Afrika
- Senegal-Gambia
- Guinea-Bissau
- Guinea
- Sierra Leone
- Liberia
- Elfenbenskusten
- Ghana
- Togo
- Mali
- Burkina Faso
- Niger
- Benin
- Nigeria
- Chad
- Kamerun
- Centralafrikanska rep
- Ekvatorialguinea
- Gabon
- Kongo B
- Kongo K
- Etiopien
- Djibouti
- Somalia
- Kenya
- Uganda
- Rwanda
- Burundi
- Tanzania
- Zambia
- Mozambique
- Malawi
- Zimbabwe
- Botswana
- Namibia
- Sydafrika
- Lesotho
- Swaziland
- Malagasy
- Mauritius
Nordafrika-Västasien
Europa
Sydasien
Ostasien
Nordamerika
Latinamerika
 
Tillbaka till Landindex
 

Sydafrika

 

 

 

Folkmängd 2003: 42,8 milj
Yta: 1.221.000 km2
Produktion 2003: 432 mdr USD

 

 

Kortbeskrivning: En högslätt bebodd av fyra folkgrupper: khoisanfolken som har bott där i hundratusentals år och levt på jakt och rotsamling, bantufolken som vandrade in på 500-talet och tack vare sitt jordbruk snart kom i majoritet, europeer som började kolonisera området från söder på 1600-talet, och indier som dessa importerade som arbetare på 1800-talet. Europeerna hade länge övertaget trots sitt numeriska underläge och kunde bilda en härskarkast stödd på det europeiska världsmarknadssystemet, vars halvvägspost mellan Europa och Indien det var fram tills Suezkanalen öppnade.

Bantufolken förde länge ett traditionellt försvarskrig men framför allt sen guld och diamanter hittats i områdets centrala delar i mitten av 1800-talet kunde europeerna krossa afrikanernas samhällen och utforma det mest dogmatiska exemplet på s.k. vandringsarbete som hittills har förekommit. Detta innebar att gruvornas (och annan verksamhets) arbetare egentligen antogs bo i sina hembyar och bara tillfälligtvis arbeta som gästarbetare i europeernas anläggningar för extrapengar; detta för att lönerna skulle kunna hållas nere och arbetarna förnekas medborgerliga rättigheter. I praktiken var "hembyarna" så utarmade att få kunde bo där.

Mot detta system, "apartheid", försökte afrikanerna länge föra en motståndskamp för fulla medborgerliga rättigheter men den förblev kraftlös tills Sydafrika, hänvisande till sitt förtryck av alla fackliga rättigheter, hade lyckats locka till sig europeiskt kapital och byggt upp en industri på 60-70-talen. Då genomförde arbetarna där en lyckosam strejkrörelse och efterhand spred sig arbetarrörelsemobiliseringen till resten av det civila samhället och drog in afrikaner ur många sociala skikt under arbetarrörelsens hegemoni. Från ca 1985 kunde regimen bara kontrollera arbetarstadsdelar och afrikanskdominerad landsbygd med militär, en väldigt dyr metod, och dess alltmer paranoida brutalitet ledde också till att den började isoleras internationellt. Ca 1990 hade den europeiska överklassen insett att den bara kunde överleva ekonomiskt om den gav vika politiskt och accepterade maktdelning vilket genomfördes 1994. Trots att det svarta borgerskapet därmed koopterades in i staten behåller den svarta arbetarrörelsen, för att inte tala om townshiprörelsen, en militant kompetens och hör till världens ledande runt 2000.


 

Statistikuppgifter

 
						
Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org