man
tydliggöra en avgränsning mot demonstranter
förknippade med våld
eller skadegörelse. Ett problem kan vara att man
ändå förknippas med
detta. Dessutom att problemen kunde ha minskat om det
funnits ett mer
gemensamt agerande. Samtidigt är det inte entydigt
vilket
opinionspåverkan våldsspiralen i Göteborg
leder till åtminstone på kort
sikt. För det brittiska EU-motståndet har det
snarare lett till att
massmedia och kanske gemene man fått större
tveksamhet till
EU-projektet som skapar för mycket motsättningar
och statsminister
Blair har tillfälligt avblåst planerna på
en omfattande kampanj för
Storbrittanien EMU anslutning.
Det
svenska EU-motståndets dilemma kvarstår. Man
behöver fortfarande
förnya sig genom att knyta an till EU-kritiska
sakfrågor som berör
många, inte minst ungdomar. Man behöver
också komma ur sin
internationella isolering från den förnyelse av
EU-motståndet som
motsvarande organisationer i andra länder står
för. I Sverige har man
i hög grad valt att stämpla Göteborgsaktionen
och särskilt krav
riktade mot EU:s nyliberala WTO och privatiseringspolitik
som
EU-reformism. Att överlämna kritiken mot EU i
olika sakfrågor till
krafter där EU-motståndet väljer att
systematiskt utebli innebär på
sikt att man befrämjar en utveckling där
EU-kritiken i sakfrågor inte
kan förnya det allmänna avståndstagandet
utan tvärtom blir just det
man vill undvika. EU-kritik i sakfrågor blir isolerat
från
EU-motståndet
kanskeEU-reformism på
grund av Folkrörelsen Nej till
EU:s medvetna självdestruktiva val. För
EU-motståndet kan inte i
längden överleva utan att ta strid tillsammans med
andra krafter i nya
EU-kritiska frågor.
Allmän
strategi
De
olika protesterna och folkbildande verksamheten i
Göteborg har
kännetecknats av att det som kunde ha blivit
kompletterande strategier
i hög grad blev katastrofalt motstridande. Antingen har
man satsat stort
på positiv förändring genom
lobbypåverkan och dialog inom ramen
för EU-anpassning eller marknadsuppsplittring av
budskapet eller också
på olika former av teknik för att stoppa
toppmötet.
Samtidigt
satsade EU-motståndet på det trygga och
etablerade.
är fanns inte utrymme förnågra vidlyftiga
folkbildningsinsatser.
Tvärtom satsade man på samma lilla etablerade
skara äldre EU motståndare
som talare på sin konferens som man hade på
demonstrationen.
En defensiv hållning som minskade möjligheterna
till att stärka ett
samlat EU-motstånd i nya sakfrågor och på
sikt är en nederlagsstrategi.
En
annan linjehade varit
betydligt mer
satsning på politisering av arbetet. Det hade
krävt mer seriös
satsning på folkbildning och systemkritisk analys,
inte minst av de
taktiska och strategiska möjligheter som står en
större grad av
förening av EU och globaliseringskritiken till buds. Nu
blev vi fångar
i regeringens lynniga byten av taktik där till slut
en
massmediaanpassad dialog i strålkastarskenet
framställdes som ett
seriöst försök till folkrörelsesatsning.
Istället för samhällskritisk
folkbildning kopplad till demokratiserande mobilisering
får vi
massmediajippo. Vi har haft ett av de mest stängda
EU-toppmötena
någonsin. Oberoende media grips, kastas ut från
presskonferenser eller
ges inte pressackreditering. Motkonferensen stormas,
Göteborgsaktionens informationscentral och presscentrum
hinner aldrig
byggas upp och massmedia förses ensidigt med statlig
information
samt allt seriöst erkännande till samverkande
folkrörelser stympas till att handla om diskussion
på videoskärmar med utvalda respresentanter.
Detta stängda möte med några massmedialt
anpassade fönster förklaras
vara det mest öppna någonsin vilket inte alls
är sant.Hur är
det
möjligt?
Till
denna fråga finns anledning att återkomma. En
anlays behövs som
kritiskt granskar vänsterns, alternativrörelsens,
NGOs och partiernas
|