Våren 1960 bröt solidariteten med Södra Afrika fram i Danmark, Norge och Sverige. Folkrörelserna var pådrivande men oftast gamla etablerade organisationer och personer i ledande ställning i samhället som tog ansvar och organiserade både politisk opinion och praktiskt solidaritetsarbete. Till en början var alltså solidariteten med Sydafrika mer ett uttryck för en alternativrörelse inom etablerade organisationer än en ny folkrörelse. Den hade inte i början av 1960-talet samma fristående oppositionella karaktär som antiatomvapenrörelsen där en ny organisering och nya arbetsformer spelade den dominerande rollen. Ett tydligt undantag var stoppandet av tennismatchen i Norge med Sydafrika.

Rörelsen för solidaritet med Södra Afrika hade avgörande betydelse för att skapa bred uppslutning bakom antirasism och kravet på befrielse från kolonialismen och beredde marken för krav på global rättvisa. Det var också i frågan om Södra Afrikas befrielse som det starkaste nordiska samarbetet utvecklades i början av 1960-talet.

Grunden för humanitärt solidaritetsarbete startade med engagemang för svarta studenter i Sydafrika och länder i Afrika och Asien i allmänhet. När apartheidregimen kom till makten 1948 var en av dess första åtgärder att avskaffa stipendier för svarta studenter. Den icke-rasistiska National Union of South Africa Students (NUSAS) startade då en kampanj för att samla medel till en fond för svarta studenter och bad om internationellt stöd. Sveriges Förenade Studentkårer samlade mellan 1950 och 1958 in över 25000 kronor. I början skedde insamlingarna delvis genom bloddonationer [1]. Norsk Studentsamband beslutade 1953 att inkludera Sydafrikanska svarta studenter i utbytesprogram med tremånaders stipendier för studier i Norge [2]. Fram till 1959 hade bara två studenter inbjudits till studier i Norge när programmet utökades till att omfatta tre års stipendier, samma år som Sydafrika stängde alla universitet i landet för nya svarta studenter. Stödet till studenter skulle bli inledningen till ett mycket omfattande nordiskt stöd för humanitära ändamål till Södra Afrika. Mer än i något annat nordiskt land beredde skribenter i Sverige som DN:s chefredaktör Herbert Tingsten vägen för detta engagemang [3].

Politiskt lades grunden till stöd för befrielsekampen i Afrika i kommunisternas antiimperialism och tidiga stöd till kampen mot de vitas kolonialism av färgade folk. Det manifesterades inte minst genom världsungdomsfestivalerna sedan 1947 där många sydafrikanska ANC-ledare och tusentals nordiska ungdomar deltog. Politiskt grundades bredden i Algerietfrågan. Front National de Libération (FNL) startade den väpnade befrielsekampen 1954 samma år som Frankrike förlorade kriget mot vietnamesernas befrielsekamp. 1957 tilltog striderna i Algeriet och det avslöjades att fransmännen torterade tillfångatagna FNL-aktivister. Samma år beslutade nordiska socialdemokratiska studentföreningarna att uppmana sina moderpartier att försvara det algeriska folkets rätt till självbestämmande. De krävde dessutom att algeriska studenter som hindrades av franska myndigheter från att delta i högre undervsning skulle tas emot av nordiska universitet, något som snart också skedde särskilt i Sverige och Norge. Inte bara socialdemokratiska men också kommunistiska, liberala och centerns ungdomsförbund drev den algeriska befrielserörelsens sak. I december 1959 blev Sverige det första västlandet som röstade för Algeriets rätt till självbestämmande i FN. Det var ett radikalt skifte gentemot tidigare politik som fick avgörande betydelse också för inställningen till befrielsekampen i Södra Afrika. Sverige avvaktar inte längre FN-beslut om avkolonialisering som kommer senare utan går nu i täten för politiskt stöd för befrielsekamp [4]. För en generation politiskt intresserade ungdomar fungerar Algerietkriget som en väckarklocka och uppväcker ett intresse för att den rådande världsordningen är förtryckande.

Genom stödet till Algeriets befrielsekamp fick både socialdemokratiska och folkpartistiska politiker direktkontakt med Nordafrikanska ledare i Tunisien och Marocko och senare Algeriet som fungerade som en bro till befrielserörelser i Södra Afrika. Den nordiske politiker som utvecklat de mest omfattande kontakterna med ledarna för befrielserörelserna i Södra Afrika var folkpartisten David Wirmark. Han började sitt engagemang i den internationella studentrörelsen World Assembly of Youth (WAY) som startats som alternativ till WFDY efter kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakiet vilken ledde till splittring i många internationella organisationer. WAY hade medlemmar också från kolonialländer och hade i sin stadgar målet att "stödja och uppmuntra nationella ungdomsrörelser i icke-självständiga länder i deras kamp för att uppnå självstyre." 1951 deltog Wirmark som representant för SUL på ett WAY möte i USA i kommissionen om rasdiskriminering. 1958 blev han ordförande för organisationen och en pådrivande kraft i kampen mot apartheid med många, långvariga och tidiga kontakter med flera av befrielserörelsernas ledare som Joshua Nkomo från Zimbabawe, Oliver Tambo från Sydafrika, Kaunda från Zambia och Nyerere från Tanzania. Kontakterna blir allt tätare på flera nivåer. Signe Höjer deltar på en alla afrikansk kongress i Ghana 1958 där många av befrielsekampens ledare träffas i det första landet som blev fritt. Fria fackföreningsinternationalen med Arne Geijer som ordförande, tillika också ordförande för svenska LO, uppmanar 1959 till konsumentbojkott i samverkan med ANC och brittiska antiapartheidrörelsen [5].

I Norge gav 1959 studentkåren i Oslo, Bergen, Trondheim och Ås bidrag till att studenten Hans Beukes från Namibia skulle kunna studera i Norge vilket finansierades tillsammans med ett bidrag från utrikesdepartementet och Oslo universitet [6]. Strax före sin avresa fick han passet beslagtaget av sydafrikanska myndigheter vilket skapade stor uppmärksamhet i Norge. Illegalt lyckades Beukes lämna Sydafrika senare och kunde anlända 11 september i Oslo och framträda inför Det Norske Studentersamfund innan han reste vidare för att framträda inför FN:s Sydvästafrikakommitte. På studentmötet i Oslo antogs ett uttalande som fördömde apartheidregimen och krav ställdes på norska staten att driva Beukes sak både i FN: generalförsamling, FN-organ och gentemot den sydafrikanska staten. Det Norske Studentersmfund tog också initiativ till bildandet av en Sydafrikakommitté med stöd från personer som representerade alla politiska inriktningar. Målet var att informera, internationellt protestera mot den sydafrikanska regimens förtryck av den afrikanska majoriteten, organisera insamlingar för offer till apartheid och undersöka möjligheter för en bojkott att sydafrikanska varor. När kommitten lanserades 26 oktober 1959 stöddes den av riksdagsledamöter från samtliga partier med, Biskopen i Oslo och Norges mest kände författare Tarjei Vesaas. Huvudtalare var Gunnar Jahn, ordförande för Nobelfredspriskommittén och f.d. riksbankschef som kallade sydafrikanska ledarna för "nazi-inspirerade statsmän". Han blev ordförande för kommittén styrelse där också andra ledande personer som högerpartisten Albert Nordengen, senare borgmästare i Oslo och en lång rad av professorer ingick.

I Sverige hade studentkåren vid alla fyra universiteten redan 1958 garanterat insamling av 7500 årligen fram till 1964 för att finansiera en sydafrikanska svart student, i Lund utsträckte universitetet stödet till att omfatta en student till. SFS påverkade också utrikesminister Undén att i sitt årliga tal till FN:s generalförsamling ta upp frågan om den förvärrade situationen för sydafrikanska studenter [7].

Men det var inte studenterna som startade organisationer i Sverige särskilt inriktade på Sydafrika. 20 september 1959 startade Fonden för Rasförtryckets offer i Sydafrika på initiativ av författaren Per Wästberg och prästen Gunnar Helander inspirerade av liknande brittiska initiativ. De fick stöd av folkpartiets ledare Bertil Ohlin, förre socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss, chefredaktörer för liberal och socialdemokratisk press, professor Torgny Segerstedt, biskop Gert Borgenstierna och författarna Eyvind Johnson och Harry Martinsson [8]. Men till skillnad från i Norge ställde ingen högerpartist upp och den enda tidning vars chefredaktör avvisade deltagande var Svenska Dagbladet. På samma sätt som Tingsten hade Wästberg åkt till Södra Afrika och skrivit en artikelserie om apartheid och befrielserörelser. Först i Rhodesia där hans artiklar ledde till att han kastades ut ur landet för att hamna i Sydafrika där han på kort tid kom i kontakt med motståndet. Wästberg utgav 1960 böckerna Förbjudet territorium om Rhodesia/Zimbabwe och På svarta listan om Sydafrika som spreds i stora upplagor, den först i 90000 exemplar och den andra i närmare 80000 exemplar.

När Sydafrikas polis möter en fredlig demonstration mot passlagarna i Sharpeville med kulor och dödar 69 personer väcker det omedelbara reaktioner. I Norge utropade LO 28 mars till en sorgens dag och många byggnader som norska missionen huvudkontor i Stavanger hade flaggan på halv stång [9]. I Danmark fördömde socialdemokratiske utrikesministern Jens Otto Krag apartheid i för första gången folketinget [10].

I Danmark, Norge och Sverige genomför LO och kooperationen en bojkott av varor [11]. I Danmark genomförs den som planerat med stor succé inte minst som politisk propaganda under två månader. I Sverige förlängs den redan i januari beslutade bojkotten från två månader till fem och ledde till en minskning av importen av frukt med 25 procent. Ledande industridirektörer med intressen i Sydafrika kallade LO och KF för "oansvariga". I Finland fick bojkotten knappast någon uppslutning alls [12]. I Norge varade bojkotten fyra månader. Den hade brett stöd med undantag av fiskeindustrin som varnade LO att de skulle begära ekonomisk kompensation i händelse av bortfall av exportintäkter och rederinäringen som också blev oroad tillsammans med Norges Handels og Sjøfartstidende och högertidningen Morgenbladet. Den mest framträdande kvinnliga högerpartisten, Berte Rognerud, stödde bojkotten som många andra norska konservativa gjorde fast mer i tysthet. Socialister kräver att bojkotten ska fortsätta till dess att apartheid är avskaffats. Resultatet blev i Norge en drastisk minskning av fruktimporten med 95 procent vilket hängde samman med att fackföreningarna lyckades övertyga fruktgrossisterna att bryta ingångna avtal och avstå från import under bojkotten. Det långsiktiga resultatet av bojkotten blev omtvistat. Inom kort tid är handeln med Sydafrika tillbaka på den tidigare nivån eller har ökat i både Norge och Sverige. Svenska LO bedömer i sin verksamhetsberättelse att bojkotten haft en folkbildande effekt. Apartheid har blivit känt långt utanför intellektuella kretsar [13].

Sharpevillemassakern bidrar också till ett starkare engagemang från arbetarrörelsen. Omedelbart inbjuds afrikaner som bor i Norden eller är gäster att tala på möten. För första gången har socialdemokraterna en internationell avdelning i sin 1:a maj demonstration i Stockholm. I täten går Kanyama Chiume från Malawis kongressparti sida vid sida med statsminister Tage Erlander [14]. Med och sprider glädje och förnyelse är också sydafrikanska jazzorkestern The Golden City Dixies som 1959 under en utlandsturné sökte och beviljades politisk asyl i Sverige. I Köpenhamn talade ANC:s vice ordförande Oliver Tambo i 1:a maj demonstrationen och inför 3000 arbetare på Burmeister och Wein varvet dagen efter och åt lunch med statminister Viggo Kampmann från Radikale Venstre som samregerade med socialdemokraterna [15]. Även i Norge gjordes köpbojkotten av sydafrikanska varor till ett huvudtema under 1:a maj i en gemensam deklaration från LO och Arbeiderpartiets ordföranden Konrad Nordahl respektive Einar Gerhardsen samtidigt som regeringen Gerhardsen gjorde klart för Sydafrika att bojkotten inte hade officiellt stöd från norska staten [16].

Men en bred samverkan mellan Södra Afrika och Norden växer fram. Ledande blir inte minst afrikanska studenter i Norden som ofta valt att komma hit för det goda rykte som Norden skaffat sig bland de svarta och ofta betalda av det stöd som nordiska studenterna själva finansierat eller politiskt varit med att genomdriva. I Sverige fick akademikern och sociologen Joachim Israel i Stockholm ett brev från Sydafrika strax efter Sharpevillemassakern [17]. Det kom från Uatja Kaukuetu som påbörjat studier i Kapstaden 1957 men som tvingats avsluta dem av ekonomiska skäl. Han hade hittat en intervju med Israel i en amerikansk tidskrift och blev imponerad av kritiken av Sydafrika och beslöt därför att skriva till Israel. Det påbörjade en intensiv brevväxling mellan de två. Israel tog en mängd kontakter med universitet, organisationer och tidningar för att försöka få studieplats men också resa betald vilket visade sig särskilt svårt. Till slut ställde prästen och föreståndaren för Birkagården i Stockholm Curt Norell upp. Under skärtorsdagsmässan i Storkyrkan tog han upp kollekt för Kaukeutu. Resultatet blev bättre än förväntat och snart kunde det som blev till Skärtorsdagskommittén mot Rasförföljelser i Sydafrika med Israel, Norell, Anna Greta Gustavsson och Mats Kihlberg som medlemmar bjuda in de första ledande nationalisterna från det svarta Afrika befrielserörelser till Sverige. Kaukeatu var vice ordförande i den namibiska befrielseorganisationen SWANU som samarbetade med ANC och föreslog att Charles Kaureiasa skulle bli den andre studenten som kom till Sverige för de pengar som skärtorsdagskommittén samlat ihop. Plats vid Stockholms och Lunds universitet kunde ordnas men svårare var det med resedokument för de två svarta aktivisterna. Efter kontakter med brittiska antiapartheidrörelsen, brittiska myndigheter, Socialistinternationalen, .och intygande av biståndsministern Ulla Lindström startade nambierna resan utan pass med hjälp av missionen och Barbro Johansson i Tanzania. Det ledde till de första med bestående kontakterna mellan socialdemokraterna och befrielserörelserna i Södra Afrika [18]. Det kom sedan alltfler svarta studenter till Sverige som Bill Modise från ANC 1961 som genast började skriva artiklar i svensk press [19]. De spelade en viktig roll både som talare och organisatörer av det svenska solidaritetsarbetet. I Norge skedde det något tidigare med Hans Beukes och i Finland senare med Nickey Iyambo som bägge var namibier och aktiva i SWAPO, den befrielseorganisation som till slut blev den dominerande och tog över SWANUs roll. I Finland bildades YKA 1961, en avdelning inom World University Service som verkade för att ge studenter från fattiga länder en möjlighet att studera och gjorde Iyambos studier möjliga.

Närheten växer också till Södra Afrika när de sydafrikanska lagarna drabbar svenska sjömän och en författarinna. För brott mot lagen mot omoral dömdes sjömännen till piskstraff efter umgänge över rasgränsen 1960-61 vilket väckte stora protetser i pressen och fördömelse i riksdagen av statminister Erlander. När den populära författarinnan Sara Lidman greps när polisen trängde in i hennes lägenhet i Johannesburg tillsammans med den unge svart Peter Nthite. Hon anklagades också för brott mot lagen om omoral med maximalt straff på 7 år i fängelse och tio piskrapp. Lidman var i Sydafrika för att skriva om "den så kallade fria världens förträfflighet" och hade kontaktat den förbjudna ANC vars ungdomsförbund Nthite tillhörde. Efter svenska regeringens påtryckningar släpptes Lidman och när hon kom ut ur landet lades också anklagelserna mot Nthite ned. Affären väckte mycket stor uppmärksamhet även i Sydafrika där Lidmans försvar av sin förbindelse med den yngre Nthite sågs som mycket spektakulärt.

Nordbor blir centrala i Afrika på liknande sätt som afrikaner blir centrala i Norden. I Tanzania växer en miljö fram som tar hand om politisk flyktingar från Södr Afrika. Hit kommer SWAPOs ledare Sam Nujoma och 100 andra befrielsekämpar på flykt efter Sydafrikas repression av demonstrationerna i Old Location i Namibia, "studenter" som paret Marja Liisa och Lloyd Swantz hjälper med kläder, bröd och senare ett hus [20]. En stark framtidsoptimism växer fram i den nordiska kolonin i Tanzania där svenska Barbro Johansson också aktivt deltar tillsammans med personal på ambassader, i biståndet och missionärsorganisationer som långt innan hemmabasen ändrar politiken på privat initiativ upprättar kontakt med befrielserörelserna som under denna period börjar sin militära kamp i Angola, Mozambique och andra länder i Södra Afrika.

Efter Sharpevillemassakern förbjöds ANC. 34 svenska riksdagsledamöter nominerade på initiativ av prästen Helander då Albert Luthuli, ordförande för ANC till Nobels fredspris [21]. Detta togs mycket väl emot i Norge där priset delas ut. Luthuli satt under sin tid som ordförande sedan 1952 ofta i husarrest men var ändå i tät kontakt med ANC och ledningen av strategin för bojkotter, civil olydnad opch andra former för icke-våldslig kamp. Den norska nobelfredspriskommittén gav Luthuli fredspriset 1961 som han kunde motta efter problem med utresetillstånd e vilket ha till slut fick efter påtryckningar från USA och andra. Hoppet stod till att valet av Luthuli skulle kunna främja icke-våldsliga metoder i konflikten. Det hoppades också Luthuli i sitt tacktal samtidigt som han påminde om kampen mot fascismen under andra världskriget då folk i Europa hade startat motståndsrörelser för att bryta nazismens och fascismens rasarrogans och herrefolksmentalitet. Han gjorde klart att ANC skulle fortsätta kampen till slutlig seger för demokratiska rättigheter åt alla.

Strax efteråt inledde ANC en ny period i kampen med Nelson Mandela som pådrivande kraft. En militär gren av ANC, Umkhonto we Sizwe startade en sabotagekampanj 16 december 1961. Icke-våld som princip ersattes med minimum av våld som princip. Välriktade sabotage mot regimen ingick nu i strategin och även begränsat våld mot statens polis och militär ansågs kunna vara nödvändigt. Ställda inför ökad förföljelse och en regim som inte visade någon vilja till eftergifter såg ANC ingen annan utväg. Icke-våldsmetoden hade använts i Sharpeville med många döda och sårade och den egna organisationen förbjuden. Det gick inte att föra kampen i Sydafrika mot de vita på samma sätt som i Indien mot britterna var ANC:s motvilliga slutsats. Även medlemmar i liberala partiet i Sydafrika och andra organisationer startade grupper som började göra sabotageaktioner vid samma tid [22].

Det inledande starka stödet från etablerade krafter i samhället i början av 1960-talet tycktes inte leda någon vart. De nordiska länderna avstod från att rösta för resolutioner i FN som krävde avbrytande av diplomatiska förbindelser och ekonomiska sanktioner. Länder i Afrika och Asien fick ensamma fortsätta den politiska kampen mot Sydafrika medan ungdomsorganisationer i Norden sökte fortsätta bygga en stark rörelse. Studenternas internationella solidaritetsorganisation World University Service(WUS) i Danmark, Norge och Sverige startade 1961 en gemensam insamling till Påven Pius XII universitetet i Basutoland och gav ut en bok med bidrag från FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld och brittiske historikern Basil Davidson [23]. I juli rekommendera ett WAY möte i Århus bojkott av Sydafrikanska varor på initiativ av SUL [24].

Centralt för den fortsatta utvecklingen blev Afro-Scandinavian Youth Congress som hölls i Oslo i augusti 1962 under tre veckor [25]. Deltog gjorde 225 personer varav 125 från Afrika och 100 från Norden. Från Södra Afrika kom en fjärdedel av afrikanerna, bland nordborna kom 2 från Island, 4 från Finland, 10 från Danmark, 16 från Sverige och 70 från värdlandet Norge.

Den afro-nordiska konferensen bröt på många sätt med det mesta av outtalade regler som etablerade ungdomsorganisationer höll sig med. Majoriteten av afrikanska deltagare gjorde snart klart att de inte godkände varken turistutflykter till norska fjordar eller organisationskommitténs regel att inga politiska resolutioner fick antas. Med stöd av nordiska vänster och liberala representanter genomdrevs den afrikanska ståndpunkten med överväldigande majoritet med 129 röster mot 29 och 11 nedlagda. För den samlade välordnade nordiska ungdomen blev kongressen något annat än de oförbindliga vänligt sinnade diskussion som många väntat sig. Norska pressen utropade till sin förfäran att "skandinaverna är utmanövrerade" och att kongressen "styrdes av studenter från Moskva och Prag." [26] Konservativa organisationer avstod från att delta i diskussionerna följda av nationella studentorganisationer [27].

Av de 125 afrikanerna vistades 20 i Tjeckoslovakien, Sovjetunionen eller Östtyska demokratiska republiken medan 8 vistades i Sverige. Organisatörerna av konferensen hade brutit med kalla krigets blockeringar. I organisationskommittén ingick både högerpartiets och kommunisternas ungdomsförbund i Norge. Från Sverige deltog också kommunisternas ungdomsförbund, det socialistiska Clartéförbundet med vardera en representant, medan högern och socialdemokraterna hade fyra representanter och folkpartiets ungdomsförbund tre utöver några representanter för studentkårerna och en politiskt oberoende. Observatörer deltog både från WFDY och WAY, IUS och ISC som var ungdoms- och studentorganisationer som konkurrerade med varandra.

Kongressens syfte var att "stärka vänskapsbanden" mellan nordiska och afrikanska studenter. Det lyckades mer än väl. Ett mycket stort antal av Afrikas senare regeringsmedlemmar för självständiga stater knöt på kongressen kontakt med varandra och med nordiska ungdomar som senare också blev ledande politiker.

Föreläsare på kongressen var kända talare som Ben Barka från Marocko och Oliver Tambo från ANC. Tambo betonade att hans "problem var att övertyga ungdomen om att övertyga sina regeringar och folk att det inte är sydafrikanska varor som är billiga utan afrikaners tvångsarbete."

Kongressens uttalande uppmanade "de skandinaviska regeringarna att stödja kampen för frihet och grundläggande mänskliga rättigheter i Sydafrika genom 1) avbryta diplomatiska förbindelser med Sydafrikanska unionen, 2) uppmana FN att organisera världsomfattande ekonomiska sanktioner mot Sydafrika." I en annan resolution uppmanade kongressen till "1) avskaffande av alla förtryckande lagar riktade mot afrikaner, 2) omedelbart erkännande av demokratiska rättigheter och frisläppande av alla politiska fångar, 3) införande av total ekonomiska, diplomatiska och kulturella sanktioner som afrikanska nationer uppmanat till i FN, 4) oreserverat materiellt och moraliskt stöd till befrielserörelser i Södra Afrika." I en resolution fördömdes "det militära stöd som ges till den fascistiska regeringen i Portugal av NATO." [28] Kongressen avslutades med en demonstration med 1000 deltagare på en eftermiddag mitt i veckan. Tambo kunde efter kongressen åka runt och möta statsministrarna i Norge, Sverige och Danmark. Det skulle dröja 25 år innan de ledande västmakterna Storbrittanien och USA tog emot sådana ANC-besök.

Under tiden hade organiseringen av Sydafrikaarbetet radikaliserats. Humanitära fonder för medel till apartheidens offer kvarstod i Sverige, I Danmark är det Mellomfolkelig Samvirke som 1960 startar insamling av medel för offer för apartheid [29], vilket senare leder till bildandet av paraplyorganisationen, Sydafrikafonden en dansk avdelning av den brittiskbaserade Defence and Aid Fund [30] och i Norge Krisefondet for Sør-Afrika 1963 med sedvanlig norsk bred etablerad uppbackning från samtliga ungdomsförbund, riksdagsmän från alla partier, ordföranden för fackföreningar och arbetsgivarnas organisationer, FN-sambandet, Amnesty och det mesta som i övrigt kan tänkas från universitet och hjälporganisationer, kristna och judiska ungdomsorganisationer m.fl. [31]. 1963 sker också det första direkta humanitära stödet till en befrielserörelse i Södra Afrika. Det var Nana Mahomo som genom kontakter med Sydafrikakommittén, KF och Metallarbetarförbundet lcykades med detta. Till en början företrädde Mahomo Pan African Conference, PAC inom en allians av befrielserörelser i Sydafrika och Namibia. Efter en splittring mellan PAC och ANC fortsatte han och lyckades få Metall att skänka en Land River till PAC:s transport för flykting arbetet i Tanzania och 100 brittiska pund från KF till flyktinghjälpen, bägge engångssummor. PAC ansågs dock snart bland folkrörelserna ha en alltför negativ attityd till vita vilket sågs som en fara för ett framtida icke-rasistiskt Sydafrika. De startade också en militär kamp som inte bara gjorde bombattentat som ANC och liberala grupper ägnade sig åt utan också använde våld mot personer vilket startade med dödandet av sju personer i början av 1963. PAC utsattes efter detta för omfattande repression och fick mycket av sitt arbete i Sydafrika paralyserat. De föll efter det första engångsstödet bort bland folkrörelserna i Sverige som intressanta att ge stöd.

Utöver humanitärt stöd växte nu också organisationer som arbetade mer politiskt. I Sverige startade fredsaktivisten Bertil Svahnström 1960 en aktionsgrupp mot rasförtryck som ordnade ett fackeltåg i protest mot apartheid i Sydafrika [32]. 1961 bildades en bred nationell organisation, Svenska Sydafrikakommittén med stöd av liberala och socialdemokratiska ungdomsförbundet och ekonomiska bidrag från fackföreningsrörelsen med Skärtorsdagskommittén för rasförtryckets offer som pådrivande [33]. Den spred information och organiserade ekonomiskt stöd till de som drabbats av apartheidpolitiken. I Danmark bildas Apartheidkomitteen efter mönster från Kampagnen mod Atomvåpen med fredaktivisten Carl Scharnberg som en av medlemmarna. I Norge bildar 17 ungdomsorganisationer Norsk Aksjon mot Apartheid, NAMA 1963 eftersom den norska Sydafrikakommittén inte ville driva bojkottkravet. I Finland bildades till en början ingen särskild Sydafrikaorganisation . Istället var det Suomen Opiskeliijoiden YK-liike, Finska studenternas FN-förbund, som direkt när det bildades av främst socialdemokrater 1963 tog upp apartheidfrågan och ordnade välbesökta protestmöten [34].

Marken var nu förberedd för vidgade kampanjer. I hela Norden organiserade studenter och ungdomsorganisationerna bojkott mot Sydafrika på den icke-bindande uppmaningen från FN:s generalförsamling. Det gav resultat inom några veckor i Danmark där huvudstadens konsumentförening och Irma gav besked om att sluta sälja varor från Sydafrika, ett exempel som snart andra följde efter [35]. 100 av 179 folketingsledamöter skrev på ett upprop där de stödde den av DUF startade bojkotten. Pengar samlades in till Sydafrikafonden.

I Norge drev NAMA bojkottkampanjen som stöddes av 48 stortingsledamöter från alla partier utom Høyre och Kristlig Folkeparti. Kampanjen skrävde också gemensamt att regeringen förbjöd import av sydafrikanska råvaror [36].

I Sverige var det Sveriges ungdomsorganisationers landsråd som genomförde den landsomfattande bojkotten av sydafrikanska varor. Aktionen stöddes brett [37]. …. Sellström, 1999, s189.

Den lyckades bättre än den bojkott som LO och KF genomförde 1960. Importen av apelsiner från Sydafrika rasade från 11,200 ton 1961 till 3,050 ton 1964. Totalt minskade värdet på importen från Sydafrika med 4,4 miljoner kronor vilket motsvarade 10 procent. Men exporten ökade med 16 procent. De svenska exportindustrierna kritiserade kraftigt bojkotten. ASEA:s direktör Vrethem gick steget längre och försvarade Sydafrika. Bojkotta Sydafrika påstod han skulle leda till blodigt kaos, riskera livet på den vita sydafrikanska befolkningen, och förstöra den mest kvalificerade utposten för civilisation i Afrika. En annan ASEA-representant, Dr. Ragnar Liljeblad, intygade i den nynazistiska tidningen Fria ord att svarta inte kan anses som människor på samma sätt som vita [38]. I Sydafrika väckte bojkotten mycket starka reaktioner både bland politiker och i enstaka fall avbröts kontrakt med svenska företag. Genom att ingen tidsgräns var satt för bojkotten utvecklades den till något mycket mer än att påverka enskilda konsumenter. Lokala aktionsgrupper uppstod runtom i Sverige på 210 platser under kampanjens första månader startade av lokala avdelningar av organisationer anslutna till SUL. Pengar samlades in till Fonden för offer för rasförtrycket samtidigt med att information spreds i stora mängder. Sydafrikanska fackliga, kyrkliga och politiska ledare bjöds ofta in till folkrörelsemöten för att hålla tal [39]. Kontakter etablerades mellan SUL och ANC samt den internationella antiapartheidrörelsen. ICA, Tempo och EPA beslutade att sluta importera sydafrikanska varor. Än viktigare var att Kooperativa Förbundet med sina över en miljon medlemmar beslutade att delta i kampanjen vilket man fortsatte med fram till 1969. LO anslöt sig dock inte med hänvisning till att det krävdes ett beslut internationellt för att de skulle gå med vilket saknades till skillnad från 1960 när fria fackföreningsinternationalen beslutat om genomförandet av en tidsbegränsad bojkott.

Det fanns dock stark sympati för den nordiska ungdomsaktionen i arbetarrörelsen. I Århus vägrade hamnarbetarna att lossa den svenska M/S Lommaren när den anlöpte hamnen med 169 ton frukt från Sydafrika till danska grossister. I Köpenhamn gick det lika illa [40]. I Bägge hamnarna hade Oliver Tambo talat på 1:a maj 1960 och uppmanat till isolering av Sydafrika. Inga sydafrikanska varor lossades i större danska hamnar från och med 1 juli. Till slut fick skeppet ta sig till hemmahamnen Göteborg. Där fortsatte problemen. Svenska stuvare vägrade också lossa lasten med stöd av anti-apartheidaktivister [41]. Aktionen förklarades olaglig i bägge länderna och arbetarna hotades med straff. I Danmark fick 34 hamnarbetare i Århus och Köpenhamn böter på 35 kronor och deras fackföreningar straffades med böter på 8,000 kronor i Köpenhamn och 3.000 kronor i Århus. I Sverige löstes frågan genom förlikning utan att komma upp i domstol. Frukten kunde slutligen föras över till lastbil och fraktas till Danmark via färja. Nordiska transportarbetarförbundet stödde aktionerna genom ett uttalande som krävde av de nordiska regeringarna att föra kampen vidare och föreslog att olja skulle stoppas från införsel till Sydafrika och handeln med guld och sjöfart skulle upphöra samtidigt som de diplomatiska förbindelserna avbröts.

--------------------------------------------------------------------------------

[1] Sellström, 1999, s86. Olof Palme deltog aktivt i kampanjen och beskrev det senare som sin "första politiska handling".

[2] Linné Eriksen, 2000, s13f

[3] Sellström, 1999, Linné Eriksen, 2000, s11

[4] Sellström, 1999, s98. Det sker långt före det tal av Olof Palme 1965 om Vietnam som brukar ses som det stora skiftet i svensk utrikespolitik men som Sellström menar skedde redan i Algerietfrågan.

[5] Munthe Morgenstierne, 2003, s19

[6] Linné Eriksen, 2000, s14ff

[7] Sellström, 1999, s89.

[8] Sellström, 1999, s113f samt s139.

[9] Linné Eriksen, 1999, s16.

[10] Munthe Morgenstierne, 2003, s19.

[11] Munthe Morgenstierne, 2003, s20f., Linné Eriksen, 1999, s23f, Sellström, 1999, s141ff,

[12] Bojkotten utlystes i 30 länder av fackföreningar men följdes framförallt i de skandinaviska länderna, USA, Strobrittanien och Västtyskland. Sellström, 1999, s142.

[13] Samma bedömning görs i Danmark Munthe Morgenstierne, 2003, s20f.

[14] Sellström, 1999, s59

[15] Munthe Morgenstierne, 2003, s20f

[16] Linné Eriksen, 2000, s24

[17] Sellström, 1999, s146ff

[18] Angett av Pierre Schori i Sellström, 1999, s149

[19] Sellström, 1999, s167f

[20] Soiri och Peltola, 1999, s96

[21] Linné Eriksen, 2000, s17, Sellström, 1999, s176ff.

[22] Sellström, 1999, s172f.

[23] Sellström, 1999, s104.

[24] Sellström, 1999, s104.

[25] Sellström, 1999, s104ff, Linné Eriksen, 2000, s20ff, Munthe Morgenstierne, 2003, s23.

[26] Sellström, 199, s106

[27] Konservativa studenter från Bergen, Oslo, Köpenhamn, Sverige ochTrondheim avstod från att delta i diskussionen tillsammans med liberala studenter från Åbo, Kristlig folkepartis ungdom och Unge Höyre från Norge samt nationella ungdomen från Island och senare 6 delegater från Danmarks studenter och studentorganisationerna i Sverige, Finland och Island. Sellström, 199, s107.

[28] Linné Eriksen, 2000, s23.

[29] Munthe Morgenstierne, 2003, s21.

[30] Munthe Morgenstierne, 2003, s24.

[31] Linné Eriksen, 2000, s33.

[32] SOU?, Sellström

[33] Ibid., s40

[34] Soiri och Peltola, 1999, s23

[35] Skovmand, s10.

[36] Linné Eriksen, 2000, s25

[37] Sellström, 1999, s189

[38] Sellström, 1999, s203.

[39] Anno 1963

[40] Munthe Morgenstierne, 2003, s25.

[41] Sellström, 1999. s195f.