Folkrörelser och Protester

Arbetarrörelser är tillsammans med nationella befrielserörelser artonhundra- och nittonhundratalens klassiska folkrörelser. Tillsammans uppfann eller utvecklade de kampformer som blev de traditionella under dessa århundraden -- den permanenta massorganisationen med anställda funktionärer (som skapades av den irländska nationella rörelsen), strejken, demonstrationen och massmötet (som utvecklades av den engelska arbetarrörelsen). Arbetarrörelserna har dessutom varit i stånd att organisera en övergripande identitet och en tradition som har varit så stark att alla arbetarrörelsemobiliseringar fram till 1968 i både egna och andras ögon har kunnat uppfattas som delar av samma globala mobilisering. Något som förmodligen har varit en fördel, en källa till gemensam styrka, för dem som har kunnat inordna sig under denna identitet, men som också har skapat onödiga klyftor till andra folkrörelsemobiliseringar.

Både arbetarrörelser och nationella rörelser har, tack vare sina konfliktgruppers nyckelroller i världsmarknadssystemet och tack vare dessa sociala uppfinningars stora effektivitet, i sina mobiliseringsfaser haft styrka nog att förändra maktförhållandena i världen och bidra till att levnadsstandarden för de direkta producenter som var deras bas åtminstone inte har sänkts. Vilket är något unikt under världsmarknadssystemets tid. Båda abdikerade delvis till förmån för staten under första hälften av nittonhundratalet vilket i sinom tid ledde till att deras vinster undergrävdes och hotade att försvinna just i det ögonblick de verkade som säkrast.

Arbetarrörelserna uppstod som massföreteelse i världsmarknadssystemets centrum, som en strävan att hävda människovärdet hos dem som saknade kapital och måste leva på att sälja arbetskraft. Den uppstod i samband med att industriell massproduktion av icke-jordbruksprodukter började organiseras, och de som startade den var de hantverkare som den industriella massproduktionen kastade ut från marknaden och förvandlade till daglönare.

Massmarknad och industri

I mitten av sjuttonhundratalet hade integreringen av Västeuropas arbetande producenter kommit en bra bit på väg. Lönerna hade stigit högt över sextonhundratalets nivå. Samtidigt hade det bildats en ganska stor medelklass som skötte monopolen och de statliga byråkratierna. Köpkraften hade ökat i centrum och det började uppstå möjligheter till en massmarknad (not 1).

Förutsättningen var kommersialiseringen eller förvaruligandet av maten. I det traditionella bondesamhället hade bönderna odlat för det egna hushållets behov och möjligheterna att hopa rikedomar hade varit små. Men när stadsfolkningens och den statliga byråkratins köpkraft växte i England, Nederländerna och norra Frankrike uppstod kommersiella jordbruk som alltmer lade under sig böndernas jord. En klasskiktning uppstod, med å ena sidan kommersiella jordbrukare, å andra sidan jordlösa och rörliga arbetare som kunde dirigeras dit det för tillfället fanns behov av arbetskraft.

Det började uppstå ett läge att exploatera för den som hade kapital. Och kapitalet fanns i England, som kunde dra nytta av sitt övervälde i Indien och Nordamerika och sin kontroll över fjärrhandeln. Tack vare rikedomen på billigt kapital var det möjligt att investera i mer kapitalintensiva produktionsanläggningar än tidigare -- i fabriker med komplicerade maskiner, hög produktion och låga styckkostnader. Tack vare den goda tillgången på egendomslösa fanns det också gott om folk som kunde sköta maskinerna för nästan ingenting.

Det kunde uppstå en produktion av nytt slag: massproduktion för massmarknad även inom andra områden än jordbruket. Sedan länge hade ju socker och andra kommersiella grödor odlats i massproduktion, på plantager med slavar som arbetskraft, och denna typ av produktion användes nu som mönster.

Först infördes massproduktionen inom textilbranschen 1793-1815. Sedan inom stål- och järnvägsbranschen 1848-1873. Sedan inom elektricitets- och kemibranscherna 1894-1913. Och senast inom bil- och elektronikbranscherna 1945-1973. Varje sådan period av snabbt ökande massproduktion inom en viss sektor bar på oerhörd förändringskraft; naturkrafter spändes för produktionen som rusade i höjden, makt och kapital koncentrerades på ett fåtal händer, arméer av egendomslösa skickades till fabrikerna och optimism härskade i politik och kultur. Varje period följdes av ett sammanbrott av inaktivitet och ruelse när kapitalkoncentrationerna bröts av nya konstellationer. Årtalen markerar de allmänt vedertagna avgränsningarna för industrisamhällets fyra långa högkonjunkturer eller s.k. kondratiev-A-faser (se kapitlet Scenen: världen).

I den nya massmarknadsproduktionen tog kapitalägare en dittills ovanligt stor del i produktionens organisering. Tidigare var det vanligt att de direkta producenterna själva avgjorde hur tillverkningen skulle gå till. De hade stor autonomi. Kapitalägare köpte och sålde varor och kunde genom sin monopolisering av kunskap om handelsvägar lägga beslag på överskottet.

Men i massproduktionen organiserades produktionen efter befälslinjer. Det som köptes var inte längre arbetets resultat eller ens arbetet som sådant; det som köptes var arbetsförmågan under en viss tid. Under den tid kapitalägaren köpte ansåg han sig ha rätt att styra över arbetaren och hans arbete. Och medlet att göra detta till största möjliga vinst för kapitalägaren var att organisera arbetsprocessen i detalj och inskränka arbetarens självstyre. De direkta producenternas ansvarsområden delades upp och krymptes, och deras rörelser styrdes alltmer i detalj, tills i dagens lean production varje tiondels sekund har lagts under kapitalägarens kontroll.

I den nya massmarknadsproduktionen tillämpades också en ovanlig form av anställning. Tidigare var det brukligt med mycket långa kontrakt mellan arbetare och kapital, oavsett om det rörde sig om arrende, årslega eller livstids slaveri. Men i massproduktionens värld gick utvecklingen snabbt. Behov av rörlighet och snabb marknadsanpassning drev ut juridiskt fixa tvångsarbetsförhållanden ur bruket och gynnade fria kontrakt, dvs tillsvidareanställning för korttidslön.

Omkring 1815 uppstod ett nytt begrepp i England: Working classes -- de direkta producenter som arbetade för lön hade blivit så många att det behövdes ett nytt begrepp. Men observera pluralformen! Kulturellt och socialt var arbetarna av många olika slag. Det var stor skillnad mellan hantverkargesäller, fabriksarbetare och daglönare i 1810-talets England. Och skillnaderna försvann inte. Det var fortfarande stor skillnad mellan kvalificerade verkstadsarbetare i sekelskiftets England och dito i sekelskiftets Ryssland, mellan infödda amerikanska och invandrade polsk-judiska arbetare i USA 1925, eller mellan gruvarbetare i Kiruna och gruvarbetare i Witwatersrand 1995.

Skillnaderna beror på att systemet består av länkar av köp och försäljning som gör det möjligt att föra över överskott från vissa länkar till andra. De förlorande länkarna kan bara bära låga löner; de vinnande kan bära högre men är i gengäld beroende av högre arbetsdisciplin. I de förlorande länkarna bemannas därför produktionen med nyproletariserade människor från landsbygden som ännu inte har lärt sig den fackliga kampens hemligheter eller ens riktigt hur man överlever i staden och på marknaden; i de förlorande länkarna bemannas produktionen också med halvproletärer. Halvproletärer är människor som arbetar för en lön men också försörjer sig på olika mer eller mindre informella sätt -- de kan t.ex. ha en jordlott, driva en affärsverksamhet, eller arbeta delar av året för lön och andra delar på familjens jordbruk. Poängen är att halvproletären, till följd av hans tillskott från andra förvärvskällor, kan fås att nöja sig med lägre lön och på det sättet göra även perifera och hårt konkurrensutsatta länkar lönsamma (not 2).

I de vinnande länkarna arbetar fackligt organiserade helproletärer.

Som man kan vänta sig är det därför inte lätt för lönearbetarna att enas och agera i en samfälld folkrörelse för sina ideella och materiella intressen. Arbetarrörelser är inte enhetliga. Skillnader mellan arbetare upprätthålls av social inskolning i olika roller med åtföljande identiteter som har mycket starka kulturella och medvetandemässiga följder. Differentiering mellan olika funktioner i systemet skapar grupper med olika status ungefär som ett kastsystem, vilket motverkar förmågan att politiskt skapa allianser mellan arbetare på olika plats. Samma differentierande följder har naturligtvis det faktum att ingen lönearbetare lever sitt liv uteslutande som lönearbetare; han/hon är dessutom granne, familjemedlem, konsument, vän etc. Under hela arbetarrörelsernas historia har därför olika arbetargrupper bekämpat varandra; helproletärer mot halvproletärer, män mot kvinnor, utbildade mot outbildade, bofasta mot rörliga, arbetare i centrum mot arbetare i periferin.

Trots dessa skillnader är likheterna så viktiga att man kan tala om arbetarrörelse när lönearbetare samverkar för att i kamp mot kapital, stat och världsmarknadssystemets rutiner förbättra sina livsvillkor. För de agerande i arbetarrörelserna har det alltid varit viktigt att betona likheterna i strävan att skapa allianser och hindra olika arbetargrupper att konkurrera med varandra. Det har samtidigt varit nödvändigt att motverka andra identiteter genom att inskärpa att det är arbetaridentiteten som är den viktiga. För arbetarrörelsens fiender har det på motsvarande sätt varit taktiskt att framhäva skillnader.

Arbetarrörelsernas kärna är försvaret mot företag som styr tyranniskt över arbetarnas arbete och tillgodogör sig resultatet. Grunden är vardagsmotståndet, de direkta producenternas många metoder att undvika överhetens kontroll och disciplinering och själva ta kontroll över sin tid och tillfredsställa sin självrespekt som autonoma människor. Som sådan handlar arbetarrörelserna om ständigt pågående småstrider på varje arbetsplats, strider som oftast är osynliga för utomstående (not 3).

Men som P.K. Edwards har påpekat är försvaret på arbetsplatsen inte tillräckligt för att skapa en kollektiv arbetarrörelseidentitet; konflikterna där står oftast mellan för små grupper. Arbetarrörelserna byggs minst lika mycket upp ur försvaret mot arbetarnas underordnade och diskriminerade roll i samhället i stort. Det är ur den arbetarna lär sig att de har något gemensamt att bygga en identitet av. Men det är ur konflikterna på arbetet de lär sig att de har makt att sätta emot.

Arbetarrörelsers handlingsmöjligheter avgörs i första hand av vad en del forskare har kallat arbetsregimen eller produktionspolitiken. Det är organiseringen av arbetet som ger arbetarna det verktyg de behöver för att obstruera arbetsprocessen. Men organiseringen kan se ganska olika ut (not 4).

Michael Burawoy särskiljer åtminstone sju olika typer av arbetsregimer, dvs sju olika sätt att organisera företagets och/eller statens dominans. Växlingen mellan arbetsregimer är dels en följd av konflikter mellan arbetare och företag, dels påverkar arbetsregimen själv de fortsatta konflikternas utveckling.

Marknadsdespotism innebär att alla relationer i samhället och i fabriken är förvaruligade. Detta är mycket sällsynt, och det ger arbetarna små möjligheter att agera. Under en marknadsdespotisk regim är det troligt att konflikterna är mycket tuffa och att målet är att ersätta regimen med en som bygger på kontrakt av något slag. Exempel kan vara USA idag eller för hundra år sen.
Paternalism (eller brukssamhälle) är ett slags kontrakt och innebär att företaget garanterar en viss levnadsstandard men också kräver rätten att regera över arbetarnas hela liv. Detta försvårar kollektivt agerande från arbetarna men ger ändå visst utrymme för förhandling som troligen rör välfärdsfrågor. Paternalistiska regimer är ofta sköra inför påfrestingar, och när de spricker blir följden ofta en intensiv rörelsemobilisering. Exempel kan vara svenska brukssamhällen.
Patriarkalisk regim innebär att företaget anlitar familjer (via familjefaderns förmedling, därav namnet), eller alternativt bygger upp 'familjer' av kärnarbetare med säkra kontrakt plus hantlangare som passar upp på dessa på osäkra villkor. Detta ger kärnarbetarna stora möjligheter att kämpa för sina villkor men usla möjligheter för hantlangarna. Exempel kan vara Sovjetunionen och Japan.
Bolagsstaten är Burawoys namn på när staten tar ett stort ansvar för att disciplinera arbetarna på arbetsplatsen, exempelvis genom att förbjuda fackföreningar och fackliga aktioner. Det är ofta effektivt så länge det varar, men risken ur statens perspektiv är att fackliga aktioner som går bra tenderar att välta även regimen. Exempel kan vara Ryssland före 1917 och Sydkorea före 1988.
Den byråkratiska despotismen har liknande följder för arbetarna. Så betecknas ett slags parallell till marknadsdespotism där en statlig plan ersätter marknaden. Regimen fanns i Östeuropa/Ryssland under de mer intensiva perioderna av global karriärsträvan.
Den byråkratiska regimen uppstår med det löpande bandet. Det löpande bandet gör det extremt lätt för arbetarna att obstruera arbetsprocessen, eftersom denna måste flyta så jämnt. För att skydda sig mot detta strävar företaget efter att snärja in arbetarna i detaljerade regler och avtal som är svåra att påverka för arbetarna själva. Detta är den regim som dominerar i Sverige eller i USAs storindustri fram till åttitalet.
Den hegemoniska regimen är den arbetsregim som råder där arbetarna har lyckats behålla en hög grad av handlingsfrihet direkt på arbetsplatsen. Företaget tvingas då att försöka styra genom samtycke, dvs genom att påverka förutsättningarna snarare än att styra i detalj. Detta kan löna sig i form av smidigare konflikthantering och bättre mobilisering av arbetarnas kompetenser, men det kostar samtidigt i form av ständiga småkonflikter och stora materiella eftergifter till arbetarna. Denna form av regim rådde i England fram till Thatchers lagstiftning. Nu finns det klara tendenser till marknadsdespotism igen.

Det förefaller också finnas andra möjliga arbetsregimer.

De olika regimerna är extrempunkter i ett kontinuum på en (åtminstone) sjudimensionell skala. En regim kan vara mer eller mindre byråkratisk, hegemonisk, paternalistisk etc (även om vissa är ömsesidigt uteslutande). Men en regimform dominerar på en arbetsplats, och kanske också i ett land/en kultur. Skillnader mellan olika regimer kan också försvåra samtidigheten mellan olika arbetarrörelsemobiliseringar, dvs vara ytterligare ett skäl till splittring.

Växlingar mellan regimer beror enligt Burawoy på både förändrade yttre omständigheter, t.ex. förändrad marknad eller förändrad teknik, och på hur man löst konflikter mellan företag och arbetarrörelse om hur dessa förändringar ska mötas. Det är således konflikter kring det löpande bandet som driver fram övergång från paternalistisk regim till byråkratisk, och konflikter om välfärdspolitiken som driver fram övergång till hegemonisk regim.

Trots alla splittrande inflytelser -- beroende på arbetsregim och annat -- lyckades arbetarrörelserna ändå bli så identitetsstarka att de i centrum under perioden 1848-1968 överskuggade alla andra folkliga rörelser. De förhållanden som de har varit ett svar på har varit det dominerande temat i samhällsutvecklingen, varför andra folkliga rörelser har varit tvungna att förhålla sig till, eller alliera sig med arbetarrörelserna eller förbli kraftlösa. Detta kapitel är en berättelse om hur arbetarrörelserna lyckades nå denna ställning.

Arbetarrörelsens kärna och uppkomst

Arbetarrörelser i form av gesällorganisationer fanns redan under den europeiska medeltiden, och strejker i Flanderns textilfabriker och Tysklands gruvor finns också dokumenterade redan då. Men en arbetarrörelse med strävan efter enhetlighet och samarbete uppkom i England under perioden 1800-1830 som en strävan från de yrkesutbildade hantverkarna att bevara autonomin och kontrollen av sin yrkeskunskap och förhindra att den stals av kapitalet, styckades upp och byggdes in i maskinerna och i fabrikshierarkin (not 5).

Den tidiga arbetarrörelsen byggde på traditioner från hantverkarnas skråorganisationer. Där hade de anställda arbetarna haft sina egna halvt illegala men ändå accepterade gesällskap, som organiserade gesällvandringar, arbetsförmedlingar och försäkringskassor och samtidigt förhandlade om anställningsförhållanden å stadens gesällers vägnar gentemot hantverksmästarna, med strejken som vapen. Gesällskapen samarbetade med skråna om att upprätthålla yrkets traditioner och goda kvalitet, och var lika angelägna som mästarna om att fördöma 'fuskare' i branschen och i att se ner på outbildade daglönare och grovarbetare.Gemensamt värnade man om det 'ärliga' hantverket gentemot det 'oärliga' och utbildade en stolthet omkring hantverket som 'konst' och som producent av de nyttigheter som höll samhället vid liv.

Denna stolthet hotades nu av fabriksdisciplinen och arbetsdelningen. Den hotades också av en repressiv lagstiftning mot arbetarna, som satte in i England omkring 1790 och syftade till att både slå ner alla sympatier till den franska revolutionen och till att säkra arbetskraft till de avskydda fabrikerna. Komponenter i lagstiftningen var tvångsarbete för de fattiga, omsättningsskatter på nödvändighetsvaror, avskaffande av arbetarskydd och dödsstraff för politiska och fackliga aktiviteter. Denna repression ledde oundvikligen till sänkt förhandlingsmakt och till ökad fattigdom, samtidigt som högkonjunkturen skapade ett dittills osett välstånd hos över- och medelklassen. Denna politiska apartheid mot arbetare, som E.P. Thompson har kallat den för, ledde därför till utarmning bland arbetarna men också till en ny politisk-facklig mobilisering av arbetarna som särskild kategori.

Mönstren för rörelsen hämtades också från den puritanska traditionen och från den samtidiga revolutionära parisiska hantverkarmiljön.

Ända sedan nederlaget för den folkliga sidan i den puritanska revo-lutionen hade baptistiska frikyrkor upprätthållit bildningssträvanden, kollektiv självhävdelse och demokratiska principer bland hantverkarna. I mitten av sjuttonhundratalet utmanades denna ganska defensiva och kotteriaktiga rörelse av den metodistiska rörelsen, en rörelse som visserligen utgick från en moralistisk och auktoritär medelklass men vände sig allmänneligt till fabriksarbetare och daglönare med ett budskap om andlig jämlikhet. Det kunde inte hjälpas att arbetarna tolkade jämlikhetsbudskapet bokstavligt, vred stora delar av rörelsen ur medelklasspastorernas händer och tog med sig tekniker som massmötet, från denna tid på standardrepertoaren för den folkliga politiken, samt kampsången och talarstolen.

Från den franska revolutionens parisiska hantverkarrörelse hämtade man kravet på radikal demokrati. De degraderingshotade hantverkarna hävdade sitt människovärde genom att kräva medborgarrätt. Efter amerikanskt mönster bildades corresponding societies i olika städer som trotsade förtrycket genom att i offentliga massmöten kräva rights of man (som var titeln på rörelsens bibel, skriven av den allestädes närvarande Tom Paine), demokrati och slut på korruptionen och den arbetarfientliga lagstiftningen.

Denna rörelse hade sitt centrum bland Londons hantverkare och krossades snart. Men inte förrän den skänkt sin radikala 'kulturella färg' till de strängt förbjudna fackliga organisationer som växte upp regionalt i största hemlighet. De första utbrotten av facklig militans kom i Midlands 1811 när kardare, stickare och vävare gick till kamp mot textilkapitalister som hade anställt outbildade, inte sällan barn, för att göra deras arbete för låga löner med hjälp av nya maskiner.

Kraven var fackliga rättigheter, minimilön och förbud mot barnarbete. Metoderna var en kombination av lagliga petitioner till parlamentet och angrepp på maskinerna.

I efterhand har dessa 'maskinstormningar' av olika självutnämnda framstegsivrare setts som höjden av konservatism och teknikfientlighet. I verkligheten var de rationella fackliga kampåtgärder, riktade mot specifika kapitalister, i syfte att driva igenom de fackliga kraven. Under två års tid förstördes de mest exploaterande företagarnas maskiner disciplinerat och välorganiserat över tre counties. De stöddes fullt ut av de lokala samhällena och var mycket svåra att krossa för myndigheterna, trots militär mobilisering och provokatörer. Beträffande lagstiftningsmålen uppnådde arbetarna ingenting -- istället infördes dödsstraff för maskinstormning. Men deras aktivitet ledde till att kapitalisterna i Midlands började förhandla och accepterade höjda minimilöner.

När Napoleonkrigen tog slut 1814 blev det svårt för regeringen att motivera sin förtryckspolitik. Både facklig organisering och demokratisk agitation började utnyttja det öppnare politiska läget. Lokala fackföreningar under täckmantel av försäkringskassor, s.k. Friendly societies, organiserade strejker inom framför allt hantverken. Det är vid denna tid som strejk för högre lön, i och för sig en gammal kampform, avlöser brödupproret som främsta metod att hävda de direkta producenternas materiella levnadsstandard. I de nationella massmarknadernas tid blir det nämligen lättare att höja lönen än att sänka priset (not 6).

Massmöten för demokratisk reform arrangerades över hela England i en rörelse som stegrades under fem års tid. Någon nationell organisering fanns inte; istället byggdes rörelsen i riskabelt hög grad upp kring radikala journalister som William Cobbett och Henry Hunt som uppträdde på massmötena. Deras popularitet skyddade dem mot myndigheternas trakasserier men deras fåfänga skapade inbördes konflikter och förhindrade ofta initiativ till annat än massmöten. Organiseringen var framförallt lokal.

I kampen skapades en vittförgrenad underklassoffentlighet med bildningscirklar, bokcaféer, politisk teater osv. De politiskt aktiva hantverkarna stod inför stora uppgifter och kände ett behov av självbildning. Det uppstod ett alternativsamhälle i form av självskapad kultur som byggde på rörelsens egna verk. Även om ledarna hörde till medelklassen var publiken hantverkare, och lokalt dominerade de helt.

Den ordnade och väldisciplinerade demonstrationen utvecklades av arbetare i Blackburn 1819. Demonstrationer hade visserligen funnits som ett politiskt medel i två generationer men oftast urartat i gatustrider mot myndigheter och överklass. Den nya disciplinerade demonstrationen skrämde myndigheterna mer än våld, ty den associerade till militär slagstyrka och till krav på hegemoni. Men när myndigheterna några månader senare angrep en ordnad demonstration i Manchester med kavalleri och dödade elva gick hela medelklassen över till oppositionen. Regimen blev allt instabilare; först med den parlamentsreform som släppte in medelklassen i värmen år 1832 knöts på nytt en intresseallians mellan över- och medelklass, som lämnade arbetarna ungefär på samma plats som där de hade börjat.

Medan den konstitutionella kritikrörelsen under tjugotalet i stort övertogs av den medelklass som nu börjar kalla sig liberal inriktade sig arbetarrörelsen på kooperation, i dess två former, konsumentkooperation och producentkooperation, som ännu var omöjliga att skilja åt och lika omöjliga att skilja från fackföreningsrörelse. Hanverkarnas 'friendly societies' skulle kunna fungera lika bra som producenter som organisatörer av konsumtionen, menade man. Hantverkarna var fortfarande yrkesskickliga, och särskilt dyrbara maskiner behövde man inte använda. Det var i denna omgång av facklig organisering som ledstjärnan var att "fackföreningens syfte är att avskaffa löneslaveriet".

Kooperationen, lanserad 1819 av den dynamiske företagsledaren Robert Owen, mötte ett entusiastiskt gensvar bland arbetarna. Medan den radikala rörelsen dittills har inriktat sig på att avskaffa vissa missbruk fanns för första gången ett proaktivt, positivt program. Istället för det kapitalistiska marknadssamhället satte man upp ett alternativ som byggde på utbyte av bruksvärden. Uppfattningen av världsmarknadssystemet som ett system som kan förändras, som 'kapitalism' som det senare skulle kallas, uppstod för första gången.

Istället för den traditionella radikala rationalismen ställdes broderskapet i centrum. Lika mycket som mot den gamla härskande klassen var udden riktad mot den liberala medelklassens ekonomistiska oginhet och snäva nyttokalkyler. Gentemot dem hävdade arbetarrörelsen att de arbetandes behov här och nu var långt viktigare än att konstruera det perfekta systemet och den eventuella framtida, abstrakt konstruerade nyttan, som de liberala ideologerna, de s.k. utilitaristerna, strävade efter. Mot den utopiska marknaden, som i liberalernas modell också omfattade arbetet, ställde man arbetarnas och folkmajoritetens behov och socialt bestämda rätt (not 7).

Gentemot dem reste kooperatörerna också klasskampen som begrepp för första gången; de såg hur deras tidigare allierade bland medelklassen inte drog sig för att försvara barnarbete och inspärrning av de fattiga av ekonomiska skäl, och insåg att arbetarna bara kunde lita till sig själva. Det är under denna period som arbetarrörelsens klassiska ståndpunkt formuleras av James Bronterre O'Brien, som ett program för att slutgiltigt säkra den moraliska ekonomins prioritet: Politisk radikalism och kooperation leder till expropriering av kapitalisterna och ett klasslöst samhälle.

Redan år 1829 bildades det första landsomfattande fackförbundet, Operative Spinners of England, Ireland and Scotland, och det hade snart spritt sig utöver spinnarnas led. Den första vågen av kooperation kulminerade 1834 med skapandet av Grand National Consolidated Trades Union (GNCTU) som förenade produktions- och konsumtionskooperativ med egna arbetsförmedlingar. GNCTU varade bara ett halvt år innan det gick i ekonomisk bankrutt, enligt E.P. Thompson beroende på en övertro på de goda idéernas kraft att av sig själva förändra världen. En våldsam entusiasm för de kooperativa idéernas möjligheter ledde inte av sig själv till så mycket praktisk organisering. Planerna var alltför stora och medlen alltför små. Kooperationen blev en frälsningslära som appellerade till religiösa handlingsvanor, till propaganda och tro på förnuftets automatiska seger.

När den fackliga och kooperativa organiseringen byggdes upp på nytt efter GNCTUs fall var därför det praktiska draget dominerande liksom inriktningen på små framsteg i begränsad skala. Fackföreningarna organiserades åter som yrkessammanslutningar, kooperationen som butiksföreningar. Samhällsförändringen i stort tenderade i fortsättningen att förläggas utanför den fackliga eller kooperativa rörelsen, i kampen för att reformera staten.

Rösträttsreformen 1832 skapade ett enhetligt arbetarbegrepp: de rösträttslösa. Samtidigt stod det klart att den nya medelklassregimen inte på något sätt var bättre för arbetarna än den gamla: fackligt aktiva förföljdes, en centralstyrd polis organiserades, regeringen vägrade fortfarande införa arbetarskyddslagar, terrorlagar infördes på Irland, och viktigast: arbetsplikt infördes för de fattiga. Under ett av liberala utilitarister inspirerat ideologiskt korståg för arbetsamhet och dygd uppfördes arbetshus över hela landet där de fattiga spärrades in, män för sig, kvinnor för sig och barn för sig. Hantverkarna kunde inte längre hålla sig på sin kant gentemot daglönare och fabriksarbetare -- utom i London där deras subkultur var stor nog att tillåta sådant till århundradets slut.

I kampen mot arbetshusen uppstod ett behov av ett politiskt fokus i arbetarrörelsen, som kunde ena alla arbetare för ett politiskt mål.

Ett sådant centrum föreslogs år 1838 av London Working Men's Association i form av en petition för allmän rösträtt. Trots en viss misstro mot denna som många tyckte föråldrade form antogs petitionen, eller People's Charter, av alltfler av arbetarrörelsens organisationer som enande plattform som kunde sammanfatta allt vad rörelsen stod för. Chartism blev namnet på arbetarrörelsens politiska strävanden (not 8).

Med chartismen som plattform skapades ett samband mellan de fyra arbetsformer som blev klassiska för 1800-talets folkrörelser:

Obstruktion av statens och kapitalets destruktiva funktioner: chartister organiserade strejker och försökte t.o.m. ockupera städer. Världens första generalstrejk började i kolgruvorna i juli 1842 och växte ut över norra och mellersta England under sommaren. De kombinerades med demonstrationer -- strejken spreds bland annat via demonstrationer från stad till stad -- och massmöten och kraven var både fackliga och politiska, t.ex. krav på friande av politiska fångar. I andra aktioner revs arbetshus för fattiga eller särskilt tyranniska kapitalisters bostäder.
Alternativ till statens och kapitalets förtryckande organisering av samhället: chartister organiserade vardagslivet i industristäderna. De organiserade försäkringskassor, skolor och jordbrukskooperativ, och dagens form av konsumentkooperation skapades av chartistiska vävare i Rochdale år 1844.
En offentlighet som band samman rörelsen med vardagslivet. Chartismens organisationer verkade lokalt. Det var i de små och medelstora industristäderna i norra och mellersta England och i Wales som chartismens styrka fanns. De dominerades av chartister på varje nivå: de hade chartistiska butiker, krogar, bokcaféer, kyrkor. De organiserade chartistiska fester och massmöten. Ofta var kvinnor ledande i denna lokala offentlighet. På riksnivå var det den chartistiska pressen som band samman rörelsen; i synnerhet var det Feargus O'Connors tidning Northern Star som var rörelsens gemensamma offentlighet där varje yttring av rörelsen gavs samma generösa behandling. I brist på tillträde till det vanliga parlamentet organiserades också vid ett par tillfällen folkriksdagar till vilka deltagarna valdes med allmän rösträtt, för att diskutera och besluta om rörelsens strategi.
Infiltration i statens repressiva apparat var charterns direkta syfte; här misslyckades man nästan helt när det gällde staten: de två petionskampanjer som drevs åren 1839-42 samt 1847-48 fick ca tre miljoner underskrifter var men avvisades utan besvär av parlamentet. Däremot hade man under lång tid framgång på det lokala planet där man kunde utnyttja att de rådde allmän rösträtt till kyrkliga sockenstämmor som hade viss makt över både lokal polis och socialpolitik.

Den lokala organiseringen var chartismens styrka. Som samordnad kampanj kunde chartern, med sitt fokus på parlamentarism, inte fylla kraven. Inte heller lyckades chartismen bygga upp en handlingskraftig kampanjledning. De folkriksdagar som valdes åren 1839 och 1848 kunde inte leda rörelsen: de bestod inte av rörelsens främsta aktivister utan av medelklasspersoner som hade råd att delta i månadslånga sammanträden, och de hade heller inte mycket att säga om strategi. Ett försök att bilda en formellt strukturerad medlemsorganisation 1840, National Charter Association, var knappast lyckosammare; när storstrejken bröt ut var det helt vid sidan av och i strid mot denna organisaion. Från början till slut var det Northern Star som var rörelsens centrum, och Northern Star var Feargus O'Connors privata tidning.

Storstrejken var chartismens höjdpunkt som samlad rörelse. Sedan framstod den allmänna rösträtten som en alltmer irrelevant och oframkomlig strategi för arbetarrörelsen, medan den fackliga kampen, det kooperativa uppbygget och lokala kommunala strider hela tiden visade små framgångar. När den sista folkriksdagen kallade till massdemonstration för People's Charter och därefter avlyste den efter polisförbud hade chartern länge varit ett tomt skal.

Ty nu gav medelklassen upp sitt benhårda motstånd mot integrerande reformer. Den fackliga och kooperativa strategin visade sig effektiv. Men rörelsens sammanhållning och radikalism bleknade när liberaler och konservativa tävlade om att erbjuda tiotimmarsdag och vissa utvidgningar av rösträtten när konjunkturen vände uppåt efter 1848. Kapitalisterna lärde sig nämligen att köpa de mer utbildade arbetarnas acceptans med bättre anställningsvillkor medan de outbildade hantlangarna lämnades utanför tills vidare; detta reflekterades i att de utbildade arbetarna nöjde sig med att organisera sig själva medan de andra inte fick vara med i de fackliga organisationerna. Detta svek, detta knäfall för en ny patriarkalisk arbetsregim, krossade den chartistiska radikala jämlikhetskulturen och bidrog starkt till den brist på hegemonisträvan som har kännetecknat den brittiska arbetarrörelsen genom snart hundrafemtio år.

De delvisa eftergifterna kompletterades med ökad myndighetskontroll. Lokala polis- och socialmyndigheter som arbetarna kunde utöva tryck mot berövades makt till förmån för statliga tjänstemän (not 9).

I länder där industrialiseringen gick långsammare än i England betydde hantverkargesällernas traditionella organisationer mer för arbetarrörelsens utveckling. Ett sådant land var t.ex. Frankrike.

Även i Frankrike förlorade hantverksarbetarna status och ekonomisk nivå genom att arbetsdelningen bredde ut sig. Även där hotades arbetarnas säkerhet genom att myndigheterna förbjöd deras gamla organisationer. I Frankrikes fall kunde myndigheterna rentav hänvisa till den revolutionära traditionen när de gjorde detta (not 10).

De franska gesällorganisationerna hade därför påtagliga språksvårigheter. Tryckeriarbetarna tog initiativet till revolutionen 1830 och gesällorganisationerna bidrog verksamt till att genomföra den med liberala fältrop om frihet och jämlikhet, men de fick se sig bryskt tillbakavisade med samma paroller när de hos den nya regimen begärde skydd för sina yrken. Ty nu gällde arbetets, folkets och framför allt marknadens frihet från skråorganisering. Trötta på att behöva låta sina gesällskap gömma sig under täckmantel av försäkringskassor beslöt de en efter en att ta strid om den liberala ideologin och vrida den ur borgerskapets händer. Metoden var densamma som parishantverkarna hade använt under revolutionen 1789-95: man jämställde folket med det arbetande folket. Frihet för folket kan genomdrivas genom arbetarnas kooperation och genom en revolution där folket tar makten över staten och påtvingar överklassen jämlikhet. Liksom 1789-95 öppnades gränserna mellan skråna och en samlad arbetarrörelse föddes även i Frankrike. Central i denna utveckling var tryckeriarbetarnas tidning l'Artisan, där också för första gången begreppet kapitalets exploatering av arbetarna dök upp.

I denna strategi spelade också gesällskapens traditionella förhandlingar om tariffer en ny roll. När ett förhandlingsbud från Lyons sidenvävare som stöddes av borgmästaren avvisades av väveriägarna, som också passade på att avskeda borgmästaren, samlade vävarna en demonstration som skrämde militären på flykten. I tre dagar i november 1831 var det vävarna som styrde Lyon, organiserade kollektiva verkstäder och planerade arbetarstyrda handelshus, tills staten hämtade sig såpass att en armé på 20.000 man kunde ta tillbaka stan. Tre år senare gjorde dessa oerhört välorganiserade arbetare om bedriften. Fallet är förvisso extremt, men också under andra strejker startade skräddare, snickare och handskmakare kooperativa verkstäder -- nationalverkstäder -- och skomakarna organiserade ett förbund för kooperativ kreditgivning.

Kooperation var den franska arbetarrörelsens huvudstrategi. Genom att själva organisera produktionen skulle arbetarna undgå det kapitalistiska förtrycket. I motsats till i England hade denna strategi ett stöd långt in i medelklassen. Frankrike hade ingen renodlad arbetarrörelsechartism; i Frankrike styrde en snäv finansaristokrati som ställde även medelklassen utanför makten; där samlades arbetare och medelklass i den republikanska rörelsen, där kooperation var ett bärande inslag.

Den organiserade arbetarrörelsen spelade en nyckelroll även vid nästa revolution, år 1848. Det var de som organiserade de demonstrationer som skrämde regeringen på flykten. Den nya regeringen erkände omedelbart fackföreningarna som förhandlingspart och gick med på arbetarnas främsta konkreta krav, arbete åt de arbetslösa. En särskild kommission, Luxembourg-kommissionen, med fackliga ledare och statstjänstemän som deltagare skulle organisera statliga 'nationalverkstäder'. Man talade om 'den sociala republiken', dvs republiken med socialt ansvar, som en nyformulering av den moraliska ekonomin. På andra sidan Rhen talade hantverkarna om 'sozialdemokratie'.

Begreppet 'social' hade egentligen inget med arbetarrörelsen att göra från början. Det lanserades av det franska välgörenhetsborgerskapet på 1830-talet ungefär i betydelsen 'tycka synd om de fattiga' eller som en teknisk motsats till 'asocial'. Bakom låg såväl samvetskval som skräck för de fattigas 'moraliska förfall'. Det senare var bevekelsegrunden för Louis Blanc, den franska 'socialismens' centralfigur, regeringsmedlem 1848 och ledare för Luxembourgkommissionen.

Välgörenhetsborgerskapet skulle komma att spela en ödesdiger roll i arbetarrörelsens historia.

Samtidigt med Luxembourgkommissionens långdragna diskussioner växte fackföreningarna under revolutionsåret och fick igenom fördelaktiga tariffer. Försäkringskassor och kooperativ bildades i mängd. I centrum stod facken, som enligt de franska arbetarna var 'moraliska sammanslutningar och politiska aktörer'. Varje fack blev som en egen republik; det var nu man börja använda begreppet funktionär, egentligen en term för offentliga tjänstemän, även för folkrörelsens förtroendevalda.

I valen till nationalförsamlingen i april visade det sig hur den skråmässiga uppsplittringen fortfarande var långt från övervunnen. Varje fackförening stödde sina egna kandidater och få blev valda. Den nyvalda nationalförsamlingen avskaffade omedelbart Luxembourgkommissionen och varje tanke på "rätt till arbete". Arbetarnas protester den 22-26 juni 1848 slogs ner av militär med 1.500 döda som resultat. Facken krossades.

Efter detta blodiga bakslag koncentrerades arbetarrörelsen återigen på kooperation; bl.a. startades en kooperativ bank, och feministen Jeanne Deroin organiserade ett landsomfattande kooperativt förbund. Konflikter med det etablerade samhället skyddes. Ända till 1917 levde visionen kvar i Frankrikes arbetarrörelse av samhället som en federation av demokratiska kooperativa fackföreningar som gick förbi makthavare utan annan konfrontation än den slutgiltiga, revolutionen. Höjdpunkten i denna tradition var Pariskommunen 1871, en parishantverkarnas försvarsorganisation då staten brutit samman efter kriget mot Tyskland. Pariskommunen var en kooperativ organisering av övergivna verkstäder och av hela staden, en organisering som följde civilsamhällets normer om förtroende och jämlika ersättningar. Experimentet slogs ner gemensamt av fransk och tysk militär på ett ännu blodigare sätt än 1848.

Revolutionen 1848 var arbetarrörelsens genombrott i den internationella offentligheten. För första gången framstår arbetarnas organisationer som huvudaktör i ett stort historiskt skeende. Genombrottet skedde i Paris hantverkarmiljöer, inte i Englands fabriksområden. I Frankrike var nämligen arbetarnas motståndare så splittrade att arbetarrörelsen såg starkare ut än någon annanstans. Genombrottet fick i förstone negativa konsekvenser för arbetarrörelsen: politiken polariserades så att alla andra krafter i samhället ställdes emot arbetarrörelsen. Inte minst berodde det på rörelsens oförmåga att skapa allianser med landsbygden. Trots att ca 60% var bönder i Frankrike uppfattade arbetarrörelsen bönderna som en udda minoritet som man inte behövde ta någon särskild hänsyn till. Men på sikt innebar arbetarnas styrka att den etablerade makten tvingades ta hänsyn. Arbetarrörelsens krav på medborgarrätt och social säkerhet skulle under etthundratjugo år mötas av den etablerade makten med utvidgade rösträtt och välfärdsreformer.

Revolutionen 1848 var också formande för arbetarrörelsens praxis under nittonhundratalet. Av misslyckandet lärde sig både arbetarrörelsen och den nationella rörelsen (som var huvudaktören öster om Rhen-Rhone) att det inte är lätt att revolutionera samhället. Den gamla organisationsformen, lokalsamhället, hade visat sig otillräcklig, upplöst som detta hade blivit av världsmarknadssystemets framträngande. Men båda rörelserna lyckades förvandla svagheten till en styrka. Den slutsats båda drog var att det krävdes långvariga förberedelser och massorganisering. Det var nu den permanenta massorganisationen började bli det stående inslaget i arbetarrörelsens historia.

Den permanenta organisationen skulle komma att bli en effektiv social uppfinning. Först genom den fick de folkliga rörelserna en möjlighet till överblick över världsmarknadssystemets kampterräng, en möjlighet till rutinmässig ömsesidig hjälp, och inte minst en effektiv kollektiv identitet som inte bara skapade en auktoritet som kunde sättas upp emot paternalistiska arbetsregimer utan också uppehålla mobiliseringar över tiden och underlätta nya sådana på nya ställen. Antagligen var det den permanenta organisationens förtjänst att de direkta producenterna kunde vända den genomsnittligt nedåtgående levnadsstandarden uppåt någon gång i slutet av artonhundratalet och lägga grunden för hundra år av framgångar.

Fabriksarbetarna och internationalerna

Under senare delen av artonhundratalet växte de industriella enheterna. Allt fler arbetare koncentrerades i allt större, alltmer kapitalintensiva fabriker. Detta ställde krav på nya strategier. Den strategi arbetarrörelsen fastnade för blev regeringsmaktsstrategin.

År 1862 skulle det bli världsutställning i London. Industrisamhället skulle manifesteras och varje land visa upp sig i offentligheten. Kejsar Napoleon III ville, med en blick på hemmaopinionen, visa upp sin regering som sociala föregångsmän och bjöd in arbetarrepresentanter till den officiella franska delegationen. De använde gratisbiljetten väl; de tog genast kontakt med Londons fackliga centralorganisation för att diskutera internationellt arbetarsamarbete. Engelsmännen tyckte att det var en bra idé; de besvärades nämligen av importerade strejkbrytare. Internationellt samarbete var också en självklar sak för en arbetarklass där många hade gesällvandringar i andra länder bakom sig. En konferens utsattes till två år senare och arbetare och radikala människor bjöds in från alla länder.

Den 28 september 1864 möttes engelska och franska arbetarledare i London tillsammans med landsflyktiga arbetare och revolutionärer från Tyskland, Italien, Polen och Ungern. Mötet beslöt att bilda en internationell organisation, The International Working Men's Association och utsåg en styrelse av idel engelska fackföreningsmän (not 11).

Beträffande programmet råkade deltagarna omedelbart i dispyt.

För de engelska deltagarna, som arbetade i en omgivning av storindustri, var fackföreningar den viktigaste arbetsmetoden. Vilket de franska arbetarna såg få poänger med; att kämpa för två öre mer i timmen kunde näppeligen förändra samhället.

De franska arbetarna, som arbetade som hantverkare i små verkstäder, trodde mer på kooperation. Vilket de engelska arbetarna såg som meningslöst; om man inte gick i närkamp med motståndaren kunde man inte få något övertag.

Den som löste konflikten var den landsflyktiga tyska journalisten Karl Marx, som var den som mest vältaligt företrädde de engelska erfarenheterna. Han påminde om slagordet från 1820-talet -- Fackföreningarnas syfte är att avskaffa löneslaveriet -- och fick på detta sätt fransmännen att erkänna fackföreningarnas nyckelroll.

Syftet var sedan att bilda avdelningar av The International, Internationalen, i alla länder.

Internationalen var inte den enda internationella sammanslutningen av arbetarledare och radikaler. Men det var den enda som blev legendarisk. Det hänger samman med Internationalens praktiska roll.

Från början var det de engelska fackföreningsmännen som såg den klaraste praktiska nyttan med en internationell organisation, nämligen att motverka internationell värvning av strejkbrytare, och stödja arbetarkamp internationellt på andra praktiska sätt. Den första framgången kom när Internationalens aktivister på kontinenten lyckades förhindra import av strejkbrytare till den engelska skräddarstrejken år 1866. Det övertygade hela den engelska fackföreningsvärlden om nyttan med internationell organisering. Det stora genombrottet kom i februari 1867 när Internationalen gjorde samma tjänst för bronsarbetarna i Paris. Tack vare blockad av strejkbrytarvärvning och internationellt ekonomiskt stöd blev deras strejk en fullständig framgång. Det betecknar inte bara Internationalens utan också den fackliga tankens genombrott i hela Västeuropa.

Nu följde under tre år en våg av facklig organisering och ivrigt igångsatta strejker. Järnarbetare i Belgien, gruvarbetare i Tyskland och byggnadsarbetare i Schweiz gick i strejk, ofta utan vare sig strejkkassor eller andra förberedelser. Man litade på Internationalen. Som naturligtvis inte kunde leva upp till förväntningarna utan blev mötesplats för ursinniga taktiska konflikter vilket ledde till sammanbrott år 1871. Vilket inte hindrade att arbetarrörelser i hela Europa hade förvärvat en gemensam identitet och förmåga till planerad samtidighet som skulle vara dem till oerhört stor nytta i framtiden.

Den främsta konflikten var huruvida arbetarrörelsen borde organisera alla som delade rörelsens målsättning eller bara de som aktivt verkade för den. Huruvida man skulle bygga upp permanenta massorganisationer eller organisationer för de militanta.

De som hävdade den första ståndpunkten, och som senare skulle kallas socialdemokrater, menade att det dels var det bästa sättet att mobilisera folk, dels det bästa sättet att sätta tryck bakom orden.

Motparten, som senare kom att kallas anarkister, hävdade att massorganisering ofrånkomligen leder till byråkratisering, till att anställda funktionärer tar över organisationerna och stryper deras verksamhet.

Båda visade sig få rätt.

Massorganiseringens förespråkare ivrade också för det politiska partiet som organisationsform och deltagande i val som viktigaste strategiska komplement till den fackliga organiseringen, istället för kooperation. Orsakerna till detta var främst storindustrins framväxt (not 12).

Det framstod nämligen som omöjligt att organisera storindustrin på kooperativ bas utan att först göra revolution och använda statligt maktspråk som stöd. "Utan revolution kommer alla kooperativa föreningar som har byggts på alla fackförbund tillsammans att sakna förmåga till den kapitalackumulation som behövs i storindustrin", skrev Marx i den franska arbetarrörelsetidningen l'Égalité den 10 februari 1878.

Dessutom började de utbildade hantverkarna, med sin autonomi och yrkesstolthet, att bli en minoritet inom arbetarklassen. Till storindustrin rekryterades mest outbildade arbetare som inte kände något särskilt för yrket och branschen, och som inte hade kompetens att själva organisera en komplicerad industri. För dem föreföll kooperation irrelevant jämfört med fackliga aktioner för högre lön, kortare arbetsdag och arbetarskydd, kombinerat med statliga garantier.

Men det fanns också flera andra argument som stödde den socialdemokratiska strategin.

För det första började andelen arbetare inom befolkningen att bli så stor att det nästan verkade realistiskt att få majoritet i vanliga val -- särskilt som den allmänna rösträtten hade accepterats i de tre största industriländerna England, Frankrike och Tyskland.

För det andra fanns en lockelse i föreställningen att rörelsen kunde låta statsfunktionärer genomföra sina mål och själv nöja sig med att ge order.

För det tredje fanns en begynnande strävan från överklassen att låta staten få en allt viktigare roll. Den frihandelsliberalism som var en integrerande del i det engelska maktsystemet skapade större och större konflikter mellan å ena sidan systemet, å andra sidan arbetare och bönder. Den råkade därför alltmer i vanrykte. Det föreföll rimligt för arbetarrörelsen att få kontroll över denna ökade statliga aktivitet, om inte annat för att hindra andra sociala krafter från att använda staten som ett kontrollmedel emot arbetarrörelsen (not 13).

För det fjärde låg den nationalrevolutionära traditionen från franska revolutionen och spökade i bakgrunden. Att konkurrera om parlamentarisk makt och ställa frågan om regeringsmakten var det mest uppenbara sättet att kämpa om hegemonin i samhället.

Partistrategin var till en början minst sagt omstridd. I England, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Schweiz, Italien och Spanien avvisades den under 1870- och 1880-talen av en stor majoritet av den organiserade arbetarrörelsen. Där dominerade fortfarande hantverkare med autonomisträvanden, och de var inte beredda att underordna sig parlamentarikers överhöghet.

Det var i de kapitalknappa länderna i den europeiska halvperiferin, främst i Tyskland, som partistrategin fann en god jordmån.

I England, men också i någon mån Frankrike, var den fackliga strategin framgångsrik. Kapitalägarna hade råd att falla efter för arbetarnas fackliga aktioner och förbättra arbetsvillkoren. Det hade de inte i halvperiferin. Där regerade de lika hänsynslöst repressivt över sina företag som deras engelska motsvarigheter hade gjort under artonhundratalets första år och avskedade den som försökte engagera sig i facklig organisering.

Även staten bidrog till den auktoritära arbetsregimen i dessa länder. För arbetarrörelsen framstod det statliga förtrycket som minst lika viktigt att opponera sig mot som det förtryck som utövades på arbetsplatsen, varför aktiviteter riktade mot staten fick en större betydelse i deras strategi. I dessa länder var också industri och urbanisering en sen företeelse. Den sortens medborgarrättsrörelser som hade mjukat upp den engelska och den franska staten var svag, och den hantverkartradition som skulle ha kunnat hävda sin autonomi på arbetsplatsen likaså.

Partistrategin hade tidigt spektakulär framgång i Tyskland. Där förde staten en auktoritär politik under industrialiseringen, i en medvetet 'planekonomisk' strävan att föra in landet i världsmarknadssystemets centrum. Bolagsstaten rådde, enligt Burawoys terminologi. Det tog sig bland annat uttryck i att den tyska statens med de s.k. socialistlagarna mellan 1878 och 1890 direkt olagligförklarade all arbetarrörelseaktivitet utom parlamentarisk partiaktivitet, som därför framstod som attraktiv jämfört med strejker, demonstrationer, massmöten och bojkotter.

Under sådana förhållanden växte det Tyska Socialdemokratiska Partiet (SPD) på ett sätt som väckte den europeiska arbetarrörelsens beundran. Redan 1890 var SPD det största partiet i tyska riksdagen. Partiet byggde upp en gigantisk apparat som tog hand om arbetarnas praktiska behov från födelse till begravning -- något som föll sig naturligt i det ståndsmedvetna Tyskland, och som föll sig ännu naturligare för de många landsbygdsbor som drevs in till storstädernas arbetarkvarter utan annan gemenskap än arbetarrörelsen att lita till. År 1914 hade SPD en miljon medlemmar och resurser nog att försörja fyratusen heltidsanställda partifunktionärer, oräknat fack- och andra organisationsfunktionärer. Det ansågs som en självklarhet att arbete för rörelsen skulle avlönas hederligt. Mycket snart formerade sig funktionärerna som en särskild grupp med intresse av att organisationen växte ytterligare i storlek och makt, även om det skulle ske på bekostnad av arbetarrörelsen som helhet (not 14).

SPD blev därför något av en mönsterorganisation i den Socialistiska Arbetarinternationalen som bildades 1889 för att täcka det behov av internationellt samarbete som hade blivit hemlöst när Första Internationalen upplöstes. Nya partier bildades med SPD som förebild i Italien, Skandinavien och andra nyindustrialiserade länder i Europa, partier som liksom det tyska såg som en av sina huvuduppgifter att organisera alla arbetare. I små länder som Holland och Belgien anpassades arbetarrörelsen till det tyska mönstret. Tyska socialister framträdde som den internationella arbetarrörelsens främsta talesmän och representanter. Den gamla hantverkarbaserade arbetarrörelsen i England och Frankrike framstod som alltmer provinsiell, småskuren och gammalmodig, ovillig som den var att kämpa om hegemonin, med parlamentariska förtecken, eller ens försöka organisera de outbildade arbetarna (not 15).

Men trots den nya strategi som förment var till fördel för de outbildade arbetarna i storindustrin dröjde det länge innan dessa drogs med i rörelsen. I de flesta länder, även Tyskland, förblev arbetarrörelsen en hantverkarrörelse fram till 1930-talet. Detta berodde delvis på att de outbildade hade så många fler hinder än hantverkarna att komma över för att bli aktiva -- de löpte större risk att avskedas eftersom de var lättare att ersätta, de hade mindre med pengar över för kampfonder, storindustrins företag kunde på ett mer planerat sätt föra en rörelsefientlig politik genom privata fackföreningar, samarbete med polis osv -- men delvis tycks det ha berott på ren ovilja från hantverkarnas sida. Outbildade släpptes inte in i fackföreningsrörelsens strikta yrkesorganisationer, fackliga aktioner från de outbildade motarbetades ofta aktivt för att de inte följde det vedertagna mönstret för ordnat fackligt arbete.

Skillnaderna mellan hantverkare och outbildade rörde inte oenighet om politiska eller strategiska principer. Den hantverkardominerade franska fackcentralen CGT hörde till Europas radikalaste fackliga organisationer mellan 1900 och 1909 med sina generalstrejker för åtta timmars arbetsdag, medan det likaledes hantverkardominerade tyska ADBG var obenäget att vidta stridsåtgärder överhuvudtaget före 1912. Å andra sidan fanns outbildade såväl bland de politiskt mest passiva som bland de hamnarbetare som genom strejker tog initiativet till organisering av icke-hantverkarfack i England 1889, Tyskland 1896 och Frankrike 1902.

Under några decennier av arbetarrörelse hade helt enkelt hantverkarna erövrat en plats i samhället, om än blygsam, och var inte beredda att riskera den på obildade nybörjares misstag, osofistikerade taktik och dåliga förmåga att betala till stridsfonderna. Därför gick det trögt med massorganiseringen. Runt sekelskiftet var ca 5% fackligt organiserade i Frankrike, 10% i Tyskland och 20% i England. 1914, efter ungefär tio år av intensiv facklig kamp hade siffrorna bara ungefär fördubblats. Ännu färre var organiserade i partier (not 16).

Delaktighet i arbetarrörelsen var dock inte nödvändigtvis detsamma som formell organisationstillhörighet, utan också deltagande i aktioner, främst strejker. Den typiska organiseringen av arbetarrörelsen i slutet av artonhundratalet gick till på följande sätt. Arbetare på ett företag gick i strejk mot nedskärning av lönen, mot avskedande av en kamrat eller mot en särskilt brutal arbetsledares beteende. För att få organisatoriskt stöd och erfarenhet kontaktade de det närmaste fackförbund eller den närmaste fackliga centralorganisation. Som motprestation begärde fackförbundet medlemskap; det beviljades ofta men genomströmningen var hög. Facket försökte också intressera arbetarna för mer offensiva mål som löneökningar eller kortare arbetstid, men det dröjde många år in på nittonhundratalet innan arbetarna gjorde dessa mål till sina.

Ju större aktion, desto större bidrag till arbetarrörelsens generella organisering. Varje land kan visa på någon aktion med symbolisk betydelse: i rörelsens tradition var det då den fackliga organiseringen började komma igång på allvar.

Dessa fackliga aktioner är fortfarande arbetarrörelsens kärna: den typiska utåtriktade aktion dess folkrörelsecykel leder fram till är strejk. Strejken är det som etablerar eller kanske snarare visar upp arbetarna som makt. Den enskilda strejkens omedelbara praktiska syfte är oftast trivialt sett ur utanförståendes perspektiv, och tycks upprepa sig decennium efter decennium. Men det spelar ingen roll. Ty för arbetarrörelsen liksom för alla verkliga folkrörelser är det hela cykeln som räknas, och dess syfte är inte trivialt. Och cykeln upprepar sig inte heller. Ty medan strejk ger den nödvändiga energin för att få cykeln att gå runt är det artikulationen och organiseringen som är materialet cykeln byggs av. Och de förändras hela tiden.

Om den socialdemokratiska arbetarrörelse som hade sitt centrum i Tyskland såg organisationen som rörelsens kärna fanns det andra som fokuserade på aktiviteten. De lade minimal vikt vid medlemskap och strävade efter att begränsa funktionärernas antal och makt så mycket som möjligt genom att fördela makten på lokala föreningar och lokala aktivister. Istället strävade de efter att hålla aktiviteter i form av strejker, demonstrationer och massmöten på hög nivå. De hade heller ingen respekt för parlamentarisk aktivitet, eftersom denna gav funktionärerna nyckelrollen. Dessa s.k. syndikalister hade, som kanske framgår av medlemsstatistiken ovan, sin främsta styrka i Frankrike. Både den franska fackliga centralorganisationen CGT och den spanska CNT byggde på ett minimum av betald personal, ansåg medlemmarnas egen verksamhet vara oundgänglig för arbetarklassens befrielse, brydde sig inte om kampfonder och försäkringskassor och såg generalstrejken som det avgörande taktiska målet för verksamheten. Organiseringen var snarare lokalsamhället, det informella umgänget på gatan, samt i Frankrikes fall arbetarrörelsens egen arbetsförmedling, Fernand Pelloutiers geniala infall, de s.k. Arbetsbörserna. Från sekelskiftet, när fabrikerna hade blivit stora nog att skapa kraftfulla arbetarkollektiv blev också fabriken organiserande (not 17).

Traditionen lever fortfarande kvar -- den franska arbetarrörelsen har idag en formell organisering på under tio procent, men kan få ut miljontals människor på gatorna när det gäller. Kraften finns fortfarande den informella organiseringen, grundad på det lokala samhället.

Arbetarrörelsen i systemcentrum blev starkare hela tiden och nådde en mobiliseringstopp strax efter sekelskiftet, ungefär åren 1905-1907. Den var oerhört framgångsrik, och lyckades vända levnadsstandarden för centrums direkta producenter skarpt uppåt efter ungefär 1875. Ändå stötte såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska strategin på problem som började visa sig i samband med uppsvinget.

Den syndikalistiska strategin rymde tre problem.

Det första var att den förutsatte en hög grad av militans hela tiden och därför ställde väldigt höga krav både på aktiva och på sympatisörer. Det franska CGT upptäckte i samband med rörelseuppsvinget 1905-07 att bara ett litet självuppoffrande och snabbt utslitet fåtal höll ut. Samma erfarenhet gjorde den nordamerikanska syndikalistiska rörelsen organiserad i Industrial Workers of the World, IWW, tio år senare. Det katalanska CNT hade större förmåga att komma igen och uppvisade "generationer" av militans ungefär vart femtonde år (not 18).

Det andra problemet var att avståndstagande från parlamentarisk politik inte avhöll politiker från att ändå uppträda som om de företrädde arbetarrörelsen. En skuggrörelse av 'prominenta personer', som rörelsen inte hade något grepp om, tog sig rätten att definiera arbetarrörelsens behov på den politiska scenen. Mot detta problem hittade den syndikalistiska strategin ingen bot.

Det tredje problemet rörde svårigheten att ackumulera framgångar. Ju lösligare en organisering är desto svårare blir det att patentmärka en seger och använda den som avstamp för en ny framstöt. I synnerhet IWW skulle märka hur rader av lysande segrar snabbt falnade till aska i organisatörernas spår när inga organisationer fanns att förvalta deras resultat med.

Den socialdemokratiska strategin rymde främst två problem.

Det ena problemet var att när 'övertagandet av statsmakten' blev till den spik som hela strategin hängde på fick denna hypotetiska händelse en orimligt stor betydelse för uppläggningen av verksamheten på kort och medellång sikt. Handlingens tyngdpunkt försköts ännu mer till partiledningar och politiska planläggare, på bekostnad av medlemmarna själva på fabrikerna och i arbetarstadsdelarna. Konflikter mellan de politiska planläggarna om olika långsiktigt strategiska frågor fick därigenom en starkt överdramatiserad betydelse i rörelsen och skapade nya splittringar och svåröverbryggbara klyftor mellan olika falanger.

Det andra problemet var som anarkisterna förutsett att funktionärsskiktet med tiden utvecklade egenintressen som gick på tvärs mot rörelsens. Den konflikten skulle ställas på sin spets vid första väldskrigets utbrott.

Under den vecka då Europa gled ner i krig möttes ledarna för de olika ländernas arbetarrörelser i Bryssel för att komma överens om en strategi mot kriget. I Andra Internationalen fanns en överenskommelse att under inga förhållanden stödja ett krig utan att istället gå i strejk för att värna om medlemmarnas liv. Men då kravet på motstånd mot kriget aktualiserades förklarade Victor Adler, den österrikiska ordföranden, att detta kunde han inte vara med om. Staten skulle i så fall olagligförklara hans organisation och göra dess funktionärer arbetslösa -- ett argument som de andra delegaterna under veckans lopp fick stor förståelse för. I det tyska partiet skulle senare alla fyratusen funktionärer utom tjugo stödja kriget, trots att miljontals vanliga medlemmar demonstrerade mot det på gatorna. Bara det ryska socialdemokratiska partiet, som redan var olagligt, skulle behålla sitt motstånd mot kriget.

År 1919, i krigets slutskede, kom en ännu mer drastisk urladdning av konflikten.

När det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet kom till makten på en våg av krigsmotstånd tog arbetarna själva, utan ledning av partifunktionärer, initiativ till så kallade arbetarråd för att skydda arbetarregeringen mot sabotage från byråkrati och militär. Detta skrämde partiledningen så till den grad att den kallade in frilansande militär, högerextremistiska så kallade frikårer, för att skjuta ner arbetarna (not 19).

Något år senare bildade några av kärngrupperna i dessa frikårer nazistpartiet. Och fjorton år senare var det ingen som rörde ett finger för att rädda den parlamentariska republik som blodbadet skulle garantera. Både demokratin och arbetarrörelsen var oförmögna att appellera till de spontana livsyttringar som är folkrörelsers kärna, dvs appellera moraliskt å de direkta producenternas vägnar. Ingen ville försvara dem. De var stendöda.

Statshegemoni och lokal förhandlingsmakt

Den regeringsmaktsstrategi som artonhundratalets strateger fastnade för förverkligades till stor del under nittonhundratalet. I många centrumländer kunde arbetarrörelsestödda regeringar bildas framför allt efter 1945, och systemet skulle under en tid tvingas till substantiella kompromisser. Men rörelsernas framgångar hade till stor del andra orsaker -- växande systemkaos, och att produktionstekniken blev allt känsligare för arbetarnas stridsåtgärder.

En vattendelare i arbetarrörelsernas historia är första världskriget. Kriget var ett tydligt tecken på att världen och världsmarknadssystemet inte längre kunde styras på det gamla sättet, och att det behövde ordentliga reformer för att det skulle överleva.

Kriget ledde till att rörelsernas lekmän förlorade sin hundra år långa kamp för arbetsautonomi. I gengäld bidrog kriget till att göra arbetarklassen mer enhetlig. Det var först i samband med kriget och dess förändringar av arbetsorganisationen som facklig organisering blev en angelägenhet för majoriteten (not 20).

Utvecklingen hade påbörjats redan några år tidigare, men med Europas omställning till krigsekonomi krossades i ett slag hantverkarnas makt över arbetarrörelsen. Massarméerna inte bara disciplinerade folk i fält. De krävde också omläggning av produktionen i industrin till mer disciplinerande former. Masstillverkning av standardiserad krigsmateriel krävde rationaliseringar som drastiskt minskade beroendet av hantverkskunniga arbetare. De metoder som Ford hade varit pionjär för introducerades på bred front med det nationella nödläget som förevändning: arbetet styckades upp i ännu mindre bitar och arbetaren skildes från all intellektuell verksamhet i produktionen. Nu tar ingenjörer och förmän över hantverkarnas kontroll av arbetsorganisationen, i namn av en sofistikerad teknostruktur.

Men det visade sig snart att denna "fordistiska" teknostruktur var känslig för störningar och därmed sårbar för fackliga stridsåtgärder. Ett löpande band kan stoppas av en person. Det kapitalet vann i form av frihet från hantverkarkontroll förlorade det i form av möjlig arbetarkontroll. Men det betydde ännu mer att den halvutbildade majoriteten nu fick ett avgörande fackligt kampmedel i sina händer. De nya industriella organisationsprinciperna med sin alltmer enhetliga arbetarklass gjorde arbetarrörelsen mer effektiv: den engagerade den majoritet som den socialdemokratiska arbetarrörelsen förgäves hade förstökt organisera före kriget. Det är nämligen arbetare på stora industriarbetsplatser som har störst förmåga att hävda sig som kollektiv.

Det systemkaos kriget vållade gjorde systemet känsligt för konfrontationer. Därjämte ledde krigets brist på arbetskraft till att arbetarnas förhandlingsläge blev extremt gott, samtidigt som deras anledning till missnöje ökade kraftigt på grund av varubrist, övertid, och för hantverkarnas del också förlorad status. Perioden 1916-1921 var därför en tid av kraftfulla strejkrörelser från arbetarnas sida i hela Europa.

Tillströmningen av nya deltagare i rörelsen ledde till en allmän omprövning och till att en våldsam kreativitet och nyskapelseförmåga utvecklades. De italienska bilarbetarna uppfann fabriksockupationen som en vidareutveckling av strejken. Tidigare hade de stora fabrikerna setts som ett slags avskydda fängelser som arbetarna mangrant lämnade vid strejker och inte sällan bombarderade med stenar och rentav tände eld på. De ryska arbetarna uppfann arbetarrådet, en slags strejkkommittéernas lokala samorganisation, som spred sig över Europa. I de länder där statsmakten havererade vid krigets slut kom dessa arbetarråd att under en kort period vara den enda auktoritet som fanns. De tog på sig de förvaltningsuppgifter staten lämnade -- visserligen för det mesta inte på något särskilt revolutionärt sätt, men helt kompetent och oegennyttigt (not 21).

Denna förnyelse kunde inte undgå att vålla konflikter i arbetarrörelsemiljöerna. Geary visar att det var de nya, unga, halvutbildade arbetarna i de stora industrierna som stod bakom större delen av det sena tiotalets aktioner medan äldre hantverkare i småindustrin höll sig på avstånd. Eftersom det var de senare som dominerade arbetarrörelsens organisationer kan man inte undra på att dessa organisationer ofta visade oförståelse för strejkrörelserna och ofta försökte kväva dem -- även om de sällan gick till sådana ytterligheter som i Tyskland (not 22).

Arbetarrörelsernas funktionärer däremot fick en möjlighet att demonstrera sin solidaritet med staten och sin beredvillighet att delta i regeringar på systemets villkor. Tack vare att de traditionellt statsbärande klasserna hade förlorat sitt anseende i krigets absurditet tvingades de låta arbetarrörelsernas funktionärer delta som en statsapparatens juniorpartner. Storbritannien, vars arbetarrörelse bara något tiotal år tidigare hade gett upp sin motvilja mot parlamentarisering, fick sin första arbetarpartiregering år 1924. Tyskland hade fått sin redan år 1917, på generalstabens order. I Ryssland, det största halvperiferilandet, ledde den gamla statsbärande klassens bankrutt till att arbetarrörelsen kunde avsätta hela regeringen och utse en ny som bestod av den nationella rörelsens funktionärer. I andra centrumländer stimulerade dessa exempel rörelsefunktionärerna till efterapning. Bara i USA, där den organiserade arbetarrörelsen fortfarande helt utgjordes av utbildade hantverkare, bibehölls en misstänksamhet mot statsmaktsstrategin.

Arbetarrörelsernas övergång till en mer eller mindre renodlad regeringsmaktsstrategi utövad av en alltmer kollegial funktionärskår förändrade deras karaktär under nittonhundratalet.

En följd var att arbetarrörelserna blev mer nationalistiska. Istället för att i första hand se till en lokal eller global arbetarklass' intressen började de sätta sina respektive länders (eller t.o.m. staters) intressen främst (not 23). Delvis är detta en naturlig följd av regeringsmaktsstrategin. Statens roll i världsmarknadssystemet är att kämpa med andra stater om en plats i hierarkin. Det är t.o.m. möjligt att en stat bemannad av arbetarrörelsefunktionärer är känsligare än andra för detta rollkrav, eftersom dess åtagande om maximal integration förutsätter stora ekonomiska överskott för att kapitalisterna ska acceptera det. De tvingas därför driva på kommersialisering, exploatering och världsmarknadskonkurrens med alla medel. Men delvis blev det en naturlig följd av arbetarrörelsens splittring mellan unga halvutbildade i storindustrin och äldre hantverkare i småindustrin.

Nationalismen tog nämligen endera av två former: den socialdemokratiska eller den kommunistiska.

Den socialdemokratiska eller reformistiska modellen blev förhärskande i systemcentrum. I den modellen utnyttjade rörelsefunktionärerna centrums monopolvinster till att driva integrationen av de direkta producenterna så långt som kapitalisterna maximalt kan acceptera, dvs så mycket som möjligt av överskottet går tillbaka till arbetarna i form av socialförsäkringar och vad den anglosachsiska traditionen kallar samhällslöner, dvs stats- och kommunfinansierad välfärd. I gengäld lovar man arbetarrörelsens aktiva medverkan i produktionen och maximala bidrag till det "nationella" kapitalets avancemang i världs-marknadssystemet. Statens roll blir huvudsakligen att stå för välfärden; produktionens organisering överlåts åt kapitalägarna, och arbetarrörelsens egenorganisering blockeras i möjligaste mån. Denna strategi utformades i Skandinavien på trettiotalet och spreds med större eller mindre framgång till andra centrumländer efter 1945. Målet kallades välfärdsstaten.

Den kommunistiska formen utvecklades i Ryssland från 1929 och spreds efter 1945 till andra halv- och helperifera länder. I denna modell underordnade sig arbetarrörelsen helt de nationella rörelsernas funktionärer, och dessa inriktade sig på avancemang i systemet genom hård statsstyrning. Skälet till detta var att strategin lovade att man så småningom, när landet hade avancerat, skulle få tillgång till det överskott som skulle tillåta integration av arbetarna. För detta syfte accepterade man att hela landet organiserades som ett företag, dvs accepterade man bolagsstaten enligt Burawoys terminologi. Bristen på överskott som kunde gå till integration kompenserades med full sysselsättning och med kulturellt smicker. Rörelsens egenorganisering förtrycktes brutalt, liksom alla folkliga rörelser riktade mot de krav samhällssystemet ställde. Målet kallades socialism i ett land.

De kommunistiska partiernas kärna i mellankrigstidens Europa blev de arbetare som engagerat sig i strejkrörelser 1917-1920, medan de socialdemokratiskas blev småindustrins hantverkare och organisationsfunktionärerna. Splittringen dem emellan var som störst där splittringen mellan arbetare och funktionärer hade varit störst under strejkvågen.

Båda dessa strategier byggde också på att vissa välutbildade delar av arbetarklassen tillgodosågs mer än andra. Mest uttalat var detta i den kommunistiska strategin, där ett system av livstidsanställda kärnarbetare omgivna av oprivilegierade hantlangare utvecklades redan på trettiotalet. Syftet var att försvaga arbetarsolidariteten och skapa en funktionärstrogen femtekolonn på arbetsplatserna (not 24).

En annan följd av regeringsmaktsstrategin var att arbetarrörelsen alltmer definierade sig ideologiskt istället för socialt. Utvecklingen började redan med den Socialistiska Arbetarinternationalen. Som antyds av namnet var den inte ett samarbete mellan arbetarrörelsens organisationer grundat i gemensam aktivitet och mångsidig kamp inom en social gemenskap, utan ett samarbete mellan parlamentariska partier grundat i en ideologi (not 25).

Överideologiseringen var utan tvivel delvis en följd av den sociala stigmatisering och utstötning som drabbade arbetarna, och den syftade i den egenskapen till att öka sammanhållningen inbördes. Den kunde vara ett sätt att hävda sig, som t.ex. för den tidiga svenska arbetarrörelsen i förhållande till det "liberala" välgörenhetsborgerskapet. Men framför allt var den resultatet av arbetarrörelsens egen sociala splittring, funktionärskårens allt starkare ställning och inte minst av en allt starkare anslutning från medelklassen. Dess medlemmar kunde inte känna en social gemenskap utan var tvungna att ansluta sig på grundval av en ideologisk. Liksom en gång inom kristendomen var det dessa som stod för ideologiseringen och som drev korståg mot icke renläriga, medan lekmännen, dvs arbetarna själva, efter förmåga försökte hålla ihop rörelsen på den sociala grundvalen. Själva begreppet "socialism" var som jag har beskrivit det tidigare en skapelse av det franska välgörenhetsborgerskapet, och uppsplittringen av arbetarrörelserna på ideologiska identiteter som t.ex. socialdemokrater, kommunister, syndikalister, anarkosyndikalister, trotskister och kristna var till stor del ett resultat av att yrkesintellektuella institutionaliserade strategiska och taktiska diskussioner som hade rasat vid viss tid och plats, dvs gjorde de strategiska valen till heliga ting.

De överideologiserade arbetarrörelserna polariserades runt de två nationalstatliga modellerna, som de visade större solidaritet med än med sina egna medlemmar (not 26). Tydliga exempel på hur man gick vilse i den ideologiska dimman, eller kanske snarare följde organisationernas behov hellre än medlemmarnas, är när kommunister och nazister samarbetade om att försöka störta den socialdemokratiska regeringen i Preussen år 1932, och när socialdemokrater samverkade med USAs underrättelsetjänst år 1948 om att bilda Fria Fackföreningsinternationalen i syfte att bekämpa kommunister i periferiländerna. Den autentiska arbetarrörelse som trots allt uppstod under perioden kunde utan större besvär inordnas bakom endera falangen, vanligen under den som var i minoritet i respektive land. Exempelvis visar Ericsson hur oppositionen mot lekmännens alltmer undanskymda roll i den svenska arbetarrörelsen kunde översättas till kommunistisk trohet (not 27) och samma sak hände med den livaktiga fabriksockupationsrörelsen i Frankrike 1936. I den mån det förekom arbetarrörelser som lyckades hålla sig utanför mönstret kunde de båda nationalistiska falangerna slå ner dem med våld, i bästa samförstånd. Detta inträffade i Katalonien samma år, där den syndikalistiskt uppbyggda arbetarrörelsen organiserade vitt spridda nät av ockuperade, självförvaltade industrier och jordbruk i paniken under militärupproret (not 28).

Regeringsmaktsstrategin, funktionärsmakten och överideologiseringen stödde varandra. Strategin förutsatte intimt samarbete mellan rörelse och stat, dvs mellan rörelse- och statsfunktionärer. I gengäld blev lekmännen alltmer sidoordnade, alltmer oförmögna att fatta egna övergripande beslut, dvs. alltmer subalterna, pressade som de var av de ideologiska renlärighetskraven. Detta gränsvaktssystem passade både funktionärers och välgörenhetsborgerskaps egenintressen utmärkt.

Jag ska snart försöka värdera hur väl arbetarrörelserna ändå trots dessa handikapp kunde utnyttja de möjligheter som gavs av välfärdsstaten respektive socialismen i ett land. Men först en kort resumé av de händelser som ledde fram till att rörelsen till slut i det stora hela förkastade dessa modeller (not 29).

Rörelseuppsvinget efter första världskriget bröt samman nästan överallt när tjugo- och trettiotalens långa lågkonjunktur på allvar minskade efterfrågan på arbetskraft. På några håll blev sammanbrottet katastrofalt. Men på några få håll lyckades man t.o.m. stärka ställningarna.

Mest dramatiskt blev det i Ryssland (not 30). I Ryssland arbetade nästan hela den arbetarklass som fanns i högmodern storindustri i några få städer, främst i S:t Petersburg där den fordistiska organisationen dominerade. Somliga var vandringsarbetare, men även de som arbetade permanent i industrin var födda i kollektivistiskt organiserade byar; den kollektivistiska traditionen var därför stark och många levde t.o.m. i kollektiv i stan, grundade på arbetslag och härkomst. Med kollektivismen följde informell organisation, och med den statliga repressionen följde revolutionär ideologi; för arbetarna var det självklart att regimen med dess förbud mot fackliga förhandlingar måste bort. Trots förbuden valde arbetarna ändå sina 'åldermän' att företräda dem inför företagen -- och inför samhället i stort: statens beslutsamhet att inte tolerera några fackliga rättigheter garanterade att de mest inskränkta fackliga krav snabbt fick politiska övertoner. År 1905 var arbetarrörelsen så stark och så politiserad att en generalstrejk kunde tvinga fram parlamentariska reformer, som dock snart togs tillbaka.

I Ryssland var strejkrörelsen från 1916 stark nog att störta regeringen.

I krigsnederlagets kaos var det nödvändigt för arbetarna i främst Petrograd att ta kontrollen över fabrikerna för att upprätthålla produktionen och få mat för dagen. Kontrollen organiserades i fabrikskommittéer samordnade av arbetarråd, som tog på sig allt fler uppgifter ju mer den gamla statsapparaten föll sönder, såsom övervakning av fabrikernas drift och försörjning. Röda garden som organiserades direkt från fabrikerna tog på sig polisuppgifter i arbetarstadsdelarna. Eftersom staten tagit så aktiv del i disciplineringen av arbetarna innebar statens upplösning en enorm lättnad som arbetarna omedelbart tog vara på.

Under 1917 desorganiserades råvaru- och mattillförseln till Petrograd alltmer, och de radikala nationalisternas, bolsjevikernas, program som gick ut på statligt ansvar för försörjningen framstod som en alltmer rimlig räddning undan svält. Det fick därför kraftigt stöd av arbetarrörelsen, och bolsjevikerna svarade med ovillkorligt stöd till arbetarråden som organisationer. Det var de röda gardena som tog makten i oktober och överlämnade den till bolsjevikerna. Men radikal statlig politik räckte inte. Sönderfallet var en konsekvens av krigsnederlaget och av att industrin främst producerade för krigets behov, och bolsjevikernas regering var lika oförmögen att lösa arbetarnas problem som den tidigare regimen hade varit. Men arbetarrörelsen hade nu inget förslag kvar om vad man skulle göra åt situationen. Det växande motståndet mot bolsjevikernas inkompetens kunde slås ned militärt utan större problem i juli 1918, varefter arbetarkontrollen successivt avvecklades (not 31).

Under striderna mellan olika regimkandidater blev industriproduktionen helt omöjlig att upprätthålla på grund av kommunikationernas sammanbrott. Hela industrin gick under och med den arbetarklassen, och de flesta av de aktiva dog i striderna. I den nya statliga industri som den nationalistiska regimen byggde upp efteråt organiserades arbetarna militärt och varje självständig handling slogs ner med våld i den nationella utvecklingens namn. Alla fackliga rättigheter avskaffades och år 1939 förbjöds arbetaren att byta jobb. Staten återtog därmed den disciplineringsroll den haft före revolutionen, och drev den längre än någon annan stat dittills hade gjort.

Arbetarnas förmåga att hävda sina krav mot de nationella karriärkraven var små, bortsett från vardagsmotstånd i form av medveten ineffektivitet och annat stilla sabotage. Proteststrejker mot sänkta löner och höjda arbetsnormer i Ivanovo-områdets textilindustri runt 1930 kunde t.ex. effektivt slås ner (not 31a). Enligt Lewin hämmades arbetarnas organisering av det snabba inflödet av nya outbildade, av de allmänt kaotiska förhållandena i ekonomin och av extrem ojämlikhet inom en arbetarklass där de högsta lönerna var tio gånger så höga som de lägsta (not 32). Andra har pekat på hur just det kaos som inkompetenta planmyndigheter ständigt skapade gav åtminstone de utbildade arbetarna stor facklig makt (not 33).

Även i Italien var arbetarrörelsens förlopp dramatiskt (not 34). Liksom i Ryssland dominerades den av halvutbildade, nyss från landet inflyttade arbetare i fordistiskt organiserad storindustri i Milano och Torino. Under de 'två röda åren' 1919-1920 lyckades dessa arbetare, via stejker och ockupationer, ta kontroll över produktionen genom sina fabriksråd, samtidigt som de inspirerade sina syskon som blivit kvar på landet att ockupera jorden. Dock lyckades de inte ta kontrollen över sina egna fackföreningar. Rörelsen förlamades enligt Spriano av splittring mellan lekmän och funktionärer med helt olika synsätt på rörelsens strategi. Därtill slog lågkonjunkturen till ett par år senare och gjorde arbetskraften osäljbar på marknaden. Det var därför lätt för beväpnade ligor med stöd från borgerskapet att slå sönder all arbetarorganisering för tjugo år framåt.

I Tyskland hade den socialdemokratiska partiledningens våld mot sina egna medlemmar 1919 splittrat arbetarrörelsen djupt . Det moraliska haveriet gjorde all strävan efter hegemoni omöjlig. De två nationalstatsprojekten bekämpade varann lika mycket som eller mer än de bekämpade stat och kapital. Å ena sidan stod den kommunistiska arbetarrörelsen som organiserade de alltfler arbetslösa. Å andra sidan stod den socialdemokratiska, som organiserade de arbetande och ganska hyggligt kunde värna dessas intressen, delvis på bekostnad av de arbetslösas. Trots detta småaktiga interna gräl kunde man ändå tala om arbetarrörelse tills en socialdemokratisk regering under finanskraschen 1929 visade sig föra en "krispolitik" som lade de största bördorna på arbetarna i syfte att rädda valutan. Detta lämnade rörelsen så desillusionerad att de paramilitära frikårerna utan motstånd kunde ta regeringsmakten och upplösa alla arbetarrörelsens organisationer 1933. För femton år framåt var arbetarna tvungen att inskränka sig till aktioner på fabriksnivå. Däri var de dock ganska effektiva -- bl.a. lyckades de med hjälp av maskningsaktioner driva upp lönerna trots 30-talets antifackliga diktatur.

Även i Frankrike splittrades arbetarrörelsen i de stridande statsbyggarfalangerna när krigsslutets högkonjunktur tog slut, och dess inflytande tog slut. År 1936 såg det ut som om arbetarna skulle kunna enas igen i en våg av fabriksockupationer och strejker som följde på en antifascistisk valseger. På några veckor fick de igenom kraftiga lönehöjningar, 40-timmarsvecka och betald semester. Men efter något år hade rörelsen brutit samman och alla vinster togs tillbaka.

I Storbritannien undgick arbetarrörelsen att slås ut. Den led nederlag i en generalstrejk 1926 och förblev kraftlös under hela trettiotalet, men den disintegrerade inte som arbetarrörelsen på kontinenten. Exempelvis hade den kraft nog att utesluta labourpartiets ledning när denna valde att skydda pundet istället för att skydda arbetarklassen i samband med finanskraschen 1929. Medlemstalet i organisationerna minskade inte, till skillnad från i Frankrike, Tyskland och Italien.

I hela denna dystra uppräkning finns bara två exempel på hur arbetarrörelsen lokalt stärker sin ställning: Skandinavien och USA.

I Skandinavien fanns sedan gammalt en stark folklig tradition och en svag överklasskultur; både aristokrati och borgerskap var fattiga och obetydliga mätt med kontinentala mått (not 35). Bönderna hade sedan urminnes tid styrt sig själva, och deras självförtroende ärvdes av arbetarrörelsen och andra folkrörelser i slutet av artonhundratalet. Skandinavien kommersialiserades sent och de kollektiva livsformerna var inte helt bortglömda i nittonhundratalets början. De folkrörelseorganisationer, av vilka arbetarrörelsens organisationer var de starkaste, som växte fram hade därför en ovanlig legitimitet. På tjugo- och trettitalen var det folkrörelserna som hade kulturell hegemoni i de skandinaviska samhällena. Det låg därför inget traditionsfrämmande i att en allians mellan arbetar- och bonderörelse tog regeringsmakten på trettitalet i Sverige, Norge och Danmark och böjade driva regeringspolitik byggd på radikalast möjliga integration av de direkta producenterna. Men arbetarrörelsen hade också en egen handlingskraft. Under tjugo- och trettitalen var de svenska arbetarna de mest strejkbenägna i världen.

I denna allians fanns dock en tredje part: det enligt artonhundratalsterminologin socialistiska välgörenhetsborgerskapet, medelklasspersoner som sympatiserar med vissa av arbetarrörelsens mål men gör det i egenskap av skuggrörelse, dvs ger målen en egen tolkning och deltar inte i rörelsens kollektiva identitet. Det hade märkvärdigt lätt att komma till tals med arbetarrörelsens funktionärer och diskutera fram en gemensam strategi, som sedan kom att bli banbrytande för hela systemcentrum.

I USA var arbetarrörelsen länge organisatoriskt svag och splittrad. Fram till tjugotalet hade den väldiga invandringen av europeiskt fattigfolk gjort den amerikanska arbetarklassen svår att organisera fackligt. Invandrarna drogs nämligen lättare in i klientnätverk runt framgångsrika och välbärgade tidigare invandrade landsmän. Varje gång arbetarrörelsen genom organisation och strid hade drivit upp lönenivån hade en ny invandringsvåg vräkt ut arbetare på marknaden. Dessa avsåg ofta att slita hund några år och sen åka hem med pengarna, och var därför villiga att arbeta på avsevärt sämre villkor än de infödda amerikanerna. Efter flera försök att organisera alla arbetare i slutet av artonhundratalet gav rörelseorganisatörerna upp, och inskränkte sig till att samla de utbildade hantverkarna, som var minst utsatta för konkurrens från invandrare. De hjälpte t.o.m. företagen att krossa facklig organisering bland de icke utbildade mot att de själva fick teckna avtal. Samtidigt gav de upp alla försök att medverka till en bred samhällsomvandling och nöjde sig med att förhandla om arbetsvillkoren. Eller som American Federation of Labors (AFL) grundare och mångårige ordförande uttryckte det: "We have just one aim: more" (not 36).

Men med en serie sittstrejker inom storindustrin bröts mönstret under trettitalet. Utan någon särskilt stark nationell organisering, och trots lågkonjunktur och arbetslöshet, tvingade de outbildade löpandebandarbetarna traditionellt fackfientliga företag som Ford, GM och US Steel att skriva kollektivavtal som höjde arbetarnas löner och tvingade staten att genomföra arbetarvänliga lagar för arbetsfredens skull. Till skillnad från nästan alla andra länder blev också vinsterna bestående, och till skillnad från alla andra länder ökade lönerna t.o.m. mer än produktiviteten.

Denna kamp genomfördes utanför och delvis i strid med AFL. Den ideologiska grunden var lika obestämd som tidigare i amerikansk arbetarrörelse och målet lika begränsat till de omedelbara kraven. Det förekom t.o.m. att vita arbetare strejkade mot svarta och vice versa. Men den här gången deltog alla, inte bara hantverkarna. Kärnan i rörelsen var andra generationens invandrare i de mest automatiserade branscherna: bil-, maskin-, stål- och köttpackningsindustrin, och den avgörande händelsen var den två månader långa ockupationen av GMs karosserifabriker i Flint på nyåret 1937 (not 37).

Arrighi och Silver förklarar de amerikanska och skandinaviska framgångarna på följande sätt.

För det första var USA och Sverige de länder där den fordistiska organiseringen av industrin hade nått längst. Därmed var USA och Sverige de länder där arbetarnas lokala förhandlingsmakt var störst, dvs de länder där det var lättast för en liten grupp handlingsberedda arbetare att obstruera ett helt storföretags produktion. De delvisa framgångarna i Storbritannien förklaras av att fordismen där i alla fall nått längre än på kontinenten.

För det andra var USAs, Skandinaviens och Storbritanniens arbetare mindre utsatta under perioden än den europeiska kontinentens för konkurrens från invandrare från landsbygden och andra perifera områden.

USAs arbetare var oförhindrade av ett funktionärsvälde och nationalistisk partistrategi att handla självständigt. Faktiskt förlorade de sin kreativitet och sin kampberedskap när de organiserades i fackföreningar. Detta förhållande har fått vissa forskare att dra slutsatsen att den fordistiska storindustrins arbetare inte behöver några fackföreningar för att få stöd av varandra utan organiseras tillräckligt väl av produktionsprocessen (not 38). Å andra var sidan Skandinaviens arbetarrörelse den som mest kreativt kunde utnyttja regeringsmaktsstrategin, bl.a. genom att före Keynes hitta på den keynesianska ekonomin. Varför den skandinaviska arbetarrörelsen var så kreativ förklarar inte Arrighi och Silver, men man kan anta att det berodde på det självförtroende som folkrörelsernas kulturella hegemoni gav, och som bland annat kom till uttryck i trettitalsparollen Vi bygger landet.

Världsmarknadssystemet, i form av stat och kapital, svarade på den amerikanska och skandinaviska arbetarrörelsens styrka på två sätt: kapitalexport och byråkratisering.

För det första började Nordamerikanska (och svenska) storindustrier investera utomlands för att komma ifrån de inhemska arbetarnas krav. På så sätt byggdes moderna industrier organiserade på fordistiskt sätt upp i hela Västeuropa och i Japan, och arbetarnas lokala förhandlingsmakt ökade i hela världsmarknadssystemets centrum, samtidigt som förhandlingsmakten förstås trubbades av i USA och Skandinavien.

För det andra byråkratiserades relationerna mellan arbete och kapital. Arbetarrörelsens funktionärer fick allt fler lagstadgade uppgifter. Syftet var dubbelt. Dels gavs funktionärerna uppgiften att avskräcka arbetarna från att själva utnyttja sin lokala förhandlingsmakt. Dels lades förhandlingsbefogenheten där den ur kapitalackumulationens synvinkel gjorde minst skada. På detta sätt började uppbygget av den snabbaste och mest ambitiösa integrationsprocess som hittills förekommit under världsmarknadssystemets tid, samtidigt som arbetarrörelsen drabbades av en långsiktig demobilisering som efter någon generation hade gjort lekmännen djupt främmande för sina egna organisationers projekt.

Denna utveckling inleddes genom samarbetet mellan arbetarrörelsefunktionärer, välgörenhetsborgerskap och hemmamarknadsindustri i Sverige (not 39).

Strategin byggde delvis på att vissa av arbetarrörelsens viktigaste intressekrav skulle tillgodoses, dvs full sysselsättning, högre materiell levnadsstandard och ökad säkerhet. Men den byggde också på att rörelsens demokratiska självstyre och rörelsekultur skulle snöpas -- inte minst alla anspråk på arbetarmakt över produktionen.

Den svenska välfärdsstaten gjordes enligt Johansson och Ekdahl möjlig av en politisk allians, den mellan arbetarrörelsen och hemmamarknadsindustrin som hade behov av större köpkraft och därför accepterade en del av arbetarrörelsens krav. Men det fanns också en tredje part -- välgörenhetsborgerskapet, som utifrån sin ställning som skuggrörelse till arbetarrörelsen lyckades med att i icke ringa mån erövra hegemonin i alliansen.

Bo Rothstein har visat hur detta välgörenhetsborgerskap effektivt kunde blockera alla förändringar som gick emot dess intressen, t.ex. en mindre elitistisk skola, medan arbetarrörelsen lyckades driva igenom sådana förändringar som var nödvändig för denna, t.ex. en aktiv arbetsmarknadspolitik (not 40). Men arbetarrörelsens två allianspartners gjorde också allt de kunde för att bryta arbetarrörelsens mobiliseringsförmåga och möjlighet att hävda sig i alliansen på sikt.

Näringslivsorganisationerna lyckades med sitt mål genom Saltsjöbadsavtalet 1938. Avtalet gav arbetarna garanterad rättssäkerhet och löneökningar mot att de avstod från politiska och kulturella krav på näringslivet och gav upp den förhandlingsrätt som byggde på direkt arbetsplatsmakt. Samhällsomvandling definierades i fortsättning som funktionärernas sak, inte arbetarnas (not 41).

Välgörenhetsborgerskapet gick i huvudsak på offensiv på tre fält för att krossa arbetarkulturen: bostadspolitik, förstatliganden och eugenik.

Bostadspolitiken användes för att slå mot de sammanhållna centrala arbetarstadsdelarna, vars kollektiva liv välgörenhetsborgerskapet kände sig hotat av. I dess ställe satte man perifera förorter som skulle vara klassmässigt blandade, geografiskt uppsplittrade, uppbyggda kring familjen som ett alternativ till arbetarkollektivet, och framför allt planerade av välgörenhetsborgerskapet självt (not 42).

Förstatligandet innebar främst att stat och kommuner tog över verksamheter som dittills hade organiserats av arbetardominerade kooperativ, som t.ex. utbildning och försäkringar. Detta motiverades med att det var mer demokratiskt på det sättet, men följden blev att båda utformades på ett mer auktoritärt sätt och att arbetarrörelsen förlorade en maktresurs, inte minst en moralisk sådan, och bidrog till att samhällets hierarkier stärktes (not 43).

Eugeniken innebar att arbetarkollektivet splittrades upp i en kampanj riktad mot de fattiga, de "icke skötsamma", som utsattes för både verbala fördömanden och ren terror i form av t.ex. sterilisering (not 44).

Drivande i alla dessa tre offensiver var välgörenhetsborgerskapets spjutspetsorganisation, Centralförbundet för socialt arbete.

Sammantaget är resultatet av de två aktörernas agerande ett vackert exempel på konfliktinstitutionalisering.

Den svenska arbetarrörelsen hade svårt att möta offensiverna från sina två allianspartners. Den var traditionellt lokalt inriktad -- lekmännen engagerade sig i just sådana lokala frågor som allianspartnerna slog mot, medan de överlät de centrala, övergripande sammanhangen till sina egna funktionärer. Dessa kände sig begripligt nog inte särskilt hotade av sina allianspartners planer utan vann t.o.m. ofta ökad prestige på att aktivt främja dem. Därför hade rörelsen svårt att utforma en motstrategi, och missnöje marginaliserades lätt in i kommunistisk sektverksamhet eller individualistisk konstnärlighet. Därför försvagades också dess förhandlingsstyrka successivt från fyrtiotalet, även om det tog många år innan försvagningen märktes.

Andra världskriget, likaväl som det första, stärkte arbetarnas förhandlingsmakt i hela världen samtidigt som varuknapphet och övertid gav goda anledningar till klagomål. Tiden fram till 1948 var därför fylld av strejker. Men som man skulle kunna vänta sig var resultaten inte lika dramatiska som de efter första världskriget. Trettiotalets nederlag, den ökande funktionärsmakten och grälen om de olika nationalistiska projekten hade tärt på rörelsens självkänsla. Men som man också kunde vänta sig utnyttjade arbetarrörelserna i de två framgångsrika regionerna USA och Skandinavien den ökade förhandlingsstyrkan till att ytterligare flytta fram sina positioner där, genom strejker för löneökningar i USA och valmobilisering för allomfattande sociallagstiftning i Skandinavien. Även i Storbritannien förde rörelsen fram en reformisk regering som började införa sociallagstiftning efter skandinaviskt mönster.

I termer av aktionsmetoder var det dock den japanska arbetarrörelsen som gick längst, stimulerad av den härskande klassens politiska bankrutt, precis som den centraleuropeiska arbetarrörelsen hade gjort 1919 (not 45).

De japanska arbetarna hade utsatts för hårdare repression än arbetarna i något industriland. Den enda organisering som fanns var klientorganiseringen -- entreprenörer som hyrde ut arbetare till zaibatsu, de japanska storföretagen. Men vid krigsslutet revolterade krigsfångar som arbetade som slavar i kolgruvorna, och de japanska kolgruvearbetarna gjorde snabbt gemensam sak med dem. Den amerikanska ockupationsmaktens tillmötesgående uppmuntrade gruvarbetarna som i det existerande maktvacuumet också snabbt uppnådde sina mål och inspirerade till fackföreningar inom hela industrin.

Problemet för fackföreningarna var att strejk inte verkade leda någonstans i den sönderfallande japanska ekonomin. De som löste problemet var journalister och grafiker på Japans då största tidning Yomiuri. De kastade ut sin ägare, anklagade honom för krigsförbrytelser och drev tidningen vidare själva.

På företag efter företag upptäckte arbetarna att produktionskontroll, att driva produktionen i egen regi, var en mer verksam påtryckning än strejk, samtidigt som framgången i att sköta företaget bättre än kapitalisterna lockade till att sätta högre mål. På några ställen lyckades arbetare och bönder bygga upp varuutbyte som byggde på sociala behov istället för på vinstbegär.

Den amerikanska ockupationsmakten, som hade tolererat rörelsen för att den riktade sig mot tidigare japanska krigsintressen greps dock snart av eftertanke. Efter en serie jättedemonstrationer i maj 1946 arbetade USA tillsammans med zaibatsu och den japanska regeringen ut en motstrategi, byggd på kooption. Arbetarnas produktionskontroll skulle godtas men underordnas företagets normala hierarki -- ursprunget till den berömda japanska kvalitetskontrollen. Ekonomiska krav skulle uppmuntras och tillgodoses medan politiska skoningslöst skulle slås ner. Integrationsprocessen i Japan blev rekordsnabb.

Under perioden 1948 till 1965 var arbetarrörelsen ganska passiv i centrumländerna. I USA och Skandinavien hade den kapslats in i en facklig lagstiftning som underordnat den under världsmarknadssystemets krav. I andra länder var den lokala förhandlingsmakten ännu under uppbyggnad. Arbetarrörelsen var i stort sett nöjd med att vara underordnad partner under stat och kapital.

Trots detta påbörjades i centrumländerna en långtgående integrationspolitik under dessa år. Den nya hegemonimakten USA kunde precis som tidigare hegemonimakter reorganisera det kaosdrabbade systemet bara genom eftergifter till de starkaste folkliga rörelserna, i detta fall arbetarrörelserna och de antikoloniala rörelserna -- se kapitel 2 Scenen: Världen. Bretton Woods-systemet, FN och keynesianismen byggde på att medborgarnas välfärd måste tillgodoses av respektive stater, och arbetarrörelserna blev därmed en nödvändig allianspartner. Närvaron av Sovjet som en oberäknelig uppstickare i systemet var dessutom en ytterligare piska på staterna att bättre tillgodose de egna medborgarna, för att inte förlora dessas lojalitet. Även de kontinentaleuropeiska staterna satte därför igång ambitiösa socialförsäkringsprogram efter skandinaviskt mönster och accepterade löneökningar enligt amerikanskt.

Först i mitten av sextiotalet kunde arbetarrörelserna samla sig till en ny stor våg av mobilisering. Läget var utmärkt. Den fordistiska organisationen av fabrikerna stod på sin höjdpunkt. Efterfrågan på arbetskraft var stor, landsbygdens arbetskraftsreserv var nästan tömd, och arbetarnas förhandlingsmakt på marknaden var därför stark. Världens makthavare hade redan pressats tillbaka av nationella rörelser och bonderörelser över hela världen och föreföll svagare än någonsin (se kapitlen Systemperiferiernas försvar mot centrum och Böndernas försvar mot matmarknaderna). Det började på nytt verka möjligt att kämpa om hegemonin i samhället (not 46).

Rörelsen nådde en första höjdpunkt i Frankrike år 1968 då tio miljoner franska arbetare och tjänstemän gick i strejk, därtill provocerade och inspirerade av ungdomsupproret samma år. Men det var i Italien rörelsen gick längst. Det var nämligen i Italien utvecklingen gick fortast från en maktlös hantverkardominerad arbetarrörelse till en stark arbetarrörelse dominerad av löpandebandarbetare i en växande transnationell industri. Det var därför i Italien som de aktiva medlemmarna hade minst besvär med rörelsens funktionärer, som i andra länder mer eller mindre effektivt kunde desorganisera medlemmarnas/lekmännens aktiva deltagande, och styra rörelsen utifrån administrativa krav och behov.

Det var de unga löpandeband-arbetarna av första generationen, anställda i metallindustrin, som var de drivande. Från dem spreds rörelsen till branscher som tidigare varit fackligt svaga, t.ex. till privat service.

Aktionsformerna var nyskapande. Istället för klumpiga bransch- och företagsvisa strejker som kostade de egna strejkkassorna lika mycket som de kostade företagen slog man till selektivt: korta punktstrejker vid strategiska punkter, rullande strejker, övertidsblockader, maskningar, fabriksockupationer som svar på lockouter, gärna kombinerat med att man tog lagret eller företagsledningen som gisslan. Sådana former krävde extremt god organisering på fabriksgolvet vilket i sin tur stärkte de vanliga medlemmarnas makt ytterligare på fackfunktionärernas bekostnad.

På många håll genomförde man sina krav själva utan att vänta på avtal: arbetstider kortades, övertid avskaffades. Anställda i servicesektorn genomförde aktioner som inte skadade publiken, exempelvis vägrade bussförare att ta betalt. På ytterligare några ställen försök man genomföra 'omvända strejker' -- man försökte driva vidare företag som ägarna försökte stänga, även om sådana aktioner aldrig ledde till seger någonstans. Det fall där man gick längst var det franska klockföretaget LIP, som drevs av strejkande arbetare nästan ett år innan de måste ge upp för myndigheternas envisa hävdande av det romerska ägandebegreppet.

Kraven varierades. Istället för att bara kräva högre löner krävde man redan från början lika påslag i kronor för alla, dvs minskade löneskillnader. Här kom de outbildades jämlikhetsideal ibland i konflikt med hantverkarvärderingar om yrkeskunskapens värde. Efterhand som rörelsen utvecklades växte också kraven på kontroll över arbetsprocessen. Kraven var bort med ackord, giftiga ämnen och övertid, sänk takten och anställ fler. På några håll, t.ex. på Fiat och Olivetti, erkände företagsledningarna för några år till och med arbetarnas rätt att själva bestämma rutiner och arbetstider och rätt att vägra utföra farliga arbeten. Maktdelningen inom produktionen förändrades till arbetarnas förmån.

Samtidigt tog arbetarna i hög grad över kontrollen över fackföreningarna. De fackliga organisationerna började driva politiska krav, delvis under trycket från medlemmarna, delvis som ett sätt att ta tillbaka hegemonin över rörelsen. De började med krav på socialt bostadsbyggande och utvecklade det hela till skola, hälsovård, kollektivtrafik och regional utveckling. Självreduktionsaktioner, dvs. aktioner där arbetare organiserat betalade de gamla buss- och eltaxorna efter höjningar, stöddes av fackförbund. Eftersom de fackliga centralorganisationerna här kom i konflikt med de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarpartierna påbörjades något som skulle kunna kallas en samtidig avideologisering och politisering av de fackliga organisationerna: de lät sig allt mindre styras av partipolitiska hänsyn och alltmer av de egna medlemmarnas politiska intressen. I de länder där facken var uppdelade på flera partipolitiska eller konfessionella centralorganisationer började dessa att närma sig varandra, och där rörelsen hade varit mest välutvecklad, i det italienska metallarbetarfacket, slogs de t.o.m. ihop. Denna avideologisering av arbetarrörelsen, denna pragmatiska politisering utgående direkt från deltagarnas behov, hade börjat på fabrikerna där rörelsedeltagarna hade insisterat på rörelsens partipolitiska obundenhet och enighet mellan alla deltagare bortom alla särskiljande ideologiska identiteter.

Under något årtionde var denna rörelsevåg framgångsrik. Lönerna ökade kraftigt, i Italien med i genomsnitt 13 % per år, i andra västeuropeiska länder med mellan 5 och 10 %. Regeringarna försökte parera med integrationsmekanismer enligt skandinaviskt mönster -- utbyggnad av hälsovård, socialt bostadsbyggande, högre utbildning för arbetare och en stark tendens till demokratisk och jämlik behandling inom den offentliga servicen, något som var en direkt frukt av arbetarrörelsens mobilisering.

Men efterhand lyckades systemet slå tillbaka arbetarrörelsen på samma sätt som den amerikanska och den skandinaviska arbetarrörelsen slagits tillbaka en generation tidigare. Med hjälp av kapitalexport och med hjälp av ett mycket effektiv fackligt-statligt funktionärssamarbete kunde man oskadliggöra arbetarnas lokala förhandlingsmakt, lokala kultur och identitet som handlande människor.

Samtidigt tog den långa högkonjunkturen slut i början av sjuttiotalet vilket minskade efterfrågan på arbetskraft, medan en stark invandring till Västeuropa ökade tillgången. Därför minskade också arbetets marknadsvärde och därmed arbetarnas makt på marknaden. Samtidigt havererade de yttre omständigheter som hade hjälpt arbetarrörelsen under efterkrigstiden -- USAs hegemoni och Sovjets oppositionsroll.

Från åttiotalets början låg arbetarrörelserna lamslagna och förvirrade i större delen av systemcentrum, utan vare sig lokal förhandlingsmakt eller marknadsmakt, och dess vinster från de senaste femton åren togs tillbaka. Först mot mitten av nittiotalet kunde man märka tendenser till pånyttfödelse, i Europa som en av flera strömningar i motståndet mot EMUs konvergensvillkor och i USA som ett medvetet brott mot samarbetspolitiken mellan fackliga och statliga funktionärer.

I stället stärktes arbetarrörelsen i de delar av systemperiferin dit kapital exporterades, från och med sjuttiotalet främst i Brasilien och Sydafrika, och från åttiotalet också i det tredje stora mottagarområdet av kapital, nämligen Sydkorea och Taiwan.

Systemperiferins arbetarrörelser

Kring världsmarknadssystemets etableringar i periferin -- jordbruksplantager, gruvor och apparater för råvarutransport till centrum -- växte frön till arbetarrörelse upp tidigt. Sockerrörsplantagernas arbetare lärde sig att förhandla med plantageägarna trots sitt rättsliga underläge, genom att utnyttja maskningsteknik, sabotage och flykt till skogen; ett slavuppror på Haiti grundade Amerikas andra självständiga republik -- se kapitlet Systemperiferins försvar mot centrum -- och de första strejkerna i Västafrika inträffade på 1890-talet, bara något årtionde efter den europeiska ockupationen. Men på de flesta håll i periferin förblev heltidsarbetarna få ända fram till i våra dagar, och arbetarrörelser förblev därmed små och tämligen maktlösa. Bara som allierade med nationella rörelser har de kunnat göra sig bemärkta, och fått betala för det. Först i slutet av nittonhundratalet har de börjat få egen tyngd.

Det hänger samman systemperiferins funktion.

Avsikten med periferier är att sänka kostnaden för arbetskraft. I systemets centrum hade de direkta producenterna efter sextonhundratalets upprorsrörelser tvingat stater och kapitalägare att börja ersätta våldet med integration. Efter franska revolutionen gick utvecklingen snabbt, och arbetarna fick en allt större del av det ekonomiska överskottet i form av högre löner och socialförsäkringar. Men någon måste betala för detta, och det var arbetarna i periferin.

Arbetarna i periferin hade nämligen två stora handikapp jämfört med arbetarna i centrum.

För det första var systemperiferierna inte lika politiskt känsliga som systemcentrum. I centrum var det svårt för de styrande att använda våld utan att stöta sig med stora mellanskiktsgrupper som de var politiskt beroende av. I periferin fanns inga sådana grupper, varför våld var mer accepterbart för systemet. I verkligheten har också relationerna mellan kapitalister/stater och arbetare alltid kännetecknats av våld i systemperiferierna, från femton-sextonhundratalens slaveri till dagens diktaturer och förbud mot facklig organisering.

För det andra, och viktigare, hade systemperiferiernas arbetare sämre motståndsteknik och facklig förmåga, åtminstone i början. Systemperiferiernas arbetare rekryterades direkt från landet och var ovana vid industriella förhållanden. I normalfallet tog det en generation innan fackliga traditioner hade övats in och arbetarna började kunna göra effektivt motstånd mot exploateringen. Det tog en generation innan nya stadsbor hade lärt sig att överleva i staden och utnyttja dess terräng i politiska syften.

De första generationernas arbetare i systemperiferin var inte heller heltids- eller hellivsanställda arbetare och hade därför inte så stort intresse av att organisera ett försvar.

Helproletariserade, urbaniserade arbetare som är helt anpassade till industrisamhället måste avlönas så att lönen täcker hela livet, inklusive barndom, utbildning, sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Deras löner måste därför vara ganska höga. Om arbetarnas familj kan stå för barnuppfödning, sjukvård, arbetslöshetsersättning och pension kan lönen begränsas till vad arbetarna behöver under sin aktiva tid. Men då måste de alltså ha en bas i självhushåll (not 47).

Och de hade arbetarna i systemperiferin och har i viss utsträckning fortfarande. Få var nämligen intresserade av att arbeta i de centrumägda gruvorna och plantagerna. För att få någon att arbeta där över huvud taget måste kolonialmakten använda tvång, ett tvång som bestod i att betala skatt i kolonialmaktens valuta eller i att slavarbeta. Under sådana förhållanden blev arbete något socialt degraderande, något byarnas unga ägnade sig åt under några få år, för att sedan återvända hem. Omsättningen av folk var därför hög. Motivationen att organisera fackföreningar var motsvarande låg.

Istället var det exempelvis järnvägsarbetare, kommunalarbetare och hamnarbetare som blev arbetarrörelsens pionjärer i systemperiferin; deras sysslor krävde utbildning varför arbetarna var permanent anställda. Så var det i Colombia, i Nigeria, i Tanzania, i Argentina och i Indien (not 48). På en del håll där jordägandet var starkt monopoliserat och inte tillät vandringsarbete, främst i Latinamerika, uppstod också en professionell gruvarbetarkår som på sina håll fick en nyckelroll.

I Chile, till exempel, var arbetarrörelsepionjärerna visserligen järnvägsarbetare, men det var arbetarna i nitratgruvorna som först erövrade en maktposition i samhället. Nitrat var Chiles främsta exportprodukt, och i nitratdistrikten i öknarna i norr fanns bara arbetare och företagets representanter, varför konflikten var naken. Arbetarna byggde snabbt upp en egen identitet som inför offentligheten representerade 'det chilenska folket' mot de utländska nitratbolagen (not 49).

Nitratarbetarnas mancomunales eller arbetarkommuner -- ekonomiska, politiska och kulturella orgnisationer som ordnade försäkringar, gav ut tidningar och arrangerade teaterföreställningar &emdash; blev därför tidigt respekterade av medelklassen som en möjlig samarbetspartner.

Denna möjliga allians med medelklassen för ett nationellt mål blev tidigt de chilenska arbetarorganisationernas huvudstrategi. Redan under lågkonjunkturen 1919 lade de ned mycket energi på att dra in grupper som t.ex. lärare och kontorspersonal i både gatuprotester och fackligt arbete. Strategin gav utdelning. Bara efter ett år började staten ge efter för de fackliga kraven. Men samtidigt ställde den upp villkor i form av en snårig arbetslagstiftning tvingade fram en kår av fackliga funktionärer som kunde tolka alla regler. Dessa funktionärer fortsatte ända till långt efter Unidad Popular-regeringens fall 1973 att driva den allianspolitik med medelklassen för nationella krav som fått den att uppstå. Arbetarna själva ställdes därmed åt sidan och förlorade det mesta av sin självkänsla.

Mer kända är de bolivianska tenngruvearbetarna, som har följt en liknande strategi sen 1930-talet. De har varit baserade i isolerade gruvsamhällen långt från större befolkningscentra, men landets beroende av tennexport och av utländska gruvbolag har ändå gjort dem till en dominerande politisk aktör -- faktiskt så dominerande att vida medelklassgrupper utifrån sitt intresseperspektiv har betraktat nationella utvecklingsstrategier som något suspekt. Deras strejker har till- och avsatt regeringar och omvänt gjort det nödvändigt för landets medelklassbaserade politiska partier att slåss om inflytandet i gruvarbetarfacket. De var den kraft som så länge gjorde det omöjligt att garantera exploateringen med annat än terroristiska militärregimer, och även detta bara tillfälligt (not 50).

Arbetarrörelser som juniorpartners

Med utflyttningen av textilindustri från centrum till periferi, främst till Japan, Kina och Indien från nittonhundratalets början, kunde en mer omfattande arbetarrörelse växa fram i sådana nya industriländer. I absoluta tal var det sällan fråga om många människor; den arbetarrörelse som skakade Kina på tjugotalet omfattade inte mer än en miljon av Kinas halva miljard. Men den var strategiskt placerad. Tack vare att den kunde slå direkt mot centrums/kolonialmaktens exploatering var den en värdefull partner i den anti-imperialistiska rörelsealliansen (not 51).

I Kina fanns sedan länge liksom i Europa hantverkartraditioner och gesällskapsorganisationer; hantverkare varit drivande i bojkottaktioner mot europeiska varor redan på 1830-talet. Men de första fackföreningarna byggdes upp i moderna industrier, främst järnvägar, textilindustri och i någon mån gruvor, som en del av fjärdemaj-rörelsen men även stimulerad av den globala strejkvågen i samband med första världskrigets slut. En del av fjärdemaj-rörelsen hade inspirerats av ryska revolutionen; den bildade ett kommunistparti som såg som sin förnämsta uppgift att knyta ihop lokalt bildade fackföreningar i ett stabilt nätverk över hela Kina (se kap 6: Systemperiferiernas försvar mot centrum).

Detta var inte alls lätt; i det kaotiska Kina skulle tjugotalet erbjuda många dramatiska exempel på vunna strejker och ivrigt organiserande som plötsligt byttes i våldsam repression i händerna på en eller annan krigsherre. Men de främsta arbetaraktionerna hade relativt lite med denna organisering att göra och centrerades kring sjömän och hamnarbetare i det brittiska imperiets stödjepunkt i Ostasien, Hongkong.

År 1922 gick sjömännen i strejk och hade stor framgång sedan de fått stöd av hamnarbetarna. De hade också hjälp av den lokala regim som nationalister och kommunister gemensamt satt upp i Guangzhou en bit därifrån, som med glädje såg den brittiska kolonialismen drabbas av svårigheter, och transportarbetarna i Hongkong blev något av en spjutspets i den nationella rörelsen.

Den stora strejkrörelsen 1925-26 började i Kinas textilcentrum Shanghai, sedan kvinnliga textilarbetare beskjutits av den koloniala polisen. Men det var återigen sjömän och hamnarbetare i Hongkong som utgjorde ryggrad. Sedan en protestdemonstration där likaledes beskjutits förklarade de generalstrejk. Strejken skulle hålla på nästan ett år och bli den kvantitativt största strejken någonsin.

Strejken var otroligt välorganiserad. Den försörjdes ekonomiskt av ett nätverk bland kinesiska emigranter i hela Asien och USA, den hade en egen polis som patrullerade Hongkong, den organiserade skolor för att utbilda de strejkande i läsning och politik, och den organiserade en bojkott av alla engelska varor. Det berättas att Hongkong var så lamslaget att överklassfruarna måste köpa sin mat själva. Efter ett år var staden praktiskt taget ruinerad. Men då hade de kinesiska köpmännen som i början stött strejken fått nog; de var också nästan ruinerade av att inte få handla med England, och de fick den nationalistiska Guangzhouregeringen med sig på att arrestera strejkledningen och blockera strejkunderstödet. Sen föll det ihop snabbt.

För att snabbt hitta en kompromiss bestämde sig nationalister och kommunister att istället för facklig organisering satsa på snabb militär erövring av Kina och startade den såkallade Nordexpeditionen. Den var mycket framgångsrik, så framgångsrik att nationalistpartiet ansåg sig klara sig själva, utan stöd av kommunistinfiltrerade fackföreningar. I april 1927 slog den till mot fackföreningarna i Shanghai och utplånade dem. Resten av den fackliga rörelsen drevs under jorden.

Den strejkrörelse som tjugo år senare underminerade kuomintangregeringens prestige hade inga politiska mål utan syftade enbart till att lönerna skulle hålla jämna steg med inflationen. Det var därför lätt för den nya kommunistiska regeringen att sluta avtal med arbetarna om högre löner och socialpolitik, åtminstone för kärngrupperna, mot att arbetarna avstod från sin självständighet.

Priset betalades av tillfällighetsarbetarna, de icke fast anställda, vilka under hela Folkrepublikens tid har uppgått till tiotals miljoner. De står fortfarande utanför all integration. De var en av de grupper som försökte hävda sig under kulturrevolutionen. De stod t.ex. bakom den kortlivade Shanghaikommunen i februari 1967. Men mot både stats- och partifunktionärernas och de privilegierade kärnarbetarnas fientlighet blev deras vinster små och kortvariga (not 52).

Ibland kunde ett sådant samarbete mellan arbetarrörelse och nationell rörelse ta sig uttryck i att arbetarorganisationer startades av anti-koloniala intellektuella, t.ex. i Indien där denna tradition fortfarande ger skuggrörelser ur medelklassen ett stort inflytande över arbetarnas fackföreningar.

I Indien fick arbetarrörelsen aldrig lika stark ställning i den anti-imperialistiska alliansen som i Kina och Latinamerika (not 53). Aktioner som järnvägsstrejken i Bengalen år 1906 och generalstrejken i Bombay år 1907 kunde visserligen visa arbetarrörelsens värde som partner, men ruckade inte borgerskapets hegemoni. I Indien var centralregeringen inte svag som i Kina och borgerskapet var starkt och samlat i Indiska Nationalkongressen. Den lilla arbetarklassen, främst bestående av textilarbetare i Bombay och vandringsarbetare i juteindustrin runt Calcutta, lät sig därför oftast ledas av politiker ur det 'utvecklingsvänliga' borgerskapets led, en allians som inte var alltför destruktiv så länge som även det indiska borgerskapet var marginaliserat under brittiskt styre. Men redan omkring 1930 började den indiska arbetarrörelsen splittras upp efter partitillhörighet, grundad inte i arbetarrörelsens erfarenheter utan i den indiska självständighetsrörelsens. Denna splittring har bestått långt efter det att dess orsaker upphört att spela någon roll.

Det koloniala Afrikas arbetarrörelse hade en ännu bräckligare bas, grundad som den var i vandringsarbetare i gruvor och på plantager och ett fåtal järnvägs- och hamnarbetare. Men i det koloniala Afrika var de nästan den enda organiserade kraft som fanns (not 54). Därför var det ofta ur arbetarrörelsens aktioner som självständighetsrörelsernas styrka kom. I Angola organiserades den första självständighetsrörelsen som ett svar på platagearbetarnas strejk 1961, i Nigeria och Ghana var det generalstrejker, 1945 resp 1950, som sped självständighetsrörelsen utanför den lilla kretsen av universitetsutbildade, och i Zambia spelade koppargruvearbetarna samma roll. I de självständiga afrikanska staterna har arbetarrörelsen behållit sin centrala ställning och kunde åtminstone fram till Internationella Valutafondens maktövertagande på nittitalet hävda arbetarnas intressen. Exempelvis beskriver Van Hear hur de nigerianska arbetarna framgångsrikt kunde stå emot militärdiktaturen och värna sin köpkraft och sina organisationer under 80-talet, trots lågkonjunktur och sjunkande exportinkomster (not 55). Och i Zambia var det fackföreningscentralen ZCTU som i kraft av sin demokratiska legitimitet ledde motståndet mot Kaundas allt mer godtyckliga regim och mot IMF-anpassningen under åttitalet; det betydde då föga att ZCTU formellt bara representerade en obetydlig minoritet (not 56).

I de efterkoloniala länderna fortsatte alliansen att leva under lång tid. Den tog sig då uttryck i att karriärsugna falanger av det inhemska borgerskapet sökte stöd hos arbetarrörelsen för sina egna strävanden att ta sig ur beroendet av centrum. Strategin gick ut på att en relativt välavlönad arbetarklass kunde utgöra köpkraftsbasen för uppbyggnad av en inhemsk konsumtionsinsdustri. Att pengarna stannade i landet som löner istället för att tas hem av de utländska företagen som vinster var heller ingen nackdel. Som vederlag för förmånerna fick arbetarna finna sig i paternalistisk styrning. Denna strategi, som brukar kallas importsubstitutionsmodellen, blomstrade i hela världen fram till efterkrigskonjunkturens nedgång 1973 (se mer om detta i Kapitel 6: Systemperiferiernas försvar mot centrum).

I Brasilien, där plantagegrödor som socker, kaffe och kakao var viktigaste exportvaror, var det arbetsministeriet som under Vargas presidentskap på femtiotalet samlade städernas arbetare i fackföreningar vars direkta syfte var att utgöra stöd för regeringen. De direkta producenterna i exportsektorerna -- vare sig småbrukare, arrendatorer eller lantarbetare -- omfattades inte av systemet eftersom det var deras roll att betala. Den paternalistiska kontrollen hindrade dock inte att även arbetarna lärde sig att utnyttja systemet framemot sjuttitalet och att gradvis bygga upp ett parallellsystem (not 57).

Det mest klassiska exemplet på hur ett nationellt borgerskap försöker ta sig ur beroende av systemcentrum genom att satsa på inhemsk hemmamarknadsindustri genom samarbete med arbetarrörelsen är den peronistiska politiken i Argentina, där arbetarna ovanligt nog kunde behålla en hög grad av självstyre (not 58).

Den argentinska ekonomin grundades från slutet av artonhundratalet på en oerhört lönsam köttexport som lockade invandrare från Europas alla hörn. I Buenos Aires växte det upp småindustrier för den inhemska efterfrågan, vars hantverksarbetare organiserade sig i en livaktig anarkistisk arbetarrörelse. Men den rörelsen förblev kraftlös, av två skäl. Dess deltagare var invandrare och kunde därför av den argentinska medelklassen behandlas som något ovidkommande. Men viktigare var att det var så svårt att organisera en facklig rörelse inom ekonomins nyckelsektor, köttexporten. Arbetarna i de fem stora slakt- och fryshusen var lätt ersättbara, och så snart de försökte ta upp en facklig kamp ersattes de med nya invandrare direkt från hamnen. Så krossades t.ex. deras mest heroiska försök, slakthusstrejken 1918, då beväpnade gäng drev omkring i arbetarstadsdelarna i en veckas tid och mördade folk som hämnd.

Det var inte förrän under andra världskriget som slakthusen organiserades fackligt och den argentinska arbetarrörelsen blev stabil. Då stannade invandringen av på grund av kriget, men lika viktigt var att slakthusen, dittills argentinskägda, hade köpts upp av nordamerikanska företag som introducerade fordistisk löpande bands-teknik. De argentinska arbetarna lärde sig snart den nordamerikanska strejkteknik som hörde samman med denna, och under de första krigsåren organiserade kommunister en stark fackförening i slakthusen. År 1943 gick den ut i strejk.

Då hade en nationalistisk falang av borgerskapet kommit till makten på ett program om 'nationell utveckling', dvs karriär i världsmarknadssystemet. Eftersom köttexporten var utlandskontrollerad såg regeringen med viss välvilja på den organiserade arbetarrörelsen där och medlade fram en för arbetarna fördelaktig kompromiss. Den kommunistiska fackledningen, mån om att inte störa de allierade krigsansträngningarna, accepterade budet. Arbetarna gjorde det inte. De avsatte kommunisterna, valde en ny, icke-ideologisk ledning och fortsatte strejken. De var effektiva -- de hade upptäckt att det räckte med att elektrikerna gick i strejk för att hela slakthusindustrin skulle stanna av.

Under två års tid kunde slakthusarbetarna genom nordamerikansk strejkteknik och ständiga förhandlingar med arbetsministern, överste Perón, förbättra sina arbetsvillkor. Andra fack drog också nytta av situationen. År 1945 avsattes Perón av sina kolleger, anklagad för alltför stor arbetarvänlighet. Då arrangerade slakthusarbetarna en landsomfattande resning, inte olik den i Ryssland 1917, och Perón kom tillbaka som president, som det nybildade arbetarpartiets kandidat.

Nu hade arbetarrörelsen givit ett eftertryckligt stöd till den nationalistiska borgerligheten. Men i forsättningen blev utbytet magert. Centrummakterna såg med ovilja på den argentinske uppkomlingen och investerade i australisk köttproduktion istället, och intäkterna sjönk. Nationalistiska experiment blev allt mindre värda för borgerskapet medan kooption och arbetslagstiftning blev allt mindre värda för arbetarna. Konflikterna ökade därför och blev allt blodigare tills industrin helt enkelt lades ner och arbetarrörelsen utplånades.

På detta sätt har systemperiferins arbetarrörelser kunna kompensera för sin lilla numerär genom att medvetet alliera sig med ambitiösa borgerskap och samtidigt anknyta till en global arbetarrörelseidentitet -- dvs en europeiskt inspirerad. Detta var inte helt utan kostnader. Ofta drogs arbetarna in i konflikter som var irrelevanta för dem, som exempelvis när Mexicos arbetarrörelse lät sig mobiliseras till borgerskapets stöd mot bönderna på ett europeisk-modernistiskt program. Men en anslutning till en sådan global arbetarrörelseidentitet stärkte ändå arbetarrörelserna som kollektiv global kraft.

Arbetarrörelser vinner självständighet

Enligt Charles Bergquist är det följande faktorer som avgör om arbetarrörelsen blir stark i ett periferiland (not 59):

När ägandet är koncentrerat i den dominerande exportindustrin gynnas utvecklingen av en särskild arbetaridentitet med stark självkänsla, vilket stärker arbetarrörelsen. Exempel kan vara Chile och Venezuela på tretti-fyrtitalen. Om industrin är diversifierad och inriktad på inhemsk konsumtion försvagas identiteten och därmed arbetarrörelsen, förutsatt att den inte omfattar majoriteter. Exempel kan vara Argentina före 1920.
Om den dominerande exportindustrin är starkt kapitalberoende och därför blir beroende av utländska kapitalägare framstår dess arbetare som representanter för nationella strävanden och får stort värde i en nationell allians. Exempel på detta kan vara Venezuela och Mexico.
Om det råder stor tillgång på invandrare, från landsbygden eller från andra länder, är det svårt att organisera en arbetarrörelse. Exempel är Argentina före 1940, Sydafrika före 1975 och Kuwait under sjutti- och åttitalen.
Om den liberala världshandelsmodellen har temporär framgång har medelklassen inga skäl att alliera sig med arbetarna vilket isolerar dessa politiskt och gör det svårt för dem att handla. Exempel kan vara Taiwan på sjutti- och åttitalen och Argentina före 1930.

Det finns också faktorer som inte nämns av Bergquist. Arbetets organisering och inhemska eliters oumbärlighet i stormaktsspelet spelar roll, liksom kulturella traditioner. Till och med vandringsarbetare har en politisk styrka som har visat sig kompensera för fackliga tillkortakommanden i exempelvis Afrika. De är nämligen ofta sina hembyars länk med omvärlden och kan därmed kommendera oproportionerligt stort politiskt stöd. Men poängen är att styrkan inte bara är beroende av numerär och ekonomisk konjunktur.

Monopolsektorer som har förlorat sina monopol lokaliseras hela tiden ut från centrum till periferin. I slutet av artonhundratalet var det textil, i mitten av nittonhundratalet var det stål, från 1970-talet var det bilar och elektronik som lokaliserades ut på det sättet. Utlokaliseringen kan ta olika politiska former. I nittonhundratalets början skedde det i form av importsubstitution, dvs. periferiländers eliter strävade efter ökat manöverutrymme i syfte att avancera in mot centrum i systemet, och sökte därför tillägna sig kontrollen över industrier som tillverkar det landet självt behövde. I slutet av nittonhundratalet, då kapitalbehovet har blivit så stort att få periferiländer längre kan finansiera uppbygget av en egen allsidig industri, sker det i form av exportorientering, dvs. periferiländernas eliter strävar efter avancemang i systemet genom att utnyttja profitabla nischer på världsmarknaden. För arbetarrörelser har dessa två strategier erbjudit olika arbetsvillkor.

Historiskt sett har importsubstitution, med sitt behov av en nationell konsumentmarknad, gynnat mer subtila former av kooptering i nationella allianser där arbetarrörelsen har fått ekonomiska favörer men haft små möjligheter till egna initiativ. Exportorientering har krävt låga löner och usla arbetsvillkor och därför ofta hört ihop med ett auktoritärt förtryck.

Från sjuttitalet flyttade transnationella företag fabriker från Europa och Japan till 'politiskt stabila' länder i periferin som Brasilien, Sydafrika, Sydkorea och Iran. Inhemska företag lånade pengar från centrumbaserade banker och investerade i egen produktion för export. Det gjorde företag också i länder som tidigare satsat på importsubstitution som t.ex. Argentina, Polen och Indien.

Den långa högkonjunkturens slut 1973 fick därför inte lika förödande följder för periferins arbetarrörelse som för centrums. På sina håll kunde arbetarrörelsen nå imponerande framgångar, i kraft av sitt ökande antal och i kraft av att den nya utvecklingsstrategin frigjorde arbetarna från de paternalistiska organisationer den antikoloniala rörelsen och den statliga importsubstitutionsstrategin hade tvingat på dem.

I Brasilien bröts arbetarrörelsens beroende av staten av en serie strejker i den transnationella metallindustrin i São Paulo 1978-80 (not 60). Denna rörelse organiserade sig i slumstadsdelarna för kollektivtrafik, el, vatten och sophämtning långt innan den gick blev effektiv på arbetsplatserna, se kapitel 9.

Den brasilianska militärregimen hade under sexti- och sjuttitalen varit unikt framgångsrik i att attrahera transnationella företag med låga löner och förbud mot opposition. Följaktligen ökade antalet industriarbetare från två till elva miljoner under en period när arbetarlönerna minskade med två tredjedelar. De statsberoende fackföreningarna hade inte försökt göra något åt detta. Från 1974 började därför oppositionsgrupper framträda som samtidigt organiserade oberoende nätverk av arbetarkommittéer och skaffade positioner i de officiella facken.

År 1977 organiserade denna slumstadsdelarnas kvinnorörelser en kampanj mot förfalskningen av den prisstatistik som reglerade lönerna och skämde de fackliga skuggorganisationerna att bli militanta. På kort tid kunde de framträda som en nationell aktör i stånd att bryta tystnaden om förtrycket av arbetarna, och kopplade kampanjen till krav på demokratisering. Året efter började en strejkrörelse som utnyttjade alla möjligheter som automationen ger. Inom några veckor hade den nått hela landet, och som ledning för rörelsen framträdde alltmer metallarbetarfacket i São Bernardo utanför São Paulo. Alltmer började rörelsen strunta i de paternalistiska arbetslagarna och förhandla direkt med företagen utifrån sin 'lokala förhandlingsmakt'. I kraft av sin fackliga styrka kunde rörelsen också bli ledande aktör i kampen för demokrati, och samordna kvarterskommittéer, kyrkor, intellektuella och oppositionspolitiker. Trots att lågkonjunkturen började drabba även Brasilien från 1980 kunde de nya brasilianska facken bygga ut sina positioner och organisera en generalstrejk 1983 och ett nationellt LO byggt på lekmannadeltagande, CUT, trots att detta var förbjudet.

I inget land var systemet med arbetsvandrande halvproletärer så dogmatiskt utformat som i Sydafrika, där det var grunden för samhällssystemet -- apartheid. Långt efter det att industrin blivit huvudnäring förutsattes dess arbetare 'återvända' till ett självhushållsjordbruk under icke-arbetsperioder, ett självhushållsjordbruk som till yttermera visso inte ens kunde försörja de heltidsjordbrukande eftersom den vita minoriteten hade lagt beslag på nästan all jordbruksmark.

Det var därför rimligt att det var just arbetarrörelsen som var huvud-aktör i rörelsen mot apartheid under 70- och 80-talen (not 61).

Systemet med arbetsvandring grundades för gruvornas behov. Men från 1974 började dessa förlita sig till fast anställda för att undvika svart nationalistisk smitta från det självständiga Mozambique. Detta ledde till ökad facklig organisering och till bildandet av gruvarbetarfacket NUM som fortfarande har en central roll i all folkrörelseorganisering i Sydafrika. Från och med sjuttitalet började också kapitalimporten nå resultat och en tillverkningsindustri och en industriarbetarklass uppstå. År 1974 utbröt den första landsomfattande strejkvågen med början i gummiindustrin i Natal.

I Sydafrika rådde ett tillstånd som påminde om det tidiga artonhundratalets England, dvs arbetare och rösträttslös var ungefär samma sak. Därför fick också arbetarrörelsen en häpnadsväckande bredd och förankring. I arbetarstadsdelarna var kyrkor, barer och butiker delar av arbetarrörelsens organisering, och hyresstrejker var ett lika användbart sätt som gruvstrejker att hävda arbetarnas rätt mot kapitalägarna. De svarta medborgarrättsorganisationerna, ANC såväl som UDF, dominerades av fackliga funktionärer.

Omkring 1990 hade arbetarrörelsen gjort apartheid till en omöjlig princip. Arbetarstadsdelarna kunde bara behärskas militärt, vilket i längden blev oerhört dyrt. Den lokala eliten tvingades börja överväga om inte integration och kooptering var lönsammare i längden (mer om detta i kapitel 8 De marginaliserades strävan efter likaberättigande).

Sydostasien har varit den tredje huvudmottagaren för kapitalexport. Här dröjde det in på åttitalet innan arbetarrörelsen fick någon kraft. Det hade två skäl: barnarbete och det kalla kriget (not 62).

Industrialiseringen inleddes med produktionsprocesser som krävde minimal utbildning. Som arbetare anställdes med förkärlek flickor i 18-årsåldern som hyrdes ut av rekryteringsföretag; de såg sig inte som arbetare på livstid utan arbetade tillfälligt i industrin för att tjäna ihop lite pengar innan de gifte sig; de kunde inte förväntas engagera sig i någon klasskamp. För säkerhets skull inordnades de under en militär disciplin som gällde även fritiden.

Dessutom har Sydostasien haft stor betydelse som antikommunistiska fästningar där USA har haft ett mycket stort intresse av att upprätthålla och finansiera auktoritära regimer.

Den sydkoreanska industrialiseringen ägde rum under auktoritärast möjliga förhållanden, med en despotisk militärdiktatur som tillämpade närmast fånglägersliknande villkor på arbetsplatserna. De första som revolterade var kvinnorna i textilindustrin -- ofta relativt små arbetsplatser i kyffiga lokaler men samlade i större industriområden. År 1976 tog textilarbeterskorna på Dongil över det dittills företagsledda facket och lyckades under några år hävda sin rätt till föreningsfrihet, trots bolagets hyrda slagskämpar och brutal kravallpolis, främst genom att upprätta samarbeten med kyrkor och studenter som kämpade för demokratisering. De tystades så småningom genom avsked och våld, men testamenterade en tradition av samarbete mellan arbetarrörelse och demokratiseringssträvanden som ibland -- i synnerhet sedan militärdiktatorn Pak dött 1979 -- spreds inom hela samhället.

Emellertid tillträdde snart en ny militärdiktatur som tryckte ner folkrörelserna och uppmuntrade framväxt av verkstadsindustri med löpande band. Efter något decennium av halvhemligt organiserande i kulturföreningar och kvällskursverksamhet slog arbetarna i Hyundais jättelika industrikomplex i Ulsan till under sommaren 1987.

De hade, också delvis i smyg, upprättat förbjudna fackliga organisationer på varje arbetsplats för sig, och i augusti utsåg de en gemensam förhandlingsdelegation som krävde förhandlingar med koncernledningen - på deras kravlista stod rätt att ha vilken frisyr man ville, samt facklig rätt att förhandla om löner. När företaget vägrade organiserade arbetarna en demonstration med 60.000 deltagare in till stadscentrum, anförda av företagets brandbilar och sandblästringsmaskiner. Kravallpolisen som tänkt använda sin vanliga taktik mot dem såg för gott att dra sig undan och arbetsministern kom och lovade uppfylla arbetarnas alla krav.

Emellertid brydde sig Hyundais patriark inte om arbetsministern utan stängde fabrikerna och kallade på ännu fler kravallpoliser -- med påföljd att generalstrejk i Ulsan och tio dagars gatustrider utbröt. Sen började driften igen utan att någondera av parterna hade givit med sig det minsta, och under ett par års tid böljade strejker och kravallpolisattacker fram och tillbaka tills företaget i praktiken gett med sig på samtliga punkter utan att för den skull erkänna det offentligt.

Koo anser att arbetarnas styrka hade två rötter:

den extremt förödmjukande despotismen på företagen lämnade inget val
regimen blev alltmer isolerad gentemot både arbetare och medelklass
som alltmer uppfattade sig som "folket", minjung på koreanska, skilt från eliten, och därmed med starka intressen av samarbete.

Iran var under sexti- och sjuttitalen Västasiens viktigaste mottagaren av kapitalexport, tack vare sin repressiva och utvecklingsvänliga regim. Men industrialiseringen var inte lika genomgripande som i Brasilien och Sydostasien. Därför kunde terrorn länge förhindra en bredare arbetarrörelseorganisering. Det var först när medelklassen förenats med jordreformens avhysta bönder i opposition mot regeringen som arbetarrörelsen kunde bli effektiv. Det var oljearbetarnas strejk som fällde regimen 1978, varpå en ettårig strejkrörelse i hela industrin vållade den nya islamska regeringen stort besvär för en tid. Men nu tycks denna ha lyckats med det trick som alla nationalistiska regimer förlitar sig till -- paternalistisk facklig organisering (not 63).

Polen var en stor mottagare av kapital under sjuttitalet, kapital som användes till modernisering av industrin i exportsyfte. Politiken resulterade i början av åttitalet i överkapacitet, stora skulder och en fordistisk industriorganisation som var känslig för arbetarrörelsens moblisering just i det ögonblick som den ekonomiska åtstramningen drabbade arbetarna. Följden blev en av de mäktigaste men också tvetydigaste arbetarrörelsemobiliseringarna under nittonhundratalet (not 64).

Tack vare det centraliserade ägandet i den polska industrin spred sig organiseringen av den nya självständiga, basdemokratiska fackföreningen Solidaritet på några veckor över hela landet. I grunden var Solidaritet en arbetarorganisation. Men eftersom den på kort tid visade sig oerhört slagkraftig blev den en tillflyktsort för en mycket bred mobilisering där medelklassen efterhand dominerade. Arbetarnas krav marginaliserades successivt. Militärens maktövertagande underlättade processen. Medan repressionen slog sönder arbetarnas organisering kunde medelklassdiskussionen utvecklas ostört fram till regimskiftet 1990.

Under nittitalet har mobiliseringarna i dessa 'gamla' nya industriländer mattats av. Det tidigare så militanta fackföreningscentralen KCTU i Sydkorea hade inte mycket att komma med när arbetsrätten avskaffades 1998. Det brasilianska arbetarpartiet, en skapelse av arbetarrörelsen, råkar mer och mer i händerna på karriärpolitiker. Det beror på att industrierna har flyttats vidare till ännu nyare lokaliseringar för att dra nytta av ännu lägre löner och, förhoppningsvis, facklig oerfarenhet. Samtidigt tämjs fackföreningarna på samma sätt som de europeiska fackföreningarna tämjdes, genom byråkratisering av relationerna mellan arbetare och företag. Arbetarna drabbas därför, precis som sina europeiska och nordamerikanska kolleger, av att arbetets marknadsvärde sjunker. Samtidigt förlorar de sin arbetsplatsmakt när företagsledningen informaliserar produktionen, dvs alltmer köper halvfabrikat av oorganiserade småföretag istället för att tillverkas i den fackligt lättorganiserade storindustrin.

Men vad arbetarrörelsen förlorar där industrin lokaliseras ut vinner den där industrin lokaliseras in. I länder som Kina, Indonesien och Indien ökar strejkfrekvensen, vilket åtminstone till en del kompenserar för nedgången i Brasilien, Sydkorea och Sydafrika och i ännu högre grad Europa och USA (not 65).

Karta över arbetarklassens tillväxt sedan 1960-talet

Utvecklingen är för färsk för att det ska gå att beskriva fullt ut vad som sker. Men det finns i alla fall färska beskrivningar av hur gamla partikontrollerade fack i Indien på samma sätt som tidigare de i Brasilien plötsligt visar egen vilja och driver världens hittills framgångsrikaste kampanj mot ekonomisk liberalisering, mot sina nominella partiförmyndares vilja, och en liknande ny självständighet har också iakttagits på andra håll (not 66).

Självständigheten är delvis en följd av att de gamla nationella allianserna spricker och att deras nationella utvecklingsprojekt baserade på importsubstitution slås ut av lågkonjunkturens skärpta konkurrens. Men den ökande numerären ger också tänder och självtillit.

Programmet för denna nyfödda arbetarrörelse är än så länge oklart. Välfärdsstaten som modell har förlorat sin glans under perioden efter 1968, och socialismen i ett land är praktiskt taget död. Att avskaffa utsugningen via den marxistiska staten visade sig trots sina framgångar i längden mer utopiskt än något som någonsin det tidiga artonhundratalets s.k. utopister försökte sig på. Det beror inte bara på att dessa modeller har börjat framstå som alltmer omöjliga i en värld där transnationella företag och överstatliga kreditorgan vinner makt på staternas bekostnad. Det beror också på tveksamheter som hela tiden har häftat vid nationalstatsstrategin, tveksamheter som spelade mindre roll under den långa högkonjunkturen efter andra världskriget men som aktualiserades när högkonjunkturen började avta och när världsmarknadssystemets förmåga att integrera de direkta producenterna stötte på sina bortre gränser.

Arbetarrörelser efter statshegemonin

Vilka är arbetarrörelsers mål? Vilka strategier kan arberrörelser an-vända för att nå dem? Hur väl har den traditionella nationalstatsstrategin tillgodosett målen? Vilket har priset varit? Finns några alternativ idag, hur troliga är de och vad kostar de?

Folkrörelseforskaren Alain Touraine, en av de få som har ägnat den sortens frågor någon uppmärksamhet, har sett fyra mål för arbetarrörelser:

att revoltera mot förtrycket på arbetsplatsen,
att försvara arbetarnas lokalsamhälle och kultur mot överklasskulturens och världsmarknadssystemets intrång,
att hävda arbetarnas ekonomiska krav mot kapital och stat, och
att försvara arbetarnas rätt att förhandla kollektivt, för att därigenom upphäva konkurrensen mellan arbetare (not 67).

Dessa mål kan formuleras mer offensivt om man så önskar: att kämpa för autonomi istället för att revoltera mot förtrycket, eller att kämpa för arbetarkulturens hegemoni i samhället istället för att bara försvara den.

Medlen har också från chartisternas dagar varit fyra:

att obstruera systemets destruktiva funktioner, främst i form av strejk,
att bygga upp kooperativa sätt att tillgodose behov, främst i form av försäkringskassor,
att infiltrera förtryckande strukturer, främst i form av kollektivt deltagande i politiska val, och
att bygga upp en arbetaroffentlighet, främst i form av den permanenta organisationen.

Arbetarrörelser växer ur vardagsmotståndet på arbetsplatsen. Det är av vardagsmotståndet som arbetarna ser att de har makt. Det är också på arbetet arbetarrörelser har sin största makt som rörelse.

Strejk är arbetarrörelsernas klassiska metod, den metod som angriper kärnan i världsmarknadssystemet, ackumulationen av kapital. Strejk handlar om kontrollen över arbetet. Strejkens ursprung förlorar sig i skråväsendets urhistoria men det var artonhundratalets proletarisering som gjorde den till ett standardmedel (not 68).

Strejkmetoderna har blivit allt mer förfinade över tiden. I arbetarrörelsens barndom betydde en strejk att man lämnade arbetsplatsen; eventuellt gick man också runt till andra arbetsplatser i samma bransch i samma stad för att övertala arbetarna där till sympatistrejk. Efterhand har metoden kompletterats med fabriksockupationer, den har utvecklats i olika former som punktstrejker, rullande strejker, blixtstrejker, maskning etc. Strejkerna har också fått i genomsnitt fler deltagare. I gengäld har de blivit kortare, vilket återspeglar den kapitalintensiva industrins känslighet för avbrott. Strejkens effektivitet som kampmedel har gjort den till föremål för omfattande lagstiftning, vars huvudstrategi har varit att flytta kontrollen över metoden från arbetarna själva till rörelsens betalda funktionärer.

Strejkens akilleshäl har antagits vara att de har varit mest användbara under högkonjunkturer, då arbetarna strukturellt har varit starkast. När lagren har varit fulla och industrierna ändå har stått stilla har strejk antagits vara meningslös. Detta vederlades dock effektivt av den amerikanska arbetarrörelsen på 30-talet, som lanserade en av alla tiders mest lyckade strejkaktioner under djup lågkonjunktur. För folkrörelser är det inte bara omständigheterna som är viktiga, en god strategi kan åstadkomma mycket.

Vid sidan av strejken har andra obstruerande kampformer som bojkotter, ockupationer varit mindre använda, utom som utvidgning av strejker. Detta främst eftersom de varit mindre effektiva i förhållande till insatsen. Men som komplettering av strejker har de ofta givit goda resultat. Ockupation av en fabrik förhindrar t.ex. strejkbryteri samtidigt som arbetarnas förhandlingsposition stärks av att de har direkt fysisk kontroll över de dyrbara maskinerna. Dessutom stärks förstås sammanhållning och organisationskraft av att arbetarna ständigt sammanträder och ständigt kan ta ställning till uppkommande problem under aktionens gång.

Som P.K.Edwards har påpekat är arbetarrörelser, trots att deras styrka främst ligger på arbetsplatserna, helt beroende av organisering utanför dem. En organisering som uteslutande är facklig skulle förmodligen inte ens utveckla en egen identitet som arbetare menar Edwards, detta för att den inbegripna konfliktgruppen skulle bli för liten (not 69). Arbetarrörelser har därför behövt försvara arbetarna som diskriminerad grupp gentemot samhället, marknaden eller staten som helhet för att växa samman till en rörelse som också uppfattar sig som sådan. Detta har oftast varit mycket svårare än att handla på arbetsplatserna.

Kooperation har varit ett underordnat medel under nittonhundratalet. Som Marx påpekade: ju mer kapitalintensiv produktionen har blivit, desto omöjligare har det blivit att ge sig in i den utan att äga kapital. Som konsumentkooperation och försäkringskassor har den dock spelat en viss roll för att hävda arbetarkulturen och behålla en minimal kontroll över försörjningen.

Infiltration har i och med regeringsmaktsstrategin blivit arbetarrörelsens huvudsakliga strategiska medel, som har hänvisat strejken till en biroll. Infiltrationen har historiskt sett gått till så att arbetarrörelsens funktionärer (eller allierade funktionärer) har röstats in i statliga och kommunala organ, alternativt placerats där av en revolution, för att i regeringsställning tillgodose rörelsens mål -- som antytts med tvetydigt resultat.

Uppbygge av en rörelseoffentlighet har hela tiden varit det mest svårhanterliga medlet av alla.

På små orter, i synnerhet de som har dominerats av en bransch, har detta sällan varit några problem. Inte heller har det varit något problem i den fordistiska storindustrin. Där har hela den lokala kulturen respek-tive arbetsregimen blivit ett medel för arbetarrörelsers lokala offentlighet och därmed ett medel både för mobiliseringar och diskussion (not 70). Problemet finns på den överlokala nivån, i det sammansatta samhälle där arbetarna inte automatiskt utgör en dominant majoritet.

Den klassiska formen för offentlighet inom arbetarrörelserna är den permanenta organisationen. Den har typiskt sett tagit formen av fackförening -- som från början utvecklades för att binda samman arbetare i dåtidens ganska små verkstäder -- och politiskt parti. Båda dessa har haft sina begränsningar. De har ofta varit framgångsrika i att mobilisera till aktioner och ibland också till att vinna stöd utifrån. Men i och med regeringsmaktsstrategins övervikt har offentligheten i första hand blivit ett sätt att mobilisera till röststöd för funktionärernas handlingar, inte att mobilisera ett stöd för arbetarnas egna. Till en del hänger det samman med den permanenta organisationens särskilda sårbarhet för funktionärers egenintressen. Eftersom de är permanenta permanentas också funktionärernas anställningar och klyftan mellan lekmän och funktionärer får tid att växa.

Men samtidigt är det rimligt att se de permanenta organisationerna som folkrörelsernas lysande sociala uppfinning under artonhundratalet. Trots allt lyckades den bromsa de successivt försämrade betingelserna för de direkta producenterna och vända dem till framgångar, tack vare sin förmåga att skapa starka kollektiva identiteter.

Kommunikationsformer som utvecklades inom arbetarrörelserna var främst demonstrationen och massmötet. Dessutom försökte man med mindre framgång använda tidningen, en teknik som utvecklats av sjuttonhundra- och artonhundratalens medborgarrättsrörelser.

Medlen har kombinerats olika i olika strategier i arbetarrörelsens historia. Hur väl har de fyra målen gynnats av respektive strategi?

Låt oss till att börja med försöka bedöma hur väl de uppnåtts av regeringsmaktsstrategin, dvs den tvåstegsstrategi som lagt huvudvikten vid infiltration i staten för omvandla samhället, och som totalt har dominerat nittonhundratalet. Har arbetarrörelsens mål underlättats av att staterna styrts av funktionärer med ursprung i och stöd av arbetarrörelsen? Eller har arbetarrörelsens ansträngningar att upprätthålla sådana regimer varit bortkastad möda?

Den kollektiva förhandlingsrätten har i princip erkänts av reformistiska statsfunktionärer, liksom de för övrigt i stort har erkänts av alla centrumlandsregeringar, åtminstone efter 1945. Däremot har de inte erkänts av kommunistiska, som sett sig själva som arbetarnas enda legitima representanter. Men även reformistiska statsfunktionärer har vägrat att erkänna arbetarnas förhandlingsrätt i frågor som berört världsmarknadssystemets centrala funktioner. Exempelvis har arbetarnas rätt att förhandla om produktionens syften och tillvägagångssätt bara erkänts tillfälligt då en rörelse varit starkt mobiliserad, och arbetarnas rätt att förhandla om investeringar har aldrig accepterats. Dessutom har den kollektiva förhandlingsrätten ofta inskränkts av att regeringar, även reformistiska, har haft egna uppfattningar om vem som ska anses representera arbetarna och oftast givit representationsrätten exklusivt åt de fackliga organisationernas anställda funktionärer.

Arbetarrörelser hade ännu mindre hjälp av reformistiska eller kommunistiska regeringar när de försökte försvara arbetarkulturen och lokalsamhället. Regeringarnas strävan att avancera i världsmarknadssystemet gjorde att de hänsynslöst offrade kulturdrag och bosättningsmönster som ansågs föråldrade på marknaden, även om arbetarrörelsen mobiliserade till dessas stöd. Arbetarrörelsers mobiliseringar för t.ex. Lorraine, Sydwales eller Bergslagen, eller för arbetarstadsdelar i storstäderna som hotas av exploatering och medelklassövertagande, har inte fått påtagligt stöd av socialdemokratiska regeringar, och arbetarnas egen kultur har ofta setts som mindre värdefull än borgerskapets kultur. Här är det de kommunistiska regimerna som har visat sig mest positiva, även om de har tagit sig rätten att själva definiera vad som är verklig arbetarkultur, och därmed lagt även denna under funktionärers kontroll.

Minst stöd av regeringar hade arbetarrörelser som revolterade mot förtrycket inom produktionen. Sådana revolter hotade direkt de arbetarrörelsestödda regeringarnas kompromiss med världsmarknadssystemet och bekämpades obönhörligt av både kommunistiska och reformistiska regimer. Arbetarpartiregimer har i praktiken varit lika angelägna som andra att knyta in strejkrätten i en formalistisk tvångströja som gör sådana revolter extremt svåra att genomföra. Dock har reformistiska regimer haft större motstånd än andra att bruka våld mot sådana revolter om de ändå bryter ut. Framgångsrika arbetarrörelsemobiliseringar har kunnat förändra arbetsregimerna -- de har kunnat byta ut marknadsdespotismen mot paternalism på artonhundratalet eller den byråkratiska regimen mot den hegemoniska på nittonhundratalet för att använda Burawoys terminologi igen. Men arbetets och arbetarnas spontana livsyttringars underordning under stat och kapital har de bara kunnat bryta tillfälligt under mobiliseringars höjdpunkter.

De ekonomiska kraven hävdades däremot väl i centrumländerna under tiden 1945-1975 och hade stöd av reformistiska statsfunktionärer. Lönerna höjdes, den sociala tryggheten byggdes ut. Arbetarrörelsestödda regeringar tog ofta initiativet till att staten stödde gamla arbetarrörelsekrav grundade i moralisk ekonomi uppgraderad för världsmarknadssystemets verklighet, som socialförsäkringssystem, betald semester och offentligt administrerad och finansierad hälsovård. Även i de periferiländer där den kommunistiska strategin härskade, eller där det fanns någon produkt som världsmarknaden kunde betala väl för och/eller något borgerskap som tillämpade en karriärstrategi byggd på importsubstitution, tillgodosågs de ekonomiska kraven hyggligt fram till dess att högkonjunkturen tog slut.

Kollektiv förhandling för högre lön blev därför den strategi som var lättast för arbetarrörelser att driva inom ramen för både socialdemokratisk och kommunistisk nationalstatspolitik. Den har därför kommit att dominera. Strider som ursprungligen har börjat för andra mål har lätt förvandlats till strider för högre lön, så snart myndigheter, partistrateger och fackliga funktionärer har intervenerat. Så förvandlades t.ex. generalstrejken i Frankrike i maj-juni 1968, som ursprungligen förts kring paroller om makt, av den fackliga hierarkin till strejk för lönehöjningar som också snabbt beviljades och lika snabbt åts upp av inflationen (not 71).

Regeringsmaktsstrategin har alltså varit effektiv på det ekonomiska planet men knappast på det politiska eller det kulturella, och därmed på lång sikt inte heller på det ekonomiska. Strategin byggde på att rörelserna avmobiliserade lekmannamedverkan och överlät på funktionärer att verkställa rörelsens mål.

Vilka konsekvenser detta fick är särskilt tydligt kartlagt i Sverige, modellens paradland. Lena Hellblom har visat hur Saltsjöbadsavtalet 1938, som garanterade löneökningar mot att arbetarna gav upp rätten att påverka produktionens mål och inriktning, inte bara lade initiativet hos funktionärerna utan också onödiggjorde arbetarrörelsens kultur och självmedvetande. Inte bara så att nya mobiliseringar hotade avtalen; den folkliga rörelsen förvandlades till en förhandlingsapparat och lekmännen till klienter vars befattning med artikulation och program mest var ivägen för effektiviteten (not 72).

När rörelsen avmobiliserade minskade dess sociala närvaro och medskapandemakt i samhället. Som Shorter & Tilly påpekar är en strejkrörelses främsta effekt knappast den ekonomiska; man kan rentav ifrågasätta om den i regel lönar sig i förhållande till uppoffringarna. Utan det är den politiska effekten. När arbetarna handlar kollektivt uppfattas de som starka och är därmed också starka. Andra samhällskrafter, inklusive stat och kapital, måste då ta hänsyn till dem, på många olika plan. När rörelsen överlåter handlandet på funktionärer minskar respekten och därmed också hänsynen. Inte minst minskar arbetarnas egen självrespekt.

När rörelsen avmobiliserade försvann också med tiden funktionärernas maktbas och de blev mindre effektiva. De fick mindre att sälja i form av samhällsfred, och de blev därmed mer umbärliga för stat och kapital, och även för den övre medelklassen som all mer arrogant vågade hävda sina egna intressen. De som först kände av funktionärernas minskande förmåga att genomföra rörelsens mål var de arbetare som fanns i rörelsens periferi, som kvinnor, ungdomar och servicearbetare, etniska minoriteter. Slutligen på 1980-talet drabbade den även kärnan, de utbildade arbetarna i centrumstaternas verkstadsindustri.

När rörelsen avmobiliserade minskade dess förmåga att styra funktionärerna som därmed gick sina egna vägar, i enlighet med sina egna gruppintressen. De började snart uppfatta sig som en ny övre medelklass, skaffa sig privilegier, utforma sin politik till sin egen och andra privilegierades fördel. Till slut vände de sig aktivt emot det som återstod av arbetarrörelsens nittonhundratalsstrategi. Tydligast kunde man se detta i länder där den kommunistiska statsmaktsstrategin tillämpades, och där funktionärernas sociala makt var relativt sett störst. Men även i starka socialdemokratiska fästen som Skandinavien har det varit stats- och kommunfunktionärer snarare än kapitalister, småföretagare och privatanställda högre tjänstemän som har agerat torpeder för välfärdssamhällets nedmontering.

Sedan 1968 har regeringsmaktsstrategin ifrågasatts alltmer, på grund av att dessa svagheter har framträtt allt tydligare. Detta har visat sig i att band mellan arbetarrörelse och arbetarpartier har försvagats över hela världen. Det har visat sig i minskad tilltro till möjligheten att uppnå väsentliga förbättringar via staten. Det har också visat sig i att arbetarrörelsers attraktionskraft på mer perifera grupper har minskat, vilket bland annat har resulterat i minskad anslutning till deras organisationer.

Vad kan komma istället? Vilka för- och nackdelar skulle alternativa strategier ha?

Det närmast till hands liggande alternativet är en strategi som främst bygger på arbetarnas fackliga styrka, dvs på den lokala förhandlingsmakten, och utgår från obstruktionen/strejken som viktigaste medel. Historiskt sett har en sådan strategi tillämpats ganska renodlat i England och Frankrike fram till ungefär år 1910 och i USA ända fram till idag. Det finns också mycket som tyder på att arbetarna alltmer förlitar sig på den förhandlingsmakt som den alltmer integrerade produktionsprocessen ger dem i företaget och alltmindre organiserar sig i bransch- eller yrkesvisa fackförbund. Detta trots att företagsöverskridande organisering mycket väl skulle kunna brukas till annat, t.ex. att organisera rörelseoffentligheten eller att driva den typ av politiska frågor som traditionellt drivs av partier.

Den strategin har en stor fördel. När huvudsaken är vad lekmännen själva gör blir deras makt större i förhållande till funktionärernas. Men den har också, som t.ex Lenin påpekade och som P.K. Edwards antyder, en viktig nackdel: det är svårt att kämpa om hegemonin i samhället genom en uteslutande facklig strategi. Det är svårt att kämpa om hegemonin utan ett fokus, och det är svårt att få ett fokus i en diffust utspridd rörelse där olika initiativ och kampmål finns på varje arbetsplats för sig (not 73). Denna strategi är utan tvivel en viktig orsak till den perspektivlöshet som har kännetecknat främst den amerikanska arbetarrörelsen, liksom det är ett viktigt skäl till att hela den västeuropeiska arbetarrörelsen grep efter regeringsmaktsstrategin för hundra år sen, som något som ändå erbjöd ett till synes rimligt gemensamt mål på medellång sikt. Att målet till slut visade sig utopiskt hindrar inte att det var starkt mobiliserande under lång tid, inte minst för att det bidrog till att forma en stark, hegemonisträvande identitet med kraft nog att dominera folkrörelsescenen i hundra år.

Ett tredje alternativ kan vara att inspireras av Första Internationalen och lägga fokus på internationell arbetarsolidaritet. I en värld där produktionen organiseras alltmer globalt, och där företagen lägger ut order till underleverantörer utan hänsyn till avstånd och politiska gränser är nationellt organiserade arbetarrörelser ganska kraftlösa. En rörelse som lär sig att ta upp konflikter på den plats på jorden där kapitalet för ögonblicket är känsligast har å andra sidan ett visst övertag. På 1880-talet bemötte arbetarrörelsen i Stockholm oorganiserad invandring av anspråkslösa landsortsarbetare genom att aktivt organisera hela landets arbetare. På samma sätt skulle centrumländernas arbetarrörelse kunna bemöta dagens försök att utnyttja oorganiserade arbetare i Sydländerna med global arbetarorganisering och globalt aktionsstöd (not 74).

Ett fjärde alternativ kan vara att mer medvetet bygga allianser med andra folkrörelser för mål som rör hela samhället. Att sätta sin lit till en 'samverkande familj av systemkritiska rörelser' som bl.a. Immanuel Wallerstein talar om. Detta behandlas mer i kap 10, Folkrörelsesystemet.

En alternativ strategi måste antagligen hitta ett annat rimligt gemensamt mål på medellång sikt, för att få ett fokus, för att mobilisera, för att skapa en identitet och en kultur som binder samman rörelsen, för att ge ett innehåll åt den arbetaridentitet som hela tiden tvingas konkurrera med andra identiteter, och som ständigt hotar att splittras mellan outbildade och utbildade, mellan män och kvinnor, mellan halv- och helproletärer, och mellan arbetare av olika nationalitet. Och det gemensamma målet måste antagligen ligga i samhället utanför arbetsplatsen för att det ska angå alla arbetare samtidigt, samtidigt som medlet ligger på arbetsplatsen för att det ska ge rörelsen största möjliga makt.

Idag, när arbetarrörelsernas hundraåriga strategi har misslyckats, framstår rörelserna som svaga och är därför också svagare än tidigare. Men vilka är förutsättningarna för arbetarrörelsers utveckling på lång sikt?

Spridningen av lönearbete, proletariseringen, är en långsiktig tendens hos världsmarknadssystemet, ett utslag av dess strävan att förvandla allt till sälj- och köpbara varor som passar som länkar i varukedjorna. Andelen lönearbetare blir allt fler även om de ännu inte på långa vägar har nått upp till en majoritet. Grunden för en arbetarrörelse växer alltså hela tiden. Men den växer ojämnt. Hittills har den växt snabbast i systemets centrum. Från och med 1973 stagnerar den där och växer snabbt i periferin. Utgångsnivån är dock mycket låg (not 75).

Marx, arbetarrörelsens stora teoretiker, föreställde sig att arbetarna i en homogen världsmarknad skulle bli politiskt allt starkare som producenter och ekonomiskt allt svagare som konsumenter. Arbetarna förutsattes använda sin styrka inom produktionen till att hävda sig, gentemot ett system som alltmer skulle förlora sin legitimitet på grund av den misär det skapade.

Fram till slutet av artonhundratalet verkade också modellen stämma. Men då hände något. Den homogena världsmarknaden splittrades upp på protektionistiska block vars centrumstater hade makt att intervenera kraftfullt i marknaden inom sitt eget område. Samtidigt använde arbetarna sin politiska makt som producenter till att påverka den statliga interventionen till sin fördel. Ett av de resultat som nåddes var att massmisären inom centrumländerna drastiskt minskade. Ett annat resultat var att spridningen av en talrik arbetarklass till periferin hindrades. Ett tredje var att arbetarklassen splittrades upp på nationer som kunde ställas mot varandra i 'internationell konkurrens' och krig. Ett fjärde resultat var att rörelsens strategi underminerade dess organisatoriska bas och mobiliseringsförmåga (not 76).

Idag försvagas staternas förmåga till intervention på marknaden och världen behärskas återigen alltmer av marknadsmekanismer. Världen blir därför alltmer sådan som Marx såg den. Massmisären växer i centrum medan arbetarnas sociala makt växer i periferin. Om Marx' modell stämmer skulle arbetarna därmed få både större motiv att ändra världen, och dessutom större självständig makt att göra det än de haft under nittonhundratalet då de underordnat sig statliga funktionärer med andra syften.

Och om Marx synpunkter gäller betyder det att arbetarrörelser i Syd ganska snart kommer att dominera. På tjugohundratalet blir det arbetarrörelser i Kina, Indonesien, Indien och Brasilien som skakar de transnationella företagen medan arbetarna i Europa förflyttas till rörelsens periferi.

En annan tendens som har förstärkts kraftigt under perioden sen 1973 är att andelen halvproletära hushåll har ökat. Centrumländernas klassiska fordistiska hushåll av manliga heltidsproletärer och kvinnliga hemarbetande har praktiskt taget försvunnit. Istället sprids olika former av tillfällighetsarbete och deltidsarbete, där de arbetande förutsätts ha många inkomstkällor. Detta är baksidan av de sprängda protektionistiska centrumblocken -- det finns plötsligt så många fler potentiella lönearbetare att välja på för företagen (not 77).

En tredje tendens är att den europainspirerade gemensamma arbetarrörelseidentiteten sprängs i en värld där Europa inte längre är arbetarrörelsens centrum. Hur en global arbetarrörelseidentitet kommer att se ut, och om en sådan överhuvud taget är möjlig, återstår att se. Mycket tyder på att systemperiferiernas arbetaridentitet är bredare än centrums; systemperiferiernas arbetarrörelser tenderar att omfatta alla utsugna, inte bara de formella lönearbetarna.

En fjärde långsiktig tendens som borde främja arbetarrörelser är den långa högkonjunktur som bör komma i runt sekelskiftet och vara till ungefär 2025. Hittills har industrisamhället gått igenom fyra sådana högkonjunkturer, var och en med ungefär femtio års mellanrum. Var och en har lett till att arbetarnas förhandlingsposition har stärkts eftersom de blivit mer oumbärliga, medan de mellanliggande lågkonjunkturerna har försvagat deras rörelser igen.

En femte tendens är att de stora lättorganiserade massarbetsplatserna tenderar att försvinna och ersättas som kapitalackumulationslokaler av legoarbetsplatser, serviceindustri och finanshantering, för att inte säga ren spekulation. Beverly Silver påpekar att de växande branscherna idag är utbildning, fastighetsskötsel och transport, av vilka bara den senare är lätt att obstruera för en militant arbetarrörelse (not 78).

En sjätte tendens är den alltmer flödesstyrda produktionen just in time, som trots sin på kort sikt desorganiserande verkan på lång sikt bör gynna arbetarnas lokala förhandlingsmakt.

Tre förändringar som gynnar arbetarrörelser, en som missgynnar, en vars påverkan är oklar. Alla förutsätter dock förändrade strategier. Sådana nya strategi brukar ta lång tid på sig för att växa fram -- och det är möjligt att den tiden inte finns.

Risken är att arbetarna låter en hel historisk epoks möjligheter gå mer eller mindre förlorade, därför att de fortfarande är känslomässigt och organisatoriskt bundna till den regeringsmaktsstrategi som i vissa avseenden var så framgångsrik under nittonhundratalet.

Noter

1. Bakgrunden finns föredömligt kortfattat beskriven i Eric Wolf: Europe and the peoples without history, University of California Press, 1982.

2. Se t.ex. Antiimperialism inför 90-talet, Autonomie; Miljöförbundet 1990, samt Claude Meillassoux: Maidens meal and money, Cambridge University Press 1981. Immanuel Wallerstein: Den historiska kapitalismen, Arbetarkultur 1985, beskriver också fenomenet.

3. P.K.Edwards: Conflict at work, Blackwell 1986.

4. Michael Burawoy: The politics of production, Verso 1985.

5. Den klassiska skildringen är E.P. Thompson: The making of the English working class, Victor Gollancz 1963. William Sewell: Work and revolution in France -- the language of labor from the old regime to 1840; Cambridge University Press 1980, visar utvecklingen från skråväsende till arbetarrörelse. En utmärkt sammanfattning av arbetarrörelsens formativa tid ges av Dick Geary: European labour protest 1848-1939, St Martin's Press 1981. Per Forsman: Arbetets arv, Arbetarkultur 1989, beskriver utförligt arbetarnas strävan att hålla kontrollen över arbetsprocessen undan kapitalets händer.

6. Den första registrerade svenska strejken ägde t.ex. rum i Stora Kopparberget år 1665 enligt Gösta Hultén: Arbetsrätt och klassherravälde, Rabén & Sjögren 1971. Ordet strejk -- strike -- kommer ifrån de engelska hattmakarnas jargong och finns belagt sedan mitten av 1700-talet. Och det faktum att ordet i de flesta språk har inhemska motsvarigheter -- spanska huelga, franska grève etc -- tyder på att det finns en lång folklig tradition att falla tillbaka på.

7. Arbetarnas kamp mot marknadsprincipens undergrävande av deras överlevnadsmöjligheter är en av huvudingredienserna i Karl Polanyi: Den stora omvandlingen, Arkiv 1989.

8. Avsnittet om chartismen baseras främst på Dorothy Thompson: The chartists, Pantheon Books 1984.

9. John Foster: Class struggle and the industrial revolution. Weidenfeld & Nicolson 1974. Boken beskriver utvecklingen i Oldham, ett av chartismens starkaste fästen.

10. Den s.k. Loi Chapelier från 1791 jämställde fackföreningars förhandlingsrätt med adelsprivilegier, och detta var naturligtvis tacksamt för den efterrevolutionära borgerligheten att ta fasta på. William Sewell: Work and revolution in France, och Bernard Moss: The origins of the French labor movement, University of California Press 1976.

11. Berättelsen om Första Internationalen följer K Knudsen: The strike history of the First International, i F van Holthoon & Marcel van der Linden (ed): Internationalism in the labour movement 1830-1940, E J Brill 1988.

12. Enligt Moss: The origins of the French labour movement, University of California Press 1976.

13. Se t.ex. Karl Polanyi: Den stora omdaningen, Arkiv 1989.

14. Den tyska arbetarrörelsen beskrivs i Jürgen Kocka: Problems of working-class formation in Germany: The early years 1800-1875, och Mary Nolan: Economic crisis, state policy and working-class formation in Germany 1870-1900, i Ira Katznelson and Aristide R Zolberg (ed): Working-class formation. Nineteen-century patterns in Western Europe and United States, Princeton University Press 1986. Den klassiska boken om detta partis byråkratisering är Robert Michels: Political parties. A sociological study of the oligarchical tendencies of modern demo-cracy, Free Press 1962 (urspr 1915).

15. För en översikt över arbetarrörelsen under dessa år se bl.a. Harvey Mitchell & Peter Stearns: Workers and protest, F E Peacock Publishers 1971, Walter Kendall: The labour movement in Europe, Allen Lane 1975, Dick Geary (ed): Labour and socialist movements in Europe before 1914, Berg 1989, och Katznelson & Zolberg: Working-class formation, Princeton University Press 1986.

16. Konflikten mellan hantverkare och outbildade arbetare uppmärksammades redan av Friedrich Engels och Vladimir Lenin, som något missriktat tillskrev den utbildade s.k. arbetararistokratin allmänt konservativa tendenser. För en diskussion se Gunnar Olofsson: Mellan klass och stat, Arkiv 1979. Peter Stearns har i Workers and protest visat att frågan är mer komplicerad, och Hans-Olof Ericson har gjort detsamma för Jönköpings del i Mellan dröm och vardag, Arkiv 1991, där han påpekar att det var hantverkarna som drev den socialdemokratiska vänstern 1917. Karl-Heinz Roth har i Den anden arbejderbevægelse, GMT 1976, gett ungefär den bild som jag har övertagit. Siffrorna är hämtade från Fackföreningsrörelsen, LO 1912 (sekelskiftets siffror) samt Walter Kendall: The labour movement in Europe och Dick Geary (ed): Labour and socialist movements in Europe before 1914, Berg 1989, (1914 års siffror).

17. Michelle Perrot: The French working class, i Katznelson & Zolberg: Working class formation, Princeton University Press 1986.

18. Den katalanska erfarenheten beskrivs av Gerald Brenan: The Spanish labyrinth, Cambridge University Press 1960.

19. Sebastian Haffner: Die deutsche Revolution 1918/1919. Kindler Verlag 1979. Det finns en scen i boken där ledarna för Berlins arbetarråd kommer till partiledningen för att rapportera att de just slagit tillbaka ett militärt angrepp, och stöter på befälhavaren för sin militära motståndare som inför samma partiledning förläget försöker förklara sitt säkerligen tillfälliga bakslag.

20. Karl-Heinz Roth: Den anden arbejderbevægelse, och Giovanni Arrighi: Marxist century -- American century: The making and remaking of the world labor movement, i Samir Amin et al: Transforming the revolution: Social movements and the world-system, Monthly Review Press 1990, har bidragit till den synen.

21. Michelle Perrot: On the formation of the French working class, i Working class formation, Princeton University Press 1986 beskriver de ändrade aktionsformerna. F L Carsten: Revolution in Central Europe, University of Califormia Press 1972, beskriver arbetarrådens kommunala förvaltning i Tyskland och Österrike 1918-19 och hur den förråddes av arbetarpartiernas apparater som kände sig mer solidariska med sina funktionärskolleger i staten än med arbetarna.

22. Dick Geary: European labour protest 1848-1939, St Martin's Press 1981.

23. Samir Amin et al: Transforming the revolution, Monthly Review Press 1990.

24. Michael Burawoy: The contours of production politics, i Charles Bergquist (ed): Labor in the capitalist world-economy, Sage Publications 1984.

25. Konflikten framstod klart när Socialistiska Arbetarinternationalen bildades i Paris den 14 juli 1889. Då samlades nämligen två kongresser som båda sade sig företräda arbetarrörelsen, i syfte att bilda en internationell sammanslutning. Den ena sammankallad av franska kooperatörer, appellerade till fackliga organisationer. Den andra, sammankallad av franska marxister, appellerade till socialistiska partier. Det blev den senare som fick hegemoni inom arbetarrörelsen, och rivaliteten mellan dem var bitter. Se James Joll: The Second International, Routledge & Kegan Paul 1974.

26. Se t.ex. Walter Kendall: The labour movement in Europe, Allen Lane 1975.

27. Hans-Olof Ericsson: Mellan dröm och vardag, Arkiv 1991.

28. Om den katalanska arbetarrörelsen kan man bl.a. läsa i Gabriel Jackson: The Spanish republic and the civil war 1931-1939, Princeton University Press 1965, Hugh Thomas: The Spanish civil war, Hamish Hamilton 1977 eller Robert Alexander: The Anarchists in the Spanish civil war, Janus 1999..

29. Denna beskrivning bygger främst på Giovanni Arrighi & Beverly J Silver: Labor movement and capital migration: The United States and Western Europe in world historical perspective, i Charles Bergquist (ed): Labor in the capitalist world-economy, Sage Publications 1984.

30. Den ryska arbetarrörelsen före revolutionen behandlas av C Read: Labour and socialism in tsarist Russia, i Dick Geary (ed): Labour and socialist movements in Europe before 1914, Berg 1989. Revolutionsåret beskrivs av S. A. Smith: Red Petrograd, Cambridge University Press 1983, på ett sätt som utgår från arbetarnas behov och självorganisering och inte från statsbyggande partiers synpunkter. Rex A. Wade: The red guards, i Edith Rogovin Frankel et al (ed): Revo-lution in Russia; reassessments of 1917, Cambridge University Press 1992, behandlar de röda gardena. Se vidare kapitlet Nationella rörelser i den europeiska halvperiferin.

31. William G. Rosenberg: Russian labor and Bolshevik power: social dimensions of protest in Petrograd after October; i Daniel H. Kaiser (ed): The worker's revolution in Russia 1917, The view from below. Cambridge University Press 1987.

31a. Jeffrey Rossman: Worker resistance under Stalin, Harvard University Press 2005. Här punkteras effektivt kommunisternas anspråk på att företräda arbetarna.

32. Moshe Lewin: The making of the Soviet system, Pantheon 1985.

33. Michael Burawoy: The contours of production politics, i Charles Bergquist (ed): Labor in the capitalist world-economy, Sage 1984.

34. Paolo Spriano: The occupation of the factories, Pluto Press 1975, är en klassiker som kom ut på originalspråket redan i början av 60-talet. I enlighet med den tidens elitistiska historiesyn lägger den stor tyngdpunkt på vad partifunktionärer gjorde, på bekostnad av vad arbetarna själva gjorde med sina ockupationer.

35. Det skandinaviska folkrörelsesamhället har såvitt jag vet aldrig blivit föremål för någon systematisk studie som ställer regionen i kontrast till det normaleuropeiska mönstret. Knud P Pedersen: Den nordiske model, Grevas 1984, ger en populär men oanalytisk skiss på något hundratal sidor. Hur det såg ut från den svenska arbetarrörelsens synpunkt beskrivs i Jan Lind-hagen: Socialdemokratins program, Tiden 1972. Folkrörelsernas kulturella hegemoni beskrivs bland annat i Jan Myrdal: Ord och avsikt, Norstedts 1986.

36. Den amerikanska arbetarrörelsens framväxt beskrivs av Martin Shefter: Trade unions and political machines: The organization and disorganization of the American working class in the late nineteenth century, i Katznelson & Zolberg: Working class formation, Princeton University Press 1986. AFLs svartfotsbeteende skildras i David Gordon, Richard Evans & Michael Reich: Segmented work, divided workers, Cambridge University Press 1982.

37. Det finns en levande och helt icke-akademisk beskrivning av denna välplanerade ockupation, med stort intresse riktad mot rörelsens strategiska och taktiska avgöranden: Walter Linder: The great Flint sit-down strike against GM 1936-37, The Radical Education Project, u.å. Genom att ockupera fabrikerna lyckades de amerikanska arbetarna äntligen hitta en metod mot strejkbryteriet. De ockuperade fabrikerna befästes mot företagets väpnade angrepp. Nio tiondelar av arbetarna fick uppgiften att organisera solidariteten i staden och i andra fabriker. De nådde stor framgång -- bl.a. rekryterade man chefskocken på Detroits förnämsta hotell att ideellt stå för mathållningen.

38. Till exempel Lars Lindström: Accumulation, regulation and political struggles, Stockholm University 1993.

39. Detta skeende har blivit föremål för debatt sedan projektet spruckit. Se t.ex. Alf Johansson & Lars Ekdahl: Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians, i Häften för Kritiska Studier 2/96.

40. Bo Rothstein: Den socialdemokratiska staten, Arkiv 1986.

41. Lena Hellblom: Från primitiv till organiserad demokrati, Salamander 1985, beskriver hur fackliga funktionärer alltmer ser sig själva som rörelsen medan medlemmarna reduceras till klienter.

42. Sten O. Karlsson: Arbetarfamiljen och det nya hemmet, Symposion Graduale 1993 behandlar bostadspolitiken som ett avgörande fält, där välgörenhetsborgerskapets kliniska vision kunde drivas igenom först när byggnadsarbetarnas arbetsautonomi hade krossats med nederlaget i byggstrejken 1933-34.

43. Marja Taussi Sjöberg & Tinne Vammen (red): På tröskeln till välfärden, Carlsson 1995, som visar välfärdsorganiseringens bakgrund i välgörenhet. Inom arbetarrörelsen var man orolig för att detta skulle hända och försökte bl.a. motverka det med att rekrytera folkrörelseaktivister till de statliga funktionerna. Givetvis påverkades funktionernas innehavare mest.

44. Maija Runcis: Steriliseringar i folkhemmet, Ordfront 1998.

45. Mark Selden: The proletariat, revolutionary change, and the state in China and Japan 1850-1950, Immanuel Wallerstein (ed): Labor in the world social structure, Sage 1983. Beskrivs mer utförligt i Joe Moore: Japanese workers and the struggle for power 1945-1947, University of Wisconsin Press 1983.

46. Colin Crouch & Alessandro Pizzorno (ed): The resurgence of class conflict in Western Europe since 1968. The Macmillan Press, 1978. Mest relevanta för den här skildringen är kapitlen Labour conflicts and industrial relations in Italy, av Ida Regalia, Marino Regini och Emilio Reyneri; New forms of industrial conflicts, av Pierre Dubois samt The relationship between trade union actions and political parties, av Rainer Deppe, Richard Herding och Dietrich Hoss. Lumley, Robert : States of emergency - cultures of revolt in Italy from 1968 to 1978, Verso 1990, berättar mer utförligt om den italienska rörelsen.

47. Systemet har beskrivits av Claude Meillassoux: Maidens, meal and money; capitalism and the domestic community, Cambridge University Press 1981.

48. Litteraturen om periferins arbetarrörelser är knapp -- något som nästan alla författare i ämnet påtalar. Om latinamerikanska arbetarrörelser rekommenderas varmt Charles Bergquist: Labor in Latin America, Stanford University Press 1986. Sylvia Ann Hewlett & Richard S Weinert: Brazil and Mexico; patterns in late development, Institute for the Study of Human Issues 1982, och Edward C Epstein (ed): Labor autonomy and the state in Latin America, Unwin Hyman 1989, kan komplettera. Om afrikanska arbetarrörelser har Robin Cohen skrivit eller redigerat ett antal böcker: Richard Sandbrook & Robin Cohen: The development of an African working class, Longman 1975, Robin Cohen: Labour and politics in Nigeria, Heineman 1974, och William Cobbett & Robin Cohen (ed): Popular struggles in South Africa, Review of African political economy, 1987. Asien är sämst dokumenterat. Där finns t.ex. Mark Selden: The proletariat, revolutionary change, and the state in China and Japan 1850-1950, i Immanuel Wallerstein (ed): Labor in the world social structure, Sage 1983, och Frederic Deyo: Beneath the Miracle -- labour subordination in the new Asian industrialism, University of California Press 1989. Det finns också två samlingsvolymer redigerade av Roger Southall: Labour and unions in Asia and Africa, Macmillan 1988, och Trade unions and the new industrialisation of the third world, Zed 1988, som innehåller en del läsvärt.

49. Charles Bergquist: Labor in Latin America, Stanford University Press 1986.

50. James Dunkerley: Rebellion in the veins, Verso 1984.

51. Mark Selden: The proletariat, revolutionary change and the state in China and Japan; Jean Chesneaux, The Chinese labor movement 1919-1927.

52. Jack Gray: Rebellions and revolutions, China from the 1800s to the 1980s, Oxford University Press 1990.

53. Jaganath Pathy: The structure of the Indian working class and conventional unions, i Roger Southall (ed): Labour and unions in Asia and Africa. Sukomal Sen: Working class of India, South Asia Books 1977, kompletterar med empiri men är apologetisk å kommunistpartiets vägnar.

54. Se Robin Cohen: Labour and politics in Nigeria och Richard Sandbrook & Robin Cohen: The development of an African working class. Enligt Cohen är det fortfarande så -- den enda alternativa organiserade kraften är militären som därför blir vad andra klasser och grupper i samhället får stödja sig på.

55. Nicholas Van Hear: Recession, retrenchment and military rule: Nigerian labour in the 1980s. I Southall (ed): Trade unions and the new industrialisation of the third world.

56. Paschal Mihyo: Against overwhelming odds: The Zambian trade union movement, i Henk Thomas (ed): Globalization and third world trade unions, Zed 1995.

57. Hewlett & Weinert: Brazil and Mexico, patterns in late development, Institute for the Studies of Human Studies, 1982.

58. Charles Bergquist: Labor in Latin America, Stanford University Press 1986.

59. Charles Bergquist: Labor in Latin America, Stanford University Press 1986.

60. Gay Seidman: Manufacturing militance, workers' movements in Brazil and South Africa 1970-1985, University of California Press 1994. Maria Helena Moreira Alves: Trade unions in Brazil: A search for autonomy and organization, i Edward Epstein (ed) Labor autonomy and the state in Latin America, Unwin Hyman 1989.

61. William Cobbett & Robin Cohen (ed): Popular struggles in South Africa, Review of African Political Economy 1987. Cobbett & Cohen redogör också för hur regimen har kunnat utnyttja den lilla svarta överklassen av affärsmän och 'hemlands'-funktionärer, organiserade i Inkhata, till sin fördel.

62. Lars Lindström: Accumulation, regulation and political struggles, Manufacturing workers in South Korea, University of Stockholm 1993.Frederic Deyo: Beneath the miracle -- labor subordination in the new Asian industrialism, University of Califormia Press 1989 samt Walden Bello & Stephanie Rosenfeld: Dragons in distress, Institute for Food and Development Policy 1990 beskriver de s.k. tigrarnas utvecklingsstrategier. Hagen Koo: Korean Workers, Cornell University Press 2001, beskriver den koreanska arbetarrörelsens framväxt.

63. Assef Bayat: Workers & Revolution in Iran, Zed 1987

64. Alain Touraine et al: Solidarity. Cambridge University Press 1983.

65. Beverly Silver: World-scale patterns of labor-capital conflict, i Review xviii, vintern 1995.

66. Några fall beskrivs i Ronaldo Munck & Peter Waterman: Labour worldwide in the era of globalisation, Macmillan 1998. Andra är t.ex. Rocío Londoño Botero: Trade unions and labor policy in Colombia 1974-1987, i Epstein (ed) Labor autonomy and the state in Latin America, och E.J.Goldberg (ed) The social history of labour in the Middle East, Westview 1996.

67. Alain Touraine et al: The workers movement. Cambridge University Press 1987.

68. Charles Tilly: From mobilization to revolution, Addison Wesley 1978, är en klassisk bok om folkrörelsemetoder som även avhandlar strejker. Eric Batstone, Ian Boraston & Stephen Frenkel: The social organization of strikes, Blackwell 1978, beskriver hur strejker utvecklas ur vardagsmotståndet.

69. P.K.Edwards: Conflict at work, Blackwell 1986.

70. Svenska brukssamhällen är jämte engelska och franska gruvsamhållen de klassiska exemplen. Men åtminstone innan den kommersiella offentligheten krossade den demokratiska fungerade arbetarrörelsens lokala offentlighet också i större städer. Även här är Katznelson & Zolberg: Working class formation instruktiv, särskilt Alain Cottereau: The distinctiveness of working class cultures in France. För svenska förhållanden kan man se Jan Lindhagen & Macke Nilsson: Hotet mot arbetarrörelsen, Tiden 1970.

71. Edward Shorter & Charles Tilly: Strikes in France 1830-1968. Cambridge University Press

72. Lena Hellblom: Från primitiv till organiserad demokrati, Salamander 1985.

73.Vladimir Lenin: Vad bör göras, Arbetarkultur 1943. P.K.Edwards: Conflict at work.

74. Ronaldo Munck: Globalisation and labour -- the new "Great Transformation". Zed Books 2002

75. Göran Therborn har också påpekat att arbetarrörelser i periferin måste skilja sig starkt från de i centrum med tanke på att det inte finns någon flerhundraårig hantverkarkultur där, med vana vid autonom produktion och intellektuell aktivitet (Göran Therborn: Vänstern och den klassiska arbetarrörelsens slut, Socialistisk Debatt 3/1993). Therborns artikel andas pessimism, men sådan pessimism kan gott vara ett uttryck för eurocentrisk arrogans. Den sydkoreanska arbetarrörelsen hade framgångar utan bakgrund i hantverkartradition vilket tyder på andra möjligheter än den europeiska.

76. Resonemanget utvecklas längre i Giovanni Arrighi: The Marxist century, the American century, i Samir Amin et al: Transforming the revolution -- social movements and the world-system, Monthly Review Press 1990.

77. Faruk Tabak: The world labour force, i Terence Hopkins, Immanuel Wallerstein et al: The age of transition -- trajectory of the world-system 1945-2025, Zed Books & Pluto Press 1996.

78. Beverly Silver: Forces of labor, Cambridge University Press 2003.

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.nu

Folkrörelser och Protester

Uppdaterat febr 2006

Innehåll

Förord

1. Aktörerna: stater, kapital, folkrörelser

2. Scenen: världen

3. Folkrörelser före världsmarknadssystemet

4. Lokalsamhällets försvar mot världsmarknadssystemet

5. Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna

6. Systemperiferiernas försvar mot centrum

7. Böndernas försvar mot matmarknaderna

8. De marginaliserades strävan efter likaberättigande

9. Civilsamhällets självförsvar

10. Folkrörelsesystemet

English summary

Demokratins bärare

Det globala folkrörelsesystemet