1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31

	nyhetsbrev17u36 Printed: tisdag 23 juli 2002 20.58.30		Page 17 of 31 Printed For: Louise
	för att kontrollera politiska protester finns också en annan parallell politiskt lika farlig tendens. Den går ut på att marginalisera samhällsförändrande folkrörelser. Breda initiativ med tydliga politiska krav som många olika typer av folkrörelser stödjer där allmänheten har möjlighet att medverka genom deltagande i demonstraionståg och öppna möten motverkas samtidigt som professionella folkbildnignsinsatser premieras som är så fragmenterade som möjligt och inte knyter an till nationella eller internationella demokratiska strävanden för folklig organisering. Eller såsamlar folkbildande insatser men efter principer som kommer i konflikt med behovet hos demonstrerande organisationer att ha möjlighet till en samlad motkonferens alternativ bygger på avpolitiserande samarbete med välgörenhetsorganisationer och välfinansierade EU positiva föreningar utan brett ideellt lokalt engagemang.Miljontals kronor satsas på kampanjer mot rasismen, men dessa kampanjer får inte ta upp den rasism som är resultatet av statlig politik utan bara rasism i vardagslivet. Poltiken gentemot breda folkrörelsesamarbeten växlar mycket snabbt från totalt ointresse till massmedieanpassade dialoger enligt recept från PR-industrin. Samtidigt som det grundläggande uppbygget av kritisk kunskap direkt kopplade till folkrörelsesamverkan förklarats för att vara icke-relevant av statsmakten. I stället för att medverka till brett samhällsförändrande folkrörelsearbete grundat på lekmannastyrd verksamhet satsar staten alltmer både i rika länder och tredje världen på tillfälliga projekt uppstyckade i bidragsgivarstyrda teman och ledda av professionaliserade grupper inom studieförbund eller olika andra så kallade icke-statliga organisationer. Vi får en uppsjö av skendebatter istället för demokratiserande förändring av samhället genom att människor sluter sig samman i framväxande folkrörelser. Det räcker inte med att analysera polisens agerande i förhållande till de samverkande folkrörelserna utan det är alltså nog så viktigt att se hur staten, massmedia, storföretagen och andra krafter i samhället förhåller sig till andra metoder för att splittra en folklig opnion och förändrande kraft. EU-motståndet Det svenska EU-motståndet lyckades genomföra den största anti EU demonstrationen sedan folkomröstningen. Man lyckades också tydligt avgränsa sig från alla andra initiativ som sökt stärka EU-motståndet genom mer eller mindre genomtänkt EU-kritik. Nackdelen med detta är att samlande initiativ för att förnya EU-motståndet i sakfrågor hamnade i hög grad utanför Folkrörelsen nej till EU förutom i EMU frågan. Det gäller kritiken mot militariseringen där det mest samlande intiativet togs på Götboergsaktionens motkonferens i samverkan med Kvinnor för fred, kampen mot EU:s WTO politik där både Göteborgsaktionen, Miljöförbundet Jordens Vänner och Attac samt deras internationella samarbetspartners agerade, miljöfrågor och det gäller Schengen. Mer allmänt gäller det också tredje världen kritik mot EU och märkligt nog även det gryende EU-motståndet i östeuropa. Medan Göteborgsaktionen och närstående organisationer genomförde en gemensam motkonferens och dessutom minst 6 särskilda konferenser om miljö, fackliga frågor, antirasism, global rättvisa samt nordiska och alleuropeiska alternativ med över 300 talare eller inledare från hela världen så genomförde EU-motståndet en konferens med 8 talare från västeuropa i Göteborg. Svenska organisationer med EU-motstånd som huvudmål har befäst sin isolering i Norden. Medan många bland nej till EU organisationer i Danmark, Norge och Finland önskat att också EU-kritiska frågor som WTO tas upp och framförallt att det funnits bättre samverkan mellan Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg 2001 så har svenska EU-motståndets organisationer unvikit detta och hamnat än längre bort från internationell kamp i EU-kritiska sakfrågor. Formellt lyckades