Framväxten av den nordiska alternativrörelsen skedde integrerat med transnationell folkrörelsekamp på 1940-talet och 1950-talet. Men den kampen ställdes snabbt inför närmast oöverstigliga problem. Löftena om befrielse från kolonialt förtryck som de allierade lovat under kriget byttes mot bomber mot de färgade folken. Till en början spelade de traditionella organisationerna en stor roll för fred och solidaritetsarbetet. I samband med en fredsriksdag i Stockholm 1944 uppgick den svenska sektionen av Världssamling för fred i Mellanfolkligt samarbete för fred och kunde räkna med 1 300 000 kollektivanslutna medlemmar. Denna av LO:s vice ordförande ledda sammanslutning gick senare upp i FN-förbundet. De pacifistiska fredsorganisationerna i hela Norden samlades direkt efter kriget vid ett stort nordiskt gränsmöte med 13 000 deltagare vid Eda arrangerat av nordiska fredsförbundet. Stolt deklarerades att "I den värld som nu skall byggas upp, måste det beredas möjlighet för människorna att leva utan fruktan och nöd." [1].

Ett aktivt stöd till kamp mot fruktan gavs till dem som kämpade mot Francoregimen i Spanien. I Oslo demonstrerade 3 000 studenter 1946 mot förtrycket [2]. Syndikalisterna fortsatte sin solidaritet med spanska antifascister som startat under inbördeskriget på 1930-talet. Under andra världskriget hade syndikalisternas tidning Arbetaren varit den tidning som blev mest indragen av myndigheterna för sin kritik av tyska facismen. När kontakterna kunde återupptas under krigets slutskede inom anarkosyndikalisternas international IAA med Stockholm som bas var reaktionerna lika starka som vid norsk-svenska gränsen. Generalsekretetaren John Anderssom skickade på måfå och krokiga vägar ut brev till vad som kunde finnas kvar av syndikalistiska organisationer på sina ursprungliga adresser eller i exil. Av en tillfällighet nådde ett av dem fram till Oran i Algeriet där spanska flyktingar samlats till konferens utan att någon i Stockholm visste om det.

Men där de spanska flyktingarna såg hoppfullt på framtiden skulle snart Europa visa sitt ansikte när kriget var över. När freden skulle firas 8 maj 1945 viftades det egna landets flaggor inte bara på gatorna i Norge och Danmark utan också i Algeriet. I Norden blev det en glädjens dag, i Algeriet påbörjades imperialisternas ordning efter kriget. Viftandet av algeriska flaggor förbjöds av det franska myndigheterna. När det ändå gjordes av en scout i staden Setif började polisens skjuta och dödade demonstranter. Det ledde till upplopp på flera orter. För att undertrycka det skickades militärflyg ut och bombade muslimsk civilbefolkning. På marken angrep militär och europeisk medborgarmilis. 120 européer och 10 000 eller fler muslimer dödades. Det blev vändpunkten som gjorde att många såg den nationella väpnade befrielsekampen som nödvändig; den startade 1954. Liknande massakrer inträffade i andra delar av det franska imperiet. I november 1946 bombade fransmännen Haiphong i Vietnam och började det 29-åriga krig som senare togs över av USA. På Madagaskar dödades 7000 i liknande uppror som i Algeriet.

Bombningen av civilbefolkning fick sitt mest massiva uttryck i Asien när atombomberna fälldes, först över Hirsoshima 6 augusti 1945 och sedan över Nagasaki 9 augusti. Japan var redan på väg att ge upp. Det var bara en tidsfråga innan sovjetiska trupper skulle kunna bidra och kampen snart var över. Ändå valde USA att fälla bomberna som dödade hundratusentals. En ny epok inleddes som fortsatte med amerikanskt och europeiskt nedkämpande av färgade folks befrielsekamp över hela världen.

Solidaritet med Öst- och Västeuropa

IAA:s sekretariat i Stockholm mottog också brev som visade på andra problem vid avslutningen av kriget. Anarkisterna i Bulgariska Arbetskonfederation skickade först brev där mottagaren av brev från IAA talar om hur detta "framkallade hos syndikalisterna i Sofia en obeskrivlig glädje" där några "grät av glädje" och andra "kysste mig som barn". Snart kom nya rapporter som blev de sista från kamraterna i Bulgarien. "Just nu rasar en vild terror genom hela landet. Varje medborgare som inte gillar regeringens diktaturmetoder kan sändas till koncentrationsläger. De mänskliga rättigheterna är avskaffade, den politiska friheten, ordets frihet, press- och åsiktsfrihet är helt och hållet likviderade. … nya offer för kommunistiska raseriet tillkommer varje dag." [4] Östeuropa lades snabbt under kommunistpartiers dominans vilka stödde sig på Sovjetunionens militär men också på Sovjets popularitet efter att landet mer än någon annan krossat naziväldet.

I Västeuropa fortsatte syndikalisterna sitt solidaritetsarbete. Man deltog inte bara på internationella möten och stödde återuppbyggnaden av syndikalistiska organisationer. Andersson och andra svenskar smugglade också vapen till Spanien för att stödja den antifascistiska motståndskampen där. Det gällde att ta sig över de höga fjällen, skriver Andersson. "Marschen var ansträngande och nog kände både jag och Ragnar att vi hade överskridit 60-årsåldern, då man inte längre är så lätt på benen." [5] De kom fram till slut till ett hus nära gränsen där vapnen kunde lämnas över och "livliga debatter föras om gemensamma angelägenheter" med de spanjorer som tagit sig förbi gränsvakterna och rapporterade om det illegala organisationsarbetet inne i Spanien. "Bland de största och vackraste minnen" från sin tid som internationellt verksam framhåller Andersson besöken från 1947 och framåt på kolonin Aymare [6]. Här förverkligades i södra Frankrike spanska politiska flyktingar "ett stycke frihetlig socialism" med egendomsgemenskap där var och en får efter behov vad den behöver och lönesystemet är avskaffat, jordbruk, radiosändningar till Spanien för att stödja antifascismen och centrum för syndikalistiska ungdomars möten och frivilliga arbete, allt drivet av ett 40-tal invalider från inbördeskriget. Det som inte minst imponerar på Andersson är att invalider som annars skulle ha det mycket svårt på detta sätt levde ett bra liv.

Atombombshot och världsfederalister

Andra folkrörelser byggde också åter upp sina kontakter efter kriget, men sällan under så besvärliga omständigheter. Hemma i Norden rådde samhällsfred med enstaka undantag som metallstrejken i Sverige 1945. Internationellt ledde förhandlingar inom FN till antagande av deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948 som ett resultat av de gemensamma ansträngningarna mot fascismen, innefattande både ekonomiska och politiska rättigheter vilka sades vara odelbara.

Få uppmärksammade ännu faran med atombomben. Men när SFSF i Sverige gav ut skriften Jag är rädd! om frågan i 50 000 exemplar stoppades försäljningen av Pressbyrån. Motivering: "Lika lämplig som den är att sprida i de tvistande stormakterna, lika farlig anse vi den är att distribuera i det alltigenom fredliga Sverige." [7] I Danmark skrev Else Zeuthen som var ordföranden för Kvindernes Internationale Liga for Fred og Frihed att "situationen efter atombombens opfindelse i 1945 er totalt forskellig fra, hvad den har været på noget andet tidspunkt i historien." [8]

Oron för atombomben blev en av drivfjädrarna bakom internationella fredskampanjen 1947 och 1948. Det var för den kampanjen Zeuthen skrivit sin appell mot atombomben, vilken i Sverige resulterade i skriften Jag är rädd! Kampanjen gick ut på att folkrörelser tillsammans skulle bedriva fredspropaganda och kom till på initiativ av IKFF:s Västerås-krets ordförande Vera Robért-Åkesson. Omkring 200 möten hölls i Sverige med sammanlagt 50 000 deltagare. Kampanjen spreds också till andra länder, i Danmark som Verdensfredskampagne där 18 000 namn samlades in bakom en fredsappell.

Stort genomslag fick vid samma tid idén om världsfederalism. I Danmark bildades Landsforeningen Een Verden som avdelning till World Movement for World Federal Government. En federal världsstat utrustad med polis, rättsväsen och skatteindrivning sågs som den enda möjligheten till överlevnad för mänskligheten i atomåldern. Upprättelsen föreställde man sig skulle ske 1950 vilket snart reviderades till 1955. Värdsfederalismen fick uppslutning från ett mycket stort antal kända personer och alla partier utom kommunisterna. År 1949 hade man 7 000 medlemmar i Danmark och nästan varje ort av betydelse hade en lokalavdelning med lokala notabiliteter i styrelsen. I Sverige anslöt sig 56 riksdagsmän till en grupp för federation, i Danmark anslöt 73 parlamentariker till Een verden gruppen 1951 [9].

De pacifistiska fredsorganisationerna samarbetade till en början med världsfederalisterna. När världsfederalisterna mer entydigt tog parti för den "västliga demokratin" och inte ville ta avstånd från NATO-anslutning och blockindelning av världen skildes vägarna. Een verden uteslöts ur Dansk fredsråd vilket stärktes ytterligare av att ledande världsfederalister förordade att en världsregering skulle kunna använda atombomber. Den svenska ordföranden för Världsfederalisterna professor Hugo Osvald blev den förste att i riksdagen 1955 tala för möjligheten att tillverka svenska vätebomber [10].

Kalla kriget splittrar

Det hoppfulla nordiska samarbete som startat direkt efter kriget stötte snart på problem. Ett nordiskt försvarsförbund förbereddes med ett till synes brett stöd i alla länderna. Det kalla kriget fick genomslag i och med kuppen i Tjeckoslovakien 1948 då kommunisterna tog över makten. I Danmark utbröt en kris när en ambassadtjänsteman från Washington kom hem med förtroliga upplysningar från amerikanska myndigheter om ett nära förestående sovjetiskt angrepp på Danmark. Socialdemokratiska underrrättelsetjänsten AIC spred också den obekräftade uppgiften att danska kommunistpartiets ordförande uttalat på ett internt möte att partiet officiellt måste ta avstånd från en ockupation men att man var beredd att bistå Sovjet "med våpenmagt och sabotage" [11]. Danmark, Island och Norge anslöt sig till NATO och Finland slöt en icke-angreppspakt med Sovjetunionen.

Det kalla kriget hade delat Norden. I Europa och globalt skedde samma sak. I Östeuropa hade s.k. folkdemokratier upprättats under 1946 och 1947 vika var formellt fristående men av väststaterna betraktade som kontrollerade av Sovjetunionen i praktiken också var starkt beroende av sovjetiska armén. Amerikanske presidenten Truman vände sig mot kommunismen i Europa och globalt genom att lova att "stödja fria folk som gör motstånd mot väpnade minoriteters försök att ta makten eller mot press utifrån" [12]. Amerikanska Marshallplanen lanserades sommaren 1947 för att i stor skala ekonomiskt stödja återuppbyggnad i Europa. Den stämplades av Sovjetunionen som ett led i en plan för global expansion och länderna i östblocket ställde sig utanför. USA följt av de västeuropeiska länderna startade i slutet av 1947 en ekonomisk blockadpolitik mot Sovjetunionen av vad som kallades strategiska varor, vilket innefattade mellan en tredjedel och hälften av de varor som ingick i internationell handel [13].

USA doktrin splittrar underutvecklade och utvecklade

I Indien överlämnade Storbritannien makten till den inhemska befolkningen efter den nationella rörelsens kamp sedan 1885, i övriga delar av världen fortsatte stöd till förtryckande regimer och understöddes koloniala förhållanden. 1949 kunde president Truman i USA deklarera ytterligare en doktrin för hela världen. Den delade in världen i utvecklade och underutvecklade stater. Hela världen sades ha en enda väg att gå för att uppnå utveckling och den kunde nås av alla genom modernisering av samhället efter amerikanskt mönster [14]. I decennium efter decennium skulle nu alla gemensamt anstränga sig för att komma upp ur sin fattigdom och bakåtsträvande kultur genom att bli mer utvecklade och för varje nytt decennium skulle utvecklingskampanjerna leda till ökade klyftor i världen. Västmakterna hade hittat en strategi för att behålla övertaget även om den formella politiska överhögheten måste överges.

Den nordiska pacifistiska fredsrörelsen försökte motverka anslutningen till stormaktsallianser. En mer allsidig systemkritik av den rådande världsordningen skulle dröja; tills vidare formulerades kritik i vaga civilisationskritiska termer och i mycket små kretsar. Vid en nordisk fredskongress i Bergen 1948 diskuterades hur man skulle förhålla sig till de framväxande motsättningarna. En av de finska representanterna markerade att Finland "inte längre vill anses som en mur mot det s.k. barbariet utan vill söka vara försonare." [15] I en gemensam resolution från mötet talades om "att bygga broar" och man varnade för militär blockbildning och önskade att nordiska länderna skulle stå utanför sådana block. Anslutningen till NATO kunde man inte påverka men i Finland började man en brobyggande roll som kom att få bestående resultatet för freden i Europa och det viktiga Helsingforsavtalet 1975.

Även den kvinnliga fredsrörelsen försökte stärka brobyggandet. 1950 reste Marie Lous Mohr, mångårig ordförande för IKFF i Norge och senare organisationens internationella president till Kina ett år efter kommunisternas maktövertagande [16]. Det förde till anklagelser om kommunistsympatier. I Sverige krävde flera ledande inom IKFF att den svenska sektionen skulle lämna det internationella förbundet. Det fanns för många samarbetsvilliga som hade "Picassos duva" svävande över sig genom sitt aktiva deltagande på världsfredskongresser internationellt. 1954 avgjordes frågan och IKFF kvarstod i det internationella förbundet och förlorade sin ordförande Märta Nordin [17].

Den pacifistiska fredsrörelsen förde mest en undanskymd tillvaro. Detta trots ibland imponerande medlemsiffror. I Danmark samlade Kvindernes Internationale Liga for Fred og Frihed 20 000 medlemmar och Dansk Fredsforening 4 000 till vilket också kunde läggas flera kollektivt anslutna föreningar [18]. Men arbetsformerna var knappast engagerande och begränsade sig till möten och artiga artiklar i tidingarna. När Dansk Fredsråd utlyste demonstration utanför folketinget i mars 1949 mot NATO-anslutningen var det första gången någonsin som internationella kvinnoligan demonstrerade i Danmark. Den ungdomliga entusiasmen skulle ta andra mer aktivistiska vägar än de pacifistiska organisationerna kunde erbjuda.

Tord Björk

Nästa folkrörelsehistoria tar upp den frivilliga ungdomsrörelsen som byggde broar mellan rika och fattiga i alla delar av världen över alla gränser.

--------------------------------------------------------------------------------

[1] Fogelström, 1983, s232f.
[2] Paxleksikon, Demonstrasjon, 1979, s81.
[3] Andersson, 1961, s176.
[4] Andersson, 1961 s178.
[5] Andersson, 1961, s187ff
[6] Andersson, 1961, s203ff
[7] Samma, s240
[8] Hein Rasmussen, 1997, s
[9] Fogelström, 1983, s240, Hein Rasmussen, 1997, s
[10] Fogelström, 1983, s249.
[11] Wilhjelm, 1999, s100. I Norge behandlade man underrättelser mer behärskat. När tre kartor dök upp i början av det känsliga året 1948 där känsliga punkter på viktiga orter var markerade med ryska anteckningar gjordes en noggrann analys om vem som kunde ha gjort det och vilken fara som kunde finnas bakom. De påstods komma från en norsk kommunist som enligt uppgift hjälpte det sovjetiska underrättelseväsendet. Norska myndigheter ökade beredskapen på misstänkta orter. Inför stortingets specialkommitté redovisade justitieminister Gundersen misstankarna om förberedelser för sabotage och drog slutsatsen att "det er ingen grund til og overdimensionere det." återgivet i Lundkommissionen s169.
[12] Citerat av Lundkommissionen, s159.
[13] Lundkommissionen s159 med hänvisning till Bo Huldt s43.
[14] Esteva, 1991, s8f.
[15] Fogelström, 1983, s242.
[16] PaxLeksikon, Internasjonal Kvinnliga for Fred og Frihet, s217
[17] Fogelström, 1983, s250-
[18] Hein Rasmussen, s20.