystemet.

Burma, t.ex., hade av britterna delats in i ett centralt administrerat tätbefolkat, risexporterande slättland och glesbefolkade bergsområden som fick styra sig själva enligt gammal sed. Den självständighetsrörelse som uppstod på tjugo-tretti-talen rekryterades därför helt naturligt från slätten, medan britterna försiktigtvis rekryterade de poliser som skulle slå ner självständighetsrörelsen från bergsområdena. På så sätt byggdes en ömsesidig misstro upp som utlöstes när britterna lämnade över makten till självständighetsrörelsen 1948. Bortsett från att bergsområdena inte hade större lust att styras och exploateras från Rangoon än från London levde den burmesiska självständighetsrörelsen verkligen upp till periferiernas farhågor och vägrade konsekvent att respektera andra representanter för periferierna än sådana den hade valt ut själv [82].

Alltså bröt väpnade uppror ut i utkantsområdena, med början redan 1948 bland karener och mon i sydost och rakhine i väst. Vissa av upproren höll sig med ett kommunistiskt program som kachins i norr och was i öster. Andra brydde sig inte om något program som gick längre än att hålla fogdarna på avstånd. Vissa var nationella, som karen-ernas som syftade till att bilda en egen stat. Andra omfattade inte mer än några byar eller en dalgång, som de otaliga shan-upproren i öster. Alla var de i stånd att uppnå en reell om inte formell självständighet, och tillsammans blockerade de uppbygget av den burmesiska staten. På åttitalet gick 40% av den burmesiska BNP åt till att bekämpa upprorsrörelserna medan 40% av handeln kontrollerades av bergsfolksbaserad smuggling; resten kontrollerades av den alltmer korrumperade militär som styr slätten och städerna. Det är inte märkligt att Burma räknas som ett av världens allra fattigaste länder.

En variant på det temat är den tamilska rörelsen på Sri Lanka. Tamilerna hade, som minoritet, gynnats relativt av britterna och t.ex. fått bättre utbildning än majoriteten, singhaleserna. Därför hade de en bättre ställning både inom statsförvaltningen och utbildningsväsendet än deras antal gjorde skäligt -- tyckte singhaleserna som började begränsa tamilernas tillträde till universitetet på sjuttitalet [83].

Detta skapade en anti-singhalesisk mobilisering bland utbildade tamilska ungdomar, och den fick massbas i samband med statliga 'gröna revolutionen-projekt' på tamilskt område ungefär samtidigt. De tenderade nämligen att slå ut de tamilska bönderna och ersätta dem med invandrade singhaleser.

I ytterligare fall är det frågan om ganska renodlat försvar mot ekonomisk periferisering. De folkrika delstaterna i Nordindien för kampanjer för hindi som nationellt språk och hoppas att det ska vara en motvikt mot Bombays ekonomiska övertag. Vilket skapade en våldsam reaktion bland den utbildade medelklassen i Tamil Nadu i syd [84].

Nationella rörelser i periferiernas periferier lyckas nästan aldrig. Det mellanstatliga systemet har helt enkelt inte råd att låta dem lyckas. Den enda framgångsrika separatiströrelsen i tredje världen fram till nu var den Bengaliska rörelsen på sjuttialet.

Vid den indiska frigörelsen stödde de muslimska bönderna i Östbengalen Muslim Leagues Pakistan i syfte att bli kvitt den hinduiska överklassen (se ovan under avsnittet om de indiska pionjärerna). Men Muslim League bestod av överklasspolitiker från Nordindien och Punjab där de bengaliska bönderna själva inte hade någon inteckning. Det visade sig när den pakistanska staten organiserades och hela den statliga administrationen kom att bestå av folk från väst, ett förhållande som markerades allt starkare med tiden [85].

Detta i sin tur fick ekonomiska efterverkningar såtillvida att de östpakistanska exportinkomsterna spenderades i väst, och kulturella när pakistanska staten beslutade att urdu, obegripligt i Bengalen, skulle vara ensamt officiellt språk.

Med den hinduiska överklassens försvinnande hade ett ganska talrikt skikt av välbärgade bönder blivit socialt dominerande i Östpakistan. Det var de, och ännu mer deras studerade barn, som organiserade det politiska parti, Awamiförbundet, som successivt började kräva frigörelse från väst. Avgörande var militärkuppen 1969, som provocerade hela den demokratiska oppositionen att söka självständighet. Trots det mycket breda stödet, och trots det stora avståndet mellan centrum och Östpakistan anser de flesta att det var Indiens stöd till självständigheten som var avgörande.

'Grundtvigianska' nationella rörelser i systemperifern

Så här långt har det förefallit som om nationella rörelser helt är en lekstuga för den urbana medelklassen och i synnerhet dess utbildade skikt. Men efter de populistiska rörelsernas misslyckande i Latinamerika verkar det som en nydefiniering av 'nationen' håller på att ske. Det är indianrörelserna som likt de norska bönderna på artonhundratalet, på ett grundtvigianskt sätt har börjat definiera 'den indianska nationen' som lika med bönderna och kräva nationellt likaberättigande med städernas kreolska medelklass [86].

Indianrörelserna föddes ur de bonderörelser som försökte hantera de populistiska regimernas jordreformer. Sådana reformer genomfördes i nästan hela det andinska området som svar på bondemobiliseringar (se Kapitel 7: Böndernas försvar mot matmarknaderna och Kapitel 8: De marginaliserades strävan efter likaberättigande). Motivet var överallt att kanalisera böndernas energi till stöd för regimen, något som genomfördes med hjälp av paternalistiska organisationer där bönderna kunde byta regeringsstöd mot krediter och laglig rätt till sin jord.

Efter en kortare eller längre period av eufori förvagades böndernas politiska terms of trade. Den urbana medelklassen såg snart att större vinster fanns att hämta i anpassning till världsmarknadssystemet och staterna började gynna kommersiellt jordbruk på de indianska böndernas bekostnad. Dessa såg då ett behov av att definiera sig självständigt mot de paternalistiska organisationerna och valde den indianska identiteten.

Det är i tre länder de indianska småbönderna har gått i spetsen för detta skifte: Mexico, Bolivia och Ecuador.

I Mexico tog det lång tid för staten att ställa om från paternalistiskt stöd till världsmarknadsanpassning; det var en process som började under andra världskriget och slutfördes först med NAFTA-avtalet med USA och Canada 1993. Konflikter har därför uppstått lokalt under hela denna tid, som sprängt avtalet lokalt. Det har därför funnits en frodig flora av lokal organisering för åtti- och nittitalens nya indianska rörelser att förhålla sig till, och mobiliseringen har gått fort; den radikala indianrörelsen i Chiapas är den kanske vältaligaste motståndaren till nittitalets utvecklingsdespotism.

Det bolivianska brottet med paternalismen gick fortare. År 1974 slogs ett bondebaserat IMF-uppror ned av militären. Bönderna och deras barn i den jättelika kåkstaden El Alto nära La Paz orienterade sig då mot en indiankulturell rörelse som gick tillbaka till sjuttonhundratalets bondeuppror, se kapitel 4. Regeringen såg detta som mindre hotande än organisering av materiella skäl, men redan 1976 var indianrörelsen stark nog att ta initiativ till motstånd mot regeringen och dess IMF-partners. Tidigare hade sådana allianser alltid initierats av gruvarbetarna men nu organiserade den kataristiska bonderörelsen strejkunderstöd för dessa och blockader av La Paz efter sjuttonhundratalsmönster.

Under åttitalet har kultur betonats starkare och bonderörelse mindre. År 1993 kohandlade kataristerna med regeringen och accepterade IMF-beordrade nedskärningar mot att de fick större lokalt självstyre och språkrättigheter. Å andra sidan har kokaodlande ex-gruvarbetare bildat en ny motståndskärna med indiansk identitet, och gör tillsammans med städernas fattiga våldsamt motstånd mot den nyliberala regimen, med viss framgång.

I Ecuador har indiansk och bondeidentitet slagits samman - man är indian om man är bonde, om man så är svart. Rörelsen föddes omkring kampen för jordreform 1964, och eftersom denna kamp inte har avslutats innebär indianidentitet att man kämpar mot kreolska jordägare och oljebolag för jord, och jordrättigheter och kulturell autonomi är två sidor av samma sak.

Men den starkaste komponenten i indianfederationen CONAIE är de nästan självstyrande Shuarfolket i Amazonskogarna. Shuar och bonderörelser har lyckats lösa problemet med komplexa identiteter - alla indianska identiteter är lika giltiga och bidrar i lika grad till rörelsen. Och detta har givit CONAIE styrka nog att iscensätta flera resningar mot den kreolska överklassen som har lyckats kontrollera hela landet tillfälligt. Det synliga resultatet av dessa rörelser har varit att avsätta presidenter, men syftet har varit att förhandla om jordrättigheter med godsägare och oljebolag, och att hävda nationens rättigheter mot IMF- och WTO-krav.

Tills vidare ser det ut som dessa "underklassen är nationen"-rörelser är en latinamerikansk företeelse. Men eftersom de nationella övre medelklasserna håller på att upplösas i ett kosmopolitiskt jet-set måste de antas ha framtiden för sig [87].

De nationella rörelserna har varit en allians mellan olika samhällsklasser med ganska olika mål. De har samarbetat därför att alla har kunnat se en främmande övermakt eller ockupant som det första och viktigaste hindret för att vars och ens mål ska nås.

Bönderna har bekämpat ett utifrån kommande världsmarknadssystem som har slagit sönder bysolidariteten, skapat osäkerhet och beroende av pengar, och de har bekämpat skatteindrivare som har varit effektivare än de traditionella inhemska och som aldrig har tagit hänsyn till böndernas betalningsförmåga vilket de traditionella vanligen gjorde.

Arbetarna, som för det mesta har varit deltidsbönder på jakt efter kontanter att betala skatten med eller köpa en till ko, har bekämpat en ofta rasistisk arbetsdisciplin.

Lokala kapitalister har bekämpat utländska eller inhemska exportmonopol som har förkvävt ett mer mångsidigt näringsliv.

Och den utbildade stadsmedelklassen har bekämpat en rasistisk kolonialförvaltning som inte har tillåtit dem att göra karriär, eller kämpat för en nationell utvecklingspolitik i syfte att avancera i världsmarknadssystemet.

Hur väl har de nått sina mål genom de nationella rörelserna? Ingen tycks ha ställt sig den frågan och ännu mindre har någon försökt besvara den. De som skrivit om nationella rörelser har vanligen behandlat 'nationen' som en klump och i bästa fall bedömt utfallet i klump. Men man kan i alla fall försöka bedöma på ett ungefär. Historien är ju känd.

Den utbildade medelklassen är naturligtvis den som har tjänat mest. Det var den som ledde de nationella rörelserna, och det var den som satte sig i maktpositioner när de nationella rörelserna segrade. På en del håll, där rörelsen vann utan större ansträngning och de inte behövde begära mycket hjälp av andra samhällsklasser, har de i lugn och ro kunnat plundra sina landsmän och etablera sig som ett genomkorrumperat borgerskap. Men även i länder där den nationella rörelsen mobiliserade folkmajoriteter i en utdragen kamp, som t.ex. i Vietnam, har stadsmedelklassen varit den verkliga vinnaren [88].

För de lokala kapitalisterna har resultatet varit mer blandat. Det är de som har förlorat på utdragna och hårda strider som har krävt eftergifter åt bönderna, som i Kina eller Vietnam. Därför har de också mycket riktigt bekämpat sådana utvecklingar inom de nationella rörelserna och hellre slutit fred med centrum.

Arbetarna har också i regel dragit fördelar av de nationella rörelserna. De har varit en strategiskt viktig del av dem, en som direkt har kunnat gå i strejk mot centrumägda företag, och därför haft goda förhandlingsmöjligheter gentemot rörelsens ledning. De har dessutom kunnat dra fördel av den utvecklingsstrategi som nya stater oftast anlitat, importsubstitutionsstrategin, som har krävt ökad inhemsk efterfrågan och därmed högre löner. Under femti- och sextitalen kunde arbetarna i periferin snarast räkna sig till medelklassen i sina respektive länder, i alla fall om de hade fast anställning. Det gällde såväl i det halvperifera Ryssland och Latinamerika som i Afrika och Indien. Å andra sidan har inte detta gällt alla arbetare. De bönder som slogs ut av jordbrukets kommersialisering och blev en del av städernas halvproletära skikt hörde till rörelsens verkliga förlorare. Och när på sjuttitalet periferistaterna började tillämpa den exportorienterade strategin, som krävde låga löner, eller gav upp avancemangspolitiken förlorade arbetarna den fördel de hade haft.

För bönderna, dvs 'nationernas' majoritet, har resultatet verkligen varit mycket blandat. De har kunnat frigöra sig från en avlägsen skatteindrivare utan intresse för böndernas välfärd. Men de nya stater som byggts upp av de nationella rörelserna har i regel varit lika obarmhärtiga indrivare som kolonialmakten. De har strävat efter utveckling, efter avancemang i världsmarknadssystemet. Och sådant kostar. Någon måste betala. Och då har bönderna legat bäst till. De nationalistiska staterna har alla använt olika former av överföringsmekanismer som gynnat industrin och städerna på jordbrukets och landsbygdens bekostnad. Få har använt så brutala metoder som kommunisterna i Ryssland; de flesta nöjde sig med att fortsätta den monetarisering av ekonomin som kolonialmakten hade börjat med, kopplat till statliga köp- och försäljningsmonopol och skatter, vilket i längden var mycket mer exploaterande än de ryska kommunisternas klumpiga metoder [89].

När de nationella utvecklingsstrategierna har övergetts har inte detta inneburit någon lättnad för bönderna. Då har överskottet helt enkelt gått till de nya eliternas konsumtion.

Bönderna har heller inte kunnat motverka jordens och matens kommersialisering och byarnas upplösning, och få av dem har kunnat dra fördel av dem; många har slagits ut och fått sälla sig till underproletariatet i städernas slum. Under sextitalen kunde bönderna utnyttja de nationella rörelsernas dragkraft till att driva egna rörelser för jordreform, med viss framgång på vissa håll. Det de vann var deras egen förtjänst, inget de fick gratis av de nationella rörelserna. Men samtidigheten, det faktum att världens makthavare var upptagna med de nationella rörelserna, var till hjälp. Detta kommer att behandlas vidare i kapitel 7 Bönders försvar mot matmarknaderna.

Till sist har också de nationella rörelserna varit rörelser med ett kollektivt mål. De kan inte helt reduceras till de ingående deltagarnas särmål. Vi måste ställa oss frågan i hur hög grad de globala periferiernas, Tredje Världens, kollektiva intressen av att komma ur sin periferisituation har kunnat hävdas av de nationella rörelserna. Och här ser det ganska mörkt ut.

Avsikten hos den utbildade stadsmedelklass som var de nationella rörelsernas organisatörer var 'utveckling', avancemang i världsmarknadssystemet. Alla, eller nästan alla, från den nordamerikanska självständighetsrörelsen och framåt, slog också in på en nationell utvecklingspolitik så snart de fått sina nationella självständighetskrav förverkligade. Politiken, formulerad vid skilda tidpunkter med lätta variationer av Alexander Hamilton, Friedrich List, Josef Stalin, Raúl Prebisch och Mao Zedong -- och för den delen också Colbert och Oxenstierna -- gick ut på att skydda landets produktionsapparat från världsmarknaden och stärka den med statlig planering i syfte att göra den lika kraftfull som centrums. Att "hinna ikapp och gå förbi", som Chrusjtjov uttryckte det. Det betydde förstås samtidigt att man svek det civila samhällets människor och dess ömsesidighet och spontana livsyttringar. För den urbana medelklassen var detta inget offer. Skillnaden mellan den radikala, 'kommunistiska' varianten och den måttligare 'nationalistiska' var mest en gradskillnad -- mer ambitiöst i de kommunistiska, mindre i de nationalistiska. Alternativet, frihandel, har bara praktiserats av regimer som varit nöjda med periferirollen och de möjligheter denna ger överklassen att profitera på de direkta producenternas minimala löner -- t.ex. de östeuropeiska under femtonhundra-sjuttonhundratalen och de latinamerikanska på artonhundratalet. Men världsmarknadssystemets kriterier har aldrig ifrågasatts, utom kanske av maoisterna under kort tid på sextialet.

Denna "utvecklingsfilosofi" blev också något av global dogm under tiden efter den indiska självständigheten och den kinesiska revolutionen. Åter tycktes integrationsmekanismerna fungera. Liksom arbetarrörelsen kunde driva igenom allmän rösträtt, högre löner och socialpolitik inom centrumländerna tycktes också de nationella rörelserna kunna driva fram ett slags global rösträtt inom FN-systemet och ett internationellt utvecklingsbistånd, plus inte minst att nationella utvecklingspolitiker grundade på importsubstitution tycktes tolereras av systemet, åtminstone ibland. USA hade haft en strålande framgång på sin tid. Ryssland tycktes ha måttlig framgång, och till exempel Kina, Argentina och Mexico likaså.

Senast 1980 började det emellertid stå klart att det fanns ett allvarligt fel någonstans. Dels visade det sig att klyftorna mellan rika och fattiga nationer inte hade påverkats ett dugg (se figur). Dels havererade de flesta nationella utvecklingsprojekten. Mest dramatiskt, rimligt nog, i Sovjetunionen, nittonhundratalets pionjär- och paradexempel.

Det hade fler orsaker.

För det första var det självklart att centrum motsatte sig periferins strävanden. Det gick av politiska skäl inte att göra det i princip, givet de antikoloniala rörelsernas styrka, men däremot ofta i praktiken. Periferinationernas utvecklingsplaner inordnades så långt som möjligt i centrums utlokalisering av olönsamma verksamheter och import av billiga produkter. Här hade centrum god hjälp av övernationella organisationer som t.ex. FN, Internationella valutafonden och Världsbanken, som kunde kringgå de nya staternas nationella strategier genom att samarbeta med deras västutbildade statsfunktionärer om att integrera dem i de globala finansnäten. Det var t.ex. inte alltid Syd-regeringar som var angelägna om att ta de lån som sedan skulle vara så svåra att ta sig ur, det var ofta teknokratier på lägre nivå som ställde regeringar inför fakta.

Under sjutti-åttitalen skärpte den långa lågkonjunkturen nödvändigheten för centrums företag att slå tillbaka periferiländerns självständighetssträvanden. Även nu hade de hjälp av de internationella institutionerna. Ännu större hjälp hade de av en allt självsäkrare global övre medelklass och dess nya ideologiska täckmantel -- marknadsliberalismen. Denna övre medelklass hade själv konsoliderats genom sin kontroll över dels ekonomins växande komplexitet, dels den alltmer centraliserade statsmakten. Nu försåg den näringslivet med något av en massbas för ett angrepp på både de nationella och andra folkliga rörelser både i Nord och Syd [90].

För det andra blev det allt mer kapitalkrävande att spela en centrumroll. Det var lättare för USA att "komma ikapp" Storbritannien på artonhundratalet än för Indien att "komma ikapp" USA på nittonhundratalet, bland annat för att klyftorna var mindre på den tiden. artonhundratalets teknologiska apparat var lättare att skaffa sig än nittonhundratalets för ett territorium av självhushållsbönder. Ett mycket stort territorium som Kina kan lyckas -- det återstår att se -- men för ett litet som t.ex. Nicaragua är det helt utopiskt. Vissa teoretiker har därför pekat på behovet av mycket omfattande regionala samarbeten i Tredje världen som ett minimikrav för att komma ur underordningen [91].

För det tredje är en "utveckling" inom världsmarknadssystemet en klättring i en hierarki. Det betyder bl.a. att det åtminstone på kort sikt lönar sig för den ene att sabotera för den andre. De globala systemperiferiernas nationella projekt har därför, trots deras Alliansfria Rörelse, varit splittrade och inte kunnat uppträda gemensamt mot centrum ens när det har varit lätt -- exempelvis hade det troligen bara behövts ett enat uppträdande av Mexico, Brasilien och Argentina för att knäcka First National City Banks betalningskrav 1987 och därmed avskriva hela den s.k. skuldkrisen; ändå valde dessa länder att göra upp var för sig [92]. Delvis har det med de nationella rörelsernas form att göra: formandet av nationer och regeringar inbjuder i sig själv till att det som särskiljer den egna 'nationen' gentemot andra framhävs och att motsättningar fördjupas.

För det fjärde var de nationella rörelsernas bas underminerad från början, eftersom de gav den urbana medelklassen så framskjuten ställning. Den urbana medelklassen hade byggts upp av kolonialmakten till dess egen avbild, och den hade alltid lättare att kommunicera med, och identifiera sig med, sina egna motsvarigheter i centrum än med det egna landets bönder. När avancemanget i världsmarknadshierarkin visade sig svårt låg det nära till hands för dem att kompromissa med systemcentrum, behålla de egna privilegierna som centrums förtroendemän, och offra bönderna. Det gick förunderligt snabbt och lätt att ge upp den nationella utvecklingen under sjutti-åttitalen, även till priset av svält i de egna länderna. De nationella utvecklingsprojektens förlitande till monetarisering av ekonomin och beroende av de internationella finansinstitutionerna bara underlättade kapitulationen.

Ett framsteg med den islamistiska rörelsen och dess avståndstagande från systemcentrums kultur bör vara att sådan kapitulation åtminstone blir lite svårare.

Men det fanns också mer djupgående problem med hela projektet.

För det femte kan man nämligen ifrågasätta om det är möjligt för alla periferiländer kan avancera samtidigt inom systemets ram. Systemet är dock en hierarki där över- och underordning är beroende av och spegelbilder av varandra. Rollen som centrum tilldelas den som har monopol på de mest strategiska länkarna i den globala produktionsapparaten, medan rollen som periferi tilldelas den som har minst sådana strategiska monopolroller. Varken importsubstitutionsmodellen eller den exportorienterade modellen tog heller sikte på att krossa strategiska monopol eller ens att själv erövra sådana. Som mest betydde det att, som under vissa perioder i t.ex. Ryssland eller Kina, avlänka sig från världsmarknadssystemet och bygga upp egna 'oberoende' alternativsamhällen i liten skala eller att, som i Sydkorea och andra 'tigerekonomier' specialisera sig på tillfälligt lönsamma nischer med monopolens samtycke. Även här visade sig de olika nationella projektens splittring på så sätt att tredje världen-nationerna aldrig gemensamt gjorde något mer seriöst försök att utmana möjligheten att monopolisera resurser, kontakter och förmågor [93].

För det sjätte kanske, slutligen, den utvecklingsmodell de valde var omöjlig. Utvecklingsmodellen var nämligen den som centrum tilllämpade -- kapital- och energikrävande investeringar inpassade i en global teknostruktur snarare än effektivisering av det egna landets folkliga ekonomi. Det finns de som pekat på att denna teknostruktur är omöjlig utan billiga råvaror från periferin, garanterade av billig arbetskraft. Modellen skulle därmed vara omöjlig för periferin att kopiera, eftersom den ju inte har någon egen periferi att profitera på, bortsett från sina egna bönder. Kanske är det så oerhört dyrt med utveckling om man inte har några periferier att vältra kostnaderna på att man måste offra flera generationer för att klara av det. För detta talar både Sovjetexemplet och Nordvästeuropas miserabla sextonhundratal. Det var således inte bara på grund av snäv social bas som Sovjet misslyckades, utan också på grund av en snäv geografisk bas; i avsaknad av egna periferier måste man plundra sitt eget folk in på bara skinnet för att få resurser att avancera in mot centrum [94].

Att upphäva centrum-periferi-klyvningen skulle följaktligen kräva att centrums överkapitaliserade teknostruktur krossades.

Men kanske är ändå till sist ovanstående en alltför negativ bild av vad som hände. Världsmarknadssystemets centrum-periferi-uppdelning är femhundra år gammal och det kanske är obilligt att kräva av de nationella rörelserna att de ska kunna upphäva den på bara ett par generationer. Ty vad de faktiskt lyckades med under sin mobiliseringstid var att bromsa upp den ökning av klyftorna mellan Nord och Syd som pågick under hela perioden från 1500 fram till början av nittonhundratalet. Under de senaste decenniernas medelklassavhopp från rörelsen har dock klyftorna ökat igen (se figur). Men i långsiktiga rörelser bör man kanske räkna med tillfälliga bakslag.

Många har pekat på hur de knivskarpa skillnaderna mellan Nord och Syd håller på att vaskas ut; avstånden får allt mindre betydelse i den elektroniska kommunikationens epok och det är inte svårare idag för ett Nordbaserat företag att exploatera arbete i Syd än i Nord. Medan både en välbärgad medelklass och en arbetarklass växer fram i Syd utbildas ett ointegrerat underproletariat i Nord, säger man. Iakttagelsen är riktig, och skulle kunna ses som ett tecken på att Syds nationella rörelser trots allt har varit framgångsrika -- de har i alla fall brutit nittonhundratalets protektionistiska centrumblock och i någon mån homogeniserat världen. Även om polariteten mellan centrum och periferi inte försvinner -- systemet bygger dock på centrums makt och exploatering av periferin -- kanske uppdelningen mellan ett centrum och en periferi håller på att ersättas av många centra och många periferier. Vad detta än betyder innebär det i alla fall att den traditionella antikoloniala alliansens tid är slut. Framtidens nationella rörelser kommer att ha en annan sammansättning.

Nittonhundratalets nationella rörelser i systemcentrum

I centrum har nationella rörelser framför allt varit aktiva under de långa lågkonjunkturerna 1914-39 och efter 1973. När de ekonomiska problemen har börjat sprida sig har systemet främst försökt pracka dem på de dåligt organiserade, mer perifera landsändarna. Därför växte försöken i periferierna att hävda sina alltmer trängda ekonomiska, politiska och kulturella intressen gentemot centrum just under sådana perioder.

Rörelserna har utvecklats ganska olika beroende på om periferierna varit 'underutvecklade' eller 'överutvecklade' enligt Rokkans terminologi [95].

Rörelser i 'underutvecklade periferier' har sällan ställt sig målet att bilda en egen stat. Sådant kräver nämligen ganska stora resurser. Deras mål har varit att hålla centralmakten på avstånd och hävda sin egen kultur. Därtill har de kämpat för kontroll över ekonomiska investeringar för att uppnå samma samhällsservice som centrum -- eller i det språkbruk jag har använt i den här boken att kräva samma andel av integrationen som folk i centrum Det har varit målet i Sameland, i Occitanien, på Korsika och i Wales.

Fram till andra världskriget var det vanligt att sådana kulturhävdande rörelser leddes av traditionella lokala makthavare, t.ex. godsägare eller kyrkan, och att udden var riktad mot 'stan'. Den första organisationen till försvar av Bretagnes intressen i slutet av artonhundratalet bildades t.ex. av godsägare som i minst lika hög grad syftade till att bygga under sin egen hotade maktställning, och under mellankrigstiden var t.ex. den nationella rörelsen i Bretagne liksom den i Flandern militant motståndare till arbetarrörelsen, med motiveringen att arbetarna var modernister som hotade den traditionella kulturen [96]. Det ledde dem att stödja även det mest våldsamma förtryck av arbetarrörelsen -- ett resultat av den franska revolutionens politiska blockbildning, se kapitlet om Franska revolutionen.

Under efterkrigstidens högkonjunktur försvann denna lokala och traditionalistiska överklass eller koopterades in i centrums, och utkantsrörelserna tvingades lita till sin egen folkliga bas. De utvecklade därför ofta radikaldemokratiska drag. Exempelvis har Alain Touraine visat hur den occitanska rörelsen, trots sin notoriska oförmåga att enas i någon som helst organisation och om någon som helst strategi, ändå är enig om ett: sin motvilja mot alla hierarkier och mot allt auktoritärt styre. Sådant identifieras med 'Parismetoder' och kan därför inte accepteras inom rörelsen [97].

Vem deltar då i sådana rörelser? Rokkan pekar särskilt ut lokala kulturarbetare, t.ex. lärare, som viktiga organisatörer. Men Touraine pekar på fackliga organisationer för arbetare och bönder, vars ekonomi hotas av periferiseringen, som minst lika viktiga. Vinbönder i Sydfrankrike, gruvarbetare i Norrbotten och fiskarbönder vid norska kusten är typiska exempel på kärngrupper i regionala periferirörelser.

Det är mycket svårt att organisera en rörelse i en underutvecklad periferi. Trots att behoven är stora är splittringen ännu större. Skamstämplingen av periferins identitet är så stor att de flesta i periferin ser assimilering, dvs underkastelse, som en mindre plågsam utväg än självhävdelse. Resurserna är små och hoppet litet. Den bretonska rörelsen kan tas som ett exempel på de misslyckanden en nationell rörelse i en underutvecklad periferi i regel råkar ut för [98].

Mellankrigstidens rörelse bestod av ungdomar som väckts till handling av skolans förtryck av bretonsktalande. Den betonade därför, efter irländskt mönster, den keltiska kulturen och krävde självständighet från Frankrike. Dessutom sprängde den monument över den franska övermakten. Men intresset från bretagnarna var klent; en majoritet talade franska och ville inte påminnas om det kulturella förtrycket. I desperation började rörelsen odla rasistiska mytologier och vände sig till likasinnade i Tyskland för att få hjälp. I hopp om att tyskarna skulle skänka dem självständighet blev de sedan hantlangare åt den tyska ockupationsmakten, enligt principen 'min fiendes fiende är min vän'. Man behöver väl knappast tillägga att betalningen uteblev; vem som är ens vän bestämmer man nämligen inte ensam.

Mellankrigstidens rörelse hade ignorerat Bretagnes ekonomiska misär. Den blev temat för en ny organisering efter kriget, som bestod av alla intressen i Bretagne; kommunalpolitiker, fackföreningar, bondeorganisationer och företagarorganisationer. Den arbetade främst genom parlamentariska allianser; ungefär som irländarna sjuttio år tidigare bildade de bretonska parlamentarikerna ett enigt block i Paris och lyckades uppnå att mer statliga pengar användes för integration i Bretagne. Denna rörelse havererade dock 1957 på frågan om man skulle stödja de Gaulle eller inte, och förlorade definitivt sin handlingsförmåga i femte republikens centralistiska byråkrati.

Men då hade redan den kraft uppstått som äntligen skulle skapa en folklig nationell rörelse i Bretagne. 1955 hade de bretonska bönderna uppfunnit en ny kampmetod: dumpning av underbetalda jordbruksprodukter på städernas gator. I början av sextitalet började de tolka sina bekymmer i termer av geografisk diskriminering och intern kolonialism,och de följdes snart av fackföreningarna. Men det var det kombinerade upproret av ungdomar och arbetare 1968 som öppnade för den bretonska rörelsen; det var först då det blev möjligt att se de bretonska problemen som samma problem som drabbade Syd, som en och samma centrum-periferi-relation som var möjlig att angripa både ekonomiskt, politiskt och kulturellt.

Således gick arbetare i strejk mot Parisägda företag och krävde Parislöner och fick stöd från kommuner, ungdomsorganisationer och musiker. Bombattentat mot franskägda exploateringsprojekt möttes av förståelse, om än inte av stöd, från kommunalpolitiker. Och det bretonska språk som mellankrigstidens kulturaktivister förgäves hade försökt främja blev liksom i förbigående en symbol för motståndet mot periferiseringen, att sjungas och att lära sig i studiecirklar.

Den bretonska rörelsen verkar ha stagnerat under åttitalet; kanske beroende på att den delvis lät sig koopteras in i Mitterrands regeringsunderlag, eller kanske beroende på det trängda läget för folkrörelser allmänt efter 1975. Resultatet har än så länge blivit magert -- en aning mildrad centralism i den franska staten, bretonskan erkänd som skolspråk, och stopp för det massivt impopulära kärnkraftverksbygget i Plogoff. Men Bretagne är fortfarande Frankrikes näst fattigaste region näst Corsica.

En av de åtminstone kortsiktigt effektivaste utkantsrörelserna i Europa var det norska EU-motståndet, som utgick från samma kretsar som bar upp den norska nationella rörelsen på artonhundratalet: bönder och fiskare i utkants-Norges fjälldalar och fjordar [99].

I Rokkans termer syftade EU-motståndet till att försvara de politiska, ekonomiska och kulturella positioner som utkants-Norge vann under artonhundratalet på det nationella norska planet, som det inte skulle få på ett europeiskt: makt över investeringar genom s.k. distriktspolitik, makt över den politiska kooptionen och kontroll över de kulturella koderna genom en stark närvaro på det nationella maktplanet. För de norska EU-anhängarna -- huvudsakligen den urbana medelklassen -- handlade det i motsvarande grad om att omintetgöra dessa positioner till sin egen fördel.

Det var böndernas organisationer som tog initiativ till motståndet redan i början av sextitalet. Ungefär samtidigt tog marginaliserade kretsar inom Arbetarpartiet, som tidigare gått emot Norges NATO-medlemskap, initiativ till ett motstånd som främst var internt inom arbetarrörelsen. Sextialets EG-motstånd syftade främst till debatt; eftersom EG stängdes för nya medlemmar 1963 ställdes det aldrig på något avgörande prov. Men det fick betydelse senare, genom de personkontakter som skapades.

I början av sjuttitalet var medlemskap i EG aktuellt på nytt. Då hade ytterligare en deltagare dykt upp på motståndarsidan: den ungdomsrörelse som under åren kring 1970 formats kring försvar för miljön, motstånd mot atomvapen, försvar för kvinnors intressen och stöd för försoning med Syd. Denna skiftande rörelse -- i stor utsträckning uppmuntrad av världsmarknadssystemets svårigheter att samtidigt hantera framgångsrika nationella rörelser i periferin, en militant arbetarrörelse i Europa och en svart medborgarrättsrörelse i USA -- var stark nog att svänga över alla politiska ungdomsförbund utom ett till motståndarlinjen.

Under kampen kring folkomröstningen 1972 stod bönderna för den organisatoriska och finansiella ryggraden på nej-sidan -- bl.a. lade de en kampskatt på den mjölk de sålde. I fjälldalar och fiskarbygder fungerade hela det civila samhället som en oerhört stark kampanjorganisation som där slog ut det kombinerade trycket från medier och auktoriteter. I städerna kämpade ungdomsrörelserna i ett underläge mot medelklassen och hela det norska stats- och näringslivsetablissemanget. Därtill stod några av Oslos starkaste fackföreningar på motståndarsidan, främst som ett resultat av fyrti- och femtitalets NATO-motstånd.

Segern i folkomröstningen 1972 var en kortsiktig seger för böndernas mål, status quo. Men alliansen mellan dem och andra motståndare till EU-projektet bröts så snart det tillfälliga målet var vunnet vilket gagnade stadsmedelklassen som ostörd kunde fortsätta att arbeta för sitt mål: ökade klasskillnader och underminerande av utkants-Norges grepp över investeringar, politisk kooption och kulturella koder. 1994 tvingades samma anti-EG-koalition ta strid på nytt, och vann med samma resultat. Den gången tematiserade de den nordiska välfärdsmodellen och ställde den mot Maastricht-överenskommelsens marknadsfundamentalism.

Det har varit de "överutvecklade", dvs de industriellt starka, periferierna som har kunnat utveckla separatistiska rörelser och ibland tvingat till sig mer eller mindre självstyre att skydda sin ekonomi med. Dit hör t.ex. Skottland, Flandern, Baskien, Katalonien och Kroatien.

Den baskiska nationella rörelsen började som ett uppror från den lägre medelklassen i Bilbao, riktat mot de fem familjer som ägde den framgångsrika baskiska stålindustrin. Kärnan i deras kritik, bortsett från maktkoncentrationen, var hur staden hade förstörts av industriell slum bebodd av invandrade arbetare utan känsla för den lokala kulturen [100].

Rörelsen hade länge stora problem att formulera en enande identitet. Sedan sjuttonhundratalet hade basker kämpat för självstyre mot en centraliserande stat, och den traditionen var viktig för den baskiska rörelsen. Självstyret hade dock definierats lokalt, i termer av lokala s.k. fueros eller avtal med centralmakten om lokalt självstyre. Under artonhundratalet hade kyrkan haft en ideologisk ledning för denna självstyrelsekamp, och den kristna identiteten kändes därför naturlig att hävda mot både kapitalister och socialistiska icke-baskiska arbetare. Språket kunde inte ena, eftersom hälften av alla infödda basker talade spanska. Det enda enande var "vi infödda" som hotades av invandringen. Att ha ett baskiskt namn som bevisade tillhörigheten blev det avgörande.

Medelklassrörelsen från Bilbao hade svårt att spridas över Baskien på detta torftiga program. Men eftersom man hade en ärlig vilja att skaffa anhängare tog man reda på vilka behov de idealiserade baskiska bönd-erna hade. Från tjugotalet kombinerade de sin entusiasm för traditionell baskisk bondekultur med organisering av spar- och försäkringskassor och fick på så sätt en bas. Under republiken på trettitalet hade de sympatier från ungefär en tredjedel av Baskiens invånare.

Inbördeskriget var enligt de baskiska nationalisterna en främmande spansk angelägenhet som de inte befattade sig med. Det hjälpte dem inte; Franco som såg allt lokalt självstyre som landsförräderi och inrättade den mest centralistiska regim Spanien någonsin hade sett. Att säga hej på baskiska blev ett brott, liksom att använda baskiska traditionella kläder.

Det var detta småaktiga förtryck som gjorde den baskiska nationalismen till massrörelse. Baskisk nationalism blev det mest naturliga sättet att göra motstånd mot diktaturen.

Det första motståndet började inom kyrkan, där yngre präster höll gudstjänster på baskiska, organiserade baskiska språkskolor och protesterade offentligt mot förtrycket. När de kastades ut ur kyrkan fortsatte de som lekmän. ETA började t.ex. som en rörelse på prästseminarier.

För lekmännen blev att sända barn till baskiska skolor och samla in pengar till dessa det rimligaste sättet att göra motstånd mot diktaturen. Med denna basaktivitet associerades hela det politiska motstånd som växte fram från sextitalet.

Ett annat sätt var att organisera produktionskooperativ. Kooperativ sågs som ett demokratiskt alternativ till den hierarkiska Franco-regimen, och samtidigt ett sätt att bryta sig ur beroendet av de fem dominerande storföretagen. Kooperativen associerades därför på ett kulturellt sätt självklart till baskisk nationalism. De var också en värdefull ekonomisk bas för rörelsen.

Mot slutet av Franco-eran blev också baskiska kulturfestivaler ett sätt att visa den baskiska nationalismens styrka. Då började också ungdomar angripa polis, banker och andra symboler för centralmakten, medan statens hämnd på dem gav anledning till massdemonstrationer och strejker.

Eftersom den baskiska nationalismen hade gått i spetsen för den demokratiska kampen hade den hegemoni i Baskien när Franco dog. Alla politiska partier var plötsligt baskiska nationalister. Mest nationalistiska var invandrarna, som såg baskisk nationalism som ett sätt att bli accepterade grannar. Enligt Heiberg är det idag invandrarna som utgör basen för ETA.

Den baskiska rörelsen är ovanlig såtillvida att den har riktats mot det regionalt dominerande borgerskapet. Detta brukar annars ha en stark ställning i överutvecklade periferiers nationella rörelser. Dess strävan är förstås att bli jämbördig med andra centrumborgerskap, helst med egna periferier att dominera över.

Ett exempel kan vara den nationella rörelsen i Kroatien, som framträdde under artonhundratalet inom Zagrebs medelklass, som ett försök att hålla den ungerska staten på avstånd, och som utvecklades under nittonhundratalet med samma syfte gentemot den jugoslaviska. När den jugoslaviska utvecklingspolitiken havererade på åttitalet tog ledande kretsar i Zagreb helt enkelt möjligheten att gripa tag i så mycket av det jugoslaviska territoriet som möjligt, för att skapa sitt eget centrum [101].

Ett nästan övertydligt exempel på överutvecklad nationalism kan finns i Tyskland under mellankrigstiden. Ett försök att nå hegemoni i systemet hade kollapsat i första världskriget och den härskande klassen hade påtvingats maktbegränsning av den segrande koalitionen. Den tyska överklassens försök att återfå sin frihet, kopplat till medelklassens försök till självhävdelse gentemot en framgångsrik arbetarrörelse, orsakade då en process som är ganska dåligt undersökt, som om sådan forskning vore hämmad av medelklassens dåliga samvete [102].

I brist på tillförlitliga redogörelser vågar jag skissa en utveckling som verkar rimlig.
En nyckelfaktor är enligt Peter Fritzsche arbetarrörelsens formella styrka som inte motsvarades av någon moralisk. Å ena sidan hade rörelsens ledning krossat de egna medlemmarnas hegemonisträvan i samhället med våld - se Fabriksarbetarna och internationalerna. Å andra sidan var den tyska socialdemokratiska arbetarrörelsen fortfarande så välorganiserad och kulturellt tät att den nästan hade slutat att bry sig om vad som hände utanför. Den var nästan en sekt. Utanför fanns bara ett odefinierbart fientligt "dom" som man var ointresserad av att försöka nå ens en diplomatisk relation till. Arbetarrörelsen inskränkte sig alltså till facklig kamp i skydd av en tät subkultur.

Den medelklass som hade hälsat arbetarrörelsen som en allierad 1919 blev emellertid besviken när stat och näringsliv bestämde sig för att inflatera iväg alla sina skulder 1923, eftersom arbetarrörelsen var i stånd att hävda sina löner medan medelklassen ruinerades. Förbittrade började medelklassfolk, splittrade över yrke, anställningsvillkor och historisk bakgrund att organisera sig, och befria sig från gamla paternalistiska bindningar och i skarp rivalitet med arbetarrörelsen. Det enda enande de kunde finna för att brygga över sina olikheter med var nationen, och från tjugotalet var alla medelklassrörelser romantiskt nationella. Detta gjorde dem emellertid inte mer effektiva.

Det som slutligen gjorde kravet på effektivitet akut var krisen 1929. Medan arbetslöshet och misär steg hade politiker av alla kulörer inget annat att komma med än nedskärningar och väntan på bättre tider. Medelklassmobiliseringarna, som var lika frustrerade av sin egen oförmåga som av politikernas, gav då sitt förtroende till en organisation som hade tre fördelar: ett stöd för keynesiansk politik oberoende var världsmarknadens svängningar, medelklassbakgrund för sina ledare vilket vädjade till andra medelklassmänniskors självkänsla, och gott om pengar.

Alla känner till nazisternas insisterande på de professionella ledarnas absoluta makt över organisationen; man tänker inte så ofta på att alla NGOer agerar med samma förakt för den demokratiska politiken. Ty liksom bolsjevikpartiet var nazistpartiet en NGO för nationellt självhävdande och utveckling, en organisation av professionella managers, som i ett krisläge manipulerar en social rörelse för att använda den i eget syfte. Liksom bolsjevikerna valde arbetarna till sin valmanskår valde nazisterna medelklasserna till sin, genom att appellera till dess behov när ingen annan gjorde det; som enda politiska gruppering lyckades de binda samman alla de krav och ståndpunkter alla de olika medelklassorganisationerna hävdade. Skillnaden emellan dem, den som styrde både det politiska programmet och valet av allians/valmanskår, var främst att bolsjevikerna verkade i ett globalt periferiland medan nazisterna verkade i ett tillfälligt politiskt lamslaget centrumland med hegemoniambitioner. I Ryssland var målet att 'komma ikapp', att säkra jämlikhet, i Tyskland att säkra ett överläge.

Nazistpartiets bakgrund var vissa societetskretsar i Bayern med anknytning till de militära frikårer som något år tidigare slagit ner arbetarrörelsen. Programmet var detsamma som storjordbrukets organisation Bund der Landwirte hade vunnit sina statssubventioner på runt sekelskiftet: statligt ansvar för produktionen, expansion mot öster, det tyska folkets överlägsenhet, polackers och judars underlägsenhet och parlamentarismens oduglighet - se kapitel 7 Bönders försvar mot matmarknaderna [103]. Programmet förstärktes med krav som appellerade till medelklassen och i synnerhet till bönderna: abstrakta anklagelser mot storkapitalet och mot den moderna tiden med dess hänsynslösa förvaruligande av alla relationer. De senare programpunkterna var inget som nazisterna tog särskilt allvarligt på i sin senare regeringspolitik, men de som togs från Bund der Landwirte förvaltades troget [104].

Nazistpartiet var en utkantsföreteelse till 1928. Då fiskades de upp av några industriintressen som behövde personal till en kampanj mot ett amerikanskt förslag till hur det tyska skadeståndet skulle betalas. Och med goda finanser visade sig kampanjapparaten effektiv; bättre än borgerliga politiker kunde den koppla samman kampanjen med angrepp på företagar- och arbetarkretsar på ett sätt som vädjade till medelklassens demokratiska självkänsla.

I maktställning skulle nazisternas vädja till sin globala hegemonisträvan för att få aktivt stöd av kapitalet, medan den keynesianska politiken räckte för att få passivt stöd av de direkta producenterna.

Men nazisterna är också det mest tydliga exemplet på en rörelse som förutom att rikta sig uppåt, mot de privilegierade, också riktar sig nedåt, mot folk som har ännu mindre privilegier än deltagarna själva. Syftet är förstås att försvara privilegier som på något vis hotas, och medlet är vanligen att appellera till de privilegierade om stöd, genom att man vädjar till något deltagarna delar med dessa. Exempelvis nationen.

Framtidens nationella rörelser

Nationella rörelser strävar, för att nu tala med Rokkan igen, efter att försvara ett territorium som har hamnat i underläge i en centrum-periferi-relation. Underläget kan vara ekonomiskt (centrum styr investeringarna), politiskt (centrum styr vem som ska koopteras) och/eller kulturellt (centrum bestämmer koderna). Det yttersta målet är att upphäva underläget, att (mer av) kontrollen över investeringar, kooptering och koder ska ligga inom territoriet självt, hos de människor som bor där.

Framväxten av en nationell rörelse är dock i regel en successiv historia. För de direkta producenterna är det oftast rimligare att till en början tolka 'utomstående' eliters intrång och översitteri som brott mot rättvisan och sträva efter gammal rätt eller efter demokrati i en eller annan form. Först när det visar sig att kommunikation med dessa utomstående eliter är omöjlig blir det självklart att se dem främst som utomstående, och först när en gemensam identitet för det perifera territoriets invånare har formulerats tar rörelsen direkt nationell prägel. Ju lättare det är att forma en sådan gemensam identitet, desto fortare blir rörelsen nationell.

Många forskare har gjort sig lustiga över hur utomeuropeiska nationella rörelser har kopierat ett europeiskt nationellt 'språk' i sin strävan att markera sig mot det europeiska övervåldet [105]. Men språket är förstås inte europeiskt. Det är ett globalt folkrörelsespråk som har gjorts nödvändigt av världsmarknadssystemets globala utspridning och geografiska skiktning.

Det första viktiga steget, att skapa en nationell identitet och säkerställa att de som bor i det periferiserade territoriet identifierar sig med detta har sällan varit lätt. Många nationella rörelser har stupat på den uppgiften. Det finns så mycket annat att identifiera sig med -- klasser, religioner, andra territorier. De framgångsrikaste nationella rörelserna har ofta varit de som har kunnat åka snålskjuts på andra identiteter, t.ex irländarna på katolicismen och kineserna på bönderna.

Periferiernas identitets- och språkskapande, mobilisering och handling har komplicerats av att deras rörelser har bestått av så många skilda klasser och grupper. De har varit effektiva när de har knutit an till majoriteternas behov och konfrontationsmöjligheter.

De nationella rörelsernas klassiska konfrontationsmetod har varit bojkotter av centrummaktens varor och tjänster, med strejker mot centummaktsägda företag och verksamheter på andra plats. Ibland har detta räckt, i synnerhet när det har funnits andra framgångsrika starka folkliga rörelser som samtidigt har försvagat centrummakterna och tvingat dem att kompromissa. Sådant var exempelvis läget under perioden 1945-1975, då en ackumulerad styrka hos många nationella rörelser gjorde det möjligt för många av dem att nå sina omedelbara mål utan särskilt stora ansträngningar. Men för systemperiferiernas samlade motstånd har det också krävts våld för att driva systemcentrum till reträtt. Så t.ex krävdes det bondeuppror i Indien och krig i Vietnam för att kolonialmakter som var försvagade av andra krig skulle ge upp.

Strategiskt sett har det första målet oftast, ända sen kreolrevolutionernas tid, varit en egen stat. Detta har varit naturligt, eftersom staten är den enda aktör som har "rätt" att försvara lokala intressen i världsmarknadssystemet. Och detta mål har nåtts av många nationella rörelser under nittonhundratalet. Men det övergripande målet för de nationella rörelserna -- att makt över investeringar, kooption och koder ska ligga hos de människor som bor på territoriet -- kan ändå tyckas ligga lika långt eller längre bort än för 100 år sedan.

I avsnitten om systemperiferins nationella rörelser påstår jag tre saker. Dels att rörelserna hade politisk framgång såtillvida att kolonialväldena faktiskt avskaffades till förmån för nationella, åtminstone formellt medborgarstyrda stater. Dels att de hade åtminstone marginell ekonomisk framgång såtillvida att de ekonomiska klyftor som ökat hela tiden fram till ungefär 1900 därefter tenderade att stagnera och ibland t.o.m. slutas, i alla fall i tider av mobilisering. Dels att de hade en viss kulturell framgång på så sätt att den naiva rasism och eurocentriska världsbild som härskat under några hundra år i alla fall utmanades.

Men mot detta kan man invända att det inte är något större politiskt framsteg att de regionalt baserade härskande skikten tar över statsmakten i en värld där statens makt snabbt undergrävs, åtminstone den perifera statens, att det ekonomiskt sett fortfarande är i systemcentrum beslut om investeringar görs, till priset av allt större ekonomisk dislokalisering i hela världen, och att kulturellt sett den västliga övremedelklasskulturen och dess koder tycks vara mer expansiva än någonsin, oavsett om de utmanas eller ej.

Sett i ljuset av den pågående TNF-styrda internationaliseringen i världen kan de nationella rörelserna tyckas ha misslyckats grovt.

Ändå bör nog ett sådant påstående villkoras.

Misslyckandena är för det första inte lika stora överallt. De tenderar att vara störst i Afrika, där rörelsemobiliseringen var minst. Framgångarna tenderar att vara störst i områden där mobiliseringarna var störst, i Ostasien där de kinesiska och vietnamesiska bonderevolutionerna dominerade utvecklingen. Det kan vara en slump, men det kan också vara ett uttryck för att samhällen där folkmajoriteten är medskapare i utvecklingen är mer ekonomiskt utvecklingsdugliga än samhällen där folkmajoriteten bara drabbas av den.

För det andra skulle man kunna påstå att det inte är de nationella rörelserna som har misslyckats utan dess strategi.

Liksom för arbetarrörelsen var regeringsmaktsstrategin, trots sin behändighet, tveeggad. Den lade den största makten hos det skikt som hade minst intresse av de nationella rörelsernas yttersta mål enligt Rokkan, den offentliganställda övre medelklassen. Den avskräckte från samarbete mellan olika periferiterritorier om att bryta centrums monopolförmågor och lockade varje land för sig att leta kortsiktiga fördelar i att erbjuda tjänster åt centrumländer och transnationella företag. Den gav starka lockelser till avmobilisering av den folkliga rörelse som hade varit basen för de nationella segrarna; strejker och skattemotstånd måste förebyggas i det nationella uppbyggets namn trots att periferistatusen beror mer av låga löner än av något annat. I de flesta länder minskade de nationella rörelsernas styrka med statsbildning och regeringsövertagande istället för tvärtom (undantag fanns förstås, främst i Ostasien).

Detta har fått en del forskare att dra slutsatsen att de nationella rörelserna har stärkt världsmarknadssystemet istället för att utmana det -- de har spritt både statssystemet och den världsmarknadsanpassade västkulturen till hela världen och efter förmåga legitimerat dem för den globala majoriteten [106].

De nationella rörelsernas statsfixering har vållat konflikter inom rörelserna själva. I avsnittet Efterkoloniala nationella rörelser berörde jag den konflikt som uppstod mellan periferiernas egna centra och periferier. Men konflikterna har också varit starka mellan rörelsernas statsbyggande ledningar och de deltagare som främst varit intresserade av att värna det civila samhället och människors spontana livsyttringar. För en periferistat är systemkraven hårda, och för att hävda sig måste den lägga tunga bördor på sina egna medborgare. I regel är dock medborgarna i första hand organiserade i den nationella rörelsen, och när dess ledning plötsligt sviker dem för att uppträda som stat blir folk desillusionerade och lamslagna och får svårt att försvara sig. Därav den hierarkiska och odemokratiska politik som ofta har besvärat periferiländer efter befrielsen.

Det finns dock ett land där denna konflikt fick ett tydligt uttryck, vilket i längden resulterade i ett tämligen demokratiskt samhälle trots på kort sikt demoraliserande verkan -- Irland.

Den irländska nationella rörelsen leddes som alltid av stadsmedelklassen men hade en förankring på landsbygden genom arrendatorernas framgångsrika rörelse mot engelska godsägare på 1880-talet. Irländsk nationalism spreds främst genom en keltisk idrottsrörelse som vände sig till ungdomar, och dessa ungdomar mobiliserades sedan till befrielsekriget på frågan om värnpliktsmotstånd. Ungdomar hade i hundratals år haft uppgiften att försvara de irländska byarna mot fogdar och poliser, och den ökade konfliktnivån ändrade inte den rollen bara för att the public band -- som dessa ungdomsgrupper brukade kallas -- nu hette IRA. När rörelsens ledning bildade en irländsk stat på grundval av ett fredsfördrag med England såg ungdomarna inget skäl att underordna sig denna stat och dess världsmarknadskarriär. De fortsatte kriget, nu mot den irländska staten [107].

Tom Garvin har undersökt målkonflikten mellan ungdomar och rörelseledning, på ett sätt som inte förstörs av att hans sympatier helt ligger på rörelseledningens och världsmarknadssystemets sida. Ungdomarnas ville ha en republik av samverkande bykommuner, deras mål var att värna byns civila samhälle och dess spontana livsyttringar, rörelseledningens att bygga upp en modern stat där bygders och byars självstyre förtrycktes. Garvin uttrycker detta i motsatspar som exempelvis självhushåll mot kommersialism, jämlikhet mot meritvälde, och gemenskap mot individualism. Att delar av den rörelse ungdomarna tillhört plötsligt inte längre var en folkrörelse utan ett offentligt organ med främmande mål förvirrade inte minst deras självförståelse och språk: Garvin beskriver dem som antidemokratiska och elitistiska, och när man försöker uttrycka sig på ett statligt språk fast man är trängd upp i ett hörn låter det lätt så.

Det är en annan sak att deras höga konfliktnivå äventyrade det civila samhälle de ville försvara, vilket ledde till att de snabbt förlorade det civila samhällets stöd.

Samtidigt som alltså de nationella rörelsernas framgång i att försvara systemperiferierna mot systemcentrum var högst tvetydig var de oerhört framgångsrika på ett helt oavsiktligt plan, där själva framgången vållade dem en massa besvär.

Eftersom de nationella rörelserna har varit så desperat beroende av att inskärpa de territoriella identiteterna och solidariteterna i sin kamp mot centrum har de lätt råkat i konflikt med folkliga rörelser som betonat andra identiteter. Arbetarrörelser, bonderörelser och kvinnorörelser har tenderat att förtryckas i den nationella enighetens namn -- som bäst setts som ett underordnat intresse att paternalistiskt manipulera, som värst terroriserats till tystnad. Få nationella rörelser har kommit ur denna konflikt, många har lånat sig till ren torpedtjänst åt härskande klasser inom territoriet. Det "nationella" har därför -- trots sin rot i det demokratiska upproret och i medborgartanken -- blivit artonhundra- och nittonhundratalens främsta ideologiska vapen mot förtryckta klassers strävanden. Det gäller inte minst de nationalstatsbyggen som har åberopat sig på folkrörelsetraditionen och utgått från folkliga mobiliseringar -- inte minst de som åberopat sig på en kommunistisk identitet men också t.ex. USA [108].

Samtidigt har dessa förtryckta klasser själva i hög grad fångats in i den nationella rörelsens begreppsramar. Arbetarrörelsen definierade sig nationellt redan på artonhundratalet -- det heter Internationalen, inte t.ex. Globalen -- och att gripa regeringsmakten över nationen blev huvudstrategi på 1890-talet. Ännu mer fångades de förtrycktas intellektuella och professionella förespråkare in -- medan 'vänstern' på artonhundratalet var en rörelse för jämlikhet mellan människor och mellan klasser är det idag bara en rörelse för jämlikhet mellan nationer [109]. Och så har det väl varit sedan Tredje Internationalen fokuserades på antikolonial kamp 1921.

Detta har försvagat de nationella rörelserna själva. Det har nämligen försvagat andra folkliga rörelser mot världsmarknadssystemets destruktiva konsekvenser, rörelser som hade kunnat hjälpa till att försvaga de nationella rörelsernas motståndare genom att samtidigt kämpa för andra teman. Och samtidigt har det dolt det yttersta syftet med nationell kamp, det demokratiska självbestämmandet, bakom gruppidentiteter vars värde bara kan vara tillfälligt och pragmatiskt.

Man kanske kan hävda att en nationell rörelse som uteslutande är nationell, dvs. som bara ser världens centrum-periferimönster och bortser från att det också finns t.ex. klasser och kön, oundvikligen blir förstatligade så fort de har fått någon framgång, och att de då måste spela med i statssystemets spel för att inte krossas.

Det kan därför kanske finnas skäl för framtida nationella rörelser att ompröva en del gamla självklarheter. Och i spåren efter de härskande klassernas nyliberala framstötar och den så kallade globaliseringen av kapital kan några nya tendenser faktiskt ses bland folkrörelser som försvarar periferiterritorier.

En möjlighet är den vi har sett exempel på i spåren av havererade nationalstatsprojekt i Östeuropa eller världsbanksraserade ekonomier i Afrika: ett allas krig mot alla om krympande resurser, formulerat i ett språk av grupphat mot alla 'utomstående', inte bara mot representanter för centrum. Som långsiktig folkrörelsestrategi är det kanske inte så intelligent, men det kan onekligen fungera som taktik för tillfällig överlevnad i en värld där allas marknadskrig mot alla är det systemkonforma beteendet.

En annan mer positiv möjlighet är den som förordas av Alain Touraine: breda radikaldemokratiska, 'grundtvigianska' regionala rörelser mot alla hierarkier och teknokratier, under den regionala kulturens etikett. Den har fördelen att den väl låter sig förenas med bonderörelsers, arbetarrörelsers, kvinnorörelsers, miljörörelsers etc självhävdelse, att den därför inte försvårar mobiliseringar vars samtidighet den kan dra nytta av, och att den slipper koopteras in i statsbyggarprojekt som den inte kan ta ansvar för [110]. Att den strategin inte är omöjlig visar artonhundratalets norska nationella rörelse, och dagens indianrörelser.

Och en tredje möjlighet är att helt bortse från centrum-periferi-skiktningen i den taktiska vardagen och utgå från att det som skapar periferier är de direkta producenternas låga inkomster. En global facklig solidaritet där de sydliga producenternas fackliga självhävdelse stärks kanske är det effektivaste vapnet mot de centrumbaserade monopolens makt och därmed också mot centrum-periferi-relationen som sådan [111].

Vilket val som får övervikt är inte alls säkert. För närvarande, några år in på 2000-talet, tycks den typiska formen av periferiförsvar vara att 77-gruppens regeringar blockerar centrumstanternas försök att lägga beslag på deras allmänningar, därtill tvingade av en massmobiliesring bland bönderna, se kapital 10 – men det kan vara en tillfällig företeelse. Det enda säkra är att världsmarknadssystemets inbyggda centrum-periferi-hierarkier kommer att skapa nya nationella rörelser så länge systemet består.

Noter

1. Stein Rokkan & Derek Urwin: Economy, territory, identity. Sage 1983. För en originell beskrivning av hur centrums makt över periferin fungerar i den ekonomiska sfären se Jane Jacobs: Cities and the wealth of nations, Vintage Books of Random House 1985.

2. "Hegemoni är mer än bara en makthierarki bland stater. Det är en komplex pyramid av aktörer som opererar på många organisationsnivåer i samhället. I toppen av hegemonipyramiden finns elitklasserna i hegemonikoalitionen, klasser som är lokaliserade både i centrum och periferi, dvs spridda över pyramidens nyckelpunkter." Barry K. Gills: Hegemonic transitions in the world system, i A.G.Frank & B.K.Gills (ed): The world system, Routledge1993.

3. På svenska finns E.J.Hobsbawm: Nationer och nationalism, Ordfront 1994, och Benedict Anderson: Föreställda gemenskaper, Daidalos 1993. De tenderar åt att avskriva nationalistiska ideologier som ett obefogat påhitt. Anthony D. Smith: The ethnic origins of nations, Blackwell 1986, betonar dock att nationella ideologier inte kan byggas upp utan att det finns en grund i gemensamma intressen. Den bästa genomgången av diskussionen jag har sett är Øyvind Østerud: Hva er nasjonalisme, Universitetsforlaget 1994.

4. Joshua Miller: The rise and fall of democracy in early America, 1630-1789, Pennsylvania University Press, 1991, beskriver arvet efter de puritanska lokalsamhällena som fästningar mot statsmakten. Pauline Maier: From resistance to revolution, Alfred Knopf 1972, skildrar lokalsamhällenas aktionsmetoder och hur de successivt smälte samman till enighet. En kort överblick ger M.J. Heale: The American revolution, Methuen 1986.

5. David P. Szatmary: Shay's rebellion. University of Massachusetts Press 1980, visar hur böndernas uppror mot utmätningar och skulder var den självhushållande byns uppror mot marknadssamhället.

6. Joshua Miller: The rise and fall of democracy in early America. Miller visar också det trick den amerikanska överklassen använde för att under full demokratisk respektabilitet avskaffa demokratin: man inför ett mytiskt 'folk', förkroppsligat i de valda myndigheterna, som alltid kan mobiliseras mot verkliga folkliga initiativ, med motivering att de verkliga initiativen aldrig kan leva upp till de krav som ställs på det mytiska folket -- absolut majoritet redan från början, uttryckt vid speciella tillfällen och under speciella, av överheten bestämda former, t.ex. allmänna val.

7. Alexis de Tocqueville: Om demokratin i Amerika, Atlantis 1997.

8. Thomas O. Ott: The Haitian revolution, The University of Tennessee Press 1972; C.L.R. James: The black Jacobins, Allison & Busby 1980 (första upplagan 1938).

9. John Lynch: The Spanish American revolutions 1808-1826, W.W.Norton 1986, Leslie Bethell (ed): The independence of Latin America, Cambridge University Press 1987.

10. Symboliskt visas skillnaderna i kynne mellan Mexico, La Plata och Peru i vem som står ryttarstaty på huvudstadens stortorg, säger J.H.Perry i The Spanish seaborne empire, Pelican 1976. I Mexico är det Cuautémoc, den siste indianske kungen. I Buenos Aires är det kreolhjälten och befriaren San Martín. I Lima är det indiandödaren Pizarro.

11. Strategen bakom programmet var samma man som kom på tricket för att krossa böndernas lokala självbestämmande, finansministern Alexander Hamilton. Det skulle senare få en teoretisk utformning av Friedrich List: Nationalekonomiska systemet, sv.öv. A.V.Carlssons förlag 1888. Det grundläggande teoretiska begreppet är "produktiv kraft", inte "marknad". Cristóbal Kay: Latin American theories of development and underdevelopment, Routledge 1989, har pekat på inflytelser från List, via östeuropeiska ekonomer som Rosa Luxemburg och Constantin Stere, till de latinamerikanska förespråkarna för importsubstitution i den s.k. beroendeskolan, se kapitel 2. Även tidiga indiska ekonomer som Dadabhai Naoroji resonerade i samma kategorier.

12. Charles Tilly: Coercion, capital and European states A.D.990-1992, Blackwell 1992.

13. Miroslav Hroch: Social preconditions of national revival in Europe, Cambridge University Press 1985.

14. Adrian Lyttleton: The national question in Italy, i Mikulas Teich & Roy Porter (ed): The national question in Europe in historical context, Cambridge University Press 1993. Den mer demokratiska falangen och dess kompletta oförmåga att tala till bondemajoriteten beskrivs i Clara Lovett: The democratic movement in Italy, Harvard University Press 1982.

15. Norman Davies: God's Playground, Clarendon Press 1981. Ironiskt nog hade bönderna denna aristokratiska upprorstrdition att tacka för sin frihet eftersom staternas motiv för att upphäva livegenskapen var behovet av politiskt stöd.

16. Beträffande kroaterna se Mirjana Gross: The union of Dalmatia with modern Croatia, i Teich & Porter: The national question. Ivo Basic: The national question in Yugoslavia, Cornell University Press 1984, är inte särskilt klar men ger ungefär samma bild. Beträffande Katalonien se Gerald Brenan: The Spanish labyrinth, Cambridge University Press 1960.

17. Ea Jansen: On the economic and social determination of the Estonian national movement, Kari Siilivask: Some of the main features of the socio-economic development of Estonia in the 19th century, and Ellen Karu: On the development of the association movement and its socio-economic background in the Estonian countryside, ur Acta Universitatis Stockholmiensis: National movements in the Baltic countries in the 19th century, 1983.

18. Trond Nordby: Det moderne gjennembruddet i bondesamfundet. Universitetsforlaget 1991.

19. Ett standardverk om den irländska nationella rörelsen är Robert Kee: The green flag - a history of Irish nationalism, (Weidenfeld and Nicolson 1972) Penguin 2000. (bl.a.). Den kan kompletteras med F.S.L. Lyons: Ireland since the famine, Weidenfeld and Nicolson 1971 och med James Connolly: Labour in Ireland, At the Sign of the Three Candles u.å., först utgiven 1910, som är en mördande kritik av den 'officiella' nationella rörelsen ur arbetarrörelseperspektiv. De ofta motsättningsfyllda förhållandena mellan bönder och nationalister belyses av Samuel Clark & James S. Donnelly (ed): Irish peasants, The University of Wisconsin Press 1983.

20. Declan Kiberd: Inventing Ireland, Jonathan Cape 1995. Som en kuriositet kan nämnas att initiativtagaren till den keltiska renässansen som organiserad rörelse inspirerades av den arabiska revolten i Egypten 1881 och av olika indiska blandreligioner som populariserats av den s.k. bengaliska renässansen, se nedan.

21. D.George Boyce: Nationalism in Ireland, Routledge 1982.

22. Ryle Dwyer: The man who won the war, Mercer Press 1990, är en av många biografier över motståndsorganisatören Michael Collins och hans strategi.

23. En introduktion till avmytologiseringen av den ryska revolutionen, under intryck av ny forskning om hur folk faktiskt betedde sig 1917, ger Edward Acton: Rethinking the Russian revolution, Edward Arnold 1990. -- Beskrivningen av det ryska kommunistpartiet som en i första hand nationalistisk rörelse är ovanlig men inte unik: Immanuel Wallerstein är inne på den i artikeln Liberalismens slut i Tord Björk & Jan Wiklund (red): Den globala konflikten, Bokskogen/Miljöbiblioteket 1993. Och Lenin är ju rätt klar över att det är den ryska efterblivenheten och inte arbetarnas dåliga arbetsvillkor han vänder sig emot -- se t.ex. hans föraktfulla attityd till fackliga eller allmänt folkliga krav i Vad bör göras, Arbetarkultur 1943, 1972.

24. Om bönderna se Victor Magagna: Communities of grain, Cornell University Press 1991.

25. Den ryska revolutionen har beskrivits alltför många gånger. Den bästa traditionella beskrivningen på svenska är kanske Roy Medvedev: Oktoberrevolutionen, Prisma 1979. Den är ganska positiv till bolsjevikerna. En nyare men lika traditionell är Richard Pipes: The Russian revolution 1899-1919, Fontana Press 1990, som är lika elak mot alla deltagande. Bland nyare verk som utgår från folkrörelsens handlingar snarare än kända personers finns Daniel H. Kaiser: The worker's revolution in Russia 1917, Cambridge University Press 1987, Edward Acton: Rethinking the Russian revolution, Edward Arnold 1990, och Edith Rogovin Frankel et al (ed): Revolution in Russia, Reassessment of 1917, Cambridge University Press 1992.

26. Detta skeende har beskrivits i hundratals böcker, bäst kanske i Moshe Lewin: The making of the Soviet System, Methuen 1985. Lewin förklarar regimens utveckling mot allt större brutalitet med dess kombination av (relativ) inkompetens och omåttliga ambitioner; om och om igen satte den igång stora projekt utan att ha en aning om vilka förutsättningar som krävdes, lät det driva vind för våg en tid, varefter den måste röja upp i panik. Även tvångskollektiviseringen 1929 var en panikaktion orsakad av att regimen plötsligt upptäckte sig vara konkursmässig, menar Lewin.

27. Enligt Sheila Fitzpatrick: Stalin's peasants, Oxford University Press 1994. Till skillnad från de mest publicerade rättegångarna i Moskva var rättegångarna på landsbygden seriösa och byggde på vittnesmål från de drabbade bönderna.

28. Enligt David Kotz: Revolution from above -- the demise of the Soviet system, Routledge 1997, genomfördes regimskiftet av just det skikt som tidigare burit upp den nationalistiska regimen, och syftet var att rädda de privilegier som hotades av ekonomisk kris och krav på demokratiseringar.

29. Anthony D. Smith: State and nation in the Third World, Wheatsheaf Books, 1983. Joseph Schumpeter är inne på en liknande tankegång när han vägrar erkänna investeringar som påtvingas utifrån som "utveckling" (The theory of economic development, Harvard University Press, 1949).

30. Rokkan & Urwin: Economy, territory, identity.

31. Vissa menar att detta t.o.m. kan visas i naturvetenskapliga termer av energiinnehåll, så t.ex. N. Georgescu-Roegen: The entropy law and the economic process, Harvard University Press 1971, citerat av Stephen Bunker: The exploitation of labor in the appropriation of nature, i Charles Bergquist (ed): Labor in the capitalist world economy, Sage 1984.

32. Det är ont om jämförande beskrivningar och analyser om antikoloniala rörelser. Anthony D. Smith: State and nation in the Third World, är dessutom seriös. L.S.Stavrianos' grundliga Global rift, William Morrow 1981, ägnar t.ex. nästan tusen sidor åt nord-syd-konfliktens utveckling under femhundra år, men fokuserar främst på Syd som offer; folkliga rörelser framstår hos honom som ett abstrakt "nationens försvar" där handlingar, aktörer och strategier drunknar; och skillnaden mellan socialt radikala respektive moderata rörelser tycks till yttermera visso bero på de ledandes ideologier.

33. Eric Wolf: Peasant wars of the twentieth century, Harper & Row 1973, har liksom Joel Migdal: Peasants, politcs and revolution, Princeton University Press 1974, pekat på böndernas viktiga roll i de nationella rörelserna, och har också berört den utbildade medelklassens. Anthony D. Smith: State and nation in the Third World, behandlar främst den senares. Charles Bergquist: Labor in Latin America, Stanford University Press 1986 har ett längre avsnitt där han behandlar arbetarrörelsers strategiska roll (se också avsnittet Systemperiferins arbetarrörelser).

34. Citerat i Anthony D. Smith: State and nation in the Third World.

35. Den indiska rörelsen är ganska väl beskriven. För en översikt se t.ex. Bipan Chandra m.fl: India's struggle for independence, Penguin 1989. Ravinder Kumar: Essays in the social history of modern India, Oxford University Press 1983, visar rörelsens sociala bakgrund ur gandhianskt perspektiv. Jayati Chaturveli: Indian national movement -- a critical study of five schools, M.G.Publishers 1990, lyfter fram de olika perspektiven -- det nationalistiska, det muslimska, det hinduiska, det marxistiska och det ogillande engelska. Och Jan Myrdal: Indien väntar, Norstedts 1980, ger ett stort utrymme åt hinduradikalismen i rörelsen. De brittiska förtrycksmetoderna skildras av Mike Davis: Svält och kolonialism, Leopard 2004.

36. Gandhi hävdade alltid att hans icke-våldsstrategi var effektiv, inte att den i första hand var moraliskt "rätt". Tack vare den låga konfliktnivån kunde de sociala kostnaderna för deltagarna hållas nere och tillåta många att delta, tack vare den låga konfliktnivån kunde prestigelåsningarna hos motparten minimeras och tillåta honom att göra eftergifter utan att förlora ansiktet. Se t.ex. Arne Næss: Gandhi and group conflict, Universitetsforlaget 1974, samt i kapitlet Folkrörlsecykeln.

37. Denna rörelse kallades khilafat-rörelsen med hänvisning till den turkiske sultanens ställning som kalif. Betoningen av 'ummas enhet var mycket stark inom indisk islam och i synnerhet inom de mer folkliga sufiska väckelserörelserna. Se t.ex. Olivier Roy: Islam and resistance in Afghan-istan, Cambridge Middle East Library 1990.

38. J.F.T. Jordens: Hindu religious and social refom in British India, i A.L. Basham (ed): A cultural history of India, Oxford University Press 1975.

39. Barry Pavier: The Telengana movement, Vikas Publishing House 1981.

40. Shashi Joshi: Struggle for hegemony in India, Sage 1992.

41. M.C.Ricklefs: A history of modern Indonesia, Macmillan 1981, ger en kort beskrivning av den splittrade nationella rörelsen.

42. Baruch Kammerling & Joel S. Migdal: Palestinians; the making of a people, The Free Press 1993. Om den palestinska rörelsen före staten Israels bildande se också Ted Swedenburg: The role of the Palestinian peasantry in the Great Revolt 1936-39, i Edmund Burke & Ira M. Lapidus (ed): Islam, politics and social movements, University of California Press 1988.

43. Om islamism se nedan. Qassamiterna behandlas i Abdullah Schleifer: Izz-al-Din al-Qassam, preacher and mujahid, i Edmund Burke (ed): Struggle and survival in the modern Middle East, University of California Press 1993.

44. Eric Wolf: Peasant wars of the twentieth century, John Dunn: Modern revolutions.

45. Se vidare under Kapitel 9, avsnittet Försvar av freden.

46. Smith: State and nation in the Third World. Robert I. Rothberg & Ali A. Mazrui: Protest and power in black Africa, Oxford University Press 1970 och Donald Crummey (ed): Banditry, rebellion and social protest in Africa, Heinemann 1986 beskriver folkliga rörelser. John Iliffe: Afrika -- historien om en kontinent, Historiska Media 1997 beskriver bl.a. avkoloniseringen.

47. Endre Sik: The history of black Africa, Akadémiai Kiadó 1974.

48. Wunyabari O. Maloba: Mau Mau and Kenya, James Currey/Indiana University Press 1993

49. David Birmingham: Frontline nationalism in Angola & Mozambique, James Currey 1992.

50. Eric Wolf: Peasant wars of the twentieth century, och John Dunn: Modern revolutions skildrar tiden fram till ca 1970. Gabriel Kolko: Vietnam, anatomy of a war, Allen & Unwin 1986, skildrar tiden fram till 1976.

51. Nghê An-upproret används som typfall i James Scott: The moral economy of the peasant.

52. Joel S. Migdal: Peasants, politics and revolution, Princeton University Press 1974.

53. Walden Bello: Brave new third world, Earthscan Publications, 1989.

54. Listat efter Gérard Chaliand: Revolution in the third world, Harvester Press 1977.

55. Ur Andra Internationalens resolution om kolonialpolitik från kongressen i Stuttgart 1907, enligt Jan Sandegren: Arbetarklassen och de förtryckta folken, Oktober 1974.

56. Solidariteten tog sig förutom praktiska uttryck också formen av intresse för de indisk-europeiska blandreligioner som populariserats av den bengaliska renässansen. 1890-talets europeiska teosofi var en direkt motsvarighet till 1970-talets europeiska maoism. Exempelvis var organisatörerna av den keltiska renässansen på Irland alla teosofer.

57. T.ex. Michael Burawoy: The contours of production politics, i Charles Bergquist (ed): Labour in the capitalist world-economy, Sage 1984.

58. Termen utvecklingsdespotism är från Tulio Halperin Donghi: Latinamerikas historia, Rabén & Sjögren 1972; mer uttömmande går det inte att beskriva ämnet på 418 sidor. Den syftar på den 'framstegsvänliga' ideologi som omgav Díaz' diktatur, som inte skiljde sig nämnvärt från dagens liberala framstegsmyt när den tillämpas på t.ex. Indonesien eller Kenya. Det kan noteras att de intellektuella som utformade ideologin, de s.k. científicos, var mer hatade av folkmajoriteten än de politiska bossar som nöjde sig med att helt prosaiskt plundra.

59. Alan Knight: The Mexican revolution, Cambridge University Press 1986 är en tusen sidor tjock grundlig beskrivning fram till 1920. Eric Wolf: Peasant wars of the twentieth century, och John Dunn: Modern revolutions, ger en sammanfattning. John Tutino: From insurrection to revolution in Mexico, Princeton University Press 1986 och Dana Markiwicz: The Mexican revolution and the limits of agrarian reform 1915-1946, Lynne Rienner Publishers 1993, ger en rimlig beskrivning av varför bönderna nådde precis så långt de gjorde. Men den mest fascinerande och rörande skildringen är nog ändå John Womack: Zapata and the Mexican revolution, Vintage 1968.

60. James Dunkerley: Rebellion in the veins, Verso 1982, fokuserar på gruvarbetare och medelklass. Silvia Rivera Cusicanqui: Oppressed but not defeated -- Peasant struggles among the Aymara and the Qhechwa in Bolivia nittonhundra1980, UNRISD 1987, fokuserar på bönderna.

61. Wolf: Peasant wars of the twentieht century, och Dunn: Modern revolutions, samt Leslie Bethell (ed): Cuba, a short history, Cambridge University Press 1993. Det efterrevolutionära Cuba är dåligt studerat, men Frank J. Fitzgerald: The Cuban revolution in crisis, Monthly Review Press 1994, gör det bästa av situationen.

62. Om Castro-epigonerna se Régis Debray: Kritik av vapnen, Tidens förlag 1975-77.

63. Berättelsen följer främst Jean Chesneaux: Peasant revolts in China 1840-1949, Thames and Hudson 1973 och Jean Chesneaux, Françoise Le Barbier& Marie-Claire Bergère: China from the 1911 revolution to liberation, Harvester Press 1977. Jack Gray: Rebellions and revolutions -- China from the 1800s to the 1960s, Oxford University Press 1990 är en färsk traditionell historieskrivning. Även om Kina har Wolf: Peasant wars, och Dunn: Modern revolutions, mycket att säga, liksom Joel Migdal: Peasants politics and revolutions.

64. Hur de kinesiska hemliga sällskapen fungerade beskrivs i slutet av Kapitel 3, avsnittet Medeltida folkrörelser

65. Hur rörelsen tog initiativ till nittonhundratalets mest explosiva kvinnorörelse visas i Kapitel 8: De marginaliserades strävan efter likaberättigande.

66. Gray: Rebellions and revolutions, samt William A. Jones et al (ed): New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series, 1991. -- Det är påfallande hur västliga liberaler så självklart tar parti för de kommunistiska partipamparna mot deras offer. Men självklart tar en liberal 'científico' alltid parti för Utvecklingen, mot fattigbönder och kontraktsarbetare. Och då spelar det ingen roll vem som är Utvecklingens aktör.

67. Enligt Angus Maddison: Monitoring the world economy 1820-1992, OECD 1995.

68. Walden Bello & Stephanie Rosenfeld: Dragons in distress -- Asian miracle economies in crisis, Institute for Food and Development Policy 1993. -- Vanligen brukar man se Sydkoreas och Taiwans exportorienterade industrialisering som motsatsen till importsubstitution. Men det var importsubstitutionens store teoretiker Raúl Prebisch som redan 1961 föreslog att de nya nationella industrierna borde stimuleras till aggressiv marknadsföring utomlands, för att öka volymen och minska kostnaderna. Att man har sett det som en motsats beror säkert delvis på att effekterna för de interna maktförhållandena blir så olika. Importsubstitution kräver god köpkraft inom landet och därmed höga löner för arbetarna vilket gynnar fackföreningar; exportorienterad industrialiering kräver låga löner för att priserna ska bli konkurrenskraftiga och därmed också hårt förtryck mot fackliga rörelser.

69. M.E. Yapp: The making of the modern Near East, Longman 1989 och The Near East since the First World War, Longman 1994, och Gabriel Baer: Fellah and townsman in the Middle East.

70. Några böcker som ger grundfakta om islamismen är François Burgat & William Dowell: The Islamic movement in North Africa, University of Texas 1993, Olivier Roy: Islam and resistance in Afghanistan, Cambridge Middle East Library 1990, och Olivier Roy: Skakmat -- politisk islam, Eirene 1993. Den senare är mycket kritisk. En kortfattad beskrivning ger Jamil Abun-Nasr: Militant Islam: a historical perspective, i Ernest Gellner (ed): Islamic dilemmas: reformers, nationalists and industrialization, Mouton 1985.

71. Richard Mitchell: The society of the Muslim Brotherhood, Oxford University Press 1969.

72. Eller för att uttrycka sig som en av de populäraste islamistiska teoretikerna under den iranska revolutionen, Ali Shari'ati: Muhammed grundade ett klasslöst demokratiskt samhälle, inte nån jävla religion.

73. Nikki R. Keddie: Roots of revolution -- an interpretative history of Iran, Yale University Press 1981, Ervand Abrahamian: Iran between two revolutions, Princeton University Press 1982, samt John Walton & David Seddon: Free markets and food riots; the politics of global adjustment, Blackwell 1994..

74. Se kapitel 3. Iran är det enda islamska land där 'ulamatet är organiserat som en kår.

75. Helena Cobban: The growth of Shi'a power in Lebanon, och Augustus R. Norton: Shi'ism and social power in Lebanon, i Juan R.I. Cole & Nikki R. Keddie (ed): Shi'ism and social protest, Yale University Press 1986.

76. François Burgat & William Dowell: The Islamist movement in North Africa.

77. Olivier Roy: Skakmat -- politisk islam, Eirene 1993.

78. S.W.R. Samarasinghe, i inledning till Ralph Premdas et al (ed): Secessionist movements in comparative perspective, Pinter Publishers 1990. Se också Rokkan & Urwin: Economy, territory, identity, samt Smith: State and nation in the third world.

79. Endre Sik: The history of black Africa.

80. Gérard Chaliand: Le malheur kurde, Seuil 1992; Nader Entessar: Kurdish nationalism, Lynne Rienner 1992.

81. Samuel Tan: The Moro secessional movement in the Philippines, i Ralph Premdas et al (ed): Secessionist movements in comparative perspective.

82. Martin Smith: Burma. Insurgency and the politics of ethnicity, Zed 1991. David Brown: The state and ethnic politics in southeast Asia, Routledge 1994 behandlar karenerna.

83. S.W.R. Samarasinghe: The dynamics of separation; the case of Sri Lanka, i Ralph Premdas et al (ed): Secessionist movements in comparative perspective.

84. Enligt Atul Kohli: Democracy and discontent -- India's growing crisis of governability, Cam-bridge University Press 1990, är dessa centrum-periferi-konflikter samtidigt klass- och gruppkonflikter såtillvida att olika klasser/kaster kämpar om tillgång till statligt patronage. Tamil-rörelsen var t.ex. i hög grad ett lågkastuppror mot brahminerna som kontrollerade kongresspartiet.

85. Harun or-Rashid: Bangladesh; the first successful secessionist movement in the third world, i Ralph Premdas et al (ed): Secessionist movements in comparative perspective.

86. Donna Lee Van Cott (ed): Indigenous peoples and democracy in Latin America, Macmillan 1994. Om Bolivia se också Silvia Rivera Cusicanqui: Oppressed but not defeated; Peasant struggles among the Aymara and the Qhechwa in Bolivia nittonhundra1980, UNRISD 1987, och om Ecuador Diego Cornejo Menacho (ed): Indios -- Una reflexión sobre el levantamiento indígena de 1990, Ildis/El Duende/Abya-Yala 1991. Mer litteratur nämns i Kapitel 7 och 8.

87. Se t.ex. Gordon Laxer, Popular national sovereignty and the US empire, i Journal of World-System Research XI, 2005.

88. För Afrikas del beskrevs detta tidigt av René Dumont: Afrikas dåliga start, Rabén & Sjögren 1964. Rajni Kothari: Masses, classes and the state i Ponna Wignaraja (ed): New social movements in the South, Zed 1993, är en färskare beskrivning.

89. John P. Powelson & Richard Stock: The peasant betrayed -- agriculture and land reform in the third world, Lincoln Institute of Land Policy & Oelgeschlager, Gunn & Hain 1987.

90. Det finns en hel litteratur om detta angrepp. Walden Bello: Dark victory, Institute for Food and Development Policy, 1994, fokuserar på aktörerna medan Philip McMichael: Development and social change, a global perspective, Thousand Oaks 1996, fokuserar på hur den keynesianska "utvecklingspolitiken" fram till 1980 själv skapade sådana strukturer att den efterföljande nedmonteringen blev naturligt, inte minst genom den skuldkris som successivt byggdes upp.

91. Det är t.ex. Samir Amins recept. Se Social movements in the periphery, i Wignaraja: New social movements in the South.

92. Enligt Walden Bello: Brave new third world, Earthscan Publications 1990. Samma sak hände med OPEC -- Saudi valde att göra upp individuellt med centrum om oljepriserna vilket krossade OPEC.

93. Mycket diskussion har rasat om periferiländers förmåga att åtminstone 'omformulera' förhållandet mellan centrum och periferi. Se t.ex. Cristóbal Kay: Latin American theories of development and underdevelopment, Routledge 1989.

94. T.ex. Stephen G. Bunker: The exploitation of labor in the appropriation of nature; Toward an energy theory of value, i Charles Bergquist (ed): Labor in the capitalist world-economy. Sage 1984.

95. Rokkan & Urwin: Economy, territory, identity.

96. Jack E. Reece: The Bretons against France, The University of North Carolina Press, 1977.

97. Alain Touraine: Sociological intervention and the internal dynamics of the occitanist move-ment; i Edward A. Tiryakian & Ronald Rogowski: New nationalisms of the developed west, Allen & Unwin 1985.

98. Jack E. Reece: The Bretons against France. Suzanne Berger: Bretons and Jacobins; reflections on French regional ethnicity, i Milton J.Esman: Ethnic conflicts in the Western world, Cornell University Press 1979. Michael O'Callaghan: Separatism in Brittany, Redruth 1983

99. Det norska EU-motståndet är överraskande dåligt belyst. Tor Bjørklund: Mot strømmen, Universitetsforlaget 1982 är en enligt författaren "lite för närsynt" beskrivning av hur det organiserades. Den klassiska skildringen av utkants-Norges makt över norsk ekonomi, politik och kultur är S.Rokkan & H.Valen: The mobilization of the periphery, i Stein Rokkan: Citizens, elections, parties, Universitetsforlaget 1970.

100. Marianne Heiberg: The making of the Basque nation, Cambridge University Press 1989.

101. Trovärdiga beskrivningar av detta skeende torde dröja in på 2000-talet. Hittills får vi nöja oss med journalistik. En rimlig tolkning är att det över huvud taget inte var fråga om nationella rörelser alls -- i betydelsen hävdande av periferiserade territoriers intressen -- utan om lokala makthavare som hävdade sin maktposition då den övergripande makthierarkin föll sönder.

102. Forskningen om nazismen är inte på långa vägar lika utvecklad som den om t.ex. ryska revolutionen. Pierre Aycoberry: The Nazi question, Pantheon Books 1981, gör en översikt av litteraturen fram till dato, och att döma av de norska och svenska universitetsbibliotekens förteckningar har den inte utvecklats stort de senaste femton åren heller. Fortfarande tenderar historikerna att betrakta nazismen som en konspiration mellan Hitler, Hindenburg och von Papen, medan den mobilisering som gav Hitler övertaget i förhandlingarna generat glöms bort. Det finns en del statistiska bearbetningar av vem som stödde nazismen -- t.ex. Peter Manstein: Die Mitglieder und Wähler der NSDAP 1919-1933, Peter Lang 1990 -- men den enda undersökning av den sociala dynamiken som ledde fram till den är såvitt jag har kunnat hitta Peter Fritzsche: Rehearsal for Fascism, Oxford University Press 1989; Fritzsche instämmer.

103. För en tysk -- eller fransk, eller rysk -- nationalist var det inte så absurt som det kan se ut att utnämna judarna till huvudfienden. Den rimligaste huvudfienden borde naturligtvis, runt sekelskiftet 1900, ha varit det brittiska imperiet, världsmarknadscentrums främsta maktapparat. Men imperiesystemets viktigaste finansinstitution var Rothschilds bank. De tyska nationalisterna kunde dessutom hitta en ställföreträdare till Rothschild inom landet i de polsk-judiska invandrare som spelade samma roll i samhället som de turkiska invandrarna idag -- B-arbetskraft och ghetto-invånare som tvingas organisera sig i maffior för att överleva (se t.ex. Abraham Léon: Marxismen och judefrågan, Coeckelberghs 1970). Felet i konstruktionen var förstås att identiteten mellan Rothschild och invandrarna bara fanns i nationalisternas huvuden -- och att det brittiska imperiet inte längre var något problem 1930.

104. En del författare, t.ex. Alan Bullock: Hitler: a study in tyranny, Pelican 1962, tycks anse att nazisterna var fullständigt pragmatiska och inte hade något program alls utom makten, men det är uppenbart överdrivet.

105. Se t.ex. E.J.Hobsbawm, Benedict Anderson m.fl.

106. Georgi M. Derlugian: The social cohesion of states, i Terence K. Hopkins, Immanuel Wallerstein et al:The age of transition -- trajectory of the world-system 1945-2025, Zed Books & Pluto Press 1997.

107. Tom Garvin: 1922 -- The birth of Irish democracy, Gil & Macmillan1996.

108. Givetvis har också stater använt nationalistiska teman för att disciplinera sina medborgare. Jag har inte berört detta eftersom ämnet är nationella rörelser, inte nationalistiska ideologier. I de fall staterna har sina rötter i en nationell rörelse kan man tänka sig att medborgarnas försvar mot de nationalistiska ideologierna är svagare än om staterna grundats av kungliga dynastier.

109. På annat sätt går det knappast att tolka den kompletta fokuseringen på Nord-Syd-frågor bland den intellektuella vänstern, kopplat till ett lika komplett ointresse för arbetslöshet och social utslagning. Se t.ex. deras agerande på det Sociala Toppmötet i Köpenhamn 1995, då det visade sig omöjligt att bryta deras nationella fixering, t.ex. i Miljöförbundet Jordens Vänners kritik av det Sociala Toppmötet 1995: En miljard nya jobb till år 2000, i Tord Björk m.fl (red): Arbetslös?, Miljöförbundet Jordens Vänner 1997.

110. Alain Touraine: Sociological intervention and the internal dynamics of the occitanist movement; i Edward A. Tiryakian & Ronald Rogowski: New nationalisms of the developed west.

111. Detta tycks vara strategin hos t.ex. den indiska bonderörelsen, enligt Gail Omvedt: Reinventing revolution, M.E.Sharpe 1993.

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.nu

Folkrörelser och Protester

Uppdaterat feb 2006

Innehåll

Förord

1. Aktörerna: stater, kapital, folkrörelser

2. Scenen: världen

3. Folkrörelser före världsmarknadssystemet

4. Lokalsamhällets försvar mot världsmarknadssystemet

5. Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna

6. Systemperiferiernas försvar mot centrum

7. Böndernas försvar mot matmarknaderna

8. De marginaliserades strävan efter likaberättigande

9. Civilsamhällets självförsvar

10. Folkrörelsesystemet

English summary

Demokratins bärare

Det globala folkrörelsesystemet